Jag var först i Sverige!

Fantastiskt! Vilken service! På väg från tåget till institutionen tittade jag in hos mina vänner på Seriezonen. Ännu hade inte veckans leverans kommit – och dessutom är den vanligtvis uppackad först på måndagen eller tisdagen efter att den kommit. Men ibland har jag haft tur. Harri i dag kl 11:
– Efter 2 vet jag om den kommer i dag eller inte.
– Då tittar jag ner sen, säger jag som egentligen var på väg för att träffa min handledare.

Klockan 3 efter några timmars upplysande avhandlingssamtal går jag ner till Seriezonen igen. Jag är redo för min seriefix, min helgdos, min nöjeskick. Och i dag hade jag tur. Jag var först i Uppsala, sannolikt i hela Sverige med att hålla i nya – det allra första – numret av Batman & Robin. Den kom ut för bara någon dag sedan i USA. Förväntningarna har varit skyhöga enda sedan DC Comics annonserade att Grant Morrison tillsammans med Frank Quitley skulle skriva, respektive teckna, denna klassiska serie, nu när Bruce Wayne tycks ha gått hädan och en ny Batman har sett dagens lju…nej, nattens mörker.

Så här ser jag det: Grant Morrison är begåvad. Hans All-Star Superman var fantastisk. En av de bästa och mest originella serier jag har läst. Men vad som gjorde att den serien – och nu också gör Batman & Robin till något högst ovanligt, är Frank Quitley. Nåja. Batman & Robin har bara kommit i ett nummer än så länge. Men det ser bra ut så här långt.

Som ingen annan gör Quitley sina karaktärer…tja…fula…och själfulla. Kostymerna är kraftiga; tygerna, eller skinnet, är tjockt, veckat, nästan skrynkligt och på fötterna har våra hjältar inte bara en tunn kostymbyxa som övergår i strumpa, utan skor, nästan lite klumpiga sådana. Och han fångar också tid på ett sätt som ingen annan. En serieruta fångar inte bara en känsla, en snabb händelse, utan lyfter fram ett förlopp på ett sätt som ingen annan tecknare jag känner till. Dessutom använder han sig av klassiska serieljud som Boom! eller Splash! genom att skriva in dem i det som boomar och splashar, eld respektive vatten. Snyggt.

Batman & Robin # 1, 2009. Grant Morrison & Fran Quitley.

Även om de som skriver lägger ribban för det djup, om man så vill, återfinns i serien, de intriger och vändningar, som bjuds, är jag svag för bilderna, även det givetvis är kombinationen text/bild och dess möjligheter och begränsningar som är seriekonstens kärna. Dessutom, vad vore den senaste inkarnationen av Captain America utan Ed Brubakers text, eller varför inte ta klassiska exempel som Frank Miller och hans högst begåvade text i Ronin eller en klassisk text som Alan Moores i Watchmen.

Men likväl. Bilderna. Jag känner så här. En hyfsat skriven serie, som pågående serien Hulk, skriven av Jeph Loeb, är extremt läsvärd (sevärd) framförallt på grund av hur och vad Ed McGuinness tecknar. Serien må vara banal, på gränsen till dum. Och inte för att det gör mig fem öre. Men bilderna. Oj. McGuinnes är både extremt tekniskt skicklig, och dessutom så rolig. Hans bilder är nästan ”cartoon” fast lite, något mer, ett uns mer, vuxna. Serien handlar trots allt om ett stort grönt monster som krossar allt i sin väg. Hur ”smart” blir det?

Det finns andra tecknare. Ser jag en serie där Steve McNiven, John Romita Jr eller Jim Lee bidrar, så står jag där och tummar. Minuten senare har jag tagit fram plånboken. Sekunden efter det skuttar jag hem, glad som ett barn. Och sen, då ligger jag i den röda soffan och läser – tittar.

Hulk # 4, 2008. Jeph Loeb & Ed McGuinness.