Nu har jag sett Transformers: Revenge of the Fallen. Jag tänker inte göra det här komplicerat. Transformers 2 är en bra film. Den ska du se. Eller så kan du gå till Zita. De visar bra film där med. Det är bara att välja.
När jag såg Transformers (2007) insåg jag att filmen innehöll de bästa specialeffekterna någonsin. Men jag var lite besviken. Anledningen är enkel: filmen var lite barnslig. Och det är Transformers 2 också. Då spelar det inte så stor roll att effekterna är än bättre den här gången. De är så sjukt påkostade och välgjorda att jag nästan blir galen. Det kan liksom inte bli mycket bättre än så här – eller? Fast så sa man väl när ET kom också. Och där fick de ju fel. Ha! Jag säger bara Avatar…
Det är inte så att det barnsliga ligger i att Transformers ursprungligen är en leksak. Det skiter jag fullständigt i. Det spelar ingen roll alls. Det barnsliga ligger i att filmen helt enkelt är gjord för en extremt bred publik. Alla kan se den. Det går bra. Det är bara att gå dit. Mammor, flickvänner, pappor, barn – människor från alla kulturer – alla gillar den här filmen. Det visar sig nu förstås att filmen – såklart – är en megahit.
Och det är ju roligt att Michael Bay och Co. får in sin kosing och lite därtill och i framtiden kan göra liknande filmer. Bra så. Men likväl är jag lite besviken. Och det är väl här min kulturbildning sätter in. Tyvärr. Det är nämligen så att filmen är för snabb och fångar för lite emotioner. Inte ens Michael Bays alldeles sublimt eminenta färdigheter att spränga sönder pyramider, motorvägar, helikoptrar, robotar och allt vad det är, kan få mig att glömma Clive Owen när han tar en promenad med hunden i Children of Men, en film som förövrigt gick på TV4 i går. När Clive Owen går med hunden, och röker lite, står Optimus Prime stilla.
När Children of Men stannar upp och visar Clive Owen när han funderar, känner och andas, så visar Michael Bay en hysterisk robot som blir bil och in i den bilen hoppar en nervös men glasklar collegegrabb som ska rädda världen för att han måste. Men hur mår han då? Tänker han ingenting? Kan man inte få se honom när han gråter, bara lite? Det hade faktiskt varit okej om filmen varit lite mer sårbar, lite charmigare – och på sina stunder är den det, som när robotbilen spelar musik som berättar hur den känner, eller när huvudpersonen Sam Witwickys mamma gråter när han ska börja plugget långt bort. Det är lite gulligt, charmigt och lite kul. Men det räcker inte.
Jag vill att Transformers 2 ska vara som Children of Men. Den ska handla om känslor. Det spelar ingen roll att Cheopspyrmiden rasar. En film blir aldrig riktigt, riktigt bra om den inte handlar om känslor. Det spelar ingen roll om filmen så lyckas spränga biografen jag sitter i. Filmen är inte bra om den inte får mig att känna som de i filmen känner. Eller så kanske det är problemet. Jag känner som de i filmen känner, de känner lite sådär. Ja, så är det nog. Och då är det ett stort problem eftersom de faktiskt räddar hela jorden – tillika vårt solsystem från att gå under.
Children of Men klarar det där mycket bättre. Den är inte gjord för alla ”som gillar att titta på film”. Den är gjord för mig. Det borde Michael Bay förstå. Men det kommer han aldrig att göra. Och därför kommer han aldrig att bli Steven Spielberg eller Guillermo del Toro, Sam Raimi eller som Alfonso Cuarón som regisserade Children of Men.
Aldrig.
Likväl ger jag Transformers 2 fem klappor av fem. Se den. Men någon Mingus Eyes med Richard Thompson är den inte. Så passa dig när du går dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar