Det finns mycket att säga om konstkritiken i svensk dags- och kvällspress. Man kan till exempel peka på Dagens Nyheters fall från ledande till stagnerad, eller visa på Expressens bredd, som går från Peter Cornells har-varit-med-länge-texter till Nils Forsbergs stilistiska utflykter. (Men varför skriver inte Natalia Kazmierska konstkritik längre? Det borde hon).
Jag vill rikta en gnutta beröm till Aftonbladets konstbevakning. Jag har, sedan jag intervjuade kulturchef Karin Magnusson, läst mer av Aftonbladets kulturartiklar än tidigare. Och jag läser inte sällan med stort intresse, även om det ibland blir för mycket vänsterintellektualism över alltihopa. Det är en annan historia.
Varför gå som katten kring het gröt? Konstbevakningen har blivit bättre. Nu är det sagt. Och så är det bara. Jag gissar att orsaken är ny chef i kombination med att Ulrika Stahre, som är konstansvarig, har fått mer inflytande än tidigare. Hon kanske passade på i chefsskiftet. Detta är – förstås – en ren spekulation.
Nu ser jag (bild)konstartiklar nästan varje gång jag klickar mig in på kulturens hemsida. Det är roligt att se att åtminstone en tidning i Sverige just nu satsar på konstbevakningen. Särskilt när det blir bra.
Nu har jag ingen statistik, men jag är helt säker på, för det första, att det är mer konstrelaterade artiklar i dag, än för ett år sedan. Ulrika Stahre skriver själv mycket, och det gör även Sinziana Ravini. Läsaren kan också hitta artiklar av Camilla Hammarström och Frans-Josef Petersson. Den senare känner jag, och andra som läste och/eller skrev bloggar med inriktning på konst eller kritik, under 2005, mycket väl igen från bloggen EFTER KRITIKEN.
För det andra är artiklarna ofta bra, tycker jag. Jag tror, detta är också en ren spekulation, att (relativt) nya skribenter, ny ledning och en konstansvarig med geist är orsaken till detta. Kritiken känns pigg och ny, inte samma namn och samma idéer. Den tar i lite och det är bra. Jag gissar att det just nu är, vad man brukar kalla, högt i tak. Jag kan ha fel. Har haft det förr. Någon gång.
Hursomhelst. Jag tycker någon ska säga det. Och nu jag gör jag det: Bra jobbat. Det märks att ni anstränger er. Fortsätt med det. Vi är några som märker det faktiskt.
En detalj i sammanhanget som roade mig – jag är intresserad av, och läser serier. Både Ulrika Stahre och Sinziana Ravini har i går respektive i dag serierelaterade artiklar i Aftonbladet. Läs här och här. Detta borde Aftonbladet utveckla. Fast de serier som jag läser, och som är så viktiga att skriva om, riskerar att falla utanför vänsterinriktningens gräns. Som sagt. Det är en annan historia.
måndag, december 29, 2008
torsdag, december 25, 2008
Juldagen bjuder på tunga serie-blir-film-nyheter
I dag tog jag mig tid att kolla nätet. Godis, skinka och gemytligheter har fyllt mina dagar och inte minst min kropp den sista tiden. Jag har liksom varit hög på socker och fett. Det blev inte någon GI-jul. Och bra var nog det.
Och vad ser jag när jag väl kopplar upp mig på nätet. Stora nyheter för alla oss som följer den, ibland, krångliga processen serieruta till filmduk.
Den allra mest omtalade serien någonsin, alla kategorier, Watchmen, ska som bekant bli film. Filmen är så gott som klar, med det har uppstått komplikationer. Det har sedan en tid varit oklart vem som egentligen äger rättigheterna till distributionen. Och följden av detta är diverse stämningsansökningar med efterföljande förhandlingar. Långa och krångliga, om man ska tro rapporterna.
LA Times skriver nu att domaren i fallet överraskande går på 20th Century Fox’s linje och inte på Warners. Warner har producerat filmen och vill förstås distribuera filmen. Följer man reaktionerna på nätet är detta beslut inte ett bra beslut. Varför, är dock något otydligt. Gissningsvis beror missnöjet på att premiärdatumet för filmen, på grund av förhandlingarna, kan komma att skjutas fram. Det finns faktiskt de som tror att premiären helt ska ställas in och att författaren till Watchmen, Alan Moore, som nu är praktiserande magiker(!) har lagt en förbannelse över filmen, vilken han alltså inte på något vis stödjer. Tvärtom. Han har tidigare argt vänt sig emot filmatiseringar av andra grafiska noveller som han har skrivit, V för Vendetta, From Hell och The League of Extraordinary Men.
Den andra stora nyheten gäller Will Eisners klassiska serie The Spirit som har blivit film. Serieskaparen Frank Miller, som vid sidan av Alan Moore anses vara den störste modern serieskaparen, har regisserat filmen. Fast saken är denna: filmen suger. Det rapporterar i alla fall amerikansk media. Enligt Rottentomatoes, som är en internetsajt som samlar filmrecensioner och ger medelbetyg, får filmen 15 % av 100 % i betyg, vilket ju är ett enormt lågt betyg. Filmen anses med andra ord vara en riktig kalkonrulle.
Två lite tråkiga nyheter från SARTS denna dag. Inget som hindrar mig från att boka biljetter till The Spirit som går upp på svenska biografer 2 januari. Jag följer, kanske inte blint, men ändå, Frank Millers alla steg. Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt tycker att All Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är en fantastisk serie. Dessutom tecknar ju Jim Lee, och hur illa kan det bli då.
God fortsättning.
Och vad ser jag när jag väl kopplar upp mig på nätet. Stora nyheter för alla oss som följer den, ibland, krångliga processen serieruta till filmduk.
Den allra mest omtalade serien någonsin, alla kategorier, Watchmen, ska som bekant bli film. Filmen är så gott som klar, med det har uppstått komplikationer. Det har sedan en tid varit oklart vem som egentligen äger rättigheterna till distributionen. Och följden av detta är diverse stämningsansökningar med efterföljande förhandlingar. Långa och krångliga, om man ska tro rapporterna.
LA Times skriver nu att domaren i fallet överraskande går på 20th Century Fox’s linje och inte på Warners. Warner har producerat filmen och vill förstås distribuera filmen. Följer man reaktionerna på nätet är detta beslut inte ett bra beslut. Varför, är dock något otydligt. Gissningsvis beror missnöjet på att premiärdatumet för filmen, på grund av förhandlingarna, kan komma att skjutas fram. Det finns faktiskt de som tror att premiären helt ska ställas in och att författaren till Watchmen, Alan Moore, som nu är praktiserande magiker(!) har lagt en förbannelse över filmen, vilken han alltså inte på något vis stödjer. Tvärtom. Han har tidigare argt vänt sig emot filmatiseringar av andra grafiska noveller som han har skrivit, V för Vendetta, From Hell och The League of Extraordinary Men.
Den andra stora nyheten gäller Will Eisners klassiska serie The Spirit som har blivit film. Serieskaparen Frank Miller, som vid sidan av Alan Moore anses vara den störste modern serieskaparen, har regisserat filmen. Fast saken är denna: filmen suger. Det rapporterar i alla fall amerikansk media. Enligt Rottentomatoes, som är en internetsajt som samlar filmrecensioner och ger medelbetyg, får filmen 15 % av 100 % i betyg, vilket ju är ett enormt lågt betyg. Filmen anses med andra ord vara en riktig kalkonrulle.
Två lite tråkiga nyheter från SARTS denna dag. Inget som hindrar mig från att boka biljetter till The Spirit som går upp på svenska biografer 2 januari. Jag följer, kanske inte blint, men ändå, Frank Millers alla steg. Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt tycker att All Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är en fantastisk serie. Dessutom tecknar ju Jim Lee, och hur illa kan det bli då.
God fortsättning.
söndag, december 21, 2008
Den kritiska och okritiska forskningen
Det är ett par saker som slagit mig under mina två år som professionell akademiker. Tidigare hade jag inte möjlighet att granska etablerad och pågående forskning på samma sätt som nu. Jag har doktorerat i estetik sedan april 2007. Nedräkningen har börjat.
Så här tänker jag. Det finns akademiker som är okritiska till sitt studieobjekt och det finns akademiker som är kritiska. Jag tänker på all möjlig forskning, både erkänd och gryende, som jag stött på under de senaste åren, och haft möjlighet att reflektera över. Det jag har att säga här kommer ur en rad möten med litteratur från flera olika humanistiska ämnen. Både med svenskt akademiskt och internationellt ursprung.
---
Studieobjektet kan vara en filosof eller en konstnär/författare/musiker och så vidare.
Alla forskare står på en grund, det vill säga det är relevant att redovisa, vad man kalla, principer, eller teser, som visar att forskningen är just forskning – forskning kan inte vara grundlös. Då handlar det om något annat, livsåskådning, lösa teorier etcetera. Denna så viktiga grund kan representeras av en eller flera forskare och/eller en vetenskaplig riktning. Det är så det funkar helt enkelt.
Nej, det är inte flummigt att forska inom humaniora. Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan, flera gånger är den ställd av akademiker från andra fakulteter…
Det finns forskare som har en specifik teoretiker, eller konstnär som sitt studieobjekt. Studien kan i sådana fall präglas av att forskningen utformas i linje villkor uppställda av denne filosof eller konstnär. Forskningen blir rättrogen, sann – kongenial.
Forskaren lyckas inte – vill kanske inte – skapa distans mellan sig och sitt objekt. Man representerar, rekonstruerar, återberättar, refererar till objektet tills att skiljelinjen mellan subjekt och objekt blir otydlig. Man blir ett fan, en supporter.
Den här typen av forskning kan ha en relevant funktion, att fånga upp och visa att något i studieobjektet är högst väsentligt att ta i beaktande för att förstå det ena eller det andra. Inte sällan leder detta slag av forskning dock till en slags autonomiserad – i bubblan forskning. Rekonstruktionen blir allt som är fallet. Det egna bidraget stannar vid att forskaren själv förstår och förordar studieobjektets position. I detta ligger något okritiskt, menar jag.
Det alternativ jag ser som mer fruktbart, är den kritiska forskningen – den som arbetar med studieobjektet på ett distanserat sätt genom att inte ställa sig bredvid objektet och omsorgsfullt ta hand om det, utan istället plocka isär det och peka på brister och fördelar för att i slutändan komma fram till något som inte är entydigt med vad studieobjektet står för.
En viktig beståndsdel i forskning, menar jag, är att ifrågasätta – inte att ställa sig bredvid och rekonstruera det som redan har sagts. Någonstans måste en forskare fråga sig, varför ska den potentielle läsaren inte istället direkt vända sig till studieobjektet – om jag nu ändå bara återberättar det som redan är?
Denna förlikning med objektet visar sig på lite olika sätt, beroende på om studieobjektet är en teoretiker eller en konstnär – Konst. När det gäller teoretikern, är rekonstruktion norm – den store mannen eller kvinnan som tidigare har kommit fram till något – har rätt och jag visar att så är fallet genom att återberätta och att visa att dennes kritiker har fel.
När studieobjektet är Konsten, handlar det om att se sin egen upplevelse av konsten som stor i sin egen text. Upplevelsen är grunden, fortsättning och slut. Konsten är allt, och den är stor. Eventuell komplexitet utreds inte, utan påvisas som ett givet faktum. Mystifiering på bekostnad av avmystifiering.
Nåja. Nog om detta. Det här vara bara några tankar som jag skrev ner i all hast. Jag kände att jag behövde det så här dagen efter hej då-julfest med vänner. Om några timmar avgår tåget till Västervik där det blir traditionellt julfirande, kanske med en liten dragning åt GI. Men det är inte säkert. God Jul.
Så här tänker jag. Det finns akademiker som är okritiska till sitt studieobjekt och det finns akademiker som är kritiska. Jag tänker på all möjlig forskning, både erkänd och gryende, som jag stött på under de senaste åren, och haft möjlighet att reflektera över. Det jag har att säga här kommer ur en rad möten med litteratur från flera olika humanistiska ämnen. Både med svenskt akademiskt och internationellt ursprung.
---
Studieobjektet kan vara en filosof eller en konstnär/författare/musiker och så vidare.
Alla forskare står på en grund, det vill säga det är relevant att redovisa, vad man kalla, principer, eller teser, som visar att forskningen är just forskning – forskning kan inte vara grundlös. Då handlar det om något annat, livsåskådning, lösa teorier etcetera. Denna så viktiga grund kan representeras av en eller flera forskare och/eller en vetenskaplig riktning. Det är så det funkar helt enkelt.
Nej, det är inte flummigt att forska inom humaniora. Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan, flera gånger är den ställd av akademiker från andra fakulteter…
Det finns forskare som har en specifik teoretiker, eller konstnär som sitt studieobjekt. Studien kan i sådana fall präglas av att forskningen utformas i linje villkor uppställda av denne filosof eller konstnär. Forskningen blir rättrogen, sann – kongenial.
Forskaren lyckas inte – vill kanske inte – skapa distans mellan sig och sitt objekt. Man representerar, rekonstruerar, återberättar, refererar till objektet tills att skiljelinjen mellan subjekt och objekt blir otydlig. Man blir ett fan, en supporter.
Den här typen av forskning kan ha en relevant funktion, att fånga upp och visa att något i studieobjektet är högst väsentligt att ta i beaktande för att förstå det ena eller det andra. Inte sällan leder detta slag av forskning dock till en slags autonomiserad – i bubblan forskning. Rekonstruktionen blir allt som är fallet. Det egna bidraget stannar vid att forskaren själv förstår och förordar studieobjektets position. I detta ligger något okritiskt, menar jag.
Det alternativ jag ser som mer fruktbart, är den kritiska forskningen – den som arbetar med studieobjektet på ett distanserat sätt genom att inte ställa sig bredvid objektet och omsorgsfullt ta hand om det, utan istället plocka isär det och peka på brister och fördelar för att i slutändan komma fram till något som inte är entydigt med vad studieobjektet står för.
En viktig beståndsdel i forskning, menar jag, är att ifrågasätta – inte att ställa sig bredvid och rekonstruera det som redan har sagts. Någonstans måste en forskare fråga sig, varför ska den potentielle läsaren inte istället direkt vända sig till studieobjektet – om jag nu ändå bara återberättar det som redan är?
Denna förlikning med objektet visar sig på lite olika sätt, beroende på om studieobjektet är en teoretiker eller en konstnär – Konst. När det gäller teoretikern, är rekonstruktion norm – den store mannen eller kvinnan som tidigare har kommit fram till något – har rätt och jag visar att så är fallet genom att återberätta och att visa att dennes kritiker har fel.
När studieobjektet är Konsten, handlar det om att se sin egen upplevelse av konsten som stor i sin egen text. Upplevelsen är grunden, fortsättning och slut. Konsten är allt, och den är stor. Eventuell komplexitet utreds inte, utan påvisas som ett givet faktum. Mystifiering på bekostnad av avmystifiering.
Nåja. Nog om detta. Det här vara bara några tankar som jag skrev ner i all hast. Jag kände att jag behövde det så här dagen efter hej då-julfest med vänner. Om några timmar avgår tåget till Västervik där det blir traditionellt julfirande, kanske med en liten dragning åt GI. Men det är inte säkert. God Jul.
torsdag, december 18, 2008
Det tog tid. Nu har SvD utsett ny kulturchef.
Svenska Dagbladets nya kulturchef, Stefan Eklund, är före detta sportjournalist. Det är sympatiskt, tycker jag.
Precis som Stefan – jag kallar honom vid förnamn – har jag ett förflutet, och kanske en framtid, som sportjournalist. Det senare har nog inte Stefan, misstänker jag.
Vi har även spelat fotboll, Stefan och jag. Fast på olika håll förstås. Och han som back, jag som mittfältare. Nog nu av detta pladder. Till saken!
Det är helt uppenbart att SvD:s nya kulturchef vurmar för litteratur. SvD Kultur ÄR litteratur, skulle man kunna säga. Och det är norm att kulturchefer ”tillhör” litteraturen, Maria Schottenius (DN) har disputerat i litteraturhistoria, Björn Wiman (Expressen) är litteraturkritiker, Carl-Otto Werkelid (fd kulturchef på SvD) hade och har litteratur som sitt stora intresse. Det är bara Karin Magnusson (Afbl) som har en bredare bakgrund, populärkultur.
