En sak har slagit mig. Det är ingen som rör sig på gatan. Men alla kommenterar Johan Lundbergs kulturkonservatism ändå. Och tycks veta vad som är bäst. Att Lundberg har fel.
Kommentarerna hittills liknas bäst vid olika möbleringar av det borgerliga vardagsrummet, för att parafrasera Göran Greider.
Då Göran Greider gav sig in i vårens hetaste kulturdebatt, den om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, gjorde han en poäng som är relevant nu.
Greider skriver, och har Norén och Leif Zern i åtanke:
”De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre - de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det.”
Citatet speglar debatten om kulturkonservatismen. Det är nämligen så att kombattanterna också nu möblerar det borgerliga vardagsrummet.
Greider skriver om kulturkonservatism (4/12), där han vänder sig emot Lundberg, och den samtida litteraturkritiken med orden:
”Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.”
Greiders nyckelbegrepp: väv, offentlighet, medvetenhet, realistisk fåra, tradition, experiment, radikalsim, autentisk och egenartad.
Ann Haberlein skriver (6/12):
”Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.”
Nyckelbegrepp hos Haberlein: upplysningstradition, patriarkal, fiktiv, autonom, subjekt, postmodernism, postkolonialism och feminism.
Lars Anders Johansson skriver (28/11):
”Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.”
Nyckelbegrepp hos Johansson: bildningstradition, exkluderande, kulturarv, intertextuell, och referenssystem.
Så här ser debatten ut. Inte ett uns av debatten har berört kulturkonsumenten. Debatten drivs av – och berör kulturaktörer, de som kan – och vill – säga ifrån i media.
Jag tror att Lundberg har mycket mer rätt, än vad någon av dessa aktörer vill att han ska ha.
Lundbergs tes signalerar höga bildningsideal och sublima upplevelser och är inte sällan – i relation till vad som faktiskt visas på konsthallar (för att snäva av till bildkonst), inte helt användbar.
Likväl träffar Lundberg mitt i prick. Rakt in i den svenska kulturkonsumentens hjärta.
Poängen är denna: Lundberg har rätt om du frågar den vanlige, lagom nyfikne, lagom intresserade museibesökaren. Han/hon tycker som Lundberg. Det finns miljoner av dem där ute.
Jag doktorerar i estetik och skriver tämligen regelbundet i tidning och tidskrift även jag. Men jag har också arbetat på museum som värd och då mött ett stort antal besökare som vill uppleva precis det Lundberg vill uppleva.
Lundbergs vision är folkets vision. Det är den entydiga bild jag har fått i mötet med museibesökaren.
För precis som för Lundberg bär besökaren med sig idén om att konst är något obevekligt sinnligt, vars konstnärliga grund är näst intill gudabenådad, och framställd med en hantverksskicklighet så briljant att det slutliga mötet – betraktare och konstverk bara kan sluta i en förlösande och samtidigt ödesmättad suck.
Besvikelsen för besökaren blir därför – och jag överdriver inte – enormt stor. Modern, modernistisk, samtida, postmodern – välj något prefix – kort och gott konst som har producerats och omfamnats av konstinstitutioner de senaste 100 åren ger inte besökaren vad denne vill ha.
Om detta vittnar Lundberg. Det är synd att inte någon gör en gammal klassisk journalistisk gärning, går till en konsthall och pratar ett litet tag med vanliga besökare. Och rapporterar om det för oss läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar