Ja, inte bara i en volym utan två. Jag har sedan julafton Andres Lokkos 1989-1999 samt 1999-2009. En verkligt fin och passande julklapp. Om det inte vore för att volymerna innehåller en del refuserat, och av andra skäl opublicerade texter, hade jag nog förvisso läst allt Lokko har skrivit. Men det känns ändå fint att ha allt samlat så här. Volymerna består av ett urval. Det handlar alltså inte om en total Lokko, vilket jag hade fått för mig.
Vad är då Lokkos storhet? Jag tror att det är hans entusiasmerande sätt. Han är en mycket god stilist, och han tar aldrig rollen som lärare, även om innehållet ofta har en tydlig riktning, för att inte säga ideologi. Men pekpinnarna lyser verkligen med sin frånvaro. Det är mycket lätt att, så att säga, köpa Lokkos avsikter eftersom han alltid - alltid - underhåller. De poänger som görs är eleganta och medryckande. Lokko är en sann gigant. Han är rolig och så kunnig. Den alldeles perfekta kombinationen för skribenten. Lokko är, skulle man kunna säga, arketypen för skribenten som rör sig på det populärkulturella fältet.
Men vi har också Fredrik Strage. Han står sig väl mot Lokko. Men man måste förstå att Strage är en annan typ av skribent. Strage är en geek, han gillar Star Wars och superhjältar. Lokko är nog ändå i grunden modernist, ren. Han hatar ju trots allt Pink Floyds Dark Side of The Moon. Nåväl. Jag kanske har mer gemensamt med Strage numera, men jag gillar ändå Lokko bättre. Han är lite mer bildad, och lite, lite roligare.
