Nu har jag sett Transformers: Revenge of the Fallen. Jag tänker inte göra det här komplicerat. Transformers 2 är en bra film. Den ska du se. Eller så kan du gå till Zita. De visar bra film där med. Det är bara att välja.
När jag såg Transformers (2007) insåg jag att filmen innehöll de bästa specialeffekterna någonsin. Men jag var lite besviken. Anledningen är enkel: filmen var lite barnslig. Och det är Transformers 2 också. Då spelar det inte så stor roll att effekterna är än bättre den här gången. De är så sjukt påkostade och välgjorda att jag nästan blir galen. Det kan liksom inte bli mycket bättre än så här – eller? Fast så sa man väl när ET kom också. Och där fick de ju fel. Ha! Jag säger bara Avatar…
Det är inte så att det barnsliga ligger i att Transformers ursprungligen är en leksak. Det skiter jag fullständigt i. Det spelar ingen roll alls. Det barnsliga ligger i att filmen helt enkelt är gjord för en extremt bred publik. Alla kan se den. Det går bra. Det är bara att gå dit. Mammor, flickvänner, pappor, barn – människor från alla kulturer – alla gillar den här filmen. Det visar sig nu förstås att filmen – såklart – är en megahit.
Och det är ju roligt att Michael Bay och Co. får in sin kosing och lite därtill och i framtiden kan göra liknande filmer. Bra så. Men likväl är jag lite besviken. Och det är väl här min kulturbildning sätter in. Tyvärr. Det är nämligen så att filmen är för snabb och fångar för lite emotioner. Inte ens Michael Bays alldeles sublimt eminenta färdigheter att spränga sönder pyramider, motorvägar, helikoptrar, robotar och allt vad det är, kan få mig att glömma Clive Owen när han tar en promenad med hunden i Children of Men, en film som förövrigt gick på TV4 i går. När Clive Owen går med hunden, och röker lite, står Optimus Prime stilla.
När Children of Men stannar upp och visar Clive Owen när han funderar, känner och andas, så visar Michael Bay en hysterisk robot som blir bil och in i den bilen hoppar en nervös men glasklar collegegrabb som ska rädda världen för att han måste. Men hur mår han då? Tänker han ingenting? Kan man inte få se honom när han gråter, bara lite? Det hade faktiskt varit okej om filmen varit lite mer sårbar, lite charmigare – och på sina stunder är den det, som när robotbilen spelar musik som berättar hur den känner, eller när huvudpersonen Sam Witwickys mamma gråter när han ska börja plugget långt bort. Det är lite gulligt, charmigt och lite kul. Men det räcker inte.
Jag vill att Transformers 2 ska vara som Children of Men. Den ska handla om känslor. Det spelar ingen roll att Cheopspyrmiden rasar. En film blir aldrig riktigt, riktigt bra om den inte handlar om känslor. Det spelar ingen roll om filmen så lyckas spränga biografen jag sitter i. Filmen är inte bra om den inte får mig att känna som de i filmen känner. Eller så kanske det är problemet. Jag känner som de i filmen känner, de känner lite sådär. Ja, så är det nog. Och då är det ett stort problem eftersom de faktiskt räddar hela jorden – tillika vårt solsystem från att gå under.
Children of Men klarar det där mycket bättre. Den är inte gjord för alla ”som gillar att titta på film”. Den är gjord för mig. Det borde Michael Bay förstå. Men det kommer han aldrig att göra. Och därför kommer han aldrig att bli Steven Spielberg eller Guillermo del Toro, Sam Raimi eller som Alfonso Cuarón som regisserade Children of Men.
Aldrig.
Likväl ger jag Transformers 2 fem klappor av fem. Se den. Men någon Mingus Eyes med Richard Thompson är den inte. Så passa dig när du går dit.
måndag, juni 29, 2009
Hur bra blev det, Vanja Hermele?
Jag har ännu inte läst Vanja Hermeles bok "Konsten - så funkar det (inte)". Där kommer hon fram till att konstvärlden inte är jämställd.
Men sen läste jag i DN i lördags att Statens konstråd bemöter Hermeles kritik om att de har köpt in dubbelt så mycket konst av män, till ett dubbelt så stort värde.
Konstrådet håller inte med om detta. Jag citerar från DN:
"- Ser man till rådets byggnadskonstuppdrag, har majoriteten av huvuduppdragen gått till kvinnor. Det har Vanja Hermele information om, säger Patrik Förberg, pressansvarig på Statens konstråd, till DN. Hennes statistik är missvisande eftersom undersökningen baserar sig på tre konstkollektioner. Vi gör ungefär 100 per år."
