Ehuru, det är roligt

Årets bästa nya TV-serie går på Kanal 5, The Big Bang Theory som handlar om geeks som antingen arbetar på sina avhandlingar eller har disputerat och fortsätter att arbeta på universitet. Serien är skapad av Chuck Lorre, som också skapade på 2½ Män - som jag älskar. Roligast är karaktären Sheldon Cooper, spelad av Jim Parson. Cooper är ett geni som inte riktigt klarar av att umgås socialt med medmänniskor - fast han gör det ändå. Obetalbart roligt.

---

Här är en glimt av Xerxes, Frank Millers "fortsättning" på serien 300. Ser mycket fram emot denna, som handlar om härföraren Xerxes och dennes kamp mot grekerna.

---

Här Travis Charests omslag till Captain America #616. Cap fyller 70, och därför tycker jag - och Marvel Comics- att det passar utmärkt med denna traditionella representation.

---

Man skulle kunna säga att dessa tre, The Big Bang Theory, Xerxes och Captain America #616, inte kommer att lära dig något. De fyller ingen sådan funktion, du blir inte klokare efter att du sett/läst dem. Här har du alltså ett val. Varför ska Du ta del av det här, om det inte hjälper dig att förstå något? Vet du vad, du slipper.

Gott Slut!

Äntligen ligger Lokko på nattduksbordet

Ja, inte bara i en volym utan två. Jag har sedan julafton Andres Lokkos 1989-1999 samt 1999-2009. En verkligt fin och passande julklapp. Om det inte vore för att volymerna innehåller en del refuserat, och av andra skäl opublicerade texter, hade jag nog förvisso läst allt Lokko har skrivit. Men det känns ändå fint att ha allt samlat så här. Volymerna består av ett urval. Det handlar alltså inte om en total Lokko, vilket jag hade fått för mig.

Vad är då Lokkos storhet? Jag tror att det är hans entusiasmerande sätt. Han är en mycket god stilist, och han tar aldrig rollen som lärare, även om innehållet ofta har en tydlig riktning, för att inte säga ideologi. Men pekpinnarna lyser verkligen med sin frånvaro. Det är mycket lätt att, så att säga, köpa Lokkos avsikter eftersom han alltid - alltid - underhåller. De poänger som görs är  eleganta och medryckande. Lokko är en sann gigant. Han är rolig och så kunnig. Den alldeles perfekta kombinationen för skribenten. Lokko är, skulle man kunna säga, arketypen för skribenten som rör sig på det populärkulturella fältet.

Men vi har också Fredrik Strage. Han står sig väl mot Lokko. Men man måste förstå att Strage är en annan typ av skribent. Strage är en geek, han gillar Star Wars och superhjältar. Lokko är nog ändå i grunden modernist, ren. Han hatar ju trots allt Pink Floyds Dark Side of The Moon. Nåväl. Jag kanske har mer gemensamt med Strage numera, men jag gillar ändå Lokko bättre. Han är lite mer bildad, och lite, lite roligare.

En smaksak, men så viktig

På Comicbookresources, den mest pålitliga seriesajten sedan IGN Comics serieredaktör hoppade av för någon månad sen, har en omröstning pågått de senaste veckorna om de 50 bästa serieförfattarna och 50 bästa serietecknarna.

Omröstningar av det här slaget är minst lika enerverande som de är underhållande. Jag föredrar naturligtvis listor sammansatta av experter, det bli mer nyanserade, mer genomtänkta. När fans röstar tenderar resultatet bli något för populistiskt för min smak.

Resultatet visar likväl på en mycket engagerad och kunskapsberikad läsekrets med god smak.

HÄR finns hela författarlistan och HÄR hela tecknarlistan.

Serieförfattarna:
På plats två återfinns Grant Morrison, vilket jag förstår. Hans All-Star Superman är något av det bästa jag har läst i serieväg. Dessutom är hans Batman & Robin, New X-Men och We3 riktigt bra. Han förenar den dekonstruvistiska och lätt ironiska ton som introducerades i mitten av 80-talet på seriesidorna, och en mer klassisk humoristisk ton från då superhjälteserier härstammar.

På plats ett ligger naturligtvis Alan Moore. Moore har radat upp rena rama klassiker enda sedan han startade göra serier. Hans mest kända och kritikerrosade är: Watchmen, From Hell, V för Vendetta och League of Extraordinary Gentlemen. Men han har faktiskt även skrivit berättelser om traditionella superhjältar som Superman, Green Lantern och Batman. Min favorit är The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland.

Serietecknarna:
På plats två, Frank Quitely, som knappast i dag kan särskiljas från Grant Morrison, då de samarbetat med All-Star Superman, Batman & Robin och We3, som jag redan nämnt. De bär fram varandra, skulle man kunna säga. Quitely, vid sidan av Paolo Rivera, Steve McNiven och Frank Cho, är min favorittecknare.

På plats ett återfinns Jack Kirby. Ingen annan tecknare har betytt mer för amerikanska superhjälteserier. Han är medskapare till Captain America, Fantastic Four, Darkseid, Avengers med flera, och hans sätt att fånga rörelser, action - riktigt blåsa upp dem över sidorna, är än i dag enastående, även om hans stil framstår som lätt daterad då hans storhetstid var på 60-talet. Jag blev verkligen glad när jag såg att han var på plats ett. Respekt.

Kolla hur Quitely och Kirby tecknar HÄR!

Jag tänker självfallet inte göra några egna listor, men jag vill ändå passa på att lägga in en viss kritik till urvalet och i vilken ordning tecknarna och författarna ligger på respektive lista.

En av mina favoritförfattare, Jeph Loeb, ligger på 44:e plats, vilket är fel. Med Batman: The Long Halloween, Batman: Hush, Daredevil: Yellow, Hulk: Grey och Spider-Man: Blue, ligger det bortom allt tvivel om konstnärlig originalitet - Loeb bör ligga top tio.

Mark Millar, med Civil War, Kick-Ass, Nemesis, Superior, Ultimates, hamnar bara på 17:e plats. Med tanke på att han säljer bäst av alla, förvånar det mig att han inte ligger bättre till. Dessutom är han obeskrivligt underhållande och lätt tokig. Jag gillar hans grejer skarpt, jag vet att jag aldrig blir missnöjd.

Märkligast är det ändå att författaren Brian K. Vaughan ligger först på 13:e plats. Med Y: The Last Man och Ex Machina borde Vaughan ligga top tre. Han är enastående. Han är den som jag direkt skulle ta som exempel på varför seriekonsten, sekvenskonsten, bär på så säregna och underbara kvaliteter. Hans samhällsintresse är dessutom så intressant och o-instrumentellt att det skulle kunna användas i samhällsundervisning på högskolenivå. Genusvetaren bör bli knäsvag med Y: The Last Man framför sig. Den handlar ju om den kvarvarande matriarkatet efter att pesten tog alla män - utom en...

Bland tecknarna känner jag mig mest upprörd över att Steve McNiven bara ligger på 35:e plats. Hans Old Man Logan, Nemsesis och Civil War med Mark Millar borde renderat en bra mycket finare plats. Hans estetik är otäckt bedårande. Varken Frank Cho och Paolo Rivera är med på listan, beklagligt.

Nä, jag vill se en expertlista. Då blir det nog mer som jag vill. Mer god smak.

