En liten lista med serier

Eftersom fler och fler personer börjar förstå att jag är "osunt" intresserad av serier, kommer då och då frågan: ”Men vilken serie ska man läsa då?”. Och eftersom jag har svårt att välja sådär på uppmaning kläcker jag sällan ur mig något rakt och bra svar. Därför har jag nu satt mig ner och sammanställt en liten lista med riktigt bra serier.

Författare/tecknare

Vad serien handlar om

Varför jag rekommenderar serien

Jeph Loeb och Tim Sale. Någon av deras serier ska läsas av var och en som är det minsta intresserad av serier. De har gjort rätt många serier tillsammans, jag ger två förslag: Daredevil: Yellow (Marvel) och Batman: The Long Haloween (båda finns i flera olika format). Loeb snickrar text – plot, dialog och berättaröst – och Sale, med sina skuggor och stiliserade stil. På var sitt håll är de inte alls lika engagerande och spännande. Det är när de samarbetar magi uppstår. Daredevil: Yellow är en öm berättelse om en blind pojke som växer upp utan mor, och som sedan även förlorar sin far, och som på grund av händelserna i sin barndom bestämmer sig för att försöka göra världen omkring honom så bra det bara går. Sale har här kanske aldrig varit bättre. Batman-berättelsen är lika bra som vilken deckarroman som helst fast med det inte så lilla extra i form av de alldeles underbara teckningarna.

Garth Ennis och Carlos Ezquerra, Braun, Snejbjerg m fl. The Complete Battlefields vol. 1 och 2 (Dynamite). Av någon anledning är Garth Ennis fascinerad av krig. Hans intresse känns tack och lov väldigt sunt – han är intresserad av hur människor beter sig, vad de gör i utsatta situationer, hur de reagerar och mår – och oundvikligen vad som hände under, framförallt, andra världskriget. I de två rejäla volymerna The Complete Battlefields återfinns en rad komplexa relationer och i bakgrunde finns ständigt plågan av att befinna sig i ett genomjävligt krig. Bättre än så här blir knappast seriemediet.

Joss Whedon och John Cassaday. Astonishing X-Men vol. 1-4 paperback (Marvel). Whedon må vara nördguden över alla andra, och i och med att han regisserade The Avengers, som blev en megasuccé över hela världen, har han också blivit helt och fullt accepterad av Hollywood. Men oavsett filmens kvaliteter (och hans andra nördsuccéer Buffy, Firefly och Dollhouse) är hans bästa arbete någonsin samarbetet med en av serievärldens bästa, John Cassaday, vilket resulterade i Astonishing X-Men. Underhållningsvärdet här är max och lägg därtill känsliga porträtt på en rad karaktärer, bl a Kitty Pryde och detta är en samtida klassiker. När jag nu tänker tillbaka på serien, det var ett tag sedan jag läste den, kan jag inte riktigt acceptera att Whedon/Cassaday slutade skriva den.

Warren Ellis och John Cassaday. Planetary (Wildstorm). Serien finns utgiven i en rad olika format. Jag har läst den i den stora lyxutgåvan kallad ”Absolute” – vilken jag kan rekommendera. Serien är väldigt speciell och samtidigt lätt att känna igen. Den är nämligen konstruerad som en slags alternativ version av en rad igenkännbara superhjältars öden, bl a återfinns varianter av Fantastic Four och Superman här, fast i Planetary är världen mindre rosig, mer annorlunda, mer vriden, mystisk och komplicerad. Berättelsen är tät och ibland svår – men vilken behållning för den envise. Ellis tillhör serievärldens mer ovanliga författare och här arbetar han ihop med Cassaday, som har ett realistiskt och känsligt uttryck. Ett måste, men kanske ska denna, trots allt, bara rekommenderas den som redan tidigare har en relation till etablerade serierkaraktärer. Det blir roligare läsning då. 

Brian K. Vaughan och Adrian Alphona. Runaways nr. 1-24 (Marvel). Väldigt mycket signerat Vughan skulle kunna komma med på den här listan – vid sidan av Ennis håller jag honom absolut högst av serieförfattarna. Det som gör Runaways så inspirerande är hur han – tillsammans med tecknaren Alphona – gör att man identifierar sig med den brokiga grupp ungdomar han porträtterar. Varje karaktär är nödvändig och har en egen tydlig och sprakande personlighet. Grundidén är enkel. Ungdomarna är alla barn till superskurkar som är på väg att få jorden att gå under. Sedan följer en extremt medryckande, ganska sorglig men också humoristisk berättelse om ungdomarnas försök till att skapa en bättre värld. Unik. Även den här serien finns i en rad olika format. Jag har läst den i oversized hardcover, som formatet heter. Ganska tung i knät, men visuellt utsökt.