Det jag tycker är underligt med detta är att DN enbart gör en notis av det. Det här är något som måste redas ut. Det är en stor sak att Statens konstråd kritiseras för att vara ojämställt. Men om Vermeles studie bygger på tre kollektioner av 100 så håller hennes kritik givetvis inte. Nu står ord mot ord. Här hade DN Kultur kunnat göra en viktig instats. Nu blir det bara ingenting.
Vermele menar att hon inte fått uppgifter om alla kollektioner. Är det en bra ursäkt?
Men sen läste jag i DN i lördags att Statens konstråd bemöter Hermeles kritik om att de har köpt in dubbelt så mycket konst av män, till ett dubbelt så stort värde.
Konstrådet håller inte med om detta. Jag citerar från DN:
"- Ser man till rådets byggnadskonstuppdrag, har majoriteten av huvuduppdragen gått till kvinnor. Det har Vanja Hermele information om, säger Patrik Förberg, pressansvarig på Statens konstråd, till DN. Hennes statistik är missvisande eftersom undersökningen baserar sig på tre konstkollektioner. Vi gör ungefär 100 per år."
Det jag tycker är underligt med detta är att DN enbart gör en notis av det. Det här är något som måste redas ut. Det är en stor sak att Statens konstråd kritiseras för att vara ojämställt. Men om Vermeles studie bygger på tre kollektioner av 100 så håller hennes kritik givetvis inte. Nu står ord mot ord. Här hade DN Kultur kunnat göra en viktig instats. Nu blir det bara ingenting.
Vermele menar att hon inte fått uppgifter om alla kollektioner. Är det en bra ursäkt?
lördag, juni 27, 2009
X-Mail från 1982
Binary Star! Uncanny X-Men, #164, 1982.
Jag är verkligen glad över att i mitt föräldrahem ha hittat ett gammalt klassiskt nummer av Uncanny X-Men. En klassiker! Ms Marvel blir för första gången Binary. Den är skriven av Chris Claremont och underbart vackert, nästan psykadeliskt tecknad av Dave Cockrum. Kolla in Binary ovan, hennes huvud.
Nåja. Det som jag hajade till på var en av insändarna undertecknad Phillip Bloom och Rob Rainville. Jag citerar hela brevet skickat till tidningen X-Mens brevlåda X-Mail:
"Dear Chris & Dave:
This letter is in reference to Alan Gabrielle's theory of Nightcrawler's teleportation ability. As Alan states, the process of fusion releases enormous amounts of energy, certainly sufficient to power teleportation when applies in ordinary mechanical means.
However, I find two problems with the oxygen fusion hypothesis. First, it has been estimated that a temperature of 1x10(8) C is needed to make fusion take place. There is no evidence that heat energy is produced during the teleportation process. If we assume that Nightcrawler overcomes the heat problem, one other problem seems to remain. The energy produced by fusion results from the coversion of mass lost in the reaction energy.
As an example, the fusion of hydrogen to form helium results in a mas loss of 2.929x10(-2) (where 1 = the mass of a proton), which is converted to energy. However, the fusion of two oxygen atoms would result in an atomic mass of 31.9988, and since the atomic mass od sulpher atom is 32.0640, there is no excess mass to be lost in the reaction. If no mass is lost - no energy is obtained. In fact, the fusion of oxygeb into sulpher may be theoretically impossible for this very reason.
I would very much appreciate hearing from Alan Gaberielle or any other interested readers."
Strålande inlägg, inte sant!?
fredag, juni 26, 2009
Äntligen en ordentlig film, eller?
Efter den ofattbart dåliga Terminator Salvation, del 4 i serien, om datorernas och robotarnas övertagande, och efter - i hindsight - en lite tam Wolverine, och dessutom efter en lite för sentimental Star Trek, sätter jag nu mitt hopp till Transformers: Revenge of the Fallen. Biosommaren måste erbjuda ett mästverk!
Nåja. De var alla ganska bra. Underhållande och lagom pompösa. Men jag vill ha ett underhållningsmästerverk! Något som oförblomerat skriker jag är störst, bäst och stökigast. Jag tror på Transfomers 2.
Läste precis Aftonbladet Klick, där Emma Grey Munthe gav filmen två plus. SvD:s Hynek Pallas gav filmen 5 av 6. Jag tror mer på Hynek den här gången. När jag sett filmen i helgen ska jag berätta precis hur bra filmen var. Bara säga som det är.
