torsdag, oktober 23, 2008

Jag och Neil Gaiman


Marvel 1602 (2003-2004). Text Neil Gaiman

Centralstationen för ett par dagar sedan. En ung tjej. Hon väntade väl på tåget. Väskan vid fötterna. Lockigt hår. Tjocka glasögon.

Hon står upp och läser. Ögonen riktigt glöder. Det är något i hennes bok som fascinerar. Som är viktigt. Jag slänger ett öga. Neil Gaiman. Fantasyförfattaren nummer ett för en hel generation. Kanske mest känd för serien Sandman. Hon kanske kommer missa tåget. Boken går först.

Om du bara visste vad jag har i min manbag, tänker jag.
Neil Gaimans grafiska novell Marvel 1602. Men mina ögon glöder inte på samma sätt. 1602 är en smart och sinnrik syntes av Gaimans berättartekniska knep och det universum som är Marvels. Men ändå, inte riktigt min kopp thé.

Marvel fascinerar mig för att det hänger samman. Har en historia. Marvel 1602 är en novell som använder karaktärerna men ger dem nya sammanhang. Deras historia förvanskas, görs om. Det är inte vad jag vill ha, även om berättelsen bär på intressanta poänger, och inte minst bygger på roliga allusioner, om man nu gillar det.

Tidigare i kväll såg jag om filmen Stardust. Neil Gaiman förföljer mig. Det vet jag nu. Jag såg filmen på bio med en god vän när den gick upp förra året. Vi hade sett en film runt 18. Men kände oss inte nöjda. Vi valde Stardust som kvällens film nummer två. Jag kände väl sådär inför det valet. Sagor är inte riktigt min grej. Men hängde ändå på. Då visste jag inte att Gaiman låg bakom. Att filmen bygger på hans bok.

Jag har svårt att tänka mig att det finns en bättre matinéfilm. Kampen för det goda har aldrig varit så lättsamt trevlig och liksom gulligt, mysigt – lagom spännande som i Stardust. Dessutom är jag lite förtjust i Claire Danes Yvaine, och framförallt i Robert De Niros sjörövare i kvinnokläder: ”Oh, it's okay Captain, we've always known you were a woopsie”, säger en man i besättningen, när Captain Shakespeare tror att de avslöjat hans hemlighet.

Jag är helt säker på att Neil Gaiman och jag inte skulle ha särskilt mycket att säga varandra.
Han esoteriker. Jag realist. Han Tori Amos. Jag AC/DC (och Frank Sinatra). Han kulturtant. Jag något annat. Men i Stardust, där möts vi – och lite i 1602.


Robert De Niro dansar i kvinnokläder i Stardust.

Inga kommentarer: