Varför gör jag/man det här?, var en återkommande fråga under min vecka i fjällen.
Jag är tillbaka efter ett stort – farligt – äventyr i fjällen under ledning av Håkan Östberg, min gamle gode vän.
Håkan var i fjällen redan som femåring och har sedan dess återkommit ganska regelbundet. Som de flesta andra som tar sig till fjällen har Håkans föräldrar berett marken för honom. När vi efter en hård dag bestämde oss för att ta oss till en bemannad stuga för att vila träffade vi på en fjällräv och en dansk familj under ledning av en stark mor. Håkan, fjällräven och den starka modern hänvisande alla till det förflutna. När de pratade med varandra började de ofta så här ”När jag var barn…” eller ”I min barndom…”. Andra återkommande saker var vikt på ryggsäcken, antalet dagar på fjället, milantal och diverse olika utsagor om kängor, tält och annat som hjälper fjällvandraren att överleva.
Min bild av fjällvandraren är därför en bild av en människa som minns sin barndom och aktivt förhåller sig till den, ja inte bara det, aktivt romantiserar sin barndom, varför annars utsätta sig för fjällens formidabla skönhet och den smärta som drabbar var och en när de bestigs och passeras? Barndomens äventyr ska upprepas, bekräftas och kanske även förskönas. De barn vi mötte på fjällen kommer säkert att komma åter om tjugo år med historier liknande dem som de hört när de var små av sina föräldrar.
Just smärtan och skönheten i kombination blev särskilt aktuell när Håkan och jag öppnade tältet i dalen Unna Reidávággi under vår fjärde dag. Då ser vi storögt att snön ligger i dalgången och att flingornar singlar ner. Det är kallt, men vi bestämmer oss för att fortsätta upp i dalen mot delmålet Unna Räitastugan på 1226 meter. Under vår knaggliga färd ditåt ökar snöfallet och vinden i styrka. Naturligtvis blåser vinden rakt mot oss och sikten är inte mer än 70 meter. Terrängen utgörs av större och mindre klippblock vilka en vanlig torr dag hade varit en fysiskt och mentalt tung utmaning. Med snö på utgör de en ren livsfara. Med 19 kilo på ryggen riskerar varje feltramp bli ett fall. Varje fall riskerar bli ett brott. Under vår vandring faller jag fyra gånger, närmast handlöst ner mot vassa klippblock. Det är bara turen som håller mig hel.
När vi trötta, blöta och kalla tre timmar efter marschstart hör vattenfallet från den sjö vi ser framför oss inser vi att vi närmar oss någon slags stigning. Plötsligt klarnar det något och vattenfallet framträder tillsammans med en bergstopp – en lodrät, kall, svart och knagglig yta framför våra ögon en bit bortom sjön. Landskapet är dött. Avsaknaden på liv total frånsett dom två unga männen på knagglig grund. Vi fortsätter ytterligare en bit, men tillslut måste vi stanna, vända ryggen mot vinden och bestämma oss för om vi ska fortsätta upp för den brant som eventuellt kan ta oss förbi den svarta väggen och vidare till den stuga vi vill nå. Men väl där, finns där ved, finns där plats? Och tar vi oss ens dit i blöta kläder, kuling och i dålig sikt? Vi bestämmer oss istället för att återvända till vår förra tältplats. Ett svårt beslut. Då hade vi precis klarat av tre timmar snöklädd blockterräng. Likväl bedömer vi den vägen som bättre än den uppför berget.
Tre timmar senare var vi tack och lov tillbaka på vår gamla tältplats. Blöta slår vi upp tältet. Sen äter vi och efter det tar en kall och orolig sömn vid. Vi var slutkörda, men vi hade överlevt. Vi levde.