SvD:s läsare kan nog se fram emot fortsatt tonvikt på bevakning av litteratur.
Det är omöjligt att säga något om det egentligen, men man kan gissa. Hur kommer bevakningen av de andra konstarterna att förändras – kommer bevakningen överhuvud att förändras.
Jag tänker på teater, film, dans, musik och konst. Det återstår att se om något kommer att hända.
Störst intresse riktar jag givetvis mot konstbevakningen som sedan en tid inte har haft någon ämnesansvarig i form av en förstekritiker med anställning. Senast SvD hade en kritiker som var ämnesansvarig var när Mårten Castenfors arbetade på tidningen. Det var ett bra tag sen.
Nu har detta kanske inte varit ett problem, även om det kan uppfattas så när jag skriver om det så här. Jag vet av egen erfarenhet att det rullat på. Och slår man upp SvD på en lördag så skulle jag vilja påstå att man med blotta ögat, lite från håll, ser att uppslaget är bra redigerat, prydligt och fint. Det har helt enkelt fungerat bra.
Som sagt konstbevakningen rullar på. Men skulle jag rekommendera Stefan något – jag kallar honom som sagt vid förnamn – skulle den rekommendationen se ut så här:
”Ta dig en funderare. Vore det inte en idé att ha en ämnesansvarig för konst?”
Men varför är en sådan tjänst relevant, om det nu rullar på ändå? Hur tänker du, Rikard?
Jag tänker så här, och jag känner att jag faktiskt får stöd av Stefan i den frågan. Han intervjuas av Karin Thunberg i dagens SvD och säger:
”Eftersom samhället tagit ett kliv tillbaka när det gäller sin folkbildande uppgift menar jag att dagstidningarna har en möjlighet, en uppgift, att kliva in och ta den rollen.”
Precis min mening. Den folkbildande uppgiften är viktigare än någonsin. Och hur når man målet om folkbildning utan en ämnesansvarig som har möjlighet att lägga sin tid på en konstart? Det går förstås inte. Inte i långa loppet. Mitt antagande är att den tillsättning jag fiskar efter faktiskt är oundviklig. Den kommer. Förr eller senare.
Här är ett annat citat från Stefan som jag fäste mig vid från samma intervju:
”Men vi måste också vara öppna för nya uttryckssätt. Jag är övertygad om att det går att göra en tidning som är modern till sin form utan att förlora i kvalitet.”
Här ser jag en koppling till själva idén om ämnesansvariga och om konstarter, eller om man så vill genrer, i vid mening. Nya uttryckssätt talar Stefan om. Det är intressant. Jag kommer också att tänka på diskussionen om högt och lågt som präglade den offentliga debatten tidigare i höstas och som även spiller över i den alltjämt pågående debatten om kulturkonservatismens vara eller icke vara.
För alla oss som är lite yngre (det är vi oftast – yngre – i relation till tidningarnas fasta medarbetare), och vars kulturkonsumtion inte enbart riktas mot de traditionella former som klassificeras som teater, litteratur, konst och så vidare, utan som även riktas till de kulturyttringar som hamnar mellan de ämnesansvarigas bord, ska det bli spännande att se vad som komma skall. Dagstidningar har – detta vet vi – problem med att granska och analysera dessa. Jag ser mycket fram emot att ta del av Stefans omvandling – eller breddning, om man så vill – av kulturbevakningen – som alltså kan komma att gå mot dessa ”nya uttryckssätt”.
Det var förövrigt roligt att se vad Expressens kulturchef Björn Wiman sa om Stefan i SvD:
”Jag vet att Borås Tidning instiftat ett Debutantpris som är väldigt uppmärksammat. Där har man gjort bra val när man utsett debutanterna. Det åtminstone talar för att han förstår vad traditionell kulturjournalistik innebär.”
Precis, Björn Wiman. Typiskt traditionell kulturjournalistik att – dela ut pris – till debutanter.
Stefan Eklund börjar sitt nya arbete 1 april. Och jag vill från mitt håll verkligen säga, vad roligt att du har blivit chef på SvD Kultur.
Precis som Stefan – jag kallar honom vid förnamn – har jag ett förflutet, och kanske en framtid, som sportjournalist. Det senare har nog inte Stefan, misstänker jag.
Vi har även spelat fotboll, Stefan och jag. Fast på olika håll förstås. Och han som back, jag som mittfältare. Nog nu av detta pladder. Till saken!
Det är helt uppenbart att SvD:s nya kulturchef vurmar för litteratur. SvD Kultur ÄR litteratur, skulle man kunna säga. Och det är norm att kulturchefer ”tillhör” litteraturen, Maria Schottenius (DN) har disputerat i litteraturhistoria, Björn Wiman (Expressen) är litteraturkritiker, Carl-Otto Werkelid (fd kulturchef på SvD) hade och har litteratur som sitt stora intresse. Det är bara Karin Magnusson (Afbl) som har en bredare bakgrund, populärkultur.
SvD:s läsare kan nog se fram emot fortsatt tonvikt på bevakning av litteratur.
Det är omöjligt att säga något om det egentligen, men man kan gissa. Hur kommer bevakningen av de andra konstarterna att förändras – kommer bevakningen överhuvud att förändras.
Jag tänker på teater, film, dans, musik och konst. Det återstår att se om något kommer att hända.
Störst intresse riktar jag givetvis mot konstbevakningen som sedan en tid inte har haft någon ämnesansvarig i form av en förstekritiker med anställning. Senast SvD hade en kritiker som var ämnesansvarig var när Mårten Castenfors arbetade på tidningen. Det var ett bra tag sen.
Nu har detta kanske inte varit ett problem, även om det kan uppfattas så när jag skriver om det så här. Jag vet av egen erfarenhet att det rullat på. Och slår man upp SvD på en lördag så skulle jag vilja påstå att man med blotta ögat, lite från håll, ser att uppslaget är bra redigerat, prydligt och fint. Det har helt enkelt fungerat bra.
Som sagt konstbevakningen rullar på. Men skulle jag rekommendera Stefan något – jag kallar honom som sagt vid förnamn – skulle den rekommendationen se ut så här:
”Ta dig en funderare. Vore det inte en idé att ha en ämnesansvarig för konst?”
Men varför är en sådan tjänst relevant, om det nu rullar på ändå? Hur tänker du, Rikard?
Jag tänker så här, och jag känner att jag faktiskt får stöd av Stefan i den frågan. Han intervjuas av Karin Thunberg i dagens SvD och säger:
”Eftersom samhället tagit ett kliv tillbaka när det gäller sin folkbildande uppgift menar jag att dagstidningarna har en möjlighet, en uppgift, att kliva in och ta den rollen.”
Precis min mening. Den folkbildande uppgiften är viktigare än någonsin. Och hur når man målet om folkbildning utan en ämnesansvarig som har möjlighet att lägga sin tid på en konstart? Det går förstås inte. Inte i långa loppet. Mitt antagande är att den tillsättning jag fiskar efter faktiskt är oundviklig. Den kommer. Förr eller senare.
Här är ett annat citat från Stefan som jag fäste mig vid från samma intervju:
”Men vi måste också vara öppna för nya uttryckssätt. Jag är övertygad om att det går att göra en tidning som är modern till sin form utan att förlora i kvalitet.”
Här ser jag en koppling till själva idén om ämnesansvariga och om konstarter, eller om man så vill genrer, i vid mening. Nya uttryckssätt talar Stefan om. Det är intressant. Jag kommer också att tänka på diskussionen om högt och lågt som präglade den offentliga debatten tidigare i höstas och som även spiller över i den alltjämt pågående debatten om kulturkonservatismens vara eller icke vara.
För alla oss som är lite yngre (det är vi oftast – yngre – i relation till tidningarnas fasta medarbetare), och vars kulturkonsumtion inte enbart riktas mot de traditionella former som klassificeras som teater, litteratur, konst och så vidare, utan som även riktas till de kulturyttringar som hamnar mellan de ämnesansvarigas bord, ska det bli spännande att se vad som komma skall. Dagstidningar har – detta vet vi – problem med att granska och analysera dessa. Jag ser mycket fram emot att ta del av Stefans omvandling – eller breddning, om man så vill – av kulturbevakningen – som alltså kan komma att gå mot dessa ”nya uttryckssätt”.
Det var förövrigt roligt att se vad Expressens kulturchef Björn Wiman sa om Stefan i SvD:
”Jag vet att Borås Tidning instiftat ett Debutantpris som är väldigt uppmärksammat. Där har man gjort bra val när man utsett debutanterna. Det åtminstone talar för att han förstår vad traditionell kulturjournalistik innebär.”
Precis, Björn Wiman. Typiskt traditionell kulturjournalistik att – dela ut pris – till debutanter.
Stefan Eklund börjar sitt nya arbete 1 april. Och jag vill från mitt håll verkligen säga, vad roligt att du har blivit chef på SvD Kultur.
tisdag, december 16, 2008
Skåne var bra.
Min resa till Skåne var på alla sätt en succé.
Jag hann med disputation, efterföljande disputationsfest och dubbla konsthallsbesök.
Olle Frödin, som disputerade med avhandlingen ”Synergies, Stalemates and Social Dilemmas. Governance in South Africa in Comparative Perspective”, ställde till med kalas där jag träffade både nya och gamla vänner.
Jag ger min resa fem av fem klappor.
Väl hemma i Stockholm såg jag till min stora glädje att nya numret av Konstperspektiv hade kommit. Jag bidrar med en text om Stig Sjölund och Ride.1. Det var roligt att se texten i tryck av flera anledningar.
Jag har följt Stig sedan hösten 2003, då han gästföreläste på kursen Filosofisk estetik. Jag skrev min uppsats i ämnet om Stigs och Birgitta Tholanders utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum som pågick under hösten 2003 och den efterföljande våren. Att få insyn i den utställningen var på flera sätt en verklig ögonöppnare.
Anledningen är enkel, och i mina ögon i grunden beklaglig. Hur underligt detta än kan låta. Men så här ser jag på saken. Alla som läser konstvetenskap blir ganska kunniga på hur konst från antiken fram till 1945 ser ut och benämns. När jag läste kursen filosofisk estetik på Stockholms Universitet hände något. Jag fick för första både begripligt och initierat ta del av teori om samtida konst. Det beklagliga i detta är att den möjlighet jag fick, eller tog, sällan ges andra, eller om jag skriver så här: Det är väldigt sällan studenter inom humaniora gör fältstudier.
Jag tycker att det är en självklarhet att universiteten ska utbilda studenter till att förstå, och ges möjlighet till att kunna ifrågasätta sin egen tid. En sådan möjlighet gavs mig och mina studentkollegor i den kursen. Konstvetenskapen jag tidigare hade läst gav mig inget i den stilen. Har något förändrats? Det tror jag inte. Förutom Stig Sjölund hade vi två andra gästföreläsare: Dorinel Marc och Elin Wikström. Inte så illa, va? Det var tider det.
Lite senare när jag och Stig hade börjat hänga stötte vi på Milou Allerholm i Humlegården. Hon var då något av en förebild, kritiker på DN som hon var, och är. Den ena ledde till det andra och jag skrev lite senare en kortversion av min uppsats som en artikel, Scanning the Other Side, i numera nedlagda NU-e, där Milou och även John Peter Nilsson var redaktörer.
Att gå en kurs vars idé byggde på att ta ett grepp på samtiden, var alltså något viktigt för mig. Jag var en student som hade bildats i mer eller mindre klassiska och modernistiska ideal. Att då få livs levande konstnärer som föreläsare kändes till en början som något nästan främmande. Det var en viktig tiopoängskurs inte bara för min akademiska utbildning, utan för mig personligen. Jag insåg att det finns andra sätt än de traditionellt akademiska sätten att tala om konst på. Och jag lärde känna Stig, som har kommit att bli en av mina bästa vänner.
Jag hann med disputation, efterföljande disputationsfest och dubbla konsthallsbesök.
Olle Frödin, som disputerade med avhandlingen ”Synergies, Stalemates and Social Dilemmas. Governance in South Africa in Comparative Perspective”, ställde till med kalas där jag träffade både nya och gamla vänner.
Jag ger min resa fem av fem klappor.
Väl hemma i Stockholm såg jag till min stora glädje att nya numret av Konstperspektiv hade kommit. Jag bidrar med en text om Stig Sjölund och Ride.1. Det var roligt att se texten i tryck av flera anledningar.
Jag har följt Stig sedan hösten 2003, då han gästföreläste på kursen Filosofisk estetik. Jag skrev min uppsats i ämnet om Stigs och Birgitta Tholanders utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum som pågick under hösten 2003 och den efterföljande våren. Att få insyn i den utställningen var på flera sätt en verklig ögonöppnare.
Anledningen är enkel, och i mina ögon i grunden beklaglig. Hur underligt detta än kan låta. Men så här ser jag på saken. Alla som läser konstvetenskap blir ganska kunniga på hur konst från antiken fram till 1945 ser ut och benämns. När jag läste kursen filosofisk estetik på Stockholms Universitet hände något. Jag fick för första både begripligt och initierat ta del av teori om samtida konst. Det beklagliga i detta är att den möjlighet jag fick, eller tog, sällan ges andra, eller om jag skriver så här: Det är väldigt sällan studenter inom humaniora gör fältstudier.
Jag tycker att det är en självklarhet att universiteten ska utbilda studenter till att förstå, och ges möjlighet till att kunna ifrågasätta sin egen tid. En sådan möjlighet gavs mig och mina studentkollegor i den kursen. Konstvetenskapen jag tidigare hade läst gav mig inget i den stilen. Har något förändrats? Det tror jag inte. Förutom Stig Sjölund hade vi två andra gästföreläsare: Dorinel Marc och Elin Wikström. Inte så illa, va? Det var tider det.
Lite senare när jag och Stig hade börjat hänga stötte vi på Milou Allerholm i Humlegården. Hon var då något av en förebild, kritiker på DN som hon var, och är. Den ena ledde till det andra och jag skrev lite senare en kortversion av min uppsats som en artikel, Scanning the Other Side, i numera nedlagda NU-e, där Milou och även John Peter Nilsson var redaktörer.
Att gå en kurs vars idé byggde på att ta ett grepp på samtiden, var alltså något viktigt för mig. Jag var en student som hade bildats i mer eller mindre klassiska och modernistiska ideal. Att då få livs levande konstnärer som föreläsare kändes till en början som något nästan främmande. Det var en viktig tiopoängskurs inte bara för min akademiska utbildning, utan för mig personligen. Jag insåg att det finns andra sätt än de traditionellt akademiska sätten att tala om konst på. Och jag lärde känna Stig, som har kommit att bli en av mina bästa vänner.
onsdag, december 10, 2008
Jag drar söderut
Mot Malmö. Jag slår ett par flugor i samma smäll.
Utställningar i Malmö/Köpenhamn och en disputation.
Det är en av mina äldsta och käraste vänner, Olle Frödin, som disputerar i sociologi, på fredag.
Känns fantastiskt roligt att få vara med om det.
På plats finns även hans föräldrar och syster.
I Skåne säger man inte coca-cola, utan kijoula. Istället för kaka, kauga.
Tillbaka på lördag. Då blir det fotbollshäng hemma hos Mark Bengtsson och Nina Frödin, El Classico.
Det är ganska givet. Barca vinner. Jag tippar 3-1.
När jag var tio år var jag i Barcelona för första gången. Jag övertalade mina föräldrar att köpa en tröja med de rödblå.
Jag kommer ihåg det som om det var i går. Vi gick längs Las Ramblas på kvällen. Det var varmt och det var liv. Kaffe. Vin. Mat. Kryddor.
Jag var inte särskilt lång och hade halvlångt ljust hår. Nu är jag desto längre och har mindre hår. Det var många som ville prata med mig den kvällen, kommer jag ihåg. De tyckte det var underligt att jag hade lagets tröja på mig. Som om det var något radikalt. Än i dag förstår jag inte varför. Det var spännande, vill jag minnas.
Utställningar i Malmö/Köpenhamn och en disputation.
Det är en av mina äldsta och käraste vänner, Olle Frödin, som disputerar i sociologi, på fredag.
Känns fantastiskt roligt att få vara med om det.
