Bättre förr?

Det var med blandade känslor jag steg in på Nalen.
I kön utanför hamnade jag och min far mitt emellan två sällskap.
Diskussionen som fördes, sällskapen emellan, sammanfattas bäst med det något slitna frasen: det var bättre förr.

Och även om jag tror att det faktiskt var bättre förr, lever jag inte aktivt med detta epitet för mina ögon.
Nästan alla mina förebilder är fiktiva – dessutom är de konstruerade i ett samhälle som sedan länge är borta. Och jag lever likväl här och nu.
Människor som helt lever i det förflutna förbryllar mig.
Livet tycks för dessa, på ett plan, nästan vara över. Det förgångna har blivit allt som är fallet.
Klockan skulle ha gjort bäst i att stå still.
Fast den tickade på.

Nu överdriver jag kanske lite. De två sällskapen såg ganska glada ut. De hann förstås ta upp sina krämpor. Men det hör till. Och de pratade om dans och, vad de såg som kvalificerad musik, swing.

Ronnies Room bjöd på Deborah Brown. En habil sångerska från Kansas City. Till sin hjälp hade hon ett svenskt fyrmannaband. Andreas Pettersson, som nog helst hade velat spela rock ’n’ roll, gick låss på gitarren. Han hade kvällen till ära en svart uppknäppt skjorta, men istället för hajtand hade han, vad som föreföll vara, en liten blå porslinsfisk runt halsen.

Kvällens bäste musiker var utan tvekan pianisten Daniel Tilling. Han levererade ett par solon som verkligen stack ut och fick följaktligen välförtjänta publikreaktioner. Men tyvärr hade Tilling något trött över sig. Flera gånger grimaserade han när Pettersson slet i sina strängar. Reaktionen var som sådan inte orimlig. Men ett band håller ihop. Eventuell irritation ventileras icke inför publik.

Jag ger konserten 3 av 5 i betyg. När jag och min far gick därifrån var vi glada. Men Ronnies Room går inte upp mot Club Spisa på Stadshotellet i Västervik. Det är en sak som är säker. Där är det ordning och reda. Bordsplacering, god mat – och bandet startar i tid. Det var kanske inte bättre förr, men gräset är i alla fall grönare på andra sidan.