Jag har stora förväntningar på amerikansk action- och äventyrsiflm under de närmsta åren. James Cameron gör comeback med Avatar och använder sig av en helt ny teknik, vilket innebär att man måste bygga om biograferna för att man överhuvudtaget ska kunna visa filmen. Steven Soderbergh, Mr Hollywood Arty, har sett delar av Avatar, och menar att filmen kommer förändra filmindustrin från grunden. Det betyder ändå något att just Soderbergh säger detta då han inte direkt tillhör de regissörer som, likt Spielberg, Cameron, Jackson och Lucas dras till nya tekniska nymodigheter.
George Lucas, och jag menar, förstås, att det är först i morgon, som vi kommer att kunna njuta av alla de ambitioner som Hollywood har haft sedan starten för 100 år sedan - det är först nu specialeffekter av alla de slag börjar se riktigt, riktigt bra ut. Åh, jag har så stora förhoppningar. Låt det gå bra. Låt filmindustrin få blomma ut!
Nåja. De var alla ganska bra. Underhållande och lagom pompösa. Men jag vill ha ett underhållningsmästerverk! Något som oförblomerat skriker jag är störst, bäst och stökigast. Jag tror på Transfomers 2.
Läste precis Aftonbladet Klick, där Emma Grey Munthe gav filmen två plus. SvD:s Hynek Pallas gav filmen 5 av 6. Jag tror mer på Hynek den här gången. När jag sett filmen i helgen ska jag berätta precis hur bra filmen var. Bara säga som det är.
Jag har stora förväntningar på amerikansk action- och äventyrsiflm under de närmsta åren. James Cameron gör comeback med Avatar och använder sig av en helt ny teknik, vilket innebär att man måste bygga om biograferna för att man överhuvudtaget ska kunna visa filmen. Steven Soderbergh, Mr Hollywood Arty, har sett delar av Avatar, och menar att filmen kommer förändra filmindustrin från grunden. Det betyder ändå något att just Soderbergh säger detta då han inte direkt tillhör de regissörer som, likt Spielberg, Cameron, Jackson och Lucas dras till nya tekniska nymodigheter.
George Lucas, och jag menar, förstås, att det är först i morgon, som vi kommer att kunna njuta av alla de ambitioner som Hollywood har haft sedan starten för 100 år sedan - det är först nu specialeffekter av alla de slag börjar se riktigt, riktigt bra ut. Åh, jag har så stora förhoppningar. Låt det gå bra. Låt filmindustrin få blomma ut!
Vilken Jackson var jag?
Michael Jackson är död. Min Jackson var Bad-jackson. Men det funkar inte i dag. Nu är det klassikerna som gäller. Precis som för alla andra, inte sant?
Jag var 10 år när Michael Jacksons skiva Bad (1987) kom ut. Det var första skivan sedan 1982 års Thriller. Bad var mitt första riktiga möte med Jackson - han var redan då Kungen av pop, även om jag är osäker på om just den beskrivningen hade etablerats då. Likväl var han störst. Han var så stor, faktiskt, att det är absurt. Han var min idol under något år då. Musikvideon till Bad var osannolikt ball, tyckte jag.
Min Michael Jackson är med andra ord Bad-Jackson. I perspektiv är det självklart inte den coolaste Jackson. Off The Wall från 1979 och Thriller från 1982 anses mycket bättre - delvis för att Jackson då fortfarande var tillräckligt äkta, ja, han var fortfarande svart. Det var väl egentligen i samband med Bad som han började bli vit - hur det nu var med den saken. Hudsjukdom? Eller medicinsk "hjälp"? Men vitare har han blivit. Hans hudfärg är inte hela sanningen. Han gjorde efter Bad helt förfärligt tråkig musik. Det är inte helt oviktigt.
Frågar du mig så var det med Bad kungen av pop gjorde sin sista riktigt bra skiva. Nu är det i och för sig så att jag inte kan lyssna på skivan, den är för mycket från en annan tid för att fungera i mitt liv. Däremot kan jag lyssna på Beat it och Thriller när som, låtar från Thriller. Funkar bra. Och de låtarna kom mycket senare in i mitt liv. Jag kommer ihåg den snabba färden i en blå BMW längs Södermälarstrand i Stockholm från Café Opera till Reimersholme. Beat it. Kändes så bra.
Jag var 10 år när Michael Jacksons skiva Bad (1987) kom ut. Det var första skivan sedan 1982 års Thriller. Bad var mitt första riktiga möte med Jackson - han var redan då Kungen av pop, även om jag är osäker på om just den beskrivningen hade etablerats då. Likväl var han störst. Han var så stor, faktiskt, att det är absurt. Han var min idol under något år då. Musikvideon till Bad var osannolikt ball, tyckte jag.