På plats finns även hans föräldrar och syster.
I Skåne säger man inte coca-cola, utan kijoula. Istället för kaka, kauga.
Tillbaka på lördag. Då blir det fotbollshäng hemma hos Mark Bengtsson och Nina Frödin, El Classico.
Det är ganska givet. Barca vinner. Jag tippar 3-1.
När jag var tio år var jag i Barcelona för första gången. Jag övertalade mina föräldrar att köpa en tröja med de rödblå.
Jag kommer ihåg det som om det var i går. Vi gick längs Las Ramblas på kvällen. Det var varmt och det var liv. Kaffe. Vin. Mat. Kryddor.
Jag var inte särskilt lång och hade halvlångt ljust hår. Nu är jag desto längre och har mindre hår. Det var många som ville prata med mig den kvällen, kommer jag ihåg. De tyckte det var underligt att jag hade lagets tröja på mig. Som om det var något radikalt. Än i dag förstår jag inte varför. Det var spännande, vill jag minnas.
tisdag, december 09, 2008
Jan Åman tvingas att avgå
Nu sympatiserar jag med Karin Magnusson igen. Jag ger hennes text om Jan Åman i dagens Aftonbladet ett högt betyg. Synd bara att den föregås av tre mindre bra texter från Aftonbladet Kultur.
Jan Åman tvingas nu att avgå som chef för Färgfabriken på grund av ekonomiska oegentligheter. Det rapporterar svensk media i dag.
Saken är dock långt ifrån utredd. Det hela framstår ännu som dunkelt.
Ett rimligt antagande 1: Åman är skyldig eller så är han inte skyldig.
Ett rimligt antagande 2: Är han skyldig bör han avgå. Om inte bör han stanna.
Björn Linnell vill, enligt DN, inte prata klarspråk innan utredningen är klar i januari 2009.
Det är förståeligt.
Linnell säger:
”Om det är privata uppgifter eller inte får utredningen se över tillsammans med Jan. Han får plocka fram dokumentation och förklara.”
Om det är privata uppgifter? Styrelsen är alltså inte säker. Men varför då tvinga Åman att avgå – är han skyldig innan motsatsen bevisats? Hur ska styrelsen ha det egentligen? Skyldig, han får kicken? Vet ej, han får kicken? Oskyldig, han får kicken?
Tecknen hopar sig. Det blev för mycket för de inblandade.
Samtidigt erkänner Åman att han slarvat och handlat både kläder och resor för Färgfabrikens pengar.
Det var den här nyheten jag ville att Aftonbladet skulle ha väntat på. Fast då hade man inte varit först. Vad det nu man egentligen var först med – misstankar, fusk eller en dom? Att vara först är nyhetsrävens starkaste drivkraft. Men det är bra om man har rätt, när man väl skriver.
Tillbaka till Karin Magnusson. Hon skriver, och reviderar samtidigt Aftonbladet Kulturs tidigare hållning:
”Aftonbladet Kultur kunde för två veckor sedan avslöja misstankarna om att Åman under flera år använt konsthallens pengar för omfattande privatkonsumtion.”
Tidigare har Aftonbladet Kultur – som enda tidning – varit mer säker på sin sak, att Åman är skyldig.
Magnusson avslutar sin text:
”Nu återstår förhoppningsvis lugn och arbetsro för Färgfabriken. Och för regeringen att hitta en ny pigg entreprenör som kan komma med kreativ input på kulturområdet. Fortsättning lär, som det heter, följa.”
Jag har hört mig för om vad en rad konstmänniskor tycker om Jan Åmans avgång. Konsensus nu är föreställningen om att Färgfabriken går in på sista versen. Åman har varit synonym med konsthallen – hur ska den fungera nu?
En person som jag har talat med tror att det är omöjligt att hålla sig inom vanliga ekonomiska strukturer om man driver en konsthall. Stämmer det så bör media i detta nu gå igenom konsthallar och museer för att hitta nästa fall. Och just detta, att hålla sig utanför vanliga strukturer, för ”konsthallens bästa”, är precis vad Åman hänvisar till.
I SvD säger Åman:
”Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån.”
Jag ser fram emot att ta del av utredningen när den är klar i januari.
Oddsen för att Åman är oskyldig och kommer att återinsättas som chef på Färgfabriken är låga. Något annan slutsats går inte att dra i dag.
Jag är likväl beredd att vänta. Jag behöver ju varken jaga nyheter eller sparka någon.
Jan Åman tvingas nu att avgå som chef för Färgfabriken på grund av ekonomiska oegentligheter. Det rapporterar svensk media i dag.
Saken är dock långt ifrån utredd. Det hela framstår ännu som dunkelt.
Ett rimligt antagande 1: Åman är skyldig eller så är han inte skyldig.
Ett rimligt antagande 2: Är han skyldig bör han avgå. Om inte bör han stanna.
Björn Linnell vill, enligt DN, inte prata klarspråk innan utredningen är klar i januari 2009.
Det är förståeligt.
Linnell säger:
”Om det är privata uppgifter eller inte får utredningen se över tillsammans med Jan. Han får plocka fram dokumentation och förklara.”
Om det är privata uppgifter? Styrelsen är alltså inte säker. Men varför då tvinga Åman att avgå – är han skyldig innan motsatsen bevisats? Hur ska styrelsen ha det egentligen? Skyldig, han får kicken? Vet ej, han får kicken? Oskyldig, han får kicken?
Tecknen hopar sig. Det blev för mycket för de inblandade.
Samtidigt erkänner Åman att han slarvat och handlat både kläder och resor för Färgfabrikens pengar.
Det var den här nyheten jag ville att Aftonbladet skulle ha väntat på. Fast då hade man inte varit först. Vad det nu man egentligen var först med – misstankar, fusk eller en dom? Att vara först är nyhetsrävens starkaste drivkraft. Men det är bra om man har rätt, när man väl skriver.
Tillbaka till Karin Magnusson. Hon skriver, och reviderar samtidigt Aftonbladet Kulturs tidigare hållning:
”Aftonbladet Kultur kunde för två veckor sedan avslöja misstankarna om att Åman under flera år använt konsthallens pengar för omfattande privatkonsumtion.”
Tidigare har Aftonbladet Kultur – som enda tidning – varit mer säker på sin sak, att Åman är skyldig.
Magnusson avslutar sin text:
”Nu återstår förhoppningsvis lugn och arbetsro för Färgfabriken. Och för regeringen att hitta en ny pigg entreprenör som kan komma med kreativ input på kulturområdet. Fortsättning lär, som det heter, följa.”
Jag har hört mig för om vad en rad konstmänniskor tycker om Jan Åmans avgång. Konsensus nu är föreställningen om att Färgfabriken går in på sista versen. Åman har varit synonym med konsthallen – hur ska den fungera nu?
En person som jag har talat med tror att det är omöjligt att hålla sig inom vanliga ekonomiska strukturer om man driver en konsthall. Stämmer det så bör media i detta nu gå igenom konsthallar och museer för att hitta nästa fall. Och just detta, att hålla sig utanför vanliga strukturer, för ”konsthallens bästa”, är precis vad Åman hänvisar till.
I SvD säger Åman:
”Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån.”
Jag ser fram emot att ta del av utredningen när den är klar i januari.
Oddsen för att Åman är oskyldig och kommer att återinsättas som chef på Färgfabriken är låga. Något annan slutsats går inte att dra i dag.
Jag är likväl beredd att vänta. Jag behöver ju varken jaga nyheter eller sparka någon.
måndag, december 08, 2008
Glöggmingel
Söndag klockan halvsex. Jag ringer på dörren. Hammarby Sjöstad, en stenkast från Sickla kanal.
Glöggmingel. Robert Stasinski och Alessandra di Pisa. Interiör. En slags samtida stil och profil.
Hälsar på Tommy. Vi gillar fotboll.
Pratar med Nina Blum Bussoli. Värdar och visare. Moderna och Magasin 3. Jag går igång lite.
Trevlig designertjej, jobbar på byrå.
- Låter roligt med ett sånt jobb, säger jag.
- Oj. Hej.
Oskar och Katja Aglert. Time Square. Stipendier. Utställning på Axel Nordin Gallery.
- Nu ska jag prata med Rikard, TV-spel.
En slags bilpool, fast för TV-spel. Kan bli något.
- Vi hörs på mejlen. Och påminn mig om utställningen 8 januari på Axel Nordin.
Hej, Milou.
- Hej, står du och hänger här.
- Jaha du ska till glöggkrydorna.
Berättar för Robert om nya kursen, Kritik i teori och praktik.
Kul att ses, roligt att vara här, hej då.
Glad. Stark glögg. God också.
Cyklar. Kallt. Tunn rock. Tunn cardigan.
Thai på T-Centralen.
TV.
Soffa.
Nöjd.
Sömn.
Glöggmingel. Robert Stasinski och Alessandra di Pisa. Interiör. En slags samtida stil och profil.
Hälsar på Tommy. Vi gillar fotboll.
Pratar med Nina Blum Bussoli. Värdar och visare. Moderna och Magasin 3. Jag går igång lite.
Trevlig designertjej, jobbar på byrå.
- Låter roligt med ett sånt jobb, säger jag.
- Oj. Hej.
Oskar och Katja Aglert. Time Square. Stipendier. Utställning på Axel Nordin Gallery.
- Nu ska jag prata med Rikard, TV-spel.
En slags bilpool, fast för TV-spel. Kan bli något.
- Vi hörs på mejlen. Och påminn mig om utställningen 8 januari på Axel Nordin.
Hej, Milou.
- Hej, står du och hänger här.
- Jaha du ska till glöggkrydorna.
Berättar för Robert om nya kursen, Kritik i teori och praktik.
Kul att ses, roligt att vara här, hej då.
Glad. Stark glögg. God också.
Cyklar. Kallt. Tunn rock. Tunn cardigan.
Thai på T-Centralen.
TV.
Soffa.
Nöjd.
Sömn.
lördag, december 06, 2008
Ett varv till: Lundberg har en poäng - jodå
En sak har slagit mig. Det är ingen som rör sig på gatan. Men alla kommenterar Johan Lundbergs kulturkonservatism ändå. Och tycks veta vad som är bäst. Att Lundberg har fel.
Kommentarerna hittills liknas bäst vid olika möbleringar av det borgerliga vardagsrummet, för att parafrasera Göran Greider.
Då Göran Greider gav sig in i vårens hetaste kulturdebatt, den om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, gjorde han en poäng som är relevant nu.
Greider skriver, och har Norén och Leif Zern i åtanke:
”De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre - de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det.”
Citatet speglar debatten om kulturkonservatismen. Det är nämligen så att kombattanterna också nu möblerar det borgerliga vardagsrummet.
Greider skriver om kulturkonservatism (4/12), där han vänder sig emot Lundberg, och den samtida litteraturkritiken med orden:
”Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.”
Greiders nyckelbegrepp: väv, offentlighet, medvetenhet, realistisk fåra, tradition, experiment, radikalsim, autentisk och egenartad.
Ann Haberlein skriver (6/12):
”Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.”
Nyckelbegrepp hos Haberlein: upplysningstradition, patriarkal, fiktiv, autonom, subjekt, postmodernism, postkolonialism och feminism.
Lars Anders Johansson skriver (28/11):
”Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.”
Nyckelbegrepp hos Johansson: bildningstradition, exkluderande, kulturarv, intertextuell, och referenssystem.
Så här ser debatten ut. Inte ett uns av debatten har berört kulturkonsumenten. Debatten drivs av – och berör kulturaktörer, de som kan – och vill – säga ifrån i media.
Jag tror att Lundberg har mycket mer rätt, än vad någon av dessa aktörer vill att han ska ha.
Lundbergs tes signalerar höga bildningsideal och sublima upplevelser och är inte sällan – i relation till vad som faktiskt visas på konsthallar (för att snäva av till bildkonst), inte helt användbar.
Likväl träffar Lundberg mitt i prick. Rakt in i den svenska kulturkonsumentens hjärta.
Poängen är denna: Lundberg har rätt om du frågar den vanlige, lagom nyfikne, lagom intresserade museibesökaren. Han/hon tycker som Lundberg. Det finns miljoner av dem där ute.
Jag doktorerar i estetik och skriver tämligen regelbundet i tidning och tidskrift även jag. Men jag har också arbetat på museum som värd och då mött ett stort antal besökare som vill uppleva precis det Lundberg vill uppleva.
Lundbergs vision är folkets vision. Det är den entydiga bild jag har fått i mötet med museibesökaren.
För precis som för Lundberg bär besökaren med sig idén om att konst är något obevekligt sinnligt, vars konstnärliga grund är näst intill gudabenådad, och framställd med en hantverksskicklighet så briljant att det slutliga mötet – betraktare och konstverk bara kan sluta i en förlösande och samtidigt ödesmättad suck.
Besvikelsen för besökaren blir därför – och jag överdriver inte – enormt stor. Modern, modernistisk, samtida, postmodern – välj något prefix – kort och gott konst som har producerats och omfamnats av konstinstitutioner de senaste 100 åren ger inte besökaren vad denne vill ha.
Om detta vittnar Lundberg. Det är synd att inte någon gör en gammal klassisk journalistisk gärning, går till en konsthall och pratar ett litet tag med vanliga besökare. Och rapporterar om det för oss läsare.
Kommentarerna hittills liknas bäst vid olika möbleringar av det borgerliga vardagsrummet, för att parafrasera Göran Greider.
Då Göran Greider gav sig in i vårens hetaste kulturdebatt, den om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, gjorde han en poäng som är relevant nu.
Greider skriver, och har Norén och Leif Zern i åtanke:
”De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre - de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det.”
Citatet speglar debatten om kulturkonservatismen. Det är nämligen så att kombattanterna också nu möblerar det borgerliga vardagsrummet.
Greider skriver om kulturkonservatism (4/12), där han vänder sig emot Lundberg, och den samtida litteraturkritiken med orden:
”Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.”
Greiders nyckelbegrepp: väv, offentlighet, medvetenhet, realistisk fåra, tradition, experiment, radikalsim, autentisk och egenartad.
Ann Haberlein skriver (6/12):
”Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.”
Nyckelbegrepp hos Haberlein: upplysningstradition, patriarkal, fiktiv, autonom, subjekt, postmodernism, postkolonialism och feminism.
Lars Anders Johansson skriver (28/11):
”Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.”
Nyckelbegrepp hos Johansson: bildningstradition, exkluderande, kulturarv, intertextuell, och referenssystem.
Så här ser debatten ut. Inte ett uns av debatten har berört kulturkonsumenten. Debatten drivs av – och berör kulturaktörer, de som kan – och vill – säga ifrån i media.
Jag tror att Lundberg har mycket mer rätt, än vad någon av dessa aktörer vill att han ska ha.
Lundbergs tes signalerar höga bildningsideal och sublima upplevelser och är inte sällan – i relation till vad som faktiskt visas på konsthallar (för att snäva av till bildkonst), inte helt användbar.
Likväl träffar Lundberg mitt i prick. Rakt in i den svenska kulturkonsumentens hjärta.
Poängen är denna: Lundberg har rätt om du frågar den vanlige, lagom nyfikne, lagom intresserade museibesökaren. Han/hon tycker som Lundberg. Det finns miljoner av dem där ute.
Jag doktorerar i estetik och skriver tämligen regelbundet i tidning och tidskrift även jag. Men jag har också arbetat på museum som värd och då mött ett stort antal besökare som vill uppleva precis det Lundberg vill uppleva.
Lundbergs vision är folkets vision. Det är den entydiga bild jag har fått i mötet med museibesökaren.
För precis som för Lundberg bär besökaren med sig idén om att konst är något obevekligt sinnligt, vars konstnärliga grund är näst intill gudabenådad, och framställd med en hantverksskicklighet så briljant att det slutliga mötet – betraktare och konstverk bara kan sluta i en förlösande och samtidigt ödesmättad suck.
Besvikelsen för besökaren blir därför – och jag överdriver inte – enormt stor. Modern, modernistisk, samtida, postmodern – välj något prefix – kort och gott konst som har producerats och omfamnats av konstinstitutioner de senaste 100 åren ger inte besökaren vad denne vill ha.