Känns lite bättre nu

När jag i somras såg de första stillbilderna från filmen Thor kände jag mig så besviken. Nu har trailern äntligen kommit och filmen ser trots allt lovande ut. Jag tror och hoppas att Thor, som har premiär i maj, 2011, kommer att bli en riktigt bra film. Regissören Kenneth Branagn är begåvad och har en god meritlista, dessutom är ensemblen kanon (Stellan Skarsgård, Natalie Portman, Anthony Hopkins, Rene Russo, Idris Elba och Chris Hemsworth som Thor). Jag var nog mest skraj för hur filmen skulle se ut. Det är så lätt att den här typen av filmer ser riktigt billiga ut. Jag är faktiskt inte helt nöjd med Valhalla och Odens ögonlapp, men annars ser det bra ut, tycker jag. Här är trailern:



Efter att Thor har haft premiär kommer Captain America: The First Avenger i juli, och sedan kommer Thor, Cap och Iron Man, med flera, att samsas om utrymmet i filmen The Avengers som har premiär i maj, 2012. Inget får gå fel. INGET. Allt måste vara perfekt. Mest orolig är jag naturligtvis för Captain America. Det är så fruktansvärt mycket som skulle kunna bli fel med den filmen, en hjälte i amerikanska flaggan - och fixar Joe Johnston, regissören, det här efter katastrofen Wolfman!? Håller ständigt tummarna.

Om Turner Prizevinnaren i UNT

I dagens Upsala Nya Tidning skriver jag om Turner Prizevinnaren Susan Philpsz, och om min nya favoritkonstnär Fiona Banner. Båda visar konst på Tate Britain just nu. Läs min artikel, "Rummet och konsten i krock", HÄR.

Jag har sedan en tid en artikel liggande hos UNT - det är sagt att den publiceras under julen. Ämnet: superhjältar på film. Jag hoppas att redaktionen plockar fram bra bilder...
---

Mötet med Lars O Ericsson i går gick bra. Arbetet går framåt.

---

Två nya tjänster har tillsatts i dagarna: Maria Lind är ny chef på Tensta Konsthall och Lisa Rosendahl är ny direktör för IASPIS. Lind är vid sidan av Daniel Birnbaum en riktig konstkändis. Rosendahl har erfarenhet från BAC och hon var en av de ansvariga curatorerna för årets Modernautställning.

Boken: Lars O Ericssons kritik

Jag har under lite mer än ett halvårs tid annonserat att jag arbetar med en bok om kritik. Sanningen är att jag inte är allena om detta arbete, och det handlar mer om att jag arbetar med en bok med kritik, än en bok om kritik.

Boken kommer att bestå av ett urval texter av Lars O Ericssons kritiska texter publicerade från 1987 fram till i dag. Jag är bokens redaktör, men arbetet är ett samarbete mellan mig och Ericsson.

Ett första urval är redan utarbetat och består av kommentarer, recensioner, essäer och krönikör publicerade i dagspress, framförallt Dagens Nyheter, där Ericsson var tongivande kritiker mellan 1987 och 2004. Nu skriver Ericsson för Svenska Dagbladet.

Jag vill kort berätta om min relation till Ericsson. Jag hade med stor nyfikenhet läst hans texter i DN, när jag i början av 2000-talet läste kursen Filosofisk estetik vid Stockholms Universitet. En kurs om tio poäng som Ericsson sedan flera år hade ansvaret för. När jag började läsa den hade jag redan läst länge både på Stockholms och Uppsala Universitet. Men ingen av mina lärare hade baserat sin undervisning på samtiden, ställt forskningen, den kritiska diskussionen gentemot vad som faktiskt pågår på konsthallar och gallerier både i Sverige och internationellt i dag. Ericssons kurs var ett uppvaknande, något jag alltid kommer att vara stolt över att få ha varit med om.
Av någon anledning fick Ericsson och jag en viss kontakt, så mycket kan jag säga, och vi har under åren växlat några ord när vi stött på varandra. Det föll sig sedan naturligt att jag intervjuade honom både i Konstperspektiv och på Konsten.net. När Ericsson sedan föreläste på högre seminariet på avdelningen för estetik, där jag är doktorand, under vårterminen, 2010, pratade vi för första gången om den bok vi nu arbetar med.

I morgon träffas vi hemma hos Ericsson för att diskutera det fortsatta arbetet.

Lars O Ericsson är tveklöst Sveriges viktigaste konstkritiker under de senaste 25 åren. Hans texter har betytt mycket för allmänt intresserade läsare - men även, vilket är ovanligt i dagspress - mycket för konstvärlden om hur vi ser på samtida konst. Jag har läst alla Ericssons artiklar och jag har mycket svårt att tänka mig ett svenskt konstklimat utan Ericsson. Jag skulle till och med vilja säga att om inte Ericsson hade tagit de kritiska strider han tog hade varken konstkritiken eller konsten i dag sett ut som den gör.

En bok med ett urval av Ericsson kritiska texter är en viktig bok att ta del av för alla som har det minsta intresse för samtidskonstens vägar de senaste 25 åren.

Fortsättning följer.

Info om boken i helgen

Seminariet gick bra, tycker jag. Det blev mycket diskussion och jag fick väldigt konkreta tips. Känner mig nöjd.
---

I helgen kommer jag att berätta om den kritikbok jag arbetar med...

Kallt som satan och lite blött

Foto: Håkan Östberg

Håkan och jag gick i fjällen i slutet av sommaren. Här en bild som kanske ger en liten känsla av det jag skrev om HÄR.

City imponerar och DN sover

När jag träffar tidningsmänniskor säger jag alltid så här: "Du måste göra en tidning så bra, så annorlunda och så insiktsfull att folk faktiskt vill betala för den. För det är ingen idé att bara göra en gratistidning som kostar pengar."

När text-tv, Expressen.se och Metro ger oss lika mycket insikt som när vi köper SvD eller DN, då slutar vi köpa SvD och DN. Så ser det ju ut i dag.

Fast det fattar inte de gamla drakarna.

Nu är cirkeln inte bara sluten, den är bruten, av en aktör som överraskar: City. Ja. Gratistidningen.

I dag gör nämligen Klas Ekman, fyra sidor - fyra sidor! - om tidskriften Kris. Läs HÄR och förundras.

Artikeln är bra och insktsfull. Jag hade naturligtvis gärna sett en lite mer ingående diskussion om innehållet i den filosofi som gjorde Kris så betydelsefull.

Det är väl kanske dags för mig att sluta engagera mig i dagstidningarnas profiler. För om City gör en tidning av sådan fin kvalitet - och ger mig den gratis - så spelar det ju ingen roll om SvD och DN gör ett bra jobb. Det är bara att plocka upp City.

62 sidor i facket, puh

Nu är det dags att skriva ut 62 sidor avhandlingstext, utkast till kapitel 1 och inledning, och lägga i seminariefacket. Jag bifogar disposition och försättsblad. Det har blivit mycket arbete - som sig bör - under hösten/vintern.

Nästa stopp är seminarium 14 december. Jag planerar ha mitt näskommande seminarium i vår och sedan knåpa ihop allt till en helhet, en avhandling under sommar och höst.

*%*#!! Wikileaks!

Randy Bish, politisk satiriker, gör Batman "genom" Wikileaks.

Håller med Schwartz

HÄR finns Nils Schwartzs recension av Trettondagsafton som jag såg i fredags. Jag håller med honom, men jag skulle nog inte ha kallat scenrummet för "superkitschigt", kanske surrealistiskt? Pia Johansson var utomordentligt underhållande som narren, de andra skådespelarna helt okej.

Jag såg Trettondagsafton på Stadsteatern även när den sattes upp där 1993, då med Helena Bergström i rollen som Sebastian/Viola. Jag kom ihåg att jag då tänkte mycket mer på "gender"-temat än nu. Det trots att genus-prästinnan Tiina Rosenberg har bidragit med en kort text i årets program. Hon var naturligtvis på plats på premiären i sällskap med en tjej...eller kille...eller tjej. Helt i linje med teorin, jag menar kärleken. Jag skojar bara - får man skoja om det här?