Min Michael Jackson är med andra ord Bad-Jackson. I perspektiv är det självklart inte den coolaste Jackson. Off The Wall från 1979 och Thriller från 1982 anses mycket bättre - delvis för att Jackson då fortfarande var tillräckligt äkta, ja, han var fortfarande svart. Det var väl egentligen i samband med Bad som han började bli vit - hur det nu var med den saken. Hudsjukdom? Eller medicinsk "hjälp"? Men vitare har han blivit. Hans hudfärg är inte hela sanningen. Han gjorde efter Bad helt förfärligt tråkig musik. Det är inte helt oviktigt.
Frågar du mig så var det med Bad kungen av pop gjorde sin sista riktigt bra skiva. Nu är det i och för sig så att jag inte kan lyssna på skivan, den är för mycket från en annan tid för att fungera i mitt liv. Däremot kan jag lyssna på Beat it och Thriller när som, låtar från Thriller. Funkar bra. Och de låtarna kom mycket senare in i mitt liv. Jag kommer ihåg den snabba färden i en blå BMW längs Södermälarstrand i Stockholm från Café Opera till Reimersholme. Beat it. Kändes så bra.
torsdag, juni 25, 2009
Dennis Dahlqvist till SvD
DD till SvD. Det måste innebära att han lämnar Expressen, där han ju huserat hur länge som helst.
Jag fick denna nyhet i dag från det innersta av Svenska Dagbladet.
Det är väl ungefär en gång per år en Stockholmsbaserad tidning värvar en ny konstkritiker - om det ens är så ofta?
Helt klart en nyhet: Dennis Dahlqvist till SvD!
Jag intervjuade Dennis för några år sedan för Konstperspektivs räkning. Han är rolig, skriver bra och kommer helt säkert att liva upp SvD:s konstbevakning. Jag kan riktigt se framför mig hur Lars Nittve skruvar nervöst på sig. Dennis brukar som bekant klämma till Gud...eller jag menar Nittve när han får chansen. När jag arbetade på Moderna kallade vi Nittve för gud, och Dennis kallade honom för barbappapa. Elakt, inte sant? Det återstår att se om SvD tillåter sådana utsvävningar. Ska bli intressant att se.
Det har mig varit helt obegrligt varför Dennis inte har skrivit om konst i Expressen de senaste tio åren. Han har istället koncentrerat sig på design. Jag undrar hur det blir nu? Förhoppningsvis använder SvD honom som nyhetskommenterande kritiker. En sådan kritiker behövs på tidningen.
För övrigt kan jag även rapportera att mångårige SvD-medarbetaren Clemens Poellinger nu håller i konsten på tidningen.
Jag fick denna nyhet i dag från det innersta av Svenska Dagbladet.
Det är väl ungefär en gång per år en Stockholmsbaserad tidning värvar en ny konstkritiker - om det ens är så ofta?
Helt klart en nyhet: Dennis Dahlqvist till SvD!
Jag intervjuade Dennis för några år sedan för Konstperspektivs räkning. Han är rolig, skriver bra och kommer helt säkert att liva upp SvD:s konstbevakning. Jag kan riktigt se framför mig hur Lars Nittve skruvar nervöst på sig. Dennis brukar som bekant klämma till Gud...eller jag menar Nittve när han får chansen. När jag arbetade på Moderna kallade vi Nittve för gud, och Dennis kallade honom för barbappapa. Elakt, inte sant? Det återstår att se om SvD tillåter sådana utsvävningar. Ska bli intressant att se.
Det har mig varit helt obegrligt varför Dennis inte har skrivit om konst i Expressen de senaste tio åren. Han har istället koncentrerat sig på design. Jag undrar hur det blir nu? Förhoppningsvis använder SvD honom som nyhetskommenterande kritiker. En sådan kritiker behövs på tidningen.
För övrigt kan jag även rapportera att mångårige SvD-medarbetaren Clemens Poellinger nu håller i konsten på tidningen.
onsdag, juni 24, 2009
En kväll som sportreporter
Jag jobbar kväll den här veckan, på Västerviks-Tidningen.
Det körde igång direkt på måndagen. Mitt första jobb gick ut på att göra ett reportage om en ny spelare i Tjust Bandy. Jag och fotografen, Karin Hertz, tog bilen till idrottshallen, men precis när vi kom fram ringde redaktionen och berättade att två bilar hade krockat på Norra vägen. Vi kollade med bandykillarna att de skulle vara kvar ett tag och begav oss till krocken för att få bilder. Det såg ut som en rejäl krock, och jag vet inte hur det gick för bilisterna.
