Jag har ju med stort engagemang uppmuntrat till banala erfarenheter, förskönat det direkt simpla, hoppat förtjust över det lekfulla och enkelt skojiga - och sen ramlar jag på Ex Machina.
Jodå. Jag pratar fortfarande om serier. Jag älskar fortfarande Jeph Loeb och Fran Cho - fina färger, roliga saker, konstiga händelser. Jag blir...mmm...ja...pigg. Helt enkelt. Och glad.
Jag har sett det lite som en reaktion det seriösa i jobbet. Det är förvisso roligt att forska, men ändå mer än något annat en kamp. För att bli klar. För att det ska bli bra. Mot vad?
Nåväl. Serier gör mitt liv bättre. Så enkelt är det. Men sen var det Ex Machina, skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Jag är nu nästan klar med den första inbundna deluxe volymen och jag kan intyga att jag är tagen. Jag fullkomligen älskar Ex Machina. Den är vågad och rolig på samma sätt som alla serier är som jag älskar. Men den är också komplex i den meningen att den bejakar samhällsfrågor (det låter ju förbannat tråkigt) genom att göra dem till en självklar del av fiktionen.
Vaughan diskuterar till exempel censur och konst, vilket intresserar just mig enormt mycket. Jo, jag vet att det låter töntigt - censur och konst - i serieform. Blä. Och jag tänker inte för mitt liv försöka övertala någon som eventuellt läser detta - se efter själv, är det enda jag kan säga. I serien fungerar det faktiskt som principdiskussion och det fungerar som en kugge i det fiktiva maskineriet.
Det är dock inte bara det att en komplex "allmän" diskussion annekteras utan också det att berättelsen och hur den framställs som gör att serien är komplex - den är inte lekfull som i Kick Ass, där en slags skojfrisk metadiskussion framträder, utan istället är den, vad man kan benämna som, traditionellt komplex. Ja...eller djup, om man så vill, eller fylld av en massa vecka.
Nåja. Nu ska jag läsa vidare.