Nåväl. Varje gång jag läser Schwartz känner jag mig ganska nöjd. Inte att jag håller med alla gånger, utan att han är så tydlig, han gör vad en kritiker ska göra, beskriver, tolkar och värderar. Hur svårt kan det vara?

Hm, intressant...

Intressant intervju med Frank Miller HÄR.
Ser fram emot del 2, kommer snart.

Graphic NYC är en mycket bra sida om serier. Här är man seriös.

Med Brandel på Stadsteatern

Då är det dags att gå på teater med Tobias Brandel igen. Han brukar ta mig med på premiär några gånger varje år. Tobias och jag lärde känna varandra på dagiset Milano för ungefä 33 år sedan. Nu arbetar han på SvD som kulturnyhetsreporter. Han vet vad han gör.

Vi ska se Shakespeares Trettondagsafton med bland andra Peter Haber och Pia Johansson. Stockholm Stadsteater nästa!

Dagens bild: All Star Batman & Robin

All Star Batman & Robin, The Boy Wonder # 10, alternativt omslag av Frank Quitely.

År 2005 startade serien All Star Batman & Robin, skriven av Frank Miller och tecknad av Jim Lee. Den är helt fantastisk, utmanande, tänkvärd, galen och rolig. Men fram till augusti 2008 kom det bara tio nummer och sedan dess inget alls och en massa lösa trådare hänger i luften på ett mycket irriterande sätt.

Det är inte på grund av lathet serien har stannat upp, och inte heller för att den inte säljer. Både Miller och Lee har haft plenty: film, andra serier och förlagsarbete.
Enligt uppgifter från Jim Lee var det planerat för en uppföljning med start i februari, 2011.

Men nu har informationen kommit om vad DC Comics ger ut den månaden - och ingen uppgift om Dark Knight: Boy Wonder, som uppföljningen kommer att tituleras, har presenterats.

Jag är inte så lite upprörd.

Varför? Bergmanforskare?

Eh. Det var ju smart. Att sätta Maaret Koskinen på att recensera Red. Hon ger den naturligtvis betyg 1. Så här skriver hon:

"Problemet är bara att kraschen pågår och pågår och pågår, och att där inte finns en enda förmildrande omständighet att klamra sig fast vid bland vrakspillrorna. Filmens uselhet, och det på alla plan, vore nästan komisk om den inte vore så sorglig. Som sagt, not their finest hour."

Det är ju lätt att se att detta är slutsatsen av hennes...resonemang?
Eftersom Bergmanforskaren Koskinen inte har ett resonemang ger jag henne betyg -1.

Så här: Man skickar inte en Bergmanforskare till Red, en film som förövrigt bygger på en grafisk novell av Warren Ellis och Cully Hamner. Dessutom bör ingen, oavsett forskningsobjekt Bergman eller något annat, recensera en film utan att föra ett resonemang.
Pinsamt!

Birnbaum del 2

Träffade Daniel Birnbaum i dag. Det blev en långkörare. Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net, Kunstkritikk och Kunsten.

Birnbaum berättade bland annat om den Klara Lidén-utställning han har initierat och som senare kommer att gå upp på Moderna Museet. Han visade mig också en halv broadsheet-sida i Die Zeit om Lidén. Jag skojade och sa, sådär mycket kommer DN att skriva när hon ställer ut här. Daniel skrattade.
Det är förstås inte sant. DN kommer inte skriva så mycket. Och det har inte bara att göra med att DN inte längre har broadsheet-format...

Nu var ju vår träff helt och hållet jobbrelaterad. Och det hela rullade på bra. Men det hade varit trevligt - ja kanske än mer intressant - att bara sitta och prata. Det är så mycket jag vill fråga. Ta bara Birnbaum och hans år som tidskriftsmakare. Jag vill ju fråga om Kris och om alla översättningar, t ex Wittgensteins Anmärkningar om färger och Derrida, Heidegger och så vidare.

Förhoppningsvis ser jag honom igen.

Innan vi skildes åt sa han att vi kanske skulle ses på SITE:s redaktion i kväll då de har en grej där. Det hade varit roligt, men här måste jobbas.

Medvedev är Robin

Rysslands president Dmitrij Medvedev refereras till som Robin i förhållande till premiärminister Vladimir Putin som är Batman, enligt information från Amerikanska UD (Wikileaks).

Vladimir Putin och Dimitrij Medvedev - ganska söta.

Nu får Christopher Nolan en hel del att tänka på. Batman: The Dark Knight Rises ska snart börja spelas in...

Birnbaum del 1

HÄR finns min korta kommentar, "Det bådar gott för konsten", om Daniel Birnbaum i samtal om Lars O Ericsson på Moderna Museet i torsdags.

På måndag ska jag träffa Birnbaum och ställa en rad frågor till honom.

Bra tänkt, bra urval

HÄR finns en bra genomgång av 30 grafiska noveller. Det är en ganska ovanlig samling serier Empire har samlat. Här finns nämligen Asterix, 100 Bullets, X-Men, Tintin, Sandman och Maus, med mera. Det är därför genomgången är så bra, den skiter nämligen i om serierna är gjorda i Belgien, USA, eller om de handlar om superhjältar, förintelsen, kriminella eller vad det nu kan vara. Det är 30 utmärkta grafiska noveller oavsett. Punkt slut.

Birnbaum och jag

I går hälsade jag för första gången på Daniel Birnbaum. Han verkar mycket sympatisk. Vi började omedelbart att småprata om kritik och konst. Trevligt.

Anledningen till hejandet var att Birnbaum och Lars O Ericsson diskuterade konstens gränser på Moderna Museet. Jag var naturligtvis där. Lars O är en hjälte, och vem vet, kanske kan Birnbaum bli det med. Jag vill ha hjältar. Behöver hjältar.

Senare på kvällen träffade jag Stig Sjölund. Kanonkille.

Klart man sätter betyg

HÄR finns min text "Betyg hjälper läsaren" publicerad i dagens UNT. Jag ger min syn på UNT Kulturs månadslånga test av att sätta betyg på all kultur, inte bara film och skivor, alltså även teater, litteratur och bildkonst. Jag är helt för att sätta betyg. Förstår inte att jag inte fått göra det tidigare.

När jag skrev i SvD berättades det att man hade haft diskussioner om att sätta betyg även där, men man kom inte så långt att man testade det. Anledningen var, påstods det, att flera av kritikerna ställde ultimatum. De skulle hellre sluta än sätta betyg. Det här med betyg är alltså en känslig fråga för kritiker, men jag förstår inte varför. Är det inte bra att kritikern på ett tydligt och lättfattligt sätt kan förmedla kvalitet?Det var alltså fast anställda kritiker, inte den där sorten som redaktioner lätt byter ut...

Balans mellan dröm och verklighet...

...i all ära.

Nog har man sett den proklamationen tidigare, alltså, att en text balanserar därom, eller ett bildkonstverk, film...

Nu senast såg jag detta i ett pressmeddelande från Magasin 3: "Magasin 3 har bjudit in författaren Jonas Hassen Khemiri som med sin underfundiga och språkliga lekfullhet drar in oss i en berättelse som balanserar mellan verklighet och fiktion, dröm och mardröm."

Det finns naturligtvis ett otal andra exempel på konst som påstås befinna sig på gränsen mellan fiktion och verklighet, som Federic Fellinis 8½ och Andreij Tarkovskijs Stalker.