Om detta vittnar Lundberg. Det är synd att inte någon gör en gammal klassisk journalistisk gärning, går till en konsthall och pratar ett litet tag med vanliga besökare. Och rapporterar om det för oss läsare.
fredag, december 05, 2008
Lemieux äkta: Avery fake
Claude Lemieux, #22, menade vad han sa.
Sean Avery, #16, bad om ursäkt, men var inte tillräckligt äkta.
NHL. Hockeyspelaren Sean Avery är på hal is. Han är otrevlig. Alltför otrevlig.
Bakgrund: Sean Averys före detta flickvän, Elisha Cuthbert, skådespelare känd från TV-serien 24, dejtar nu Dion Phaneuf, som spelar i Calgary Flames.
Sean Avery uttalande timmarna innan hans lag, Dallas Stars, ska möta Calgary Flames:
“I'm just going to say one thing. I'm really happy to be back in
Uttalandet har skakat den nordamerikanska hockeyvärlden.
Förtydigande:
"Sloppy seconds” är ett känsligt uttryck: “Sloppy seconds is a slang term for the practice of a man having sex with a woman immediately after another man has had sex with her, with the previous man's semen still present inside the woman. The term is also used metaphorically, regarding a ‘second hand’ item that is presumed undesirable, or only acceptable if one's primary choice is unavailable.” Källa: Wikipedia.
Ett stort antal ledare, journalister och spelare – flera från hans eget lag – har fördömt Averys kommentar.
Hockey är en sport där trash talk, som det heter, det vill säga skitsnack, spelare emellan, är något tämligen accepterat.
Men det finns undantag för vad som får sägas, innan samhället och/eller ligan säger ifrån.
Skitsnack har fått en roll i själva spelet och ses som en funktion av vad spelare kan göra för att få andra spelare ur balans, tappa koncentrationen.
Sean Avery har gått över gränsen. Ingen tycker något annat.
Keith Jones, en före detta hockeyspelare, uttalar sig i TSN, den största tv-kanalen för sport i Kanada. Han refererar till Claude Lemieux’s(Colorado Avalanche) mycket omtalade bråk med en rad spelare i Detroit Red Wings under slutspelet, 1996 – som Colorado tillslut vann.
Precis som i Sean Averys fall var Claude Lemieux en spelare som motspelare avskydde att möta, men som de flesta ville ha i sitt lag. Lemieux bråkade och störde motspelare, men tillskillnad från Avery (so far), vann Lemieux tre Stanley Cup under sin karriär. Under ett av dessa år, vann Lemieux utmärkelsen för bästa spelare i slutspelet, Conn Smythe Trophy (1995). En av de finaste utmärkelserna en NHL-spelare kan få.
Sean Avery har långt ifrån nått samma status som Claude Lemieux, även om Averys vassaste kritiker kan se hans kvaliteter som spelare.
Keith Jones menar att Claude Lemieux ångrade sig – och att han – och detta är viktigt i sammanhanget – gav ett genuint intryck av att han ångrade sig, då han tårögt pratade med sina medspelare i Colorado, efter att han hade tacklar Detroits Kris Draper bakifrån in i sargen, vilket gav Draper en bruten käke, bruten näsa och en hjärnskakning – och efterföljande operationer.
Keith Jones om varför Colorado Avalanche, som lag, förlät Claude Lemieuxs då han bad om förlåtelse i omklädningsrummet, våren 1996: ”Claude Lemieux was a great player and he hurt inside for whar he did, Sean Avery does not.”
Hockey är en sport som drivs på vilja och tro – det är hockeymyten.
Psykologi. En omklädningsrum fyllt av hockeyspelare avgör om de tycker att en spelares ursäkt är genuin eller inte. Slutspelet fortsatta succé avgörs över om de håller samman, eller inte.
Nu har alltså Sean Avery bett om ursäkt. Men hockeyvärlden tror inte på honom, tror inte att hans ursäkt är genuin. Dallas Stars tippades av många som en potentiell vinnare i år. Än så länge har det varit kräftgång.
Det spekuleras om att detta beror på Averys dåliga inflytande. Avery skrev på för laget inför den här säsongen. Nu väntar avstängning under ett antal matcher, och sedan – tror många – kommer han att bytas till ett annat lag – om någon vill ha honom.
Claude Lemieux har i dag en respektabel status, trots att hans handling mot Draper, i linje med skadorna, kan betecknas som misshandel. Avery må vara en mobbare, men någon fysisk misshandel har han ännu inte gjort sig skyldig till. Trots detta är Avery en så mycket större skurk än vad Lemieux var. Det är i alla fall så det ser ut just nu.
---Uppdatering. Domen mot Avery har kommit. Han stängs av i sex matcher. Claude Lemieux stängdes, på sin tid, av två matcher.
onsdag, december 03, 2008
TV-spelsbevakningen är meningslös
Call of Duty: World at War: First-person shooter spel.
Tomb Raider Underworld: Third-person shooter spel.
Jag spelar tv-spel. Playstation 3.
Jag läser inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet.
Inte spelrecensioner.
Det är nämligen helt meningslöst. Inte för att kritikerna är okunniga.
Anledningen är mycket enklare än så.
Nämnda tidningar undanhåller väsentlig information.
Jag läser inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet.
Inte spelrecensioner.
Det är nämligen helt meningslöst. Inte för att kritikerna är okunniga.
Anledningen är mycket enklare än så.
Nämnda tidningar undanhåller väsentlig information.
Så enkelt är det. Resultatet är att spelbevakningen blir meningslös.
Jag förklarar varför:
Varje spel som tillverkas tillhör en genre som definieras av användarens position gentemot den karaktär spelaren styr.
Tre sådana genrebeteckningar: First-person shooter, third-person shooter och rollspel.
Ett first-person shooter spel kännetecknas av att spelaren styr – så att säga – själva kameran. En spelare av ett fps-spel ser aldrig den karaktär som styrs. Idén är att efterlikna den verkliga upplevelsen av att röra sig. Spelaren "ser" bara rörelsen framåt - eller vad man nu gör, fäktar med ett svärd eller skjuter med ett vapen.
Jag förklarar varför:
Varje spel som tillverkas tillhör en genre som definieras av användarens position gentemot den karaktär spelaren styr.
Tre sådana genrebeteckningar: First-person shooter, third-person shooter och rollspel.
Ett first-person shooter spel kännetecknas av att spelaren styr – så att säga – själva kameran. En spelare av ett fps-spel ser aldrig den karaktär som styrs. Idén är att efterlikna den verkliga upplevelsen av att röra sig. Spelaren "ser" bara rörelsen framåt - eller vad man nu gör, fäktar med ett svärd eller skjuter med ett vapen.
Ett exempel, Call of Duty.
I ett third-person shooter spel styr spelaren karaktären i tredje person. Han ser hela figuren i ett sammanhang, och kan därför välja att inte gå rakt in i en fälla. Något som är svårare att undvika i ett fps-spel. Ett exempel, James Bond 007: Quantum of solace.
Alla spel tillhör någon av dessa genrer – det finns flera än de tre jag har nämnt.
För det stora flertalet är den här informationen grunden i själva inköpet.
Man vill söker ett fps-spel. Punkt slut.
I ett third-person shooter spel styr spelaren karaktären i tredje person. Han ser hela figuren i ett sammanhang, och kan därför välja att inte gå rakt in i en fälla. Något som är svårare att undvika i ett fps-spel. Ett exempel, James Bond 007: Quantum of solace.
Alla spel tillhör någon av dessa genrer – det finns flera än de tre jag har nämnt.
För det stora flertalet är den här informationen grunden i själva inköpet.
Man vill söker ett fps-spel. Punkt slut.
Visst, jättekul att Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots får betyg 5 av 5 i Dagens Nyheter. Det låter ju bra. Det är nog ett spel som är bra, tänker man.
Och då vill man se vilken typ av kategori spelet tillhör.
Enligt DN tillhör spelet kategorin ”Smygaction”.
Ja. Ni läste rätt. Smygaction.
I Aftonbladet beskrivs Call of Duty: World at War som action – visst det är inte fel i sig. Men, tja, 80 procent av alla spel är action – det är därför resten av världen använder mer träffande beskrivningar än dessa.
I Expressen beskrivs Tomb Raider Underworld som action, fast det är ett third-person shooter spel, antar jag. Jag vet faktiskt inte – det framgår inte, men med tanke på hur Laura Croft ser ut, får man ju anta att tv-spelsvärlden inte skulle acceptera något annat. Inte jag givetvis. Dom andra.
I Svenska Dagbladet beskrivs nya Bondspelet som tillhörande…ja ingenting.
Så här ser det alltså ut. Och det trots att jag och de flesta andra inte köper ett spel utan att ha tillgång till den kategori spelet tillhör.
Det är också därför vi går in på Metacritic och fullständigt struntar i svenska tidningars tv-spels bevakning. Metacritic är en site som sammanställer ett stort antal recensioner och ger spelen ett snittbetyg - och som delar in spelen i dessa kategorier. Utöver spel sammanställs recensioner av film, tv, dvd och musik på Metacritic.
måndag, december 01, 2008
Etik och Moral, jo det var just det.
”Det är något så gammeldags som en fråga om etik och moral”, skriver Aftonbladet kulturchef, Karin Magnusson, i dag i anknytning till bevakningen av Jan Åmans påstådda lyxshopping.
Aftonbladets antagande är att Åman är skyldig. Läs Aftonbladets två tidigare artiklar här och här.
Men, Karin, är gammeldags, för dig, entydigt med förlegat?
Så ser det i alla fall ut när du, Martin Aagård och Åsa Linderborg påstår – utan bevis – att Åman har tagit pengar från Färgfabriken och använt i privata syften. Etik och moral, var det så du kallade det?
För så här är det, och jag börjar bli jävligt trött på allt tjat om Jan Åman – antingen har han stoppat pengar i egen ficka, eller så har han det inte. Läget just nu är att det finns anklagelser om att han har privatkonsumerat, men inget som entydigt pekar på att påståendet är sant.
En traditionell etisk fråga lyder: ”Vad är det rätta?”. Aftonbladet Kultur tycker uppenbarligen att det är rätt att döma Jan Åman innan Färgfabrikens styrelse och/eller en oberoende part, har granskat Åmans affärer, det vill säga innan det är styrkt att Åman är skyldig – om han nu är det.
Något entydigt besked om hur det egentligen ligger till har vi läsare ännu inte tagit del av i Aftonbladet, eller för den delen i SvD eller i TT Spektras bevakning.
Jan Åmans förehavanden granskas nu, enligt uppgift – och ja, det är väl allt som kan sägas om saken just nu. Eller hur?
For the record: Det här är inget försvar av Jan Åman. Jag har aldrig träffat honom och tycker inget speciellt om honom. Det enda jag vet är att han varit högst ansvarig för en konsthall som har presenterat en rad bra utställningar. Har Åman på felaktiga grunder stoppat pengar i egen ficka ska han avgå från Färgfabriken. Det är inget mer med det. Poängen med mina texter i den här saken, är att jag finner det obegripligt att Aftonbladet Kultur och de tre journalisterna som hitintills har gett sig in i diskussionen, envisas med att döma Åman, innan granskningen av Åmans kvitton är klar.
Medias uppgift är att granska, rapportera och kommentera – inte att döma.
fredag, november 28, 2008
Aftonbladet kör på, kör över...
Det börjar och slutar med felsteg. Åsa Linderborg, Aftonbladets biträdande kulturchef, skriver:
”I går avslöjade Martin Aagård här på Aftonbladets kultursida att Jan Åman, vd för Färgfabriken och Johan Staël von Holsteins efterträdare i Statens kulturråd, använt hundratusentals kronor av Färgfabrikens pengar till egen konsumtion.”
Fel. I artikeln som Linderborg hänvisar till går det inte entydigt att se att Åman har gjort sig skyldig till att ha använt hundratusentals kronor för egen konsumtion. Det handlar till syvende och sist om misstankar. Inget annat.
Men Aftonbladet envisas alltså med att saken är i hamn.
Åsa Linderborg vill att Jan Åman ska avgå. Från vad? Statens kulturråd? Färgfabriken? Antagligen från båda två. Linderborg är inte särskilt distinkt.
Linderborg skriver. ”Jan Åman måste naturligtvis avgå, men alldeles oavsett hans moral var det fel av regeringen att utse honom till ledamot av Kulturrådet, eftersom Färgfabriken är en av dess största bidragstagare.”
Jan Åman är jävig, menar Lindeborg. Han sitter i Kulturrådet som har gett stora summor till den institution han dagligdags basar över. Det är en bra diskussion. Detta är något som ska diskuteras i media.
Artikeln bygger på två sinsemellan skilda teser: Åman är en fifflare och Åman är en jävig ledamot. Genom att sammanblanda dessa skapas en bild – eller rättare sagt – försöker Linderborg skapa en bild av Åman som en girig person med dålig moral.
Vi får väl se. Kanske är misstankarna riktiga, Åman kanske har konsumerat för pengar som inte var hans att konsumera för. Men saken – och det är vad som är viktigt här – är ännu inte klarlagd och Aftonbladet kultur borde inte – för sin egen skull – skriva om detta som om att det är en sanning. Saken är inte styrkt.
Tror Åsa Linderborg att vi inte ser vad hon är ute efter? Smutskastning. Förväntas vi knyta våra nävar och irriterat grymta, ge den jäveln vad han förtjänar? Det gör vi inte.
”I går avslöjade Martin Aagård här på Aftonbladets kultursida att Jan Åman, vd för Färgfabriken och Johan Staël von Holsteins efterträdare i Statens kulturråd, använt hundratusentals kronor av Färgfabrikens pengar till egen konsumtion.”
Fel. I artikeln som Linderborg hänvisar till går det inte entydigt att se att Åman har gjort sig skyldig till att ha använt hundratusentals kronor för egen konsumtion. Det handlar till syvende och sist om misstankar. Inget annat.
Men Aftonbladet envisas alltså med att saken är i hamn.
Åsa Linderborg vill att Jan Åman ska avgå. Från vad? Statens kulturråd? Färgfabriken? Antagligen från båda två. Linderborg är inte särskilt distinkt.
Linderborg skriver. ”Jan Åman måste naturligtvis avgå, men alldeles oavsett hans moral var det fel av regeringen att utse honom till ledamot av Kulturrådet, eftersom Färgfabriken är en av dess största bidragstagare.”
Jan Åman är jävig, menar Lindeborg. Han sitter i Kulturrådet som har gett stora summor till den institution han dagligdags basar över. Det är en bra diskussion. Detta är något som ska diskuteras i media.
Artikeln bygger på två sinsemellan skilda teser: Åman är en fifflare och Åman är en jävig ledamot. Genom att sammanblanda dessa skapas en bild – eller rättare sagt – försöker Linderborg skapa en bild av Åman som en girig person med dålig moral.
Vi får väl se. Kanske är misstankarna riktiga, Åman kanske har konsumerat för pengar som inte var hans att konsumera för. Men saken – och det är vad som är viktigt här – är ännu inte klarlagd och Aftonbladet kultur borde inte – för sin egen skull – skriva om detta som om att det är en sanning. Saken är inte styrkt.
Tror Åsa Linderborg att vi inte ser vad hon är ute efter? Smutskastning. Förväntas vi knyta våra nävar och irriterat grymta, ge den jäveln vad han förtjänar? Det gör vi inte.
Det är otäckt att se hur Aftonbladet kultur bygger argument på smutskastning. Ska en kulturredaktion fungera så? Nej, tack.
Ni, Aftonbladet kultur, borde ha gjort så här. Skrivit om misstankarna, eller bara väntat tills storyn var bevisad. Misstankarna skriver SvD om i dag: "Konstpengar kan ha använts privat".
Att ta upp Jan Åmans roll i Kulturrådet är däremot bra. Fortsätt på det spåret istället.
---
Johan Lundberg skrev i går på MAO-bloggen om gårdagens artikel i Aftonbladet.
torsdag, november 27, 2008
Skyldig eller inte skyldig...
Aftonbladet skrev inte om Bo Nilsson när han fick sparken från Charlottenborg i Köpenhamn.
Däremot skriver Aftonbladet om Jan Åman som – enligt artikeln – har lyxshoppat för Kulturrådets bidrag och gjort sig misstänkt för att ha lyxshoppat för Kulturrådets bidrag. Hur ska Aftonbladet ha det?
