Intervju med Lars Nittve

Lars Nittve behöver egentligen ingen närmare presentation. Han är överintendent på Moderna Museet och en av Sveriges verkliga konstkändisar. Varsågoda en intervju med Sveriges store museiman – Lars Nittve.

--------

Rikard Ekholm: Din karriär är omskriven. Du skulle skriva avhandling i konsthistoria, du var kritiker för SvD, du var i New York, du plockade upp postmodernismen, du kom hem och gjorde utställningen Implosion på Moderna Museet, och resten är historia. När du tog steget in i museivärlden så gjorde du det med vår tids mest omtalade utställning. Du gör numera inte många utställningar. Du tycks mer ha blivit en myndighetschef med ansvar för ekonomi etcetera. Har du tröttnat på att göra utställningar? Du har inte ens gjort någon av de mindre 1:a på Moderna - varför inte?

Lars Nittve: Jag brukar inte tänka på mitt liv med konsten som en karriär – men fair enough, det blir väl en sådan till slut. Varje gång jag har bytt roll eller jobb så har det varit för att det finns en utmaning och lockelse i det nya. En möjlighet att prova på något jag inte gjort – eller att kunna göra saker som jag inte gjort tidigare. I en annan skala, ett annat sammanhang för en annan publik… Vid varje tillfälle vinner man något – förhoppningsvis – och förlorar något. Såväl när jag slutade att skriva konstkritik och började göra utställningar som när jag tog steget från att vara curator till att börja leda ett stort museum. Visst saknar jag det där konkreta utställningsmakandet – den här vändan i Stockholm har jag bara gjort två små ”Udda veckor” utställningar på Klarabergsviadukten och så hade jag rätt många fingrar inne i Fashination förstås. Det fanns också en tidpunkt när jag tyckte att det var skönt att inte behöva spruta ur mig utställningar. Under de 9-10 år jag var första gången på Moderna Museet och sedan på Rooseum gjorde jag otroligt många utställningar, jag har inte räknat men säkert runt 35 stycken. Då var det skönt när jag tog över Louisiana att inte ha den ständiga pressen. Jag hoppas att jag så småningom kan få mer tid över till att arbeta med utställningar igen, kanske om ett par år, men till dess får jag nog nöja mig med att längta – och att stötta de curerande curatorerna (om man nu kan säga så). Kanske skulle jag också tillägga att lika mycket som arbetet med utställningar faktiskt till 70 % är svett och pappersarbete, så är museichefsarbetet säkert till 30 % kreativt och inte bara ekonomi, personal och byråkrati.

RE: Jag intervjuade Viggo Cavling för ett tag sen. Jag undrade vad han hade för akademisk bakgrund. Han svarade, "Mina två konstuniversitet var Lars Nittve och Sune Nordgren. De var mycket generösa mot mig. Förklarade saker och lärde mig se." Det var ganska rörande tyckte jag. Upplever du att din roll har förändrats sen - säg - femton år tillbaka? Onekligen har du ett socialt liv, men jag har svårt att se dig gå omkring på ett galleri med en ung engagerad spoling och diskutera den samtida konsten. Har du fortfarande tid för den unga killen eller tjejen och deras glöd för konst, har du tid för unga konstnärer, eller tar pappersarbetet och alla andra måsten all tid?

LN: Det är möjligt – ja helt säkert, att jag har mindre ”fri” tid till dagens unga Cavlingar – jag arbetar väldigt många timmar i veckan och de flesta av dem är inbokade veckor och månader i förväg. Men attityden och glädjen i att prata med och dela med sig till någon ung engagerad, konstintresserad kille eller tjej är fortfarande där. Tveklöst!

RE: Jag tycker att det är dags att reda ut det här med - Dennis Dahlqvist. Man får nog säga att han är efter dig. Och han är ofta elak. Både i Expressen (här och här) och på Kulturnyheterna har han slängt ur sig ett och annat. Det känns onekligen personligt, inte gammal vanlig kritik direkt. Är det så att du vet varför han är så arg - varför? Och hur reagerar du på hans utspel?

LN: –

RE: Varför avstår du från att svara?

LN: Något måste man ju lämna åt fantasin - som det brukar heta...

RE: Som du känner till talas det mycket om konstkritikens kris. De flesta tycks mena att det verkligen är kris. John Peter Nilsson, numera intendent på Moderna Museet menade till och med att det, "[…] är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris." (Intervju på SARTS). När du verkade som konstkritiker var det också en kris - den postmoderna teorin gjorde sitt intåg och många av de äldre kritikerna vägrade förstå. Idag tycks det som om krisen handlar mindre om teoretiska spörsmål, och istället mer om att kritiken har blivit slarvig, dum och tråkig. Lider du av det samtida konstkritiska klimatet?

LN: Nej, jag lider inte mer än jag gjorde på 80-talet, eller i Danmark eller i England t ex. Varje tid och varje plats tycker att just den aktuella kritiken är hopplös. I mina ögon har varje tid och varje plats jag verkat på haft bra och mindre bra sidor i kritiken. Dagens stockholmskritik, för det är nog främst den man talar om, lider en del av att kritikergruppen är ovanligt homogen åldersmässigt – och av att det nu nästan bara handlar om freelanceskribenter som vecka för vecka måste slåss om redaktörernas gunst.

RE: Du har så länge jag känt till dig pratat varmt om Walter de Maria. Är det inte på tiden att du gör något med denne konstnär på Moderna Museet?

LN: Ja, jag tycker att Walter De Maria är världens mest underskattade konstnär – och han är ändå rätt uppskattad. Det vore roligt att göra något med honom nu – tänk om det skulle gå att få ett permanent verk av honom i Stockholm! Men jag gjorde faktiskt en riktigt stor utställning med honom 1988 på Moderna Museet – kallad just ”Två mycket stora presentationer”.

RE: Museivärlden tycks bli mer och mer akademiserad. De som anställs ska helst ha en doktorshatt. På Moderna Museet är det så: Anna Tellgren är fil dr och Annika Gunnarsson är doktorand. I relation till Europa är det förstås inget, men ändå, tendensen är tydlig. Den avhandling som du en gång höll på med - känner du ibland att du vill skriva klart den? Jag antar att du inte har tid för det nu, men kanske i framtiden?

LN: Jag tror inte att kraven på högre akademisk examen kommer att tillta för museer som arbetar med 1900- och 2000-talskonst. När jag 1985-86 fick jobbet som 1:e intendent på Moderna Museet var det en lång rad doktorer som överklagade beslutet till regeringen. Regeringen valde bortse från de akademiska meriterna och stöda prioriteringen av andra meriter som djup kunskap om samtidskonsten, förmåga att skriva, internationellt nätverk osv. Det kan man nog stöda sig på även nu. Själv har jag ingen som helst tanke på att skriva klart – eller hitta på en ny – avhandling. Skriva kommer jag nog att göra mer i framtiden, men inget akademiskt!