Men det är lätt att konstatera att konst av det slaget inte är riktigt lever upp till vad den lovar. Så är det av en mycket enkel anledning. Det som påstås balansera mellan verklighet och fiktion är alltid, per definition, fiktion eftersom det är ett objekt vi tar del av som läsare eller betraktare. Lägger vi ifrån oss boken är spelet över. Däremot handlar "berättelsen" om detta. Men det är ju en helt annan sak.

David Cronenberg blottlägger just detta i filmen eXistenZ, som handlar om hur vi i framtiden spelar en slags tv-spel som ger oss möjlighet att leva i en annan slags verklighet...eller är det dröm. Cronenberg är naturligtvis intelligent, han envisas inte med att säga att hans berättelse balanserar mellan dröm och fiktion, det är ju en film vi kan stänga av, men däremot framställs en eventuell framtid där en sådan oscillation skulle kunna vara verklig...eller dröm...eller, ja?

Dagens bild: Valkyrie

Enda sedan serier om goda övermänniskor i tajts först såg dagens ljus, har kvinnor haft en viktig funktion. Dels, naturligtvis, som kuttersmycken, men också som hjältar i sin egen rätt. Wonder Woman, en stark feminist, skapades redan 1941. Den första superhjältinnan, mig veterligen, är Fantomah, som debuterade i Jungle Comics #2, 1940.

Den i dag mest intressanta superkaraktären är Valkyrie som har en av huvudrollerna i New Ultimates, av Jeph Loeb och Frank Cho. Hon introduceras som en wannabe, utan krafter, men sakta men säkert, tack vare järnvilja, mystiska krafter och, ja, lite otur, blir hon en Valkyria (nordisk mytologi).

Valkyrie, från New Ultimates #3, tecknad av Frank Cho, skriven av Jeph Loeb.

Avslöjande attityd från Noring

Ann-Sofi Noring skriver i SvD om Modernautställningen och den kritik utställningen har fått. Hon är...ja...otrevlig.

Här är hennes attack mot "en konstnär":

"En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med."

Noring är vice museichef. Med tanke på vad hon skriver och hur hon formulerar sig, aggressivt och otrevligt, står det bortom allt tvivel, hon är olämplig.

Tänk om Försäkringskassans vice chef bemötte kritik så här, eller Transportstyrelsens vice chef. Det skulle inte vara möjligt. Alla svenska myndigheter måsta agera på samma sätt. Med en gnutta stil och profil. Inte med skrämseltaktik.

Nu vet alla svenska konstnärer, som inte stryker MM medhårs, vad de har att vänta. Osakliga och insinuerande inlägg i media. "Konstnären" kan se fram emot en retrospektiv på MM år 2087.

Vi drabbades av snö

När Håkan Östberg och jag vandrade i fjällen i början av september drabbades vi av snö.

Kan bli riktigt bra

Filmbolagen spottar just nu ur sig trailers till nya filmer baserade på serier. Nu senast trailer nummer två för Green Hornet, regisserad av Michel Gondry. Några saker här är lite anmärkningsvärda. Dels förstås att Gondry, med kulturfilmer som Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Science of Sleep på meritlistan, regisserar. Gondry är en klassisk europeisk lekfarbror, som lockar alla dem som tyckte om tjeckisk animerad film när de var små. Han har dessutom ett filosofisk, poetiskt tilltal, som lockar kulturpubliken. I trailern nedan är den tjeckiska filmen och det poetiska tilltalet tämligen frånvarande, vilket, i mina ögon är bra. Men det återstår att se hur det verkligen är med den saken när filmen väl har premiär.

Green Hornet har ett ovanligt ursprung för att vara seriehjälte, han skapades som radiohjälte av  George W. Trendle och Fran Striker och debuterade redan 1936. Senare omvandlades karaktären till film- och TV-hjälte - och till seriehjälte. Just nu ger Dynamite Entertainment ut Kevin Smith's version av Green Hornet. Den är ganska bra, och bygger på ett filmmanus av Smith, som ratades.

Det ska bli spännande att se hur Christoph Waltz, som fick en Oscar för sin rollprestation i Inglourious Basterds som Hans Landa, fungerar i Green Hornet, där han, naturligtvis, spelar skurk.

När jag var liten...

...tänkte jag ibland att jag var en superhjälte.

När jag ser en sådan här bild drömmer jag lite igen.

Batman & Robin #16, Frazer Irving.

Väldigt roligt!

HÄR. Väldigt roliga produktplaceringar.

Funkar bättre: C & A

I går skrev jag om första Green Lantern-trailern. Jag tycker att den ser sådär ut. Filmen kan vara bra, men lika gärna inte. Nedan är en helt ny trailer för Cowboy & Aliens, regisserad av Jon Favreau. Precis som Green Lantern är C & A en film som bygger på en serie. Den senare är ursprungligen en grafisk novell från 2006 av Scott Mitchell Rosenberg, Fred Van Lente, Andrew Foley och Luciano Lima. Den här trailern lovar mer, tycker jag, eftersom jag upplever att den tar mig på allvar. De representerade händelserna är naturligtvis lika osannolika som i Green Lantern, men här framställs det som händer som om det faktiskt händer, på riktigt. I en sci-fi-film måste den illusionen vara trovärdig. Hur paradoxalt det än låter. Annars faller allt.

Favreau är intressant. Han har en independent-bakgrund, men koncentrerar sig nu på seriefilmer. Han är ju mannen bakom Iron Man och Iron Man 2. Dessutom producerar han kommande The Avengers.

Green Lantern, njaaa

Nu är den här, trailern för Green Lantern med Ryan Reynolds i huvudrollen. Filmen har premiär nästa sommar och förväntas bli en dundersuccé. Men jag är skeptisk. Jag gillar Reynolds, men han är i princip alltid densamme, oavsett vilken roll han tar. Därför fungerar han bra i roliga much-ado-about-nothing-komedier som The Proposal och mindre bra här. Hans grundton är nämligen att vara dumrolig. Men jag kan ha fel. Han kanske bryter igenom nu. Men med tanke på hur trailern ser ut, nej. Dessutom ser CGI-tekniken ut att vara anpassad för hela familjen, en slags matiné-estetik, som i alla fall jag hellre hade varit utan.

Jag föredrar den estetik som man ser i The Dark Knight eller Iron Man. Då känner jag att producenterna tar mig på allvar. Så måste det ju vara.

För övrigt sätter Reynolds nog ett slags rekord i att spela superhjälte på film. Han spelar Hannibal King i Blade: Trinity, Wade Wilson i X-Men: Wolverine Origins, och ska snart spela Deadpool. Detta alltså utöver att spela Green Lantern, som såg dagens ljust första gången på seriesidorna, 1941.

Oracle: den handikappade

Det här är Oracle. En av få handikappade superhjältar. Hon har en framträdande roll i Birds of Prey. Sitt handikapp får hon i den grafiska novellen Batman: The Killing Joke, av Alan Moore och Brian Bolland. Mycket bra novell. Rekommenderas varmt. Bilden är tecknad av Heather Smith.

Jag längtar efter en tydligare kulturprofil, i UNT

Jag skriver i dag i artikeln "Sträck på dig, Uppsala!" om att jag hellre ser en tydligare kulturprofil i Uppsala än ytterligare shopping-gallerior.

Sedan jag senast länkade till en artikel i UNT, har jag faktiskt skrivit två ytterligare. Den ena om Ernst Billgrens och Jan Åmans presentation av ett konsthus på Fyrisån, den andra om Lo-fi-kultur. Men de finns tyvärr inte på nätet.