Artikeln ger dubbla signaler. Det är inte bra.
Artikelns rubrik lyder: ”Lyxshoppade för bidrag”
Ingressen: ”Resor med familjen till New York och resor till Rivieran. Krogbesök, matvaror, dvd-filmer, datorer, mp3-spelare och shopping i klädbutiker. Det är vad Kulturrådets nya ledamot Jan Åman använt Kulturrådets bidrag till, trots att hans konsthall gått på knäna ekonomiskt.”
I artikelns resterande text framställs skuldbördan som långt ifrån lika övertygande: ”Enligt granskningen som Aftonbladet fått ta del av verkar det som att Jan Åman använt pengarna till omfattande privatkonsumtion.”
Och: ”Samtidigt som Åman spenderat stora pengar på vad som enligt granskningen misstänks vara privatkonsumtion har Färgfabriken inte kunnat betala sina räkningar.”
Jan Åmans kommentar till att han köpt saker privat på Färgfabrikens bekostnad: ”Nej, det har jag absolut inte gjort. Absolut inte.”
Det är Aftonbladets Martin Aagård som har skrivit artikeln som i dag är publicerad i Aftonbladet (27/11).
Det är viktigt att media granskar kulturlivet på samma sätt som media granskar andra delar av samhället.
Vad som inte är bra är att rubrik och ingress inte överensstämmer med övrig text.
Varför dra på när saken ännu inte är utredd?
Att istället ha en rubrik i sil med ”Misstänks ha lyxshoppat för kulturbidrag” hade inte varit lika spännande som den rubrik som pryder Aftonbladets artikel i dag.
Men den rubriken hade varit i linje med den kunskap Aftonbladet ventilerar i artikeln.
Det här är problemet med artikeln: Ingressen berättar att Jan Åman har använt Kulturrådets bidrag för att konsumera privat.
I texten används däremot ord som ”verkar det som” och ”misstänks vara privatkonsumtion”.
Diskrepansen är med andra ord tillräckligt stor för att artikeln ska ge tvetydiga signaler.
Det är enkelt: Antingen har Åman använt Kulturrådets pengar för att konsumera privat, eller så har han det inte. Att han är misstänkt, är en helt annan sak. Artikeln ger dubbla signaler.
Det hade varit klokare att vänta. Aftonbladet kunde ha skrivit att Åman var misstänkt, eller så kunde tidningen ha väntat tills saken var utredd och då rapporterat att Jan Åman verkligen använt Kulturrådets bidrag för privata ändamål, om det är vad granskningen visar.
Nej, det blev ingen vidare artikel, Aftonbladet.
Däremot skriver Aftonbladet om Jan Åman som – enligt artikeln – har lyxshoppat för Kulturrådets bidrag och gjort sig misstänkt för att ha lyxshoppat för Kulturrådets bidrag. Hur ska Aftonbladet ha det?
Artikeln ger dubbla signaler. Det är inte bra.
Artikelns rubrik lyder: ”Lyxshoppade för bidrag”
Ingressen: ”Resor med familjen till New York och resor till Rivieran. Krogbesök, matvaror, dvd-filmer, datorer, mp3-spelare och shopping i klädbutiker. Det är vad Kulturrådets nya ledamot Jan Åman använt Kulturrådets bidrag till, trots att hans konsthall gått på knäna ekonomiskt.”
I artikelns resterande text framställs skuldbördan som långt ifrån lika övertygande: ”Enligt granskningen som Aftonbladet fått ta del av verkar det som att Jan Åman använt pengarna till omfattande privatkonsumtion.”
Och: ”Samtidigt som Åman spenderat stora pengar på vad som enligt granskningen misstänks vara privatkonsumtion har Färgfabriken inte kunnat betala sina räkningar.”
Jan Åmans kommentar till att han köpt saker privat på Färgfabrikens bekostnad: ”Nej, det har jag absolut inte gjort. Absolut inte.”
Det är Aftonbladets Martin Aagård som har skrivit artikeln som i dag är publicerad i Aftonbladet (27/11).
Det är viktigt att media granskar kulturlivet på samma sätt som media granskar andra delar av samhället.
Vad som inte är bra är att rubrik och ingress inte överensstämmer med övrig text.
Varför dra på när saken ännu inte är utredd?
Att istället ha en rubrik i sil med ”Misstänks ha lyxshoppat för kulturbidrag” hade inte varit lika spännande som den rubrik som pryder Aftonbladets artikel i dag.
Men den rubriken hade varit i linje med den kunskap Aftonbladet ventilerar i artikeln.
Det här är problemet med artikeln: Ingressen berättar att Jan Åman har använt Kulturrådets bidrag för att konsumera privat.
I texten används däremot ord som ”verkar det som” och ”misstänks vara privatkonsumtion”.
Diskrepansen är med andra ord tillräckligt stor för att artikeln ska ge tvetydiga signaler.
Det är enkelt: Antingen har Åman använt Kulturrådets pengar för att konsumera privat, eller så har han det inte. Att han är misstänkt, är en helt annan sak. Artikeln ger dubbla signaler.
Det hade varit klokare att vänta. Aftonbladet kunde ha skrivit att Åman var misstänkt, eller så kunde tidningen ha väntat tills saken var utredd och då rapporterat att Jan Åman verkligen använt Kulturrådets bidrag för privata ändamål, om det är vad granskningen visar.
Nej, det blev ingen vidare artikel, Aftonbladet.
tisdag, november 25, 2008
Västervik mitt Heimat
Det är dags för mig att dra mig mot hembygden.
I morgon bitti runt åtta går tåget som tar mig till Linköping.
Väl där får jag vänta i 45 minuter för att sedan åka rälsbuss till Västervik, mitt heimat.
Det kan bli så att rälsbussen, som går på Tjustbanan, är inställd.
Det är inte helt ovanligt. Då åker jag buss istället.
Tjustbanan är Västerviks kommun verkliga sorgebarn.
En kommun ska ha tågtrafik, har de lokala kommunpolitikerna bedyrat från och till.
Men likväl går tågen - ehum - inte riktigt som på räls.
Antagligen kommer tågtrafiken mellan Västervik och Linköping att läggas ned.
Det är som det är. Och trist är det också. För oss resenärer som inte tycker om att åka buss.
Mer än så är det kanske inte med den saken.
Skönt ska det bli att komma hem, oavsett om det blir med tåg eller med buss den sista biten.
Jag ska ta hand om mitt hem. Baka bröd. Kratta, alternativt skotta snö. Läsa Dashiell Hammet och Per Lagerkvist och elda i den öppna spisen.
Så kommer det att vara.
Men det är tveksamt om jag kommer att gå på krogen. Det är så dålig mat i den staden, det har Karin Magnusson helt rätt i. Det vill jag lova.
I morgon bitti runt åtta går tåget som tar mig till Linköping.
Väl där får jag vänta i 45 minuter för att sedan åka rälsbuss till Västervik, mitt heimat.
Det kan bli så att rälsbussen, som går på Tjustbanan, är inställd.
Det är inte helt ovanligt. Då åker jag buss istället.
Tjustbanan är Västerviks kommun verkliga sorgebarn.
En kommun ska ha tågtrafik, har de lokala kommunpolitikerna bedyrat från och till.
Men likväl går tågen - ehum - inte riktigt som på räls.
Antagligen kommer tågtrafiken mellan Västervik och Linköping att läggas ned.
Det är som det är. Och trist är det också. För oss resenärer som inte tycker om att åka buss.
Mer än så är det kanske inte med den saken.
Skönt ska det bli att komma hem, oavsett om det blir med tåg eller med buss den sista biten.
Jag ska ta hand om mitt hem. Baka bröd. Kratta, alternativt skotta snö. Läsa Dashiell Hammet och Per Lagerkvist och elda i den öppna spisen.
Så kommer det att vara.
Men det är tveksamt om jag kommer att gå på krogen. Det är så dålig mat i den staden, det har Karin Magnusson helt rätt i. Det vill jag lova.
måndag, november 24, 2008
Skon klämmer: Användbarhet, Lundberg
Johan Lundbergs vill i sin kulturkonservativa programtext ”Smakrevolt” (Expressen 5 november) två saker:
* Att ett klassiskt bildningsideal är grunden i den svenska kulturvärlden.
* Att konsten ska vara sinnlig.
Bildningsideal ställs mot ytliga nymodigheter, som postmodernism, queerteori och postkolonialism. De förstör inte bara tidningarnas kultursidor utan också de humanistiska universitetsutbildningarna, menar Lundberg. Förflackning är ordet.
Att det handlar om en strikt sinnlig konstsyn tydliggörs genom de exempel och den estetiska erfarenhet Lundberg hänvisar till, även om han inte formulerar den så. Exemplen är: Caravaggio, T.S. Eliot, Mahler och Sapfo.
Att texten avslutas med ett citat av Goethe pekar på samma sak: Bildning & sinnlighet är vad kulturaktörer behöver.
Lundberg har både rätt och fel.
Bildningstraditionen bör genomsyra både kultursida och humanistisk utbildning. Anledningen är enkel. Det finns ingen bättre grund för kulturjournalistik eller humaniora.
Men problemet är att denna bildning inte hjälper oss att förstå vår egen tid – samtida konst, eller åtminstone delar av den. Ganska stora delar faktiskt.
Lundberg beskriver sin reaktion inför konst:
”Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier.”
Alla som på riktigt kallar sig kulturkonsumenter känner igen sig i det här. Det är jag övertygad om. Fast inte inför all konst.
Problemet är att mycket lite konst som görs i dag ger sådana känslor.
Det vill säga det är ett problem för kulturkonservatismen om ambitioner finns om att få inflytande i media och på universitet.
Varför anamma en teori som inte fungerar i den värld vi lever i?
Det finns en mycket enkel förändringsmodell som samtida konst vilar på: Förståelse.
Den konst Lundberg eftersöker ska vara just sinnlig, varken mer eller mindre, med betoning på Upplevelse.
Det är fullt möjligt att gå till Bonniers konsthall och bara titta och uppleva det som framträder rent visuellt. Och just i denna icke-upplevelse finns också – helt säkert – fröet till Lundbergs uppror. Det går inte att gå runt på konsthallen och uppleva, här gäller det att förstå och då måste vi ta hänsyn till sådant som ligger bortom klassiska bildningsideal – queerteori, postkolonialsim och så vidare. Inte för att sinnligheten är borta, men kompletterad med teori.
Inte ens Olafur Eliasson tillsynes klassiskt sublima verk på Tate Modern, The Weather Project (2003-04), ska enbart upplevas. Trots att verket tillsynes framstod som ett rent visuellt verk, fanns där kontext och intention som gav verket ytterligare nivåer bortom upplevelsen som sådan. Vilket givetvis inte hindrade det stora flertalet från att helt sonika lägga sig på golvet och – ja bara uppleva.
Men Lundbergs konst finns i dag. Jag föreslår en vända till Galleri Överkikaren i Gamla stan eller varför inte gå en klassisk konstrunda på Hornsgatspuckeln. Detta menar jag – och det måste jag tyvärr understryka – på intet raljerande vis. Det är där sinnligheten finns – och kanske i bästa fall även på de bästa modehusen, fast nog har konceptualismen tagit över också där. Ja, så är det nog faktiskt.
* Att ett klassiskt bildningsideal är grunden i den svenska kulturvärlden.
* Att konsten ska vara sinnlig.
Bildningsideal ställs mot ytliga nymodigheter, som postmodernism, queerteori och postkolonialism. De förstör inte bara tidningarnas kultursidor utan också de humanistiska universitetsutbildningarna, menar Lundberg. Förflackning är ordet.
Att det handlar om en strikt sinnlig konstsyn tydliggörs genom de exempel och den estetiska erfarenhet Lundberg hänvisar till, även om han inte formulerar den så. Exemplen är: Caravaggio, T.S. Eliot, Mahler och Sapfo.
Att texten avslutas med ett citat av Goethe pekar på samma sak: Bildning & sinnlighet är vad kulturaktörer behöver.
Lundberg har både rätt och fel.
Bildningstraditionen bör genomsyra både kultursida och humanistisk utbildning. Anledningen är enkel. Det finns ingen bättre grund för kulturjournalistik eller humaniora.
Men problemet är att denna bildning inte hjälper oss att förstå vår egen tid – samtida konst, eller åtminstone delar av den. Ganska stora delar faktiskt.
Lundberg beskriver sin reaktion inför konst:
”Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier.”
Alla som på riktigt kallar sig kulturkonsumenter känner igen sig i det här. Det är jag övertygad om. Fast inte inför all konst.
Problemet är att mycket lite konst som görs i dag ger sådana känslor.
Det vill säga det är ett problem för kulturkonservatismen om ambitioner finns om att få inflytande i media och på universitet.
Varför anamma en teori som inte fungerar i den värld vi lever i?
Det finns en mycket enkel förändringsmodell som samtida konst vilar på: Förståelse.
Den konst Lundberg eftersöker ska vara just sinnlig, varken mer eller mindre, med betoning på Upplevelse.
Det är fullt möjligt att gå till Bonniers konsthall och bara titta och uppleva det som framträder rent visuellt. Och just i denna icke-upplevelse finns också – helt säkert – fröet till Lundbergs uppror. Det går inte att gå runt på konsthallen och uppleva, här gäller det att förstå och då måste vi ta hänsyn till sådant som ligger bortom klassiska bildningsideal – queerteori, postkolonialsim och så vidare. Inte för att sinnligheten är borta, men kompletterad med teori.
Inte ens Olafur Eliasson tillsynes klassiskt sublima verk på Tate Modern, The Weather Project (2003-04), ska enbart upplevas. Trots att verket tillsynes framstod som ett rent visuellt verk, fanns där kontext och intention som gav verket ytterligare nivåer bortom upplevelsen som sådan. Vilket givetvis inte hindrade det stora flertalet från att helt sonika lägga sig på golvet och – ja bara uppleva.
Men Lundbergs konst finns i dag. Jag föreslår en vända till Galleri Överkikaren i Gamla stan eller varför inte gå en klassisk konstrunda på Hornsgatspuckeln. Detta menar jag – och det måste jag tyvärr understryka – på intet raljerande vis. Det är där sinnligheten finns – och kanske i bästa fall även på de bästa modehusen, fast nog har konceptualismen tagit över också där. Ja, så är det nog faktiskt.
fredag, november 21, 2008
Bo Nilsson-affären visar medias prioritering
För en tid sedan fick jag kritik för att jag gav rosor till Expressen.
Jag har tänkt på kritiken och kommit fram till att blommorna var välförtjänta.
Jag ska berätta varför.
Något händer.
Nyhet.
Kommentar.
Bo Nilsson får sparken.
Media skriver.
Media kommenterar.
Vem har skött bevakningen bäst?
SARTS var i söndags, som offentlig blogg, först med att rapportera om Bo Nilsson-affären (16/11).
Danska Politiken skrev om Charlottenborgs ekonomiska problem i lördags.
De rikstäckande dagstidningarna:
* Dagens Nyheters gjorde nyhet av saken i onsdags (19/11).
* Detsamma gäller för Svenska Dagbladet (på nätet på tisdagskvällen).
De rikstäckande kvällstidningarna:
* I Expressen kom den första texten i torsdags (20/11). Men Kvällspostens recensionskommenterarnyhet från i tisdags har varit tillgänglig för Expressens läsare på nätet.
* Aftonbladet har inte skrivit något om Bo Nilsson-affären. (Är det verkligen möjligt?)
Jag ska berätta hur det är att som läsare ha ett stort konstintresse och en vana av att följa svensk media.
Det är så här enkelt. Finns intresse så vet man vad som händer. Besvikelsen blir därför stor när man ser att media inte följer det som händer. Och Bo Nilsson-affären är inte någon liten sak. Att en svensk konsthallschef verksam i Köpenhamn får sparken på grund av ekonomiska problem och bristande förtroende i styrelsen, är i linje med alla definitioner, något som svenska media ska skriva om – på en gång.
Det finns inte bara ett stort särintresse, utan också ett stort allmänintresse i den här saken.
Det är förvånande att rapporteringen har varit långsam. Är Kulturbevakningens nyhetssektion stängd på söndagar? Måndagar?