En liten lista alltså - som utesluter mer än den inkluderar - bl a Brian K. Vaughan och Tony Harris Ex Machina (Wildstorm); Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo); Terry Moores Echo (Abstract); Frank Millers Daredevil (Marvel); Frank Millers flera olika Batman (DC); Greg Rucka och J.H. Williams Batwoman: Elegy (DC); Matt Fraction och Salvador Larrocas The Invincible Iron Man (Marvel); Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America (Marvel); Paul Popes Batman: Year 100 (DC); Garth Ennis och diverse tecknares Punisher Max (Marvel); Garth Ennis och Jacen Burrows Chronicles of Wormwood (Avatar) m fl, m fl, m fl.

En annan gång kanske.

Mmm...bäst 2010

Jag tänkte passa på att lista de bästa serierna jag har läst under 2010. Serierna behöver alltså inte vara publicerade under året, utan det räcker med att jag har läst dem då.

I ingen speciell ordning:

Y: The Last Man - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad (mestadels) av Pia Guerra. Serien är utgiven på Vertigo, DC Comics "vuxenavdelning", där språk och bild kan vara lite tuffare än vad som är brukligt i serier. Serien handlar om Yorick Brown och hur han tar sig fram i världen tillsammans med en liten apa, Ampersand, en agent, Agent 355 och Doctor Allison Mann. Yorick och Ampersand är de enda däggdjuren kvar på jorden som har en y-kromosom. En slags pest drabbade världen och tog död på alla män. Serien handlar i grund och botten om genusfrågor, men eftersom sådana frågor är ganska tråkiga (läs: politiskt korrekta) att läsa om - även om de är viktiga - så har Vaughan och Guerra gjort något mycket speciellt. De gör genus både underhållande och viktigt, som en del av en historia som rymmer klassiska ingedienser som kärlek, saknad, sorg och äventyr. Kanonserie, som jag kan rekommendera till precis vem som helst som kan acceptera serieformen som grund för något slags seriöst budskap. Läs mer HÄR.

Planetary - skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Serien är utgiven på Wildstorm och är i grund och botten en slags nytolkning av klassiska superhjältemyter fast filtrerat genom en fantasifull och engagerande berättelse om en hemlig historieskrivning om världens tillstånd. Språk och bild i kombination är här nästan fulländat. Vacker, stundtals otäck och rent fantastisk. Jag läste hela serien - 27 nummer - i två oversize-utgåvor med slip case, Absolute Planetary. Ett underbart serieformat. Läs mer om serien HÄR.

The Long Halloween - skriven av Jeph Loeb och tecknad av Tim Sale. Det här paret, Loeb och Sale, är mitt överlägsna favorit-seriepar. Loeb gör alltid serier om människor och vanliga känslor, och Sale jobbar med skuggor och karaktärer på ett utsökt sätt. Den här serien handlar om en lite yngre Batman som gör allt för att få tag på en seriemördare med kopplingar till maffian. I grunden en detektivhistoria. Vacker och spännande. En klassisk bladvändare utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR. En uppföljare finns, Dark Victory, den är också bra. Rekommenderas den som vill läsa en klassisk deckare fast med otroliga bilder.

Batwoman Elegy - skriven av Greg Rucka och tecknad av J.H. Williams. Den här är på gränsen till för vacker. Historien är hjärtekrossande; mystik, ett förlorat syskon och svek. En spinoff-karaktär från Batman, som faktiskt överträffar originalet. Utgiven av DC Comics. Köp! Läs mer HÄR.

Captan America: The New Deal - skriven av John Nay Rieber och tecknad av John Cassaday. På omslaget står Captain America på en slags piedestal med inskriften "Liberty, justice for all". Här befinner sig Cap i terrorns USA, och tack och lov gör han det med skepsis och rättrådighet. En gnutta oroväckande, vacker och spännande. Serien blev särskilt viktig för mig eftersom Ed Brubakers Captain America (den vanliga rullande månatliga serien har tappat styrfart). Utgiven av Marvel Comics.

Batman: Year 100 - skriven och tecknad av Paul Pope. Den här serien utspelar sig hundra år efter det att Batman ursprungligen skapades, 1939. En klassisk serie egentligen; äventyr, fajt och god moral. Det som gör att den höjer sig över mängden är Pope som både med språk och bild är något över det vanliga. Han är liksom krokig i stilen, övedriven - en mästare som rör sig bortom traditonell skönhet och proportion. Utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR.

Ex Machina - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Precis som i Y: The Last Man diskuterar Vaughan här sin samtid. Serien handlar om en vanlig kille som efter en mystisk explosion plötsligt kan höra och tala med elektriska maskiner. Han blir så omtyckt efter att ha hindrat plan två från att forcera torn två under 11-september-attacken, att han blir New Yorks borgmästare. Utmanande, bra och riktigt underhållande. Utgiven av Wildstorm. Läs mer HÄR.

Årets besvikelse: Grant Morrisons New X-Men vol. 1-3. Haffsigt skriven. Rörig. Men fantastiskt tecknad av Frank Quitely.

Årets överraskning: Den fransk-amerikanska serien I am Legion av Fabein Nury och John Cassaday, om nazister och vampyrer. Den vinner tack vare Cassadays bilder.
HÄR är en annan lista, årets 100 bästa serier enligt Comicbookresources.