Jag trivs bra på UNT Kultur, mycket tack vare, tror jag, att kulturchefen Lisa Irenius är lyhörd, och kanske för att vi är generationskamrater. Hon förstår vad jag menar, tror jag.

Dagens bild: Olivetti

Argentinaren Ariel Olivetti tillhör mina absoluta favorittecknare. Bilden är från omslaget till Punisher War Journal #3. Punisher (Frank Castle) får på käften av Captain America. Det är nämligen så att Punisher har för vana att ta livet av alla brottslingar han får tag i. Trots detta inleder Cap ett samarbete med honom eftersom omständigheterna är ovanligt extrema (lång historia), men när Cap själv blir vittne till en avrättning, får han nog, nitar Punisher och slänger ut honom.
Olivetti tecknade Punisher i tolv nummer när serien nylanserades, 2007. Just nu tecknar han en av de allra äldsta superhjältarna/skurkarna, Namor (skapades redan 1939), i serien Namor: The First Mutant.

Tron: Legacy är nog ganska innovativ

Jag har tidigare skrivit om Tron: Legacy, den mycket sena uppföljaren till den tekniskt innovativa Tron (1982). I den nya trailern (nedan) kan vi se det hittills mest radikala användandet av CGI när det kommer till att återskapa en människa. I Tron (1982) spelade Jeff Bridges huvudrollen. Den rollen återkommer i den nya filmen, som har premiär om en månad, med samma Bridges i samma roll, fast här den rollen CGI-skapad. Eller så här: Bridges spelar de facto en äldre version av sin ursprungliga karaktär, och en datorsimulation spelar hans yngre alterego. Ser fram emot att se detta. Från trailern tycker jag att det ser okej ut. Men jag tror det är en bit kvar innan det blir sådär riktigt fint.

Jag sa ju det!

Årets kanske viktigaste konsthändelse i Sverige inträffade i fredags (nej jag skojar inte): Daniel Birnbaum firades som ny överintendent på Moderna Museet. Och som jag kunde förutspå för två veckor sedan skrev ingen om kalaset.

Birnbaun är oerhört viktig för svenskt konstliv både i Sverige och utomlands. Han är chef för vårt största museum för modern och samtida konst, Moderna Museet. Han är inflytelserik som ingen annan svensk kulturpersonlighet, vågar jag påstå. Han är svenskt konstliv 2010.

Jag vet att det var ett stort antal konstkritiker och journalister på plats. Men när jag i dag gör en sökning på Presstext och Mediearkivet, de två stora databaserna där svenska artiklar samlas, kan jag konstatera att ingen har skrivit om kalaset.

Alltså: parta går bra, men inte granska. Pinsamt.
Alla ni som var där och inte skrev, ni har förlorat i trovärdighet.

Konst är så underbudgetterat

Det är väldigt många konstnärer som gör konst som ser förfärligt ful ut. Har ni tänkt på det? Men konstnärer är inte dumma, de får oss därför att tro att konst ska vara fult, halvtaskigt gjord, och bara dumt tafflig. Bara för att det ska vara så.

Att det är så, blev sådär jobbigt aktuellt för mig när jag läste vad serieskaparen Mark Millar sa i en intervju nyligen:

"Big-screen technology has caught up with the imagination of the comic books. Before this happened Spider-Man always looked like a guy on a wire and The Hulk was a body-builder painted green. Now characters like these can look as good as they do on the pages of a comic, if not better. These days you are not limited by budget or technology. You are just limited by imagination, which is a great position to be in."

Jo, jag vet, konst ska vara något annat, något som existerar bortom exceptionella och helt sanslösa grejer som nöjesparker, Las Vegas eller stora science-fictionfilmer, men ändå. Jag är så trött på att se alla dessa utställningar där fina idéer manifesteras i sega dammiga installationer. Nu vill jag se ett konstverk med en budgett på minst en miljon dollar: högkonceptuell och med fina färger. Kom igen nu, jag vill ha det! Nu!

Varför kan inte konsten drabbas av något som motsvaras av filmens "big-screen technology"?

Man kan förstås i linje med John Dewey och Richard Shusterman säga att Spider-Man är konst. Men hur fel har man inte då? Hundra procent fel, faktiskt. Det är ju det att Spider-Man inte är konst, som gör Spider-Man bra. Duh!

Cap krossar motståndet

Captain America, av Mitch Breitweiser.
En slags plakatkonst, kan man säga. Cap skapades ju 1941 och på första omslaget slog han Hitler på käften. Keep it up, Cap.

Mer bilder - minimalistiska sådana av t ex Hulken och Batman finns på bloggen Comic Twart.

Varför gul igen?

Det är helt obegripligt. DC Comics har kontrakterat tecknaren David Finch och nu har han lyckats övertala förlaget att Batman återigen ska bära det gula märket runt fladdermussymbolen. Det är inte ett bra beslut, tycker jag. Det gula märket är oestetiskt. Framförallt för det tankarna till gamla Batman-filmen (1989) och värre, till gamla Adam West-Batman-TV-serien. Den kitschigate av det kitschigaste någonsin.

David Finch, Batman, 2010.



Enda sedan Frank Miller tog bort det gula märket, 1986, i Dark Knight Returns, har Batman endast burit fladdermusen på sitt bröst. Varför bråka med det som har funkat så bra sedan dess? Obegripligt. Fullkomligt obegripligt.

Frank Miller, Batman, 1986.

Känner mig en gnutta upprörd.

Gående död snart i din TV

Det är bara så det är. Serierna tar över inte bara film, nu också TV. Nedan trailern till AMC:s (TV-kanalen som gav oss Mad Men) nya TV-serie Walking Dead, som bygger på den mycket uppmärksammad serien med samma namn, skapad av Robert Kirkman och Tony Moore.

Nu står det klart att TV-serien är den största succén på amerikansk TV i år - vilket naturligtvis kommer leda till att ytterligare comics kommer omvandlas till TV. Serien är producerad av Frank Darabont.

Det återstår att se vilken av våra svenska kanaler som köper in Walking Dead.

Kan vara lite svårt

Det kan vara lite svårt att hitta bra texter om serier. Vi har Comicbookresources, Newsarama och IGN, men även om deras nyhetsflöde är bra, så saknas ofta den där kritiska reflektionen som åtminstone jag vill ha.

En av dem jag gillar, även om jag inte alltid håller med, är Kelly Thompson. Hon skriver bland annat kolumnen She Has No Head! på Comicbookresources.

Roligast är det ändå att följa hennes blogg: 1979semifinalist. Där skriver hon bland annat om "panel of the week" - veckans serieruta, kort och gott. Bilden nedan är tagen från en sådan bloggpost (29/9):

Anonymt manus på posten, hmmm

Jag fick ett brunt kuvert hemskickat. Ingen avsändare. I kuvertet fanns 30 sidor text. Gissningsvis starten på en roman. Jag har ingen aning om vem som har skickat det till mig, eller varför. Det hela utspelar sig i någon slags kulturell miljö. Man går på galleri och pratar.

På försättsbladet detta citat: "Detta sammelsurium av blå halsdukar, damer, medaljer, fioler och trumpeter i salen och på platsen gav upphov till ett skådespel som är vanligare i romaner än någon annanstans." Cardinal de Retz.

Lite märklig sak, inte sant, att få ett kuvert med romantext.

Åh, första bilderna på Cap

HÄR finns de första bilderna från Joe Johnstons Captain America: The First Avenger, som har premiär 22 juli, 2011. Osäker. Nervös.

Folkbildning javisst

HÄR skriver Marianne Lindberg De Geer om urvalet till Modernautställningen 2010.