Och nu en liten återkoppling till bloggpostens inledning och till ordningen i media:
Händelse.
Nyhet.
Kommentar.
Det är bara Expressen som har levererat.
I dag skrev Expressens konstkritiker Nils Forsberg en kommentar till affären. Texten avslutar Forsberg så här: ”Det krävdes alltså danskar för att slutligen säga menvafaen och stopp. Nilsson behöver dock knappast bekymra sig för sin framtida försörjning. Moderna museet ska ju öppna en Malmöfilial. Ska vi tippa att Bosse seglat upp som toppkandidat för chefsposten där?”
Efter nyhet, kommentar. Det är det läsaren vill ha, till och med behöver. Dagens ros går följaktligen till Expressen och dagens ris till Aftonbladet, helt i linje med kvällspressens svartvithet.
Slutsatsen är att media inte prioriterar konstbevakningen trots att nyhetsvärdet i det här fallet är stort.
Jag har tänkt på kritiken och kommit fram till att blommorna var välförtjänta.
Jag ska berätta varför.
Något händer.
Nyhet.
Kommentar.
Bo Nilsson får sparken.
Media skriver.
Media kommenterar.
Vem har skött bevakningen bäst?
SARTS var i söndags, som offentlig blogg, först med att rapportera om Bo Nilsson-affären (16/11).
Danska Politiken skrev om Charlottenborgs ekonomiska problem i lördags.
De rikstäckande dagstidningarna:
* Dagens Nyheters gjorde nyhet av saken i onsdags (19/11).
* Detsamma gäller för Svenska Dagbladet (på nätet på tisdagskvällen).
De rikstäckande kvällstidningarna:
* I Expressen kom den första texten i torsdags (20/11). Men Kvällspostens recensionskommenterarnyhet från i tisdags har varit tillgänglig för Expressens läsare på nätet.
* Aftonbladet har inte skrivit något om Bo Nilsson-affären. (Är det verkligen möjligt?)
Jag ska berätta hur det är att som läsare ha ett stort konstintresse och en vana av att följa svensk media.
Det är så här enkelt. Finns intresse så vet man vad som händer. Besvikelsen blir därför stor när man ser att media inte följer det som händer. Och Bo Nilsson-affären är inte någon liten sak. Att en svensk konsthallschef verksam i Köpenhamn får sparken på grund av ekonomiska problem och bristande förtroende i styrelsen, är i linje med alla definitioner, något som svenska media ska skriva om – på en gång.
Det finns inte bara ett stort särintresse, utan också ett stort allmänintresse i den här saken.
Det är förvånande att rapporteringen har varit långsam. Är Kulturbevakningens nyhetssektion stängd på söndagar? Måndagar?
Och nu en liten återkoppling till bloggpostens inledning och till ordningen i media:
Händelse.
Nyhet.
Kommentar.
Det är bara Expressen som har levererat.
I dag skrev Expressens konstkritiker Nils Forsberg en kommentar till affären. Texten avslutar Forsberg så här: ”Det krävdes alltså danskar för att slutligen säga menvafaen och stopp. Nilsson behöver dock knappast bekymra sig för sin framtida försörjning. Moderna museet ska ju öppna en Malmöfilial. Ska vi tippa att Bosse seglat upp som toppkandidat för chefsposten där?”
Efter nyhet, kommentar. Det är det läsaren vill ha, till och med behöver. Dagens ros går följaktligen till Expressen och dagens ris till Aftonbladet, helt i linje med kvällspressens svartvithet.
Slutsatsen är att media inte prioriterar konstbevakningen trots att nyhetsvärdet i det här fallet är stort.
torsdag, november 20, 2008
Bo Nilsson sparkas
Charlottenborg konsthalls chef Bo Nilsson har fått sparken. Det var i går som Danmarks kulturminister tog beslutet mot bakgrund av underskottet på 3.2 miljoner som konsthallen dras med.
Dessutom har styrelsen gjort klart att man inte är intresserad av att fortsätta att arbeta med Nilsson. Anledningen: Bo Nilsson ska enligt uppgift ha renoverat en lägenhet åt själv, utan styrelsens kännedom.
Bo Nilsson tvingas sluta med omedelbar verkan.
Läs HÄR och HÄR i den danska dagstidningen Politiken.
Dessutom har styrelsen gjort klart att man inte är intresserad av att fortsätta att arbeta med Nilsson. Anledningen: Bo Nilsson ska enligt uppgift ha renoverat en lägenhet åt själv, utan styrelsens kännedom.
Bo Nilsson tvingas sluta med omedelbar verkan.
Läs HÄR och HÄR i den danska dagstidningen Politiken.
söndag, november 16, 2008
”Bo Nilsson kan inte fortsätta som chef”
Det stormar kring Bo Nilsson, direktör på Charlottenborg konsthall.
”Det är uppenbart att det är tal om en inkompetent ledare, som redan har spenderat en massa pengar på Charlottenborg, som han inte hade. Han kan inte fortsätta som chef.”
Det säger Köpenhamns kulturordförande Morgen Jensen till den danska tidningen Politiken.
Svenske Bo Nilsson tillträdde som chef på Charlottenborg konsthall för ett år sedan. Nu har konsthallen ett ekonomiskt underskott på 3.2 miljoner danska kronor.
Bo Nilsson har inrett en lägenhet på Kongens Nytorv – utan godkännande från konsthallens styrelse. I lägenheten har Bo Nilsson övernattat. Samtidigt stoppades utbyggnaden av ett café på grund av för dålig ekonomi.
För att säkra konsthallens överlevnad har kulturministeriet överfört en nödsumma på 2.3 miljoner danska kronor.
I Danmark betecknas detta som en skandal. Politiker och publik har offentligt ventilerat sitt missnöje.
”Det ser meget alvorligt ud. Der har intet samarbejde været mellem direktør og bestyrelse, og det kan jo ikke fortsætte. Jeg kan ikke sige, at de er nødt til at fyre direktøren, det ligger jo ikke hos os ordførere. Men det er meget problematisk, at regnskabschefen er stoppet, og at direktøren så har siddet på pengekassen selv, og at økonomien er gået så hurtigt ned ad bakke”, siger Danske Folkepartis Karin Nødgaard till Politiken.
Henriette Kjær från de Konservative säger:
”Det er rigtigt trist. Det var en fantastisk lovende kunsthal i København, og det er sørgeligt at se så mange penge gå tabt. Nu må bestyrelsen så træde til, og jeg er sikker på, at de vil være mænd for at få orden på denne her sag. Jeg vil ikke komme med gode råd, for alt tyder heldigvis på, at de er parate til at foretage det nødvendige.”
Bo Nilsson fortsätter sitt arbete som chef, rapporterar danska tidningar.
Han har än så länge inte kommenterat det som uppdagats.
Det säger Köpenhamns kulturordförande Morgen Jensen till den danska tidningen Politiken.
Svenske Bo Nilsson tillträdde som chef på Charlottenborg konsthall för ett år sedan. Nu har konsthallen ett ekonomiskt underskott på 3.2 miljoner danska kronor.
Bo Nilsson har inrett en lägenhet på Kongens Nytorv – utan godkännande från konsthallens styrelse. I lägenheten har Bo Nilsson övernattat. Samtidigt stoppades utbyggnaden av ett café på grund av för dålig ekonomi.
För att säkra konsthallens överlevnad har kulturministeriet överfört en nödsumma på 2.3 miljoner danska kronor.
I Danmark betecknas detta som en skandal. Politiker och publik har offentligt ventilerat sitt missnöje.
”Det ser meget alvorligt ud. Der har intet samarbejde været mellem direktør og bestyrelse, og det kan jo ikke fortsætte. Jeg kan ikke sige, at de er nødt til at fyre direktøren, det ligger jo ikke hos os ordførere. Men det er meget problematisk, at regnskabschefen er stoppet, og at direktøren så har siddet på pengekassen selv, og at økonomien er gået så hurtigt ned ad bakke”, siger Danske Folkepartis Karin Nødgaard till Politiken.
Henriette Kjær från de Konservative säger:
”Det er rigtigt trist. Det var en fantastisk lovende kunsthal i København, og det er sørgeligt at se så mange penge gå tabt. Nu må bestyrelsen så træde til, og jeg er sikker på, at de vil være mænd for at få orden på denne her sag. Jeg vil ikke komme med gode råd, for alt tyder heldigvis på, at de er parate til at foretage det nødvendige.”
Bo Nilsson fortsätter sitt arbete som chef, rapporterar danska tidningar.
Han har än så länge inte kommenterat det som uppdagats.
Mer lär följa.
torsdag, november 13, 2008
Litteratur är som fotboll
"Litteratur är för kulturjournalistik vad fotboll är för sportjournalistik".
Det säger Aftonbladets kulturchef Karin Magnusson i en intervju, som i dag är publicerad i Västerviks-Tidningen. Min intervju.
Läs HÄR.
---
Litteraturens plats på kultursidorna är förstås given. Varför prioriterar dagspress och kvällspress som de gör?
Jag har ingen statistik. Men:
* DN:s kulturchef, Maria Schottenius har disputerat i litteraturhistoria.
* SvD:s fd kulturchef, Carl-Otto Werkelid (ingen ny är tillsatt) hade/har ett stort litteraturintresse.
* Expressens nya kulturchef, Björn Wiman, är gammal litteraturkritiker.
* Här sticker Karin Magnusson ut. Hon kommer från populärkulturen.
Om jag drar slutsatsen att kulturchefens bakgrund och personliga intresse också präglar kulturbevakningen, är det förklaringen till att litteratur är kulturjournalistikens svar på sportens fotbollsbevakning, för att parafrasera Magnusson.
Så enkelt är det förstås inte. Litteraturen går igen på kultursidorna. Det är så att litteratur alltid har varit kulturbevakningens huvudsyssla.
Jag tycker personligen – trots att jag skrivit mest om konst – att litteratur ska ha stor plats på kultursidorna. Jag tycker förövrigt - generellt – att konstbevakningen ska förändras. Det är en annan historia.
---
OBS! Det här är viktigt. Kvällspressens största kulturjournalistiska uppgift, är att återinföra filmbevakningen. Reclaim film, Aftonbladet/Expressen!
Åtminstone då och då, och hur det ska administreras överlämnar jag stolt till berörda enheter. Jag har idéer – ni realiserar.
Två argument:
* Film är folkets konst, mer än folkets nöje. Ergo: kulturjournalistik.
* Film kräver (ibland) i lika stor utsträckning som Tre Systrar på Stadsteatern, eller Linnea Sjöberg på Nordin Gallery, analys. Vilket, låt oss vara ärlig, sällan återfinns – tyvärr! – på Nöje.
De korta anmälningsliknande blänkarna och de snabba omdömena (både för läsaren och skribenten) på Nöje är ofta otillräckliga.
Hur kan det få vara så här!? Fy och skam. Reclaim Film!
Det säger Aftonbladets kulturchef Karin Magnusson i en intervju, som i dag är publicerad i Västerviks-Tidningen. Min intervju.
Läs HÄR.
---
Litteraturens plats på kultursidorna är förstås given. Varför prioriterar dagspress och kvällspress som de gör?
Jag har ingen statistik. Men:
* DN:s kulturchef, Maria Schottenius har disputerat i litteraturhistoria.
* SvD:s fd kulturchef, Carl-Otto Werkelid (ingen ny är tillsatt) hade/har ett stort litteraturintresse.
* Expressens nya kulturchef, Björn Wiman, är gammal litteraturkritiker.
* Här sticker Karin Magnusson ut. Hon kommer från populärkulturen.
Om jag drar slutsatsen att kulturchefens bakgrund och personliga intresse också präglar kulturbevakningen, är det förklaringen till att litteratur är kulturjournalistikens svar på sportens fotbollsbevakning, för att parafrasera Magnusson.
Så enkelt är det förstås inte. Litteraturen går igen på kultursidorna. Det är så att litteratur alltid har varit kulturbevakningens huvudsyssla.
Jag tycker personligen – trots att jag skrivit mest om konst – att litteratur ska ha stor plats på kultursidorna. Jag tycker förövrigt - generellt – att konstbevakningen ska förändras. Det är en annan historia.
---
OBS! Det här är viktigt. Kvällspressens största kulturjournalistiska uppgift, är att återinföra filmbevakningen. Reclaim film, Aftonbladet/Expressen!
Åtminstone då och då, och hur det ska administreras överlämnar jag stolt till berörda enheter. Jag har idéer – ni realiserar.
Två argument:
* Film är folkets konst, mer än folkets nöje. Ergo: kulturjournalistik.
* Film kräver (ibland) i lika stor utsträckning som Tre Systrar på Stadsteatern, eller Linnea Sjöberg på Nordin Gallery, analys. Vilket, låt oss vara ärlig, sällan återfinns – tyvärr! – på Nöje.
De korta anmälningsliknande blänkarna och de snabba omdömena (både för läsaren och skribenten) på Nöje är ofta otillräckliga.
Hur kan det få vara så här!? Fy och skam. Reclaim Film!
onsdag, november 12, 2008
Vad ska man säga
Filmen Wanted, med Angelina Jolie och James McAvoy är bra...
Men serien av Mark Millar och JG Jones är inget vidare...
Tidigare har jag skrivit om Mark Millar och serien Kick-Ass.
Innan succén med Kick-Ass skrev Millar Wanted, en serie jag inte gillar. Grundförutsättningen är den extrema antitesen av idén om superhjälten och på så vis bryter serien ny mark.
Till en början framstår huvudpersonen, Wesley Gibson, som en samtida Peter Parker (Spider-Man), men istället för att bli en hygglig kille med superkrafter, blir Gibson en ärkeskurk, fast inte på något roligt, spännande sätt. Gibson blir världens äckligaste skitstövel, serien är extremt amoralisk. Detta funkade inte på mig. Ett bättre argument för att inte läsa serien är kanske att påpeka att huvudpersonen ser ut exakt som Eminem. Uuuh.
Filmen däremot var riktigt bra. Den byggde å andra sidan ganska lite på serien.
Nu kommer Wanted på dvd och HÄR finns en intervju med en pratglad, lite rund coca-cola drickande Mark Millar. Intervjun, som är ganska bra, bjuder på något mycket – MYCKET – ovanligt.
Det är nämligen så att all läsk gör att Millar blir – mja – ni fattar. Han undrar därför om det är okej att gå på toaletten. Sagt och gjort. Men…
Ingen stänger av ljudet. Trappsteg. Dörr. Dragkedja och sen kommer det omisskännliga ljudet. Det porlar helt enkelt. Och ingen har redigerat bort hans ”paus” innan intervjun läggs ut. Därför hör man när världens i dag mest uppmärksammad serieskapare gå på toaletten vilket förstås är helt absurt!
- Sometims, you know, you really need to pee, säger Mark Millar med bred skotsk dialekt, när han sätter sig igen.
Tidigare har jag skrivit om Mark Millar och serien Kick-Ass.
Innan succén med Kick-Ass skrev Millar Wanted, en serie jag inte gillar. Grundförutsättningen är den extrema antitesen av idén om superhjälten och på så vis bryter serien ny mark.
Till en början framstår huvudpersonen, Wesley Gibson, som en samtida Peter Parker (Spider-Man), men istället för att bli en hygglig kille med superkrafter, blir Gibson en ärkeskurk, fast inte på något roligt, spännande sätt. Gibson blir världens äckligaste skitstövel, serien är extremt amoralisk. Detta funkade inte på mig. Ett bättre argument för att inte läsa serien är kanske att påpeka att huvudpersonen ser ut exakt som Eminem. Uuuh.
Filmen däremot var riktigt bra. Den byggde å andra sidan ganska lite på serien.
Nu kommer Wanted på dvd och HÄR finns en intervju med en pratglad, lite rund coca-cola drickande Mark Millar. Intervjun, som är ganska bra, bjuder på något mycket – MYCKET – ovanligt.
Det är nämligen så att all läsk gör att Millar blir – mja – ni fattar. Han undrar därför om det är okej att gå på toaletten. Sagt och gjort. Men…
Ingen stänger av ljudet. Trappsteg. Dörr. Dragkedja och sen kommer det omisskännliga ljudet. Det porlar helt enkelt. Och ingen har redigerat bort hans ”paus” innan intervjun läggs ut. Därför hör man när världens i dag mest uppmärksammad serieskapare gå på toaletten vilket förstås är helt absurt!
