I dag är det en rolig artikel i SvD som lite knyter an till min post nedan om Sinatra/Jocke Berg. Det är SvD:s Hannah Fahl som skriver om två olika personligheter, tillika två olika typer av fans: Bruce Springsteen-fans och Morrissey-fans.
Det finns mycket att ta fasta på i artikeln. Jag vill expandera lite.
De här karaktärsdragen har de olika fansen, enligt Fahl, och jag håller helt med:
Springsteen: Givmild, energisk, lagspelande och glad.
Morrissey: Självmedveten, sorgsen, inåtskådande och pretentiös.
Jag skulle vilja spinna vidare på detta lite, eftersom jag under en tid har funderat på varför vissa människor tycks genomsyras av sorgsenhet. För mig är det lite svårbegripligt eftersom jag tillhör den glada skaran. Nu är det givetvis inte så att jag inte kan vara ängslig, nervös, stressad, ledsen och så vidare. Eller att sorgsna personer kan vara pigga och alerta. Jag tänker mig dessa kategorier som vad en person genomsyras av, det vill säga vad en människa har för genomgående grundtillstånd, och då tycker jag, faktiskt, att just glad och sorgsen är två träffande motpoler som med lätthet kan appliceras på människor.
Man skulle också kunna beskriva de två kategorierna som å ena sidan positiva personer och å andra sidan negativa personer. Varför en människa blir den ena eller den andra, är nog ganska svårt att säga något om. Men bland de vänner och bekanta jag har, som tycks passa mer eller mindre i den ena eller andra kategorin, så finns det – förstås – en historia bakom. Det är det gamla vanliga, populär kontra opopulär, bra hemma, jobbigt hemma, bra skolgång, mindre bra skolgång, och så vidare. Omgivningen formar, skulle man kunna säga. Det här är inte hela svaret, vill jag nog mena, eftersom jag utifrån simpla empiriska studier har mött positiva personer med extremt svår bakgrund, och vice versa. Nåväl. Jag har helt enkelt inget svar. Jag är nog bara fascinerad och ventilerar detta lite ytligt här, precis som ett Springsteen-fan hade gjort, medan ett Morrissey-fan hade varit tvungen att läsa på i en månad innan man lite nervöst, men bestämt, osäkert, men irriterat hade yttrat sig lite kryptiskt i frågan.
Detta stämmer dock inte helt och hållet på mig. Jag lyssnade på Springsteen när jag var tio år, eller något liknande, och tappade sedan intresset. Morrissey, och inte minst The Smiths har betytt så mycket mer för mig, när det verkligen gällde, det vill säga under tonåren, då musiken är så viktig, den hjälper faktiskt då på ett mer existentiellt plan än vad den kan göra innan den åldern, och vad den kanske någonsin kan göra efter den åldern.
Som vanligt skulle man därför kunna säga att jag ligger någonstans mitt emellan, och det kanske är det mest korrekta på var och en, om man ska vara ärlig. Men likväl vill jag hålla fast i det två motpolerna: glad/sorgsen. Jag tycker de är så träffande.
Jag skulle, på ett mycket enkelt sätt, vilja expandera de två karaktärernas egenskaper.
Eftersom jag lite högtidligt upplever att jag är en av de glada, så skulle jag vilja påstå att i möten med andra människor så är vi glada affirmativa, det vill säga vi säger ”bra”, ”vad roligt”, ”kul”, ”det låter bra”, ”ja” och så vidare, när vi möts av förslag eller bara berättelser från vardagen. Det handlar givetvis inte bara om ord. Vi använder vår mimik för att visa vår uppskattning. Att le är inte jobbigt.