Jag håller i princip med, vilket nog alla som har läst mina debattartiklar om utställningen i Upsala Nya Tidning förstår.
 Bra att debatten fortsätter, tycker jag. Det finns fortfarande saker att hämta. Men vad som förvånar mig är att ingen etablerad kritiker diskuterar Modernautställningen. Varför inte? Obegripligt. Jag tror, som vanligt, att man är rädd. Tråkigt.

Jodå, där finns en skillnad

Jag tror skillnaden är den här:

När jag läser en serie av Jeph Loeb, som The Long Halloween, vill jag vet vad som ska hända. Jag vänder blad av just den orsaken. När jag läser Ex Machina av Brian K. Vaughan vill jag veta vad serien handlar om, därför vänder jag blad. Den förra håller mig fast i berättelsen, den senare i själva fiktionen.

Den förra säljer stort, älskas av massorna. Den senare uppskattas av DN Kultur.
Jag gillar båda.

Jo lite lik Nittve är han

HÄR en bra artikel signerad Clemens Poellinger om Daniel Birnbaum som tar över som överintendent på Moderna Museet, 1 november. Jag håller med om att Birnbaum är lite lik Nittve. Ska bli så intressant att följa Birnbaums tid på Moderna.

Jag fick förövrigt en inbjudan från museet i dag till en välkomsfest för Birnbaum. DJ, bar och tilltugg utlovas, samt en performance av Rirkrit Tiravanija. På omslaget av den lilla folder som inbjudan rent materiellt utgör återfinns en rad namn: Jakob Krajcik, Mai Ueda, Anna och Carl Michael von Hausswolff, Karl Holmqvist och Anneè Olofsson. Det är oklart vad dessa namn gör där, på folderns omslag. Kommer de att liksom uppträda på något sätt eller bara vara där?

Så här. Jag är glad att Birnbaum är i stan. Han har mina lyckönskningar. Jag tror att han kommer att göra bra ifrån sig. Han tillhör den "typ" av curator jag uppskattar. Han är intelligent och sensibel. Framförallt, han är ingen fin kulturvän.

Jag kommer inte att gå på denna välkomstfest. Det vore säket spännande att se "alla", nog kommer där att krylla av konstnärer, curatorer, intellektuella, kritiker och journalister. Två saker hade fått mig att gå dit. Om jag kände honom personligen eller om jag var där i arbete. Jag kan garantera att det kommer att vara en massa kritiker och journalister där. Och jag kan också lova att det inte kommer att skrivas en rad i media om själva festen. Jag gillar inte det. Är man där och är kritiker/journalist ska man skriva om det. Annars finns det ingen anledningen att gå dit, tycker jag.

Får jag ändra mig lite?

Jag har ju med stort engagemang uppmuntrat till banala erfarenheter, förskönat det direkt simpla, hoppat förtjust över det lekfulla och enkelt skojiga - och sen ramlar jag på Ex Machina.

Jodå. Jag pratar fortfarande om serier. Jag älskar fortfarande Jeph Loeb och Fran Cho - fina färger, roliga saker, konstiga händelser. Jag blir...mmm...ja...pigg. Helt enkelt. Och glad.

Jag har sett det lite som en reaktion det seriösa i jobbet. Det är förvisso roligt att forska, men ändå mer än något annat en kamp. För att bli klar. För att det ska bli bra. Mot vad?

Nåväl. Serier gör mitt liv bättre. Så enkelt är det. Men sen var det Ex Machina, skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Jag är nu nästan klar med den första inbundna deluxe volymen och jag kan intyga att jag är tagen. Jag fullkomligen älskar Ex Machina. Den är vågad och rolig på samma sätt som alla serier är som jag älskar. Men den är också komplex i den meningen att den bejakar samhällsfrågor (det låter ju förbannat tråkigt) genom att göra dem till en självklar del av fiktionen.

Vaughan diskuterar till exempel censur och konst, vilket intresserar just mig enormt mycket. Jo, jag vet att det låter töntigt - censur och konst - i serieform. Blä. Och jag tänker inte för mitt liv försöka övertala någon som eventuellt läser detta - se efter själv, är det enda jag kan säga. I serien fungerar det faktiskt som principdiskussion och det fungerar som en kugge i det fiktiva maskineriet.

Det är dock inte bara det att en komplex "allmän" diskussion annekteras utan också det att berättelsen och hur den framställs som gör att serien är komplex - den är inte lekfull som i Kick Ass, där en slags skojfrisk metadiskussion framträder, utan istället är den, vad man kan benämna som, traditionellt komplex. Ja...eller djup, om man så vill, eller fylld av en massa vecka.

Nåja. Nu ska jag läsa vidare.

Birnbaum free falling?

Daniel Birnbaum, filosofen, modernas nya överintendent, kritikern - poppiskillen - har ramlat ner betänkligt på Art Reviews topp 100-lista över de mäktigaste i konstvärlden.

2009: Plats 4.
2010: Plats 63.
2011: Plats 543 630. (?)

Orsak: Han tog jobbet på Moderna. Läs mer om det HÄR.
Hela listan finns HÄR. Galleristen Larry Gagosian toppar listan.

Dagens bild: Asterios Polyp

Asterios Polyp är tecknad och skriven av David Mazzuchelli och utgiven på Pantheon, 2009.

Jo lite överskattad - eller?

Naturligtvis inser jag att Joss Whedon - amerikansk populärkulturs store hjälte - är begåvad. Men ändå, det blir liksom lite taffligt, det han gör. Jag har sett alla avsnitt av säsong ett av TV-serien Dollhouse. Jag gillar idén om att göra en TV-serie om att det finns en organisation som kan programmera unga kvinnor att göra både det ena och det andra så att de verkligen tror att deras egen vilja styr vad de gör. Idén är utmanande, konstig - och att TV-serien överhuvudtaget kom till produktion är imponerande. Amerikansk TV är inte direkt "tillåtande" - beeep.
Nu har jag Dollhouse säsong två på ingående. Jag vill veta hur det går. Men även om manus och skådespelare (Eliza Dushku) är bra - så är produktionen - om man ska vara helt ärlig - på gränsen till undermålig. En TV-serie är egentligen bara bra om produktionen (smink, scenografi, ljus, musik mm) är bra. Jämför med Mad Men eller Twin Peaks. Där är produktionen superb, vilket gör att helhetsintrycket blir bra, även om ett enstaka avsnitt knakar i fogarna (vilket är mycket ovanligt i fallen Mad Men och Twin Peaks). Så enkelt är det.

Men trots allt är Joss Whedon är hjälte av stora mått. Se bara på den här "akademiska boken" Joss Whedon: The Genius Behind Buffy av Candace Havens. Whedon är kejsaren av populärkultur - men jag vet inte riktigt varför, än.

Värt att nämna hursomhelst är att Whedon ska regissera Marvels gigantiska filmsatsning The Avengers med premiär 2012. Alla verkar så nöjda över valet - jag förstår inte riktigt. Hur kan man bli så nöjd över en sådan sak? Skulle Dollhouse gjord med bra budget ha blivit en slags science fiction-variant av Mad Men? Kanske.

Lite bekymrad. Men hursomhelst. Musiken här nedanför: "Remains" av Maurissa Tancharoen och Jed Whedon (bror till Joss), är fin och en slags fortsättning på Dollhouse. Videon, som är sensibel, men hemsk, är regisserad av Anton King.