- Sometims, you know, you really need to pee, säger Mark Millar med bred skotsk dialekt, när han sätter sig igen.
söndag, november 09, 2008
Man måste vara duktig
Det är Rebecca Hall som lyfter Vicky Cristina Barcelona. Allt annat är ljug.
Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona handlar om att slå sig till ro – i sig själv.
Filmens intrig är denna: två unga amerikanskor, Vicky och Cristina, ska spendera några månader i Barcelona. De faller båda för en spansk konstnär, Juan, som har en manodepressiv före detta fru, Maria Elena, som han inte riktigt brutit med – på något sätt, överhuvudtaget.
Vicky (Rebecca Hall), som jag identifierar mig med, är en godtrogen, ganska glad och arbetsam humanist (precis som jag). Det är hon som har huvudrollen. Det är hennes kärlek och hennes ångest som verkligen går fram.
Jag hoppar direkt till min slutsats.
Jag ger filmen fem klappor.
Det som är så spännande med filmen, förutom ett antal träffande, mer eller mindre, subtila karikatyrer av – mer eller mindre – utmejslade karaktärsstereotyper, är att filmen har en cynisk slutsats: du är vad du är.
Det är nämligen så att alla i filmen väljer att fortsätta vara som de är – trots att de har bättre alternativ. Eller, åtminstone, alternativ som potentiellt skulle göra dem lyckligare. Alla är ganska olyckliga filmen igenom.
Karaktärerna väljer att fortsätta leva ett liv de inte trivs med.
Vicky älskar Juan. Hon väljer trots det det trygga up-state-livet i New York med den rike och pratsamme affärsmannen.
Cristina älskar Juan och Maria Elena, vilka hon delar en slags menage á trois-relation med. Hon avviker likväl, för att hon vill ha något annat. Vad vet hon inte. Hon återgår till status missnöjd.
Juan och Maria Elena fortsätter att bråka och slåss. Som de alltid har gjort och alltid kommer att göra.
Den som verkligen sätter fingret på detta är Judy Nash, den äldre amerikanska kvinna Vicky och Cristina bor hos under besöket i Barcelona. Hon säger rakt ut att hon inte kan lämna sin man trots att hon inte är förälskad längre. Hon kan bara inte. Det är också hennes slutscen som är den mest förbittrande. Hon ser verkligen ut att må illa när hon och hennes man går sida vid sida.
Det som gör att min tes vacklar är att Vicky i slutet faktiskt framstår som genuint nöjd. Hennes ansiktsuttryck krackelerar inte. Det sista mötet med Juan är extremt traumatiskt. Kanske är en stor villa utanför NY inte en så dum idé trots allt? Jag tror att det för Vickys del handlar om att hon tar en – jag har inget begrepp – ett slags, jag-gör-så-här-för-det-funkar-bäst-position. Hon är så förblindad av duktig flicka-mentalitet att något annat val aldrig – egentligen – har existerat. Och eftersom det valet är det enda möjliga när allt har spelats ut, är hon också ganska harmonisk. Livet är utstakat och det är bra.
fredag, november 07, 2008
Det var verkligen kul
Karin Magnusson, Aftonbladets kulturchef sedan i maj.
I går intervjuade jag Karin Magnusson, Aftonbladets kulturchef.
Karin är precis som jag född i Västervik – och precis som jag även lokalpatriot.
Det kändes som om Karin var min kompis. Hon har en stark, personlig utstrålning – och hon har humor. Det var verkligen roligt att träffa henne.
Det var dessutom kul att se Aftonbladet från insidan. Stämningen på kulturredaktionen och på annat håll verkade fantastisk. Nej, jag överdriver inte.
Jag hade i all stress glömt min kamera. Kulturchefen tog mig i hand – bildligt talat – och vi gick till rätt enhet där jag tilltalades med förnamn och – självklart – fick låna kamera.
Senare fick jag hjälp av tre redaktionsmedlemmar för att få in bilderna i datorn. Alice Eggers gjorde grovjobbet. Tack. När jag lämnade tillbaka kameran frågade de om allt gått bra.
Behöll jag min journalistiska kyla i all denna värme? Jaaaa.
Intervjun publiceras i Västerviks-Tidningen.
Jag hann även med att hälsa på min klasskompis från Poppius, Catharina Cavalli, som jobbar på Klick och klickbloggar, HÄR. Ja, jag ser fram emot lunch.
---
Karin Magnusson.
torsdag, november 06, 2008
Nina Simone och jag
Så här sa Nina Simone till mig i dag:
"You're pushing it. Don't put nothin' in it less you feel it."
Hon spelade in Bob Dylans I shall be released.
"You're pushing it. Don't put nothin' in it less you feel it."
Hon spelade in Bob Dylans I shall be released.
onsdag, november 05, 2008
Så tycker konsten
Tjugo påståenden som konstvärlden representerar:
1. Konstens syften är goda.
2. Konst förändrar världen.
3. Konst kan på ett komplext sätt förhindra svält.
4. Konst gör skillnad.
5. Konst är motstånd.
6. All konst är politisk.
7. Vi måste prata om att förändra.
8. USA är skit, såväl politiskt som kulturellt.
9. Förutom Obama.
10. Kapitalismen är ond.
11. En relationell intervention gör alltid gott.
12. Den kritiska potentialen i konsten är oändlig.
13. Om alla betalade 100 % skatt skulle världen fungera bättre.
14. Varför trycker inte staten upp mer pengar och ger till oss?
15. Konsten är komplicerad. Den går inte att förklara.
16. Postmodernismen är död.
17. 70-talet var det bästa årtiondet.
18. Som Michel Foucault skrev…
19. Media styrs av en grupp onda män i ett rum någonstans i Schweiz.
20. Det finns krafter som vill att vi inte ska tänka själva. Idol på TV4 är ett bevis.
1. Konstens syften är goda.
2. Konst förändrar världen.
3. Konst kan på ett komplext sätt förhindra svält.
4. Konst gör skillnad.
5. Konst är motstånd.
6. All konst är politisk.
7. Vi måste prata om att förändra.
8. USA är skit, såväl politiskt som kulturellt.
9. Förutom Obama.
10. Kapitalismen är ond.
11. En relationell intervention gör alltid gott.
12. Den kritiska potentialen i konsten är oändlig.
13. Om alla betalade 100 % skatt skulle världen fungera bättre.
14. Varför trycker inte staten upp mer pengar och ger till oss?
15. Konsten är komplicerad. Den går inte att förklara.
16. Postmodernismen är död.
17. 70-talet var det bästa årtiondet.
18. Som Michel Foucault skrev…
19. Media styrs av en grupp onda män i ett rum någonstans i Schweiz.
20. Det finns krafter som vill att vi inte ska tänka själva. Idol på TV4 är ett bevis.
måndag, november 03, 2008
Bättre förr?
Det var med blandade känslor jag steg in på Nalen.
I kön utanför hamnade jag och min far mitt emellan två sällskap.
Diskussionen som fördes, sällskapen emellan, sammanfattas bäst med det något slitna frasen: det var bättre förr.
Och även om jag tror att det faktiskt var bättre förr, lever jag inte aktivt med detta epitet för mina ögon.
Nästan alla mina förebilder är fiktiva – dessutom är de konstruerade i ett samhälle som sedan länge är borta. Och jag lever likväl här och nu.
Människor som helt lever i det förflutna förbryllar mig.
Livet tycks för dessa, på ett plan, nästan vara över. Det förgångna har blivit allt som är fallet.
Klockan skulle ha gjort bäst i att stå still.
Fast den tickade på.
Nu överdriver jag kanske lite. De två sällskapen såg ganska glada ut. De hann förstås ta upp sina krämpor. Men det hör till. Och de pratade om dans och, vad de såg som kvalificerad musik, swing.
Ronnies Room bjöd på Deborah Brown. En habil sångerska från Kansas City. Till sin hjälp hade hon ett svenskt fyrmannaband. Andreas Pettersson, som nog helst hade velat spela rock ’n’ roll, gick låss på gitarren. Han hade kvällen till ära en svart uppknäppt skjorta, men istället för hajtand hade han, vad som föreföll vara, en liten blå porslinsfisk runt halsen.
Kvällens bäste musiker var utan tvekan pianisten Daniel Tilling. Han levererade ett par solon som verkligen stack ut och fick följaktligen välförtjänta publikreaktioner. Men tyvärr hade Tilling något trött över sig. Flera gånger grimaserade han när Pettersson slet i sina strängar. Reaktionen var som sådan inte orimlig. Men ett band håller ihop. Eventuell irritation ventileras icke inför publik.
Jag ger konserten 3 av 5 i betyg. När jag och min far gick därifrån var vi glada. Men Ronnies Room går inte upp mot Club Spisa på Stadshotellet i Västervik. Det är en sak som är säker. Där är det ordning och reda. Bordsplacering, god mat – och bandet startar i tid. Det var kanske inte bättre förr, men gräset är i alla fall grönare på andra sidan.
I kön utanför hamnade jag och min far mitt emellan två sällskap.
Diskussionen som fördes, sällskapen emellan, sammanfattas bäst med det något slitna frasen: det var bättre förr.
Och även om jag tror att det faktiskt var bättre förr, lever jag inte aktivt med detta epitet för mina ögon.
Nästan alla mina förebilder är fiktiva – dessutom är de konstruerade i ett samhälle som sedan länge är borta. Och jag lever likväl här och nu.
Människor som helt lever i det förflutna förbryllar mig.
Livet tycks för dessa, på ett plan, nästan vara över. Det förgångna har blivit allt som är fallet.
Klockan skulle ha gjort bäst i att stå still.
Fast den tickade på.
Nu överdriver jag kanske lite. De två sällskapen såg ganska glada ut. De hann förstås ta upp sina krämpor. Men det hör till. Och de pratade om dans och, vad de såg som kvalificerad musik, swing.
Ronnies Room bjöd på Deborah Brown. En habil sångerska från Kansas City. Till sin hjälp hade hon ett svenskt fyrmannaband. Andreas Pettersson, som nog helst hade velat spela rock ’n’ roll, gick låss på gitarren. Han hade kvällen till ära en svart uppknäppt skjorta, men istället för hajtand hade han, vad som föreföll vara, en liten blå porslinsfisk runt halsen.
Kvällens bäste musiker var utan tvekan pianisten Daniel Tilling. Han levererade ett par solon som verkligen stack ut och fick följaktligen välförtjänta publikreaktioner. Men tyvärr hade Tilling något trött över sig. Flera gånger grimaserade han när Pettersson slet i sina strängar. Reaktionen var som sådan inte orimlig. Men ett band håller ihop. Eventuell irritation ventileras icke inför publik.
Jag ger konserten 3 av 5 i betyg. När jag och min far gick därifrån var vi glada. Men Ronnies Room går inte upp mot Club Spisa på Stadshotellet i Västervik. Det är en sak som är säker. Där är det ordning och reda. Bordsplacering, god mat – och bandet startar i tid. Det var kanske inte bättre förr, men gräset är i alla fall grönare på andra sidan.
fredag, oktober 31, 2008
Rikard intervjuar Rikard om Lars
Rikard 1: Du har intervjuat Lars Nittve för Konsten.net, HÄR. Varför har du intervjuat honom?
Rikard 2: Var ska jag börja. Lars Nittve är tveklöst Sveriges betydelsefullaste utställningsmakare under de senaste 25 åren. Och nu gör han sin första riktiga utställning på tio år med Tid & Plats: Los Angeles på Moderna Museet. Han är överintendent (myndighetschef) på vårt största konstmuseum. En intervju var på sin plats helt enkelt.
Rikard 1: Har du någon relation till denne man?
Rikard 2: Lars Nittve var min högste chef när jag arbetade på Moderna som värd mellan 2004 och 2006. Vi kallade honom Gud ibland. Han stack ut. Inte bara för att han är kändis. Han såg – och hälsade. En liten sak, kanske. Men något som är viktigt på en arbetsplats. Då och då kunde han stanna till och prata också. Det var alltid kul. Han bjussade på sig själv.
Rikard 1: Det är ju fint. Men hur är han?
Rikard 2: Först och främst professionell. Han kände igen mig när vi träffades. Vi pratade lite. Men han hade mycket att stå i och direkt efter att jag hade gått hade han en ny träff.
Rikard 1: Lars Nittve menar att hans åtagande till museet och dess ekonomi hindrar honom från att göra utställningar. Vad tycker du om det?
Rikard 2: Det låter rimligt. Men jag vill inte att det ska vara så. Moderna Museets överintendent ska inte bara vara administrativ chef med allt vad det innebär med nätverkände och pappersexercis, tycker jag. Jag vill ha det personliga avtrycket i form av ett slags konstnärligt ledarskap. Överintendenten ska visa vad museet står för genom att göra utställningar och även aktivt delta i en samtida konstdebatt.
Rikard 1: Varför då? Du är så bestämd.
Rikard 2: Dels har Lars Nittve kommit dit han är i dag genom att göra skarpa utställningar. Implosion är det mest kända exemplet. Jag tycker att han ska fortsätta på den vägen. Ekonomi och administration borde skötas av andra – som har den utbildningen. En position som hans kan jämföras med en kulturchefs på en dagstidning. Det är viktigt att vara ansiktet utåt inte bara i symbolisk mening. Det gäller att stå för något, att säga något – att ta strid för något. Visst, det är laget som vinner matchen, men det är bara de lag som har en, två stjärnspelare som går hela vägen.
Rikard 1: Nåja. Nu är du lite känslosam. Det här betyder något för dig, inte sant?
Rikard 2: Ja, det gör det. Missförstå mig inte. Jag tycker att Nittve gör ett bra jobb. Jag vill bara att det ska bli mer Nittve över Moderna i form av utställningar och uttalade visioner. Alternativt ha en stab av intendenter som är mer utåtriktade och – det har jag tjatat om tidigare – plocka in mer av samtiden. Den moderna konsthistorien hanteras bra. Samtiden däremot…
Rikard 1: Man kan tolka Nittve som om att det nya klimatet med fler konsthallar och gallerier ger Moderna en annan roll – och att denna roll är att ta hand om den moderna konsthistorien, eller?
Rikard 2: Jo, den tolkningen är nog inte helt fel. Det kanske också är det bästa att Moderna Museet tar hand om konsten från 1900-1970 – i runda slängar. Och att de andra institutionerna tar hand om det som kommer efter – eller att något nytt, motsvarande Institute of Contemporary Arts i London, öppnar även i Stockholm. Det har ju varit tal om detta länge.
Rikard 1: I samma veva som utställningen Tid & Plats: Los Angeles öppnade lyfte DN upp att Nittve gett sin hustru jobb på museet. Du frågade inget om detta?
Rikard 2: Nej. DN tog ju tag i det och Nittve har redan uttalat sig, här. Det var ingen idé att ta om det igen.
Rikard 1: Något annat du vill säga?
Rikard 2: Första gången jag intervjuade Nittve var under arbetet med min första magisteruppsats, den i konstvetenskap, den handlar om hur Moderna Museet under åren har samlat på sig samtida konst under olika perioder, 60-tal, 70-tal etcetera. Och senare intervjuade jag honom på SARTS, här. När jag var där fick jag museets nya historiebok, den såg fin ut. Jag finns med i bibliografin med min magisteruppsats. Det gjorde mig glad. Får man säga det?
Rikard 1: Kan du väl.
Rikard 2: Var ska jag börja. Lars Nittve är tveklöst Sveriges betydelsefullaste utställningsmakare under de senaste 25 åren. Och nu gör han sin första riktiga utställning på tio år med Tid & Plats: Los Angeles på Moderna Museet. Han är överintendent (myndighetschef) på vårt största konstmuseum. En intervju var på sin plats helt enkelt.
Rikard 1: Har du någon relation till denne man?
Rikard 2: Lars Nittve var min högste chef när jag arbetade på Moderna som värd mellan 2004 och 2006. Vi kallade honom Gud ibland. Han stack ut. Inte bara för att han är kändis. Han såg – och hälsade. En liten sak, kanske. Men något som är viktigt på en arbetsplats. Då och då kunde han stanna till och prata också. Det var alltid kul. Han bjussade på sig själv.