De sorgsna, eller de negativa, i möten med andra människor, är inte affirmativa, utan ja negativa. De säger istället ingenting, eller alternativt, ”jaha”, ”mmm”, ”jasså” , ”nej” eller något liknande. Även det vardagliga sociala spelet är svårt, att hälsa, nicka, le – över huvudtaget använda ansiktets muskler för att visa på närhet, förståelse och så vidare är besvärligt. Det är inte alltid så att negativa personer uppfattar hälsningar och leenden och positiva ord, som onödiga, det är vanligare att de helt enkelt inte tänker på att dessa kan användas. De dras bara, instinktivt, skulle man kunna säga, till de mer tungsinta formerna av interaktion, om interaktion ens är rätt ord.
Jag har egentligen bara ett tips till negativa personer, om de vill vara lite mer positiva, men det är långt ifrån säkert, det är nämligen svårt för dessa människor att se fördelen med att vara positiv, eller som min hårfrisör sa till mig för en vecka sedan när vi diskuterade detta: ”Man måste må bra för att kunna ge.” Vilket är helt sant. Det vet väl alla, är man trött, sliten, ledsen så ringer man ju inte sina vänner och berättar hur duktiga de är. Man orkar inte det då. Och då är det givetvis så att negativa personer går omkring med en grundkänsla av sorgsenhet, vilket innebär att de inte är affirmativa. Man ska inte förvänta sig av dem att de ska vara det. Man måste lära sig att de inte är det. De kan inte vara det.
Tillbaka till tipset till de negativa. Om det är så att någon berättar något för dig, och du är en negativ person, och det visar sig att du inte tycker om till exempel rockbandet Queen, eller maträtten järpar, eller soffor från Ikea eller vad den nu kan vara. Då behöver du inte berätta det för den som har berättat för dig att han/hon gillar Queen, järpar eller soffor från Ikea. Du kan säga, ”jag förstår” eller ”okej”, eller varför inte ”ja”. Det är nämligen så att negativa personer gärna vill sprida sitt ogillande, de känner att deras autentiska tyckande måste kommuniceras, men det har vi positiva människor lärt oss, att det behöver man inte. Man håller därför bara neutralt med, det vill säga så länge som det inte handlar om något livsavgörande. Du som är negativ, du behöver inte alltid berätta vad du tycker. Det är nämligen så att även om du är negativ och sorgsen, så är inte alla andra det, och om du behöver inte dra ner stämningen, om du däremot
En glad person som får höra en berättelse om någon som varit på Ikea svarar, ”hittade du något då?” eller ”ja, där har man ju handlat en del”. En negativ person måste säga ”Ikea gör bara skit” eller ”Ikea åker man ju inte till” eller alternativt ”mmm”, eller varför inte bara vara helt tyst.
Givetvis förstår jag att man inte alltid kan vara glad. Det är inte jag heller. Det är inte det jag är ute efter här, utan jag ville diskutera grundtillstånden positiv/negativ. Det finns flera andra exmpel, en glad person skojar om sig själv, en negativ person skojar med andra, en glad person berättar hur duktiga ens vänner är, en negativ person berättar hur dåliga de är. Ja, ni kan tugget. Det är helt rimligt att tala om två motpoler, några ser ljus, andra ser mörker.
Nu ska jag inte fördjupa mig mer i detta, utan istället sticka ut och jogga. Det är vad Bruce Springsteen hade gjort. Morrissey däremot hade stoppat påskliljor i bakfickan och tänkt på hur ensamt och svårt livet är. Eller som nu senast, Springsteen rockade tre kvällar i rad, Morrissey avbröt konserten mitt i eftersom han kände en svag grilldoft. Den förre är pragmatiker, den senare autencitetskommunikatör.
Det är egentligen bara en sak jag vänder mig emot hos Fahl, hennes dikotomi hjärna/kropp. Den är enkel att dra eftersom The Boss har varit muskelbyggare medan Moz är mager. Men att Springsteens texter skulle karaktäriseras av ”kropp” tycker jag är fel. Han använder inte allusioner och referenser som Moz, men att han skulle vara ointellektuell tror jag är fel, samtidigt som Morrisseys kropp, om man går den vägen, har betytt otroligt mycket för hans identitet, inte mins hans rörelsemönster på scen, som är fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar