onsdag, september 29, 2010

Vilks kommer på retur

Vilks kommer tillbaka till Uppsala universitet och avslutar sin föreläsning om konst och yttrandefrihet. Läs mer HÄR.
Texten nedan har jag skrivit tillsammans med filosofiska institutionens studierektor, Rysiek Sliwinski.
---

Filosofiska institutionen bjöd in Lars Vilks för att föreläsa om konst och yttrandefrihet (11 maj, 2010). Denna fråga är ett viktigt område inom den aktuella estetiska debatten både nationellt och internationellt. Estetik är ett av Filosofiska institutionens forskarämnen. Vilks är konstnär och filosofie doktor i konsthistoria och han bjöds in för att han är mycket kunnig inom området. Vilks lever under dödshot sedan han för några år sedan presenterade en teckning med titeln ”Profeten Mohammed som rondellhund”. Han har visat ett stort teoretiskt och konstnärlig intresse för vad som är möjligt att säga och göra i konstens namn. Det fria ordet är i dag, i ett globalt perspektiv satt under stor press. Det är högst relevant att Uppsala universitet öppnar upp för en diskussion om detta. Föreläsningen är öppen för allmänheten eftersom ämnet är aktuellt och viktigt och inte enbart berör universitetets studenter och anställda. Under föreläsningen kommer Vilks att visa egna och andras teckningar, fotografier och filmer. Dessa exemplifierar temat konst och yttrandefrihet.


Vilks föredrag var tänkt som nummer två i en serie av föreläsningar vars tema är konstens gränser. Serien startade med att filosofiska institutionen bjöd in Anna Odell under hösten 2009 att föreläsa om hennes radikala konstperformance ”Okänd, kvinna 2009-349701” vars innehåll hade lett till omfattande debatt. Odells föreläsning, där hon också visade dokumentation av sin konst, drog stor publik och omnämndes i positiva ordalag i media.

Den föreläsning som Vilks startade gick dock inte att avsluta på grund av att föredragshållaren attackerades under pågående föreläsning. Anledningen till att Vilks återigen är inbjuden är att han ska få möjlighet att avsluta sin föreläsning. Våld och hot ska inte hindra en föredragshållare som besöker Uppsala universitet att genomföra ett föredrag, inte minst då temat är just yttrandefrihet. Naturligtvis kommer åhörare på plats att få möjlighet att ställa kritiska frågor till Vilks, men först efter att han har avslutat sitt föredrag.

fredag, september 24, 2010

Bokmässa för vem?

Bokmässan. Den största av de stora årliga kulturhändelserna. Eller?
Så här. Media älskar bokmässan. Hela redaktioner flyttar på sig för att få vara del av jippot. Man bloggar därifrån, man direktsänder i TV, man rapporterar, kommenterar, kritiserar, kåserar, befinner sig mitt i smeten och så vidare, med mera, etcetera...

Nog är det så att boken är storsäljaren bland alla våra kulturprodukter. Den låga bokmomsen har sina fördelar och människor älskar att läsa, brukar det heta.

Men är inte medias rapportering från bokmässan ändå en gnutta överdriven?

Tveklöst är det så. Men inte för att kvantiteten är så stor, dvs antalet artiklar bokmässan genererar, utan för att rapporteringen är så jäkla mesig.

Under bokmässan lanseras mycket som är högst relevant att rapportera om. Men vad jag inte blir klok på är varför media vill vara del av jippot istället för att rapportera om jippot. Förmedling har blivit likvärdigt med deltagande. Det är beklagligt. Det leder till mesrapportering utan kritisk udd. Media sköter sig bara sämre och sämre. Buu.

Jag har under den senaste veckan haft kontakt med två kulturchefer på två stora tidningar. Båda kommenterade sin situation på exakt samma sätt. "Jag har så mycket nu när bokmässan kör igång". Förståeligt. Men varför läggs inte tiden på att hitta en kritisk profil? Istället är det cocktailpartyna som ska schemaläggas, tycks det mig. Kom igen!

torsdag, september 23, 2010

Varför tycker vi så?

Jag känner ingen som ser filmer med Jean-Claude Van Damme eller Steven Segal i huvudrollerna. Vem ser de filmerna och varför känner jag ingen? Jag har försökt se deras filmer. Men det går bara inte. De är så dåliga. Obegripligt dåliga. Rent fula. Och dumma. Dessutom är de mycket oestetiska, vilket sticker i ögonen på mig som har så bra smak.

