Rikard 1: Du har intervjuat Lars Nittve för Konsten.net, HÄR. Varför har du intervjuat honom?
Rikard 2: Var ska jag börja. Lars Nittve är tveklöst Sveriges betydelsefullaste utställningsmakare under de senaste 25 åren. Och nu gör han sin första riktiga utställning på tio år med Tid & Plats: Los Angeles på Moderna Museet. Han är överintendent (myndighetschef) på vårt största konstmuseum. En intervju var på sin plats helt enkelt.
Rikard 1: Har du någon relation till denne man?
Rikard 2: Lars Nittve var min högste chef när jag arbetade på Moderna som värd mellan 2004 och 2006. Vi kallade honom Gud ibland. Han stack ut. Inte bara för att han är kändis. Han såg – och hälsade. En liten sak, kanske. Men något som är viktigt på en arbetsplats. Då och då kunde han stanna till och prata också. Det var alltid kul. Han bjussade på sig själv.
Rikard 1: Det är ju fint. Men hur är han?
Rikard 2: Först och främst professionell. Han kände igen mig när vi träffades. Vi pratade lite. Men han hade mycket att stå i och direkt efter att jag hade gått hade han en ny träff.
Rikard 1: Lars Nittve menar att hans åtagande till museet och dess ekonomi hindrar honom från att göra utställningar. Vad tycker du om det?
Rikard 2: Det låter rimligt. Men jag vill inte att det ska vara så. Moderna Museets överintendent ska inte bara vara administrativ chef med allt vad det innebär med nätverkände och pappersexercis, tycker jag. Jag vill ha det personliga avtrycket i form av ett slags konstnärligt ledarskap. Överintendenten ska visa vad museet står för genom att göra utställningar och även aktivt delta i en samtida konstdebatt.
Rikard 1: Varför då? Du är så bestämd.
Rikard 2: Dels har Lars Nittve kommit dit han är i dag genom att göra skarpa utställningar. Implosion är det mest kända exemplet. Jag tycker att han ska fortsätta på den vägen. Ekonomi och administration borde skötas av andra – som har den utbildningen. En position som hans kan jämföras med en kulturchefs på en dagstidning. Det är viktigt att vara ansiktet utåt inte bara i symbolisk mening. Det gäller att stå för något, att säga något – att ta strid för något. Visst, det är laget som vinner matchen, men det är bara de lag som har en, två stjärnspelare som går hela vägen.
Rikard 1: Nåja. Nu är du lite känslosam. Det här betyder något för dig, inte sant?
Rikard 2: Ja, det gör det. Missförstå mig inte. Jag tycker att Nittve gör ett bra jobb. Jag vill bara att det ska bli mer Nittve över Moderna i form av utställningar och uttalade visioner. Alternativt ha en stab av intendenter som är mer utåtriktade och – det har jag tjatat om tidigare – plocka in mer av samtiden. Den moderna konsthistorien hanteras bra. Samtiden däremot…
Rikard 1: Man kan tolka Nittve som om att det nya klimatet med fler konsthallar och gallerier ger Moderna en annan roll – och att denna roll är att ta hand om den moderna konsthistorien, eller?
Rikard 2: Jo, den tolkningen är nog inte helt fel. Det kanske också är det bästa att Moderna Museet tar hand om konsten från 1900-1970 – i runda slängar. Och att de andra institutionerna tar hand om det som kommer efter – eller att något nytt, motsvarande Institute of Contemporary Arts i London, öppnar även i Stockholm. Det har ju varit tal om detta länge.
Rikard 1: I samma veva som utställningen Tid & Plats: Los Angeles öppnade lyfte DN upp att Nittve gett sin hustru jobb på museet. Du frågade inget om detta?
Rikard 2: Nej. DN tog ju tag i det och Nittve har redan uttalat sig, här. Det var ingen idé att ta om det igen.
Rikard 1: Något annat du vill säga?
Rikard 2: Första gången jag intervjuade Nittve var under arbetet med min första magisteruppsats, den i konstvetenskap, den handlar om hur Moderna Museet under åren har samlat på sig samtida konst under olika perioder, 60-tal, 70-tal etcetera. Och senare intervjuade jag honom på SARTS, här. När jag var där fick jag museets nya historiebok, den såg fin ut. Jag finns med i bibliografin med min magisteruppsats. Det gjorde mig glad. Får man säga det?
Rikard 1: Kan du väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar