Inte som vanligt

Kick-Ass # 2, av Mark Millar och John Romita Jr.

Det är inte förvånande. Han har verkligen något. Skriver som få – och har idéer som ingen annan. Dessutom hookar han upp de bästa tecknarna: Steve McNiven, John Romita Jr och Bryan Hitch.

Mark Millar.

Plockade upp första numret av Kick-Ass. Oslagbar idé. Där finns både berättelsen som sådan, men också ett spel, ett brott med det traditionella. Superhjälten har historiskt sett varit en vek kille som är utanför i skolan. Hans mor och/eller far har dött. Sen tar han steget och blir hjälte. Han råkar vara född med extraordinära förutsättningar eller så hamnar han i en situation där han får sina krafter.

I Kick-Ass är förutsättningarna annorlunda. Huvudfiguren Dave Lizewski, ungefär 16 år, har inte de bästa hemförhållandena, hans mor är faktiskt död och hans far mår inget vidare. Men han har ett bra gäng i skolan.

Han framställs som en helt vanlig kille som spelar tv-spel och surfar på nätet. Sammanhanget konstruerar Millar riktigt bra: ”I liked Scrubs, Stereophonics, the Goo Goo Dolls and Entourage. Snow Patrol, Heroes and the movies of Ryan Reynolds.”, berättar han för läsaren. Dave Lizewski är som vem som helst.

Han tycker att vardagen är trist. Han vill inte bli kontorsråtta. Varför inte följa sin dröm och göra något bra på vägen?, tänker han.

Sagt och gjort. Han skaffar trikåer. Gymmar, men ser fortfarande ut som en liten kille. Sen är det dags.

Saken är den att det går åt pepparn. Han vill sätta p för tre killar med sprejburkar. Överraskningsmomentet ger honom ett par träffar. Han har skaffat sig en slags batong. Men sen. Aj. Vem klarar en spark mellan benen, utan suspensoar? Bara en sådan sak, att den tänkta hjälten får en spark just där, signalerar att Kick-Ass ger något vi inte riktigt känner igen. Ingen – INGEN – superhjälte går ner av den anledningen.

Sedan följer tätt sparkar och knytnävsslag på en liggande trikåklädd 16-åring. Det är ganska otäckt faktiskt. Den elakaste i gänget slutför det hela med att ta fram kniven och ge honom ett stick.

Vår unga hjälte stapplar iväg. Kommer ut på den hårt trafikerade vägen och blir påkörd av två kvinnor i en bil som snabbt smiter scenen. Nummer ett avslutas med en helsidesbild av en medvetslös och blodig Dave Lizewski: ”Two broken legs, my spine crushed, and dressed like a fucking pervert. My dad was going to kill me.”

Det går alltså – än så länge – som det skulle gå för vem som helst att ge sig in i ett slagsmål. Åt pipsvängen. Han är inte mutant, har inte blivit biten av en radioaktiv spindel, har ingen högteknologisk järndräkt med raketmotorer och han har inte blivit injicerad med ett supersoldatserum – Dave Lizewski är du och jag. Och det är förstås poängen. Det är lätt att identifiera sig. Vi förstår honom.

Nog drömde jag om att vara superhjälte när jag var 12. Tack och lov att jag inte tog tag i det…

Sedan dess har det kommit ett antal nummer. Och nu spelar Hollywood in film av serien. Men det är en annan historia.

Jag plockar inte upp lösnumren. I december kommer nummer 1-6 samlade i formatet som är den grafiska novellen. Den tar jag.

Dave Lizewski, den vanlige killen.