Det är synd att det är så. För själva tanken på en film som bara bygger på rörelser, koordination, spänning och osannolika vändningar lockar mig enormt. För någon vecka sedan såg jag och en god vän filmen Salt regisserad av Phillip Noyce med Angelina Jolie i huvudrollen. En thriller som påminde om 70-tals klassikern Telefon av Don Siegel med Charles Bronson i huvudrollen. Jag tror faktiskt inte att en actionfilm kan bli mycket bättre än Salt. Den hade allt. Bra plot. Bra vändningar. Överraskningar. Snygg action. Dessutom var den mycket estetisk. Tack.

Just nu, när jag skriver det här, går The Chronicles of Riddick på TV6. En avskyvärd film. Den är så ful, vilket får mig att tro att om den hade varit snygg och bra gjord så hade jag gillat den. Och det ligger nog något i det. Filmen är en slags fortsättning på den mycket lyckade Pitch Black, en lågbudget produktion. Båda filmerna har Vin Diesel i huvudrollen som Riddick. Men där Pitch Black är enkel, spännande och underhållande är uppföljaren komplicerad, tråkig och dum.

Det som ändå förvånar mig är att jag tycker mycket bra om Vin Diesel. Han är så manlig och har en så djup röst. Dessutom är han vältränad, lite på gränsen till för stor, men ändå helt bra. Det bästa med Diesel - som för övrigt är mycket ogillad av kultureliten - är hans närvaro och hans övertygande rollporträtt. Han spelar tuffing på ett trovärdigt sätt. Det förvånar mig att Diesel (gud vilket dumt namn) inte har blivit en större stjärna än han är. Jag skulle gissa på att han är ganska obekant för det stora flertalet.

Nåväl. Här bluddrar jag på när jag egentligen ska gå och lägga mig och sova. Ja, hej då.

fredag, september 17, 2010

Planetary vol. 2 Mmmm


Det kommer att bli en bra helg. En del jobb, en del trevligheter. Alldeles bra.
Jag kommer dessutom att få tid att läsa Absolute Planetary vol. 2 av Warren Ellis och John Cassaday (# 13-27).
I somras läste jag Absolute Planetary vol. 1 och blev verkligen tagen. Jag gillar verkligen serier och läser massor. Vissa är okej, andra bra och några få är riktigt utmärkta. Första numret av Planetary gavs ut i april, 1999, och det sista numret gavs ut i december, 2009. Det tog sin tid med andra ord. Därför är jag glad att jag upptäckte serien när den kom i storformat. Serier har en förmåga att komma ut oregelbundet. DC Comics "Absolute"-utgåvor är fantastiska och det är lätt att bli beroende - slipcase, fint papper och riktigt stora. Mmm. Tack, DC.
Lästips: IGN Comics "Why Planetary Rules The World".

måndag, september 13, 2010

Stig berättar om Klabbarparn

I lördags träffade jag min gode vän Stig Sjölund. Vi hade inte setts på ett par månader på grund av att jag varit bortrest. Vi brukar träffas oftare än så här och jag såg därför extra mycket fram emot att träffa honom nu efter ett så långt uppehåll. Vi träffades på en lite restaurang i närheten av St Eriksplan för varsin pizza och några öl. Stig berättade om sommaren. Vid ett tillfälle satt han på en uteservering på Tegnérgatan tillsammans med Isabella Nilsson och Joakim. Plötsligt dyker en man upp i rosa shorts. Stig ser honom i ögonvrån och säger:
- Åh, där kommer Klabbarparn.

Stig kände naturligtvis till att inspelningen av Åsa-Nisse höll på att avslutas. Klabbarparn, Åsa-Nisses kompis, spelas av Michael Segerström. Och Stig trodde att det var Segerström som kom till uteserveringen. Men det var det inte, utan Lars Nittve, som tog alla i hand och var trevlig.

Efter ett tag gick Stig och jag vidare mot Fridhemsplan och Allmänna galleriet. Men där var det stängt för ombyggnad. Istället gick vi till en liten prydlig pubb på Sveavägen. Jag tog några öl till och liten chipspåse och Stig tog några glas vin. Jag frågade om han ville se Salt på onsdag men det kunde han inte på grund av andra planer. Sen på söndagen ringde Stig upp mig, då hade planerna ändrats och vi ska nu se filmen på onsdag. Ser jag mycket fram emot.

fredag, september 10, 2010

Äntligen! Min serieartikel publicerad

Här återfinns (pdf) innhållsförteckningen till nya numret av Konstperspektiv. Numret heter Serier och konst, och namnet säger väl allt.