Avslutad MM-debatt ej på nätet UPPDATERAD

Jag förstår att UNT inte lägger ut allt de publicerar på nätet. Vem skulle i så fall betala för tidningen? Men jag hade gärna lagt ut länkar till Cristina Karlstams sista debattlinlägg och min slutreplik i diskussionen om Anna Odells och Lars Vilks uteslutande på Modernautställningen. Än har jag dock inte sett våra inlägg på nätet, och de kommer nog inte. De publicerades i tidningen i fredags. Vad ska man göra?

Här är min slutreplik (även om den blir lite fattig utan Karlstams inlägg):

"Precis. Det är, som Karlstam tror – enkelt. Konstnärer säger ibland något om samhället. Sällan lyckas man dock skaka om. Odell och Vilks är våra viktigaste konstnärer för att de gör just det. Det är en konstnärlig ambition hos dem. Frågor om självmord, vård, rättsväsende och religion är väsentliga för oss alla. Personlig smak har inget med saken att göra.

Odell och Vilks är inte ”estetiskt nyskapande”, skriver Karlstam. Det var länge sedan urvalet till en utställning gjordes efter konstens estetiska egenskaper (färg och form). Även om Odell och Vilks kanske inte är just estetiskt nyskapande, innebär det inte att deras konst blir mindre viktig. Hos dem finns ett seriöst konstperspektiv på bekostnad av fina färger och spännande former. Tack och lov för det."

Jag hade gärna debatterat vidare - inte minst med någon av kuratorerna till Modernautställningen. Det var lite synd, tycker jag, att ingen riktigt ville diskutera uteslutandet av Odell och Vilks. Karlstam hängde upp sig på "event" och "medientresse". Jag menar naturligtvis att detta inte har något med saken att göra, eller så här, blir nobelpriset sämre eller bättre för att det är ett "event". Det är som det är. Nåväl. Nu är det dags att gå vidare mot nya äventyr.
---

HÄR är slutinläggen i debatten.

Moon Knight igen - för vem?

Marvel Comics gör ytterligare ett försök med Moon Knight. Bra, tycker jag, men frågan är ändå varför. Moon Knight, som är den ende superhjälten som är schizofren, är inte särskilt populär. Så här enkelt är det. Marvel gör serier som säljer. Säljer de inte, lägger de ner utgivningen.

Men av någon anledning gör man ständigt nya försök med Moon Knight. Men frågan är om karaktären, skapad av Doug Moench och Don Perlin, verkligen är anpassad för den stora publiken. Jag tror inte det. Ta Batman eller Punisher, två andra karaktärer som är ganska knäppa. Den förre bor i en grotta, pratar för sig själv och är rädd för fladdermöss. Den senare skjuter ihjäl alla skurkar eftersom, resonerar han, polis och rättsväsende inte klarar att dra dem inför rätta. Ganska knäppa, måste man ju konstatera.

Men Moon Knight är direkt sinnesjuk, som det heter. Han har för det första flera personligheter: Marc Spector, Steven Grant och Jake Lockley - han är dessutom i en slags "relation" med en egyptisk gud "Khonshu". Denne gud styr honom på olika sätt mot att döda (skurkar). Moon Knight är dock en fin kille innerst inne och vill inte ta livet av elaka människor, utan göra som Spider-Man och de andra, lämna över dem till polisen. Därför befinner sig Moon Knight i ständig konflikt med alla sina personligheter.

Visst låter det som en bra grund för en historia? Jag tycker det. Men samtidigt måste jag inse att historien är både komplex och på för tok underlig för att den riktigt ska locka det där stora antalet läsare. Jag hoppas jag har fel.

Nu har Marvel Comics lanserat att Brian Bendis och Alex Maleev tar över Moon Knight. Eftersom det här är några av de mest begåvade serieskaparna vi har i dag, ser jag fram emot deras perspektiv. Lite synd tycker jag också att det är att Gregg Hurwitz' och Jerome Opeñas försök att göra Moon Knight populär misslyckades. Jag gillade deras version mycket, framförallt för Opeñas bilder, naturligtvis.

Deutschlandradio Kultur skriver om mig

HÄR finns några rader om den debatt jag initierat om Modernautställningens exkluderande av Lars Vilks och Anna Odell. Som jag förstår det, togs detta upp i ett radioprogram. Ska se om programmet går att lyssna på via nätet.

"'Niemand mag Vilks so richtig, aber das ist kein Grund, ihn nicht zu zeigen.' Mit diesen Worten springt der schwedische Kritiker Rikard Ekholm dem umstrittenen Künstler bei."

Det har jag alltid sagt: Deutschlandradio har koll.

Lars O berömmer filosofiska institutionen...

...och konstaterar att yttrandefriheten inte har något pris.

Säger ju det - Lars O Ericsson bör skriva mer. Läs HÄR.

Jag fortsätter debattera om Modernautställningen

Min ursprungliga debattartikel "Varför tiger Moderna?" (5/10) följdes av en replik, "Uppmärksamhet inte lika med kvalitet", av mångåriga konstkritikern Cristina Karlstam (7/10). Läs den HÄR.

I dagens Upsala Nya Tidning svarar jag henne, "Vad är problemet med medieintresse?". Läs HÄR.

Jag nämner även ett uttalande av Fredrik Liew, som finns HÄR, och en text av Frans Josef Petersson, som finns HÄR.

Marianne Lindberg de Geers kritik återfinns HÄR.

Föreläsningen är avklarad - till slut!

Då var det över. Lars Vilks har genomfört sin föreläsning på Uppsala Universitet, ”En uppdaterad version av föredraget: Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa: Yttrandefriheten och konsten - rondellhunden som konstprojekt.” Det blev ett helt annat slags framträdande än när Vilks senast var på universitet, 11 maj.

Då: Jag hade ingen som helst tanke på att det hela skulle kunna möta något slags allvarligt motstånd. Säkerhetspersonal, polis och andra trodde uppenbarligen inte det heller. Alla vet hur det gick – Vilks blev överfallen och tvingades avsluta sin föreläsning.

Nu: Förberedelserna var helt annorlunda. Universitet var involverat vilket innebar möten med polis och ledning. Vilks kunde börja om – och avsluta sin föreläsning.

Naturligtvis har detta hängt över mig sedan i maj. Det var en stor sak att befinna sig mitt i och även om min sommar var alldeles bra har jag ofta tänkt på det som hände och på arbetet med att kunna genomföra föreläsningen.

Jag är mycket glad att det är över – att jag, universitet – ja samhället – visade att när det verkligen gäller då måste det fungera. Ingen ska på grund av hot och våld bli tvungen att avsluta en föreläsning på ett universitet. Kan man inte tala om sådana här saker på universitet, då kan man inte tala om det någonstans i samhället.

Om Vilks föreläsning finns mycket att säga. Men jag spar mina åsikter om den till en annan gång.

Debattartikel om Modernautställningen

HÄR finns min debattartikel om Modernautställningen. Artikeln heter "Varför tiger Moderna om Odell och Vilks?" Jag tycker att museet borde ha bjudit in Anna Odell och Lars Vilks till utställningen.

Extra! Extra! Superman returns 2.0

Nu är det klart. Det blir en ny film om Superman.
Mannen som väcker honom till liv igen är Zack Snyder, som regisserat Watchmen och 300. Snyder är en favorit, så jag känner mig trygg. Dessutom är manuset skrivet av David Goyer och Christopher Nolan, som låg bakom Batman Begins och The Dark Knight. Vad kan gå fel?

