Skon klämmer: Användbarhet, Lundberg

Johan Lundbergs vill i sin kulturkonservativa programtext ”Smakrevolt” (Expressen 5 november) två saker:

* Att ett klassiskt bildningsideal är grunden i den svenska kulturvärlden.
* Att konsten ska vara sinnlig.

Bildningsideal ställs mot ytliga nymodigheter, som postmodernism, queerteori och postkolonialism. De förstör inte bara tidningarnas kultursidor utan också de humanistiska universitetsutbildningarna, menar Lundberg. Förflackning är ordet.

Att det handlar om en strikt sinnlig konstsyn tydliggörs genom de exempel och den estetiska erfarenhet Lundberg hänvisar till, även om han inte formulerar den så. Exemplen är: Caravaggio, T.S. Eliot, Mahler och Sapfo.

Att texten avslutas med ett citat av Goethe pekar på samma sak: Bildning & sinnlighet är vad kulturaktörer behöver.

Lundberg har både rätt och fel.

Bildningstraditionen bör genomsyra både kultursida och humanistisk utbildning. Anledningen är enkel. Det finns ingen bättre grund för kulturjournalistik eller humaniora.

Men problemet är att denna bildning inte hjälper oss att förstå vår egen tid – samtida konst, eller åtminstone delar av den. Ganska stora delar faktiskt.

Lundberg beskriver sin reaktion inför konst:

”Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier.”

Alla som på riktigt kallar sig kulturkonsumenter känner igen sig i det här. Det är jag övertygad om. Fast inte inför all konst.

Problemet är att mycket lite konst som görs i dag ger sådana känslor.
Det vill säga det är ett problem för kulturkonservatismen om ambitioner finns om att få inflytande i media och på universitet.

Varför anamma en teori som inte fungerar i den värld vi lever i?

Det finns en mycket enkel förändringsmodell som samtida konst vilar på: Förståelse.

Den konst Lundberg eftersöker ska vara just sinnlig, varken mer eller mindre, med betoning på Upplevelse.

Det är fullt möjligt att gå till Bonniers konsthall och bara titta och uppleva det som framträder rent visuellt. Och just i denna icke-upplevelse finns också – helt säkert – fröet till Lundbergs uppror. Det går inte att gå runt på konsthallen och uppleva, här gäller det att förstå och då måste vi ta hänsyn till sådant som ligger bortom klassiska bildningsideal – queerteori, postkolonialsim och så vidare. Inte för att sinnligheten är borta, men kompletterad med teori.

Inte ens Olafur Eliasson tillsynes klassiskt sublima verk på Tate Modern, The Weather Project (2003-04), ska enbart upplevas. Trots att verket tillsynes framstod som ett rent visuellt verk, fanns där kontext och intention som gav verket ytterligare nivåer bortom upplevelsen som sådan. Vilket givetvis inte hindrade det stora flertalet från att helt sonika lägga sig på golvet och – ja bara uppleva.

Men Lundbergs konst finns i dag. Jag föreslår en vända till Galleri Överkikaren i Gamla stan eller varför inte gå en klassisk konstrunda på Hornsgatspuckeln. Detta menar jag – och det måste jag tyvärr understryka – på intet raljerande vis. Det är där sinnligheten finns – och kanske i bästa fall även på de bästa modehusen, fast nog har konceptualismen tagit över också där. Ja, så är det nog faktiskt.