Den kritiska och okritiska forskningen

Det är ett par saker som slagit mig under mina två år som professionell akademiker. Tidigare hade jag inte möjlighet att granska etablerad och pågående forskning på samma sätt som nu. Jag har doktorerat i estetik sedan april 2007. Nedräkningen har börjat.

Så här tänker jag. Det finns akademiker som är okritiska till sitt studieobjekt och det finns akademiker som är kritiska. Jag tänker på all möjlig forskning, både erkänd och gryende, som jag stött på under de senaste åren, och haft möjlighet att reflektera över. Det jag har att säga här kommer ur en rad möten med litteratur från flera olika humanistiska ämnen. Både med svenskt akademiskt och internationellt ursprung.
---
Studieobjektet kan vara en filosof eller en konstnär/författare/musiker och så vidare.
Alla forskare står på en grund, det vill säga det är relevant att redovisa, vad man kalla, principer, eller teser, som visar att forskningen är just forskning – forskning kan inte vara grundlös. Då handlar det om något annat, livsåskådning, lösa teorier etcetera. Denna så viktiga grund kan representeras av en eller flera forskare och/eller en vetenskaplig riktning. Det är så det funkar helt enkelt.

Nej, det är inte flummigt att forska inom humaniora. Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan, flera gånger är den ställd av akademiker från andra fakulteter…

Det finns forskare som har en specifik teoretiker, eller konstnär som sitt studieobjekt. Studien kan i sådana fall präglas av att forskningen utformas i linje villkor uppställda av denne filosof eller konstnär. Forskningen blir rättrogen, sann – kongenial.

Forskaren lyckas inte – vill kanske inte – skapa distans mellan sig och sitt objekt. Man representerar, rekonstruerar, återberättar, refererar till objektet tills att skiljelinjen mellan subjekt och objekt blir otydlig. Man blir ett fan, en supporter.

Den här typen av forskning kan ha en relevant funktion, att fånga upp och visa att något i studieobjektet är högst väsentligt att ta i beaktande för att förstå det ena eller det andra. Inte sällan leder detta slag av forskning dock till en slags autonomiserad – i bubblan forskning. Rekonstruktionen blir allt som är fallet. Det egna bidraget stannar vid att forskaren själv förstår och förordar studieobjektets position. I detta ligger något okritiskt, menar jag.

Det alternativ jag ser som mer fruktbart, är den kritiska forskningen – den som arbetar med studieobjektet på ett distanserat sätt genom att inte ställa sig bredvid objektet och omsorgsfullt ta hand om det, utan istället plocka isär det och peka på brister och fördelar för att i slutändan komma fram till något som inte är entydigt med vad studieobjektet står för.

En viktig beståndsdel i forskning, menar jag, är att ifrågasätta – inte att ställa sig bredvid och rekonstruera det som redan har sagts. Någonstans måste en forskare fråga sig, varför ska den potentielle läsaren inte istället direkt vända sig till studieobjektet – om jag nu ändå bara återberättar det som redan är?

Denna förlikning med objektet visar sig på lite olika sätt, beroende på om studieobjektet är en teoretiker eller en konstnär – Konst. När det gäller teoretikern, är rekonstruktion norm – den store mannen eller kvinnan som tidigare har kommit fram till något – har rätt och jag visar att så är fallet genom att återberätta och att visa att dennes kritiker har fel.

När studieobjektet är Konsten, handlar det om att se sin egen upplevelse av konsten som stor i sin egen text. Upplevelsen är grunden, fortsättning och slut. Konsten är allt, och den är stor. Eventuell komplexitet utreds inte, utan påvisas som ett givet faktum. Mystifiering på bekostnad av avmystifiering.

Nåja. Nog om detta. Det här vara bara några tankar som jag skrev ner i all hast. Jag kände att jag behövde det så här dagen efter hej då-julfest med vänner. Om några timmar avgår tåget till Västervik där det blir traditionellt julfirande, kanske med en liten dragning åt GI. Men det är inte säkert. God Jul.