Bryan Singers försök att väcka liv i Superman genom filmen Superman Returns (2006) framstår i dag som ett ovanligt lyckat misslyckande. Han gjorde precis allt rätt och samtidigt allt fel. Clark Kent/Superman, kanon. Louis Lane, fantastisk. Clarks mamma (Eve Marie Saint), perfekt. Foto, ljud, ljus, helt bra. Men så var det den där lilla grejen, med att snubbla iväg för mycket från vad Superman är - sin historia. Det var därför Singers val att göra Superman till frånvarande pappa till ett barn som växer upp med en annan pappa, på tok för radikalt. Det finns gränser med vad man kan göra med en superhjälte. Skarpa gränser.

Bättre lycka till Snyder & Co!

De sterrennacht DK edition

Vincent van Gogh, De strrennacht (1889). En fantastisk målning. Här är en ny edition med en frånvarande The Dark Knight.

Vilks kommer på retur

Vilks kommer tillbaka till Uppsala universitet och avslutar sin föreläsning om konst och yttrandefrihet. Läs mer HÄR.
Texten nedan har jag skrivit tillsammans med filosofiska institutionens studierektor, Rysiek Sliwinski.
---

Filosofiska institutionen bjöd in Lars Vilks för att föreläsa om konst och yttrandefrihet (11 maj, 2010). Denna fråga är ett viktigt område inom den aktuella estetiska debatten både nationellt och internationellt. Estetik är ett av Filosofiska institutionens forskarämnen. Vilks är konstnär och filosofie doktor i konsthistoria och han bjöds in för att han är mycket kunnig inom området. Vilks lever under dödshot sedan han för några år sedan presenterade en teckning med titeln ”Profeten Mohammed som rondellhund”. Han har visat ett stort teoretiskt och konstnärlig intresse för vad som är möjligt att säga och göra i konstens namn. Det fria ordet är i dag, i ett globalt perspektiv satt under stor press. Det är högst relevant att Uppsala universitet öppnar upp för en diskussion om detta. Föreläsningen är öppen för allmänheten eftersom ämnet är aktuellt och viktigt och inte enbart berör universitetets studenter och anställda. Under föreläsningen kommer Vilks att visa egna och andras teckningar, fotografier och filmer. Dessa exemplifierar temat konst och yttrandefrihet.

Vilks föredrag var tänkt som nummer två i en serie av föreläsningar vars tema är konstens gränser. Serien startade med att filosofiska institutionen bjöd in Anna Odell under hösten 2009 att föreläsa om hennes radikala konstperformance ”Okänd, kvinna 2009-349701” vars innehåll hade lett till omfattande debatt. Odells föreläsning, där hon också visade dokumentation av sin konst, drog stor publik och omnämndes i positiva ordalag i media.

Den föreläsning som Vilks startade gick dock inte att avsluta på grund av att föredragshållaren attackerades under pågående föreläsning. Anledningen till att Vilks återigen är inbjuden är att han ska få möjlighet att avsluta sin föreläsning. Våld och hot ska inte hindra en föredragshållare som besöker Uppsala universitet att genomföra ett föredrag, inte minst då temat är just yttrandefrihet. Naturligtvis kommer åhörare på plats att få möjlighet att ställa kritiska frågor till Vilks, men först efter att han har avslutat sitt föredrag.

Bokmässa för vem?

Bokmässan. Den största av de stora årliga kulturhändelserna. Eller?
Så här. Media älskar bokmässan. Hela redaktioner flyttar på sig för att få vara del av jippot. Man bloggar därifrån, man direktsänder i TV, man rapporterar, kommenterar, kritiserar, kåserar, befinner sig mitt i smeten och så vidare, med mera, etcetera...

Nog är det så att boken är storsäljaren bland alla våra kulturprodukter. Den låga bokmomsen har sina fördelar och människor älskar att läsa, brukar det heta.

Men är inte medias rapportering från bokmässan ändå en gnutta överdriven?

Tveklöst är det så. Men inte för att kvantiteten är så stor, dvs antalet artiklar bokmässan genererar, utan för att rapporteringen är så jäkla mesig.

Under bokmässan lanseras mycket som är högst relevant att rapportera om. Men vad jag inte blir klok på är varför media vill vara del av jippot istället för att rapportera om jippot. Förmedling har blivit likvärdigt med deltagande. Det är beklagligt. Det leder till mesrapportering utan kritisk udd. Media sköter sig bara sämre och sämre. Buu.

Jag har under den senaste veckan haft kontakt med två kulturchefer på två stora tidningar. Båda kommenterade sin situation på exakt samma sätt. "Jag har så mycket nu när bokmässan kör igång". Förståeligt. Men varför läggs inte tiden på att hitta en kritisk profil? Istället är det cocktailpartyna som ska schemaläggas, tycks det mig. Kom igen!

Varför tycker vi så?

Jag känner ingen som ser filmer med Jean-Claude Van Damme eller Steven Segal i huvudrollerna. Vem ser de filmerna och varför känner jag ingen? Jag har försökt se deras filmer. Men det går bara inte. De är så dåliga. Obegripligt dåliga. Rent fula. Och dumma. Dessutom är de mycket oestetiska, vilket sticker i ögonen på mig som har så bra smak.

Det är synd att det är så. För själva tanken på en film som bara bygger på rörelser, koordination, spänning och osannolika vändningar lockar mig enormt. För någon vecka sedan såg jag och en god vän filmen Salt regisserad av Phillip Noyce med Angelina Jolie i huvudrollen. En thriller som påminde om 70-tals klassikern Telefon av Don Siegel med Charles Bronson i huvudrollen. Jag tror faktiskt inte att en actionfilm kan bli mycket bättre än Salt. Den hade allt. Bra plot. Bra vändningar. Överraskningar. Snygg action. Dessutom var den mycket estetisk. Tack.

Just nu, när jag skriver det här, går The Chronicles of Riddick på TV6. En avskyvärd film. Den är så ful, vilket får mig att tro att om den hade varit snygg och bra gjord så hade jag gillat den. Och det ligger nog något i det. Filmen är en slags fortsättning på den mycket lyckade Pitch Black, en lågbudget produktion. Båda filmerna har Vin Diesel i huvudrollen som Riddick. Men där Pitch Black är enkel, spännande och underhållande är uppföljaren komplicerad, tråkig och dum.

Det som ändå förvånar mig är att jag tycker mycket bra om Vin Diesel. Han är så manlig och har en så djup röst. Dessutom är han vältränad, lite på gränsen till för stor, men ändå helt bra. Det bästa med Diesel - som för övrigt är mycket ogillad av kultureliten - är hans närvaro och hans övertygande rollporträtt. Han spelar tuffing på ett trovärdigt sätt. Det förvånar mig att Diesel (gud vilket dumt namn) inte har blivit en större stjärna än han är. Jag skulle gissa på att han är ganska obekant för det stora flertalet.

Nåväl. Här bluddrar jag på när jag egentligen ska gå och lägga mig och sova. Ja, hej då.

Planetary vol. 2 Mmmm

Det kommer att bli en bra helg. En del jobb, en del trevligheter. Alldeles bra.

Jag kommer dessutom att få tid att läsa Absolute Planetary vol. 2 av Warren Ellis och John Cassaday (# 13-27).

I somras läste jag Absolute Planetary vol. 1 och blev verkligen tagen. Jag gillar verkligen serier och läser massor. Vissa är okej, andra bra och några få är riktigt utmärkta. Första numret av Planetary gavs ut i april, 1999, och det sista numret gavs ut i december, 2009. Det tog sin tid med andra ord. Därför är jag glad att jag upptäckte serien när den kom i storformat. Serier har en förmåga att komma ut oregelbundet. DC Comics "Absolute"-utgåvor är fantastiska och det är lätt att bli beroende - slipcase, fint papper och riktigt stora. Mmm. Tack, DC.

Lästips: IGN Comics "Why Planetary Rules The World".