Så här står det i innehållsförteckningen om mitt bidrag, "Eskapism och samhällsengagemang": "Amerikanska serier om män och kvinnor i tajts som vill rädda världen har ändrat karaktär. Nu, 2010, har serierna större bredd".

Köp nya Konstperspektiv nu!

tisdag, september 07, 2010

Fjällen: smärta och skönhet

Varför gör jag/man det här?, var en återkommande fråga under min vecka i fjällen.
Jag är tillbaka efter ett stort – farligt – äventyr i fjällen under ledning av Håkan Östberg, min gamle gode vän.

Håkan var i fjällen redan som femåring och har sedan dess återkommit ganska regelbundet. Som de flesta andra som tar sig till fjällen har Håkans föräldrar berett marken för honom. När vi efter en hård dag bestämde oss för att ta oss till en bemannad stuga för att vila träffade vi på en fjällräv och en dansk familj under ledning av en stark mor. Håkan, fjällräven och den starka modern hänvisande alla till det förflutna. När de pratade med varandra började de ofta så här ”När jag var barn…” eller ”I min barndom…”. Andra återkommande saker var vikt på ryggsäcken, antalet dagar på fjället, milantal och diverse olika utsagor om kängor, tält och annat som hjälper fjällvandraren att överleva.

Min bild av fjällvandraren är därför en bild av en människa som minns sin barndom och aktivt förhåller sig till den, ja inte bara det, aktivt romantiserar sin barndom, varför annars utsätta sig för fjällens formidabla skönhet och den smärta som drabbar var och en när de bestigs och passeras? Barndomens äventyr ska upprepas, bekräftas och kanske även förskönas. De barn vi mötte på fjällen kommer säkert att komma åter om tjugo år med historier liknande dem som de hört när de var små av sina föräldrar.

Just smärtan och skönheten i kombination blev särskilt aktuell när Håkan och jag öppnade tältet i dalen Unna Reidávággi under vår fjärde dag. Då ser vi storögt att snön ligger i dalgången och att flingornar singlar ner. Det är kallt, men vi bestämmer oss för att fortsätta upp i dalen mot delmålet Unna Räitastugan på 1226 meter. Under vår knaggliga färd ditåt ökar snöfallet och vinden i styrka. Naturligtvis blåser vinden rakt mot oss och sikten är inte mer än 70 meter. Terrängen utgörs av större och mindre klippblock vilka en vanlig torr dag hade varit en fysiskt och mentalt tung utmaning. Med snö på utgör de en ren livsfara. Med 19 kilo på ryggen riskerar varje feltramp bli ett fall. Varje fall riskerar bli ett brott. Under vår vandring faller jag fyra gånger, närmast handlöst ner mot vassa klippblock. Det är bara turen som håller mig hel.

När vi trötta, blöta och kalla tre timmar efter marschstart hör vattenfallet från den sjö vi ser framför oss inser vi att vi närmar oss någon slags stigning. Plötsligt klarnar det något och vattenfallet framträder tillsammans med en bergstopp – en lodrät, kall, svart och knagglig yta framför våra ögon en bit bortom sjön. Landskapet är dött. Avsaknaden på liv total frånsett dom två unga männen på knagglig grund. Vi fortsätter ytterligare en bit, men tillslut måste vi stanna, vända ryggen mot vinden och bestämma oss för om vi ska fortsätta upp för den brant som eventuellt kan ta oss förbi den svarta väggen och vidare till den stuga vi vill nå. Men väl där, finns där ved, finns där plats? Och tar vi oss ens dit i blöta kläder, kuling och i dålig sikt? Vi bestämmer oss istället för att återvända till vår förra tältplats. Ett svårt beslut. Då hade vi precis klarat av tre timmar snöklädd blockterräng. Likväl bedömer vi den vägen som bättre än den uppför berget.

Tre timmar senare var vi tack och lov tillbaka på vår gamla tältplats. Blöta slår vi upp tältet. Sen äter vi och efter det tar en kall och orolig sömn vid. Vi var slutkörda, men vi hade överlevt. Vi levde.