Man måste vara duktig

Det är Rebecca Hall som lyfter Vicky Cristina Barcelona. Allt annat är ljug.

Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona handlar om att slå sig till ro – i sig själv.

Filmens intrig är denna: två unga amerikanskor, Vicky och Cristina, ska spendera några månader i Barcelona. De faller båda för en spansk konstnär, Juan, som har en manodepressiv före detta fru, Maria Elena, som han inte riktigt brutit med – på något sätt, överhuvudtaget.

Vicky (Rebecca Hall), som jag identifierar mig med, är en godtrogen, ganska glad och arbetsam humanist (precis som jag). Det är hon som har huvudrollen. Det är hennes kärlek och hennes ångest som verkligen går fram.

Jag hoppar direkt till min slutsats.

Jag ger filmen fem klappor.

Det som är så spännande med filmen, förutom ett antal träffande, mer eller mindre, subtila karikatyrer av – mer eller mindre – utmejslade karaktärsstereotyper, är att filmen har en cynisk slutsats: du är vad du är.

Det är nämligen så att alla i filmen väljer att fortsätta vara som de är – trots att de har bättre alternativ. Eller, åtminstone, alternativ som potentiellt skulle göra dem lyckligare. Alla är ganska olyckliga filmen igenom.

Karaktärerna väljer att fortsätta leva ett liv de inte trivs med.

Vicky älskar Juan. Hon väljer trots det det trygga up-state-livet i New York med den rike och pratsamme affärsmannen.

Cristina älskar Juan och Maria Elena, vilka hon delar en slags menage á trois-relation med. Hon avviker likväl, för att hon vill ha något annat. Vad vet hon inte. Hon återgår till status missnöjd.

Juan och Maria Elena fortsätter att bråka och slåss. Som de alltid har gjort och alltid kommer att göra.

Den som verkligen sätter fingret på detta är Judy Nash, den äldre amerikanska kvinna Vicky och Cristina bor hos under besöket i Barcelona. Hon säger rakt ut att hon inte kan lämna sin man trots att hon inte är förälskad längre. Hon kan bara inte. Det är också hennes slutscen som är den mest förbittrande. Hon ser verkligen ut att må illa när hon och hennes man går sida vid sida.

Det som gör att min tes vacklar är att Vicky i slutet faktiskt framstår som genuint nöjd. Hennes ansiktsuttryck krackelerar inte. Det sista mötet med Juan är extremt traumatiskt. Kanske är en stor villa utanför NY inte en så dum idé trots allt? Jag tror att det för Vickys del handlar om att hon tar en – jag har inget begrepp – ett slags, jag-gör-så-här-för-det-funkar-bäst-position. Hon är så förblindad av duktig flicka-mentalitet att något annat val aldrig – egentligen – har existerat. Och eftersom det valet är det enda möjliga när allt har spelats ut, är hon också ganska harmonisk. Livet är utstakat och det är bra.