Klart man vill må bra

Jag och Frank Sinatra. ”On a clear day you can see forever”, sjunger Sinatra och jag nickar. Från rum till tid. Det är den förskjutningen jag tycker om. Inte i sig. Men den säger så mycket. Om mig. Och Frank. Då menar jag givetvis inte Kents Frank. Varför betyder Kent så mycket för mina generationskamrater? Sinatra är så mycket trevligare. Han säger så mycket mer. Dessutom, han är inte pretentiös. Det är inte riktigt sant.

När Kent får ur sig: ” En blank dank

låg så tungt i min hand

En dank Frank

Jag kommer aldrig närmare än så

En blank förmiddag i handen på Frank”


Då sjunger Frank Sinatra: ”And on a clear day you can see forevermore.”

Den förra vill dra ner mig. Den senare vill att jag ska må bra.

När Kent vill att alla fans ska ta på sig en vit t-shirt på deras stora konsert, säger Frank Sinatra, ” You gotta love livin', baby, 'cause dyin' is a pain in the ass.
Ja.
Apropå rum och tid. Jag brukar skämtsamt säga att det var Botho Strauss pjäs Rummet och tiden som gjorde att jag förlorade intresset för samtida teater. Men det ligger nog mer i det än jag har trott. Jag såg den 1993 på Dramaten. Regi: Bergman.

Jag var och är ett stor supporter. Men jag var bara 16 år och lite ung för metaforiska tidsresor. Jag kommer ihåg att jag var positiv. Peer Gynt på stora scenen två år tidigare var likväl inte lika komplicerad.

Nåja. Nu ska jag gå ut.


Frank Sinatra.


Kents Jocke Berg. En samtida poet.