Min resa till Skåne var på alla sätt en succé.
Jag hann med disputation, efterföljande disputationsfest och dubbla konsthallsbesök.
Olle Frödin, som disputerade med avhandlingen ”Synergies, Stalemates and Social Dilemmas. Governance in South Africa in Comparative Perspective”, ställde till med kalas där jag träffade både nya och gamla vänner.
Jag ger min resa fem av fem klappor.
Väl hemma i Stockholm såg jag till min stora glädje att nya numret av Konstperspektiv hade kommit. Jag bidrar med en text om Stig Sjölund och Ride.1. Det var roligt att se texten i tryck av flera anledningar.
Jag har följt Stig sedan hösten 2003, då han gästföreläste på kursen Filosofisk estetik. Jag skrev min uppsats i ämnet om Stigs och Birgitta Tholanders utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum som pågick under hösten 2003 och den efterföljande våren. Att få insyn i den utställningen var på flera sätt en verklig ögonöppnare.
Anledningen är enkel, och i mina ögon i grunden beklaglig. Hur underligt detta än kan låta. Men så här ser jag på saken. Alla som läser konstvetenskap blir ganska kunniga på hur konst från antiken fram till 1945 ser ut och benämns. När jag läste kursen filosofisk estetik på Stockholms Universitet hände något. Jag fick för första både begripligt och initierat ta del av teori om samtida konst. Det beklagliga i detta är att den möjlighet jag fick, eller tog, sällan ges andra, eller om jag skriver så här: Det är väldigt sällan studenter inom humaniora gör fältstudier.
Jag tycker att det är en självklarhet att universiteten ska utbilda studenter till att förstå, och ges möjlighet till att kunna ifrågasätta sin egen tid. En sådan möjlighet gavs mig och mina studentkollegor i den kursen. Konstvetenskapen jag tidigare hade läst gav mig inget i den stilen. Har något förändrats? Det tror jag inte. Förutom Stig Sjölund hade vi två andra gästföreläsare: Dorinel Marc och Elin Wikström. Inte så illa, va? Det var tider det.
Lite senare när jag och Stig hade börjat hänga stötte vi på Milou Allerholm i Humlegården. Hon var då något av en förebild, kritiker på DN som hon var, och är. Den ena ledde till det andra och jag skrev lite senare en kortversion av min uppsats som en artikel, Scanning the Other Side, i numera nedlagda NU-e, där Milou och även John Peter Nilsson var redaktörer.
Att gå en kurs vars idé byggde på att ta ett grepp på samtiden, var alltså något viktigt för mig. Jag var en student som hade bildats i mer eller mindre klassiska och modernistiska ideal. Att då få livs levande konstnärer som föreläsare kändes till en början som något nästan främmande. Det var en viktig tiopoängskurs inte bara för min akademiska utbildning, utan för mig personligen. Jag insåg att det finns andra sätt än de traditionellt akademiska sätten att tala om konst på. Och jag lärde känna Stig, som har kommit att bli en av mina bästa vänner.
3 kommentarer:
Hej,
vad kul att även du uppskattade kursen i filosofisk estetik. För mig blev Lars O Ericssons lärarinsats avgörande för mitt intresse för samtidskonst.
Men här en fråga. På din blogg skriver du att Stig Sjölund kommit att bli en av dina bästa vänner. Jag undrar hur du resonerar kring din läsvärda artikel om samme konstnär i Konstperspektiv. Skriver man om sina bästa vänner?
Hälsningar
Jennie Fahlström
Gick vi kursen samtidigt?
Angående din fråga. Jag tänker skriva mycket mer om Stig Sjölund. Eftersom vi träffas kontinuerligt får jag mitt researcharbete gratis.
Nu ser jag givetvis inte en vänskap i form av research. Men eftersom Stig är en av Sveriges intressantaste konstnärer snappar jag upp en del. Helt ofrivilligt, skulle man kunna säga.
Jag skulle förvisso inte rekommendera någon att skriva om vänner. Anledningen är enkel. Det är inte alltid man har något att skriva, och regel nummer ett är att alltid vara ärlig. Annars går det åt pipsvängen, för eller senare.
Tack för ditt omdöme: läsvärd.
Jag gick kursen våren 2001 - men då var det inga gästföreläsningar.
Håller också på ärligheten.
Skicka en kommentar