Jag älskar det som är lite tråkigt

Frukost framför TV:n i söndags. VH1 kör best of black and white-videos. Pet Shop Boys Being Boring, deras andra singel från albumet Behaviour går igång.

Jag har nog inte hört den på minst tio år. Jag känner ingen som spelar PSB och jag hör dem aldrig ute (som om jag är ute). Jag har aldrig lyssnat på dem egentligen.

Men nu hände något. Being Boring väcker en känsla, jag vet plötsligt vad jag tycker om.

Där framför TV:n slog det mig. Det är det här jag tycker om.

”Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end.”

Så sjunger (läs pratar) Neil Tennant medan Chris Lowe trycker på knapparna. Ljudbilden är en fullständig anakronism – och helt underbar. För mig handlar det egentligen inte om låten som låt. Det handlar bara om refrängen, den svaga upptakten i refrängen och den självsäkra och framförallt självklara tron på att vi aldrig var tråkiga – vi höll aldrig igen eller oroade oss för att tiden skulle ta slut.

Det är ju så det är att minnas bra tider.
Det var så det var. Då. Vi var aldrig tråkiga.
Och det var vi inte heller.


"Being Boring", Pet Shop Boys.

Men det är inte bara musiken i kombination med den smäktande texten som gör att jag går igång. Det finns något mer allmänt, genomgående, kanske är ett bättre ord, i Being Boring. Där finns något som finns i annat som jag dras till. Sånt här går alltid åt pepparn – försök att begreppsliggöra känslor, men jag tänker ändå sätta ner ett finger. Skriva om vad jag älskar. För det är väl det jag gör.

Grunden är avvikelsen. Och före den finns tystnaden (ja du ser). Det tomma. Eller i alla fall det svaga. Sen vill jag ha skiftet. Det som avviker. Men bara något litet. Resultatet ska vara något nästan tråkigt.
Det är det jag tycker om.

Martin Sheen i Apocalypse Now är för mycket. Han hänger för mycket med huvudet. Gör sig lite för vacker. Och ciggen. Oj. Där skär det sig rejält. Men han gör ett bra försök. Det gör han.

Nej, det jag tänker på ska vara något mycket mer tyst. Subtilt kanske någon skulle säga. Men inte jag.

Det finns något i Daft Punks Something About Us från 2003. Den sjätte och sista singeln från electropop-opera-albumet Discovery.

Piano. Beat. Orgel. Datoriserade röster.


"Something About Us", Daft Punk.

”I need you more than anything in my life
I want you more than anything in my life
I'll miss you more than anyone in my life
I love you more than anyone in my life.”

Så slutar texten två tredjedelar in i låten.

Jag inser förstås att jag framstår som extremt romantisk.
Det är som det är.

Det är något med pianoackorden i början och det framåtskridande beatet plus den rörande och fullständigt ärliga texten – Jag kanske inte är den rätte, det kanske inte är rätt tid. Men det är något med oss som jag måste göra, en hemlighet jag måste dela med dig.

Det är så lite där. Men det är så viktigt. Och det behövs inget mer.


Martin Sheen. Bra. Men inte hundra.