Rikard 1: Det är ju fint. Men hur är han?
Rikard 2: Först och främst professionell. Han kände igen mig när vi träffades. Vi pratade lite. Men han hade mycket att stå i och direkt efter att jag hade gått hade han en ny träff.
Rikard 1: Lars Nittve menar att hans åtagande till museet och dess ekonomi hindrar honom från att göra utställningar. Vad tycker du om det?
Rikard 2: Det låter rimligt. Men jag vill inte att det ska vara så. Moderna Museets överintendent ska inte bara vara administrativ chef med allt vad det innebär med nätverkände och pappersexercis, tycker jag. Jag vill ha det personliga avtrycket i form av ett slags konstnärligt ledarskap. Överintendenten ska visa vad museet står för genom att göra utställningar och även aktivt delta i en samtida konstdebatt.
Rikard 1: Varför då? Du är så bestämd.
Rikard 2: Dels har Lars Nittve kommit dit han är i dag genom att göra skarpa utställningar. Implosion är det mest kända exemplet. Jag tycker att han ska fortsätta på den vägen. Ekonomi och administration borde skötas av andra – som har den utbildningen. En position som hans kan jämföras med en kulturchefs på en dagstidning. Det är viktigt att vara ansiktet utåt inte bara i symbolisk mening. Det gäller att stå för något, att säga något – att ta strid för något. Visst, det är laget som vinner matchen, men det är bara de lag som har en, två stjärnspelare som går hela vägen.
Rikard 1: Nåja. Nu är du lite känslosam. Det här betyder något för dig, inte sant?
Rikard 2: Ja, det gör det. Missförstå mig inte. Jag tycker att Nittve gör ett bra jobb. Jag vill bara att det ska bli mer Nittve över Moderna i form av utställningar och uttalade visioner. Alternativt ha en stab av intendenter som är mer utåtriktade och – det har jag tjatat om tidigare – plocka in mer av samtiden. Den moderna konsthistorien hanteras bra. Samtiden däremot…
Rikard 1: Man kan tolka Nittve som om att det nya klimatet med fler konsthallar och gallerier ger Moderna en annan roll – och att denna roll är att ta hand om den moderna konsthistorien, eller?
Rikard 2: Jo, den tolkningen är nog inte helt fel. Det kanske också är det bästa att Moderna Museet tar hand om konsten från 1900-1970 – i runda slängar. Och att de andra institutionerna tar hand om det som kommer efter – eller att något nytt, motsvarande Institute of Contemporary Arts i London, öppnar även i Stockholm. Det har ju varit tal om detta länge.
Rikard 1: I samma veva som utställningen Tid & Plats: Los Angeles öppnade lyfte DN upp att Nittve gett sin hustru jobb på museet. Du frågade inget om detta?
Rikard 2: Nej. DN tog ju tag i det och Nittve har redan uttalat sig, här. Det var ingen idé att ta om det igen.
Rikard 1: Något annat du vill säga?
Rikard 2: Första gången jag intervjuade Nittve var under arbetet med min första magisteruppsats, den i konstvetenskap, den handlar om hur Moderna Museet under åren har samlat på sig samtida konst under olika perioder, 60-tal, 70-tal etcetera. Och senare intervjuade jag honom på SARTS, här. När jag var där fick jag museets nya historiebok, den såg fin ut. Jag finns med i bibliografin med min magisteruppsats. Det gjorde mig glad. Får man säga det?
Rikard 1: Kan du väl.
torsdag, oktober 30, 2008
"Förstår du apelsin?"
En apelsin. Grunden för ett konstfilosofiskt problem.
- Gillar du apelsin?
- Ja.
- Förstår du apelsin?
- Neeej.
En man och en kvinna på tunnelbanan tidigare i dag.
Mannen försökte sig på en liknelse.
Tanken var att förklara att dans är något man gillar. Inte något man nödvändigtvis förstår.
- Det är likadant med konst. Jag kan gå på museer och titta på abstrakt konst. Vissa saker tycker jag om. Andra saker inte alls.
- Jag håller med, sa hon.
Jag ville förstås lägga mig i. Hur ofta hör jag diskussioner av det här slaget? Men jag kunde inte riktigt. De hade ett sånt fint samförstånd. Skulle jag bara bryta in?
Nej. Det kändes inte rätt att lägga sig i.
Men nästa gång. Då ger jag mig in i diskussionen. Nästa gång.
måndag, oktober 27, 2008
Inte som vanligt
Kick-Ass # 2, av Mark Millar och John Romita Jr.
Det är inte förvånande. Han har verkligen något. Skriver som få – och har idéer som ingen annan. Dessutom hookar han upp de bästa tecknarna: Steve McNiven, John Romita Jr och Bryan Hitch.
Mark Millar.
Plockade upp första numret av Kick-Ass. Oslagbar idé. Där finns både berättelsen som sådan, men också ett spel, ett brott med det traditionella. Superhjälten har historiskt sett varit en vek kille som är utanför i skolan. Hans mor och/eller far har dött. Sen tar han steget och blir hjälte. Han råkar vara född med extraordinära förutsättningar eller så hamnar han i en situation där han får sina krafter.
I Kick-Ass är förutsättningarna annorlunda. Huvudfiguren Dave Lizewski, ungefär 16 år, har inte de bästa hemförhållandena, hans mor är faktiskt död och hans far mår inget vidare. Men han har ett bra gäng i skolan.
Han framställs som en helt vanlig kille som spelar tv-spel och surfar på nätet. Sammanhanget konstruerar Millar riktigt bra: ”I liked Scrubs, Stereophonics, the Goo Goo Dolls and Entourage. Snow Patrol, Heroes and the movies of Ryan Reynolds.”, berättar han för läsaren. Dave Lizewski är som vem som helst.
Han tycker att vardagen är trist. Han vill inte bli kontorsråtta. Varför inte följa sin dröm och göra något bra på vägen?, tänker han.
Sagt och gjort. Han skaffar trikåer. Gymmar, men ser fortfarande ut som en liten kille. Sen är det dags.
Saken är den att det går åt pepparn. Han vill sätta p för tre killar med sprejburkar. Överraskningsmomentet ger honom ett par träffar. Han har skaffat sig en slags batong. Men sen. Aj. Vem klarar en spark mellan benen, utan suspensoar? Bara en sådan sak, att den tänkta hjälten får en spark just där, signalerar att Kick-Ass ger något vi inte riktigt känner igen. Ingen – INGEN – superhjälte går ner av den anledningen.
Sedan följer tätt sparkar och knytnävsslag på en liggande trikåklädd 16-åring. Det är ganska otäckt faktiskt. Den elakaste i gänget slutför det hela med att ta fram kniven och ge honom ett stick.
Vår unga hjälte stapplar iväg. Kommer ut på den hårt trafikerade vägen och blir påkörd av två kvinnor i en bil som snabbt smiter scenen. Nummer ett avslutas med en helsidesbild av en medvetslös och blodig Dave Lizewski: ”Two broken legs, my spine crushed, and dressed like a fucking pervert. My dad was going to kill me.”
Det går alltså – än så länge – som det skulle gå för vem som helst att ge sig in i ett slagsmål. Åt pipsvängen. Han är inte mutant, har inte blivit biten av en radioaktiv spindel, har ingen högteknologisk järndräkt med raketmotorer och han har inte blivit injicerad med ett supersoldatserum – Dave Lizewski är du och jag. Och det är förstås poängen. Det är lätt att identifiera sig. Vi förstår honom.
Nog drömde jag om att vara superhjälte när jag var 12. Tack och lov att jag inte tog tag i det…
Sedan dess har det kommit ett antal nummer. Och nu spelar Hollywood in film av serien. Men det är en annan historia.
Jag plockar inte upp lösnumren. I december kommer nummer 1-6 samlade i formatet som är den grafiska novellen. Den tar jag.
Dave Lizewski, den vanlige killen.
torsdag, oktober 23, 2008
Jag och Neil Gaiman
Marvel 1602 (2003-2004). Text Neil Gaiman
Centralstationen för ett par dagar sedan. En ung tjej. Hon väntade väl på tåget. Väskan vid fötterna. Lockigt hår. Tjocka glasögon.
Hon står upp och läser. Ögonen riktigt glöder. Det är något i hennes bok som fascinerar. Som är viktigt. Jag slänger ett öga. Neil Gaiman. Fantasyförfattaren nummer ett för en hel generation. Kanske mest känd för serien Sandman. Hon kanske kommer missa tåget. Boken går först.
Om du bara visste vad jag har i min manbag, tänker jag.
Neil Gaimans grafiska novell Marvel 1602. Men mina ögon glöder inte på samma sätt. 1602 är en smart och sinnrik syntes av Gaimans berättartekniska knep och det universum som är Marvels. Men ändå, inte riktigt min kopp thé.
Marvel fascinerar mig för att det hänger samman. Har en historia. Marvel 1602 är en novell som använder karaktärerna men ger dem nya sammanhang. Deras historia förvanskas, görs om. Det är inte vad jag vill ha, även om berättelsen bär på intressanta poänger, och inte minst bygger på roliga allusioner, om man nu gillar det.
Tidigare i kväll såg jag om filmen Stardust. Neil Gaiman förföljer mig. Det vet jag nu. Jag såg filmen på bio med en god vän när den gick upp förra året. Vi hade sett en film runt 18. Men kände oss inte nöjda. Vi valde Stardust som kvällens film nummer två. Jag kände väl sådär inför det valet. Sagor är inte riktigt min grej. Men hängde ändå på. Då visste jag inte att Gaiman låg bakom. Att filmen bygger på hans bok.
Jag har svårt att tänka mig att det finns en bättre matinéfilm. Kampen för det goda har aldrig varit så lättsamt trevlig och liksom gulligt, mysigt – lagom spännande som i Stardust. Dessutom är jag lite förtjust i Claire Danes Yvaine, och framförallt i Robert De Niros sjörövare i kvinnokläder: ”Oh, it's okay Captain, we've always known you were a woopsie”, säger en man i besättningen, när Captain Shakespeare tror att de avslöjat hans hemlighet.
Jag är helt säker på att Neil Gaiman och jag inte skulle ha särskilt mycket att säga varandra.
Han esoteriker. Jag realist. Han Tori Amos. Jag AC/DC (och Frank Sinatra). Han kulturtant. Jag något annat. Men i Stardust, där möts vi – och lite i 1602.
Robert De Niro dansar i kvinnokläder i Stardust.
måndag, oktober 20, 2008
Jag älskar det som är lite tråkigt
Frukost framför TV:n i söndags. VH1 kör best of black and white-videos. Pet Shop Boys Being Boring, deras andra singel från albumet Behaviour går igång.
Jag har nog inte hört den på minst tio år. Jag känner ingen som spelar PSB och jag hör dem aldrig ute (som om jag är ute). Jag har aldrig lyssnat på dem egentligen.
Men nu hände något. Being Boring väcker en känsla, jag vet plötsligt vad jag tycker om.
Där framför TV:n slog det mig. Det är det här jag tycker om.
”Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end.”
Så sjunger (läs pratar) Neil Tennant medan Chris Lowe trycker på knapparna. Ljudbilden är en fullständig anakronism – och helt underbar. För mig handlar det egentligen inte om låten som låt. Det handlar bara om refrängen, den svaga upptakten i refrängen och den självsäkra och framförallt självklara tron på att vi aldrig var tråkiga – vi höll aldrig igen eller oroade oss för att tiden skulle ta slut.
Det är ju så det är att minnas bra tider.
Det var så det var. Då. Vi var aldrig tråkiga.
Och det var vi inte heller.
"Being Boring", Pet Shop Boys.
Men det är inte bara musiken i kombination med den smäktande texten som gör att jag går igång. Det finns något mer allmänt, genomgående, kanske är ett bättre ord, i Being Boring. Där finns något som finns i annat som jag dras till. Sånt här går alltid åt pepparn – försök att begreppsliggöra känslor, men jag tänker ändå sätta ner ett finger. Skriva om vad jag älskar. För det är väl det jag gör.
Grunden är avvikelsen. Och före den finns tystnaden (ja du ser). Det tomma. Eller i alla fall det svaga. Sen vill jag ha skiftet. Det som avviker. Men bara något litet. Resultatet ska vara något nästan tråkigt.
Det är det jag tycker om.
Martin Sheen i Apocalypse Now är för mycket. Han hänger för mycket med huvudet. Gör sig lite för vacker. Och ciggen. Oj. Där skär det sig rejält. Men han gör ett bra försök. Det gör han.
Nej, det jag tänker på ska vara något mycket mer tyst. Subtilt kanske någon skulle säga. Men inte jag.
Det finns något i Daft Punks Something About Us från 2003. Den sjätte och sista singeln från electropop-opera-albumet Discovery.
Piano. Beat. Orgel. Datoriserade röster.
"Something About Us", Daft Punk.
”I need you more than anything in my life
I want you more than anything in my life
I'll miss you more than anyone in my life
I love you more than anyone in my life.”
Så slutar texten två tredjedelar in i låten.
Jag inser förstås att jag framstår som extremt romantisk.
Det är som det är.
Det är något med pianoackorden i början och det framåtskridande beatet plus den rörande och fullständigt ärliga texten – Jag kanske inte är den rätte, det kanske inte är rätt tid. Men det är något med oss som jag måste göra, en hemlighet jag måste dela med dig.
Det är så lite där. Men det är så viktigt. Och det behövs inget mer.
Martin Sheen. Bra. Men inte hundra.
Jag har nog inte hört den på minst tio år. Jag känner ingen som spelar PSB och jag hör dem aldrig ute (som om jag är ute). Jag har aldrig lyssnat på dem egentligen.
Men nu hände något. Being Boring väcker en känsla, jag vet plötsligt vad jag tycker om.
Där framför TV:n slog det mig. Det är det här jag tycker om.
”Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end.”
Så sjunger (läs pratar) Neil Tennant medan Chris Lowe trycker på knapparna. Ljudbilden är en fullständig anakronism – och helt underbar. För mig handlar det egentligen inte om låten som låt. Det handlar bara om refrängen, den svaga upptakten i refrängen och den självsäkra och framförallt självklara tron på att vi aldrig var tråkiga – vi höll aldrig igen eller oroade oss för att tiden skulle ta slut.
Det är ju så det är att minnas bra tider.
Det var så det var. Då. Vi var aldrig tråkiga.
Och det var vi inte heller.
"Being Boring", Pet Shop Boys.
Men det är inte bara musiken i kombination med den smäktande texten som gör att jag går igång. Det finns något mer allmänt, genomgående, kanske är ett bättre ord, i Being Boring. Där finns något som finns i annat som jag dras till. Sånt här går alltid åt pepparn – försök att begreppsliggöra känslor, men jag tänker ändå sätta ner ett finger. Skriva om vad jag älskar. För det är väl det jag gör.
Grunden är avvikelsen. Och före den finns tystnaden (ja du ser). Det tomma. Eller i alla fall det svaga. Sen vill jag ha skiftet. Det som avviker. Men bara något litet. Resultatet ska vara något nästan tråkigt.
Det är det jag tycker om.
Martin Sheen i Apocalypse Now är för mycket. Han hänger för mycket med huvudet. Gör sig lite för vacker. Och ciggen. Oj. Där skär det sig rejält. Men han gör ett bra försök. Det gör han.
Nej, det jag tänker på ska vara något mycket mer tyst. Subtilt kanske någon skulle säga. Men inte jag.
Det finns något i Daft Punks Something About Us från 2003. Den sjätte och sista singeln från electropop-opera-albumet Discovery.
Piano. Beat. Orgel. Datoriserade röster.
"Something About Us", Daft Punk.
”I need you more than anything in my life
I want you more than anything in my life
I'll miss you more than anyone in my life
I love you more than anyone in my life.”
Så slutar texten två tredjedelar in i låten.
Jag inser förstås att jag framstår som extremt romantisk.
Det är som det är.
Det är något med pianoackorden i början och det framåtskridande beatet plus den rörande och fullständigt ärliga texten – Jag kanske inte är den rätte, det kanske inte är rätt tid. Men det är något med oss som jag måste göra, en hemlighet jag måste dela med dig.
Det är så lite där. Men det är så viktigt. Och det behövs inget mer.
Martin Sheen. Bra. Men inte hundra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)