När vi sedan kom tillbaka till idrottshallen var det ingen kvar där. Och Karin var tvungen att bege sig på ett annat uppdrag. Jag tog hennes kamera och bestämde mig för att hänga kvar. Jag kunde bara inte ge upp under mitt första knäck.
En frustrerad halvtimme senare som jag spenderat med att banka på dörrar och humma för mig själv, ringde redaktionen och berättade att bandykillarna hade tagit sig ner till Atletklubben. Jag gick dit. Det tar tre minuter. Väl där fick jag ihop en grej om nye bandymålvakten och lyckades även knäppa en bild med dyrgripen till kamera.
Strax efter fick jag skjuts av en snäll bandymamma ner till stan där redaktionen ligger.
Sen var det dags att skriva och det gick väl bra. Efter det skulle jag och min kollega för kvällen, Henrik, ringa på den lokala fotbollen. Vi tog tre matcher var och nu var det snabba ryck. Varje telefonsamtal tog kanske tre minuter och varje text tog kanske fem minuter att skriva. Korta grejer, men likväl ganska stressigt - och roligt.
Så är livet på en lokaltidnings sportredaktion. Nu sticker jag till jobbet igen!
Det körde igång direkt på måndagen. Mitt första jobb gick ut på att göra ett reportage om en ny spelare i Tjust Bandy. Jag och fotografen, Karin Hertz, tog bilen till idrottshallen, men precis när vi kom fram ringde redaktionen och berättade att två bilar hade krockat på Norra vägen. Vi kollade med bandykillarna att de skulle vara kvar ett tag och begav oss till krocken för att få bilder. Det såg ut som en rejäl krock, och jag vet inte hur det gick för bilisterna.
När vi sedan kom tillbaka till idrottshallen var det ingen kvar där. Och Karin var tvungen att bege sig på ett annat uppdrag. Jag tog hennes kamera och bestämde mig för att hänga kvar. Jag kunde bara inte ge upp under mitt första knäck.
En frustrerad halvtimme senare som jag spenderat med att banka på dörrar och humma för mig själv, ringde redaktionen och berättade att bandykillarna hade tagit sig ner till Atletklubben. Jag gick dit. Det tar tre minuter. Väl där fick jag ihop en grej om nye bandymålvakten och lyckades även knäppa en bild med dyrgripen till kamera.
Strax efter fick jag skjuts av en snäll bandymamma ner till stan där redaktionen ligger.
Sen var det dags att skriva och det gick väl bra. Efter det skulle jag och min kollega för kvällen, Henrik, ringa på den lokala fotbollen. Vi tog tre matcher var och nu var det snabba ryck. Varje telefonsamtal tog kanske tre minuter och varje text tog kanske fem minuter att skriva. Korta grejer, men likväl ganska stressigt - och roligt.
Så är livet på en lokaltidnings sportredaktion. Nu sticker jag till jobbet igen!
måndag, juni 22, 2009
En gammal damcykel till jobbet
Vaknade klockan tio. Befinner mig i Västervik och har jobbat i trädgården tills nu. Det är dags att ta cykeln till mitt nygamla jobb - Västerviks-Tidningen. Det är strålande väder och det känns så roligt att åka ner till redaktionen, som ligger mitt i centrala Västervik.
Jag är lite osäker på vad jag ska göra i dag. Det är min första arbetsdag på VT:s redaktion på riktigt länge. Det är en hel del nya ansikten där. Det vet jag.
En av de bästa är inte där längre. Jag saknar honom mycket. Jag hade förmånen att sitta mitt emot honom, Hasse Hjertqvist, under min tid som allmänreporter på tidningen i slutet av 2006 och i början av 2007. Nu lever han inte längre. Han var verkligen rätt man på rätt plats. Lokalpatriot och engagerade journalist. Med jämna mellanrum skrev han långa reportage om Västerviks historia, nu finns de samlade i boken Västervik i mitt hjerta.
Att få, som jag fick, en möjlighet att sitta mitt emot en så kunnig och trevlig, äldre, journalist, när jag kom till tidningen som osnuten spoling, var verkligen guld värt. Hasse lärde mig massor, och jag kommer aldrig glömma hans vassa, men varmt förmedlade kritik, av mina första - det får jag erkänna - ganska slarviga nyhetstexter.
Även för mig var Hasse rätt man på rätt plats. Tänk om jag inte hade haft honom då, när jag kom som ny journalist.
Nu är jag alltså tillbaka. Men nu blir det sport. Allmäreportagen får vänta.
Jag är lite osäker på vad jag ska göra i dag. Det är min första arbetsdag på VT:s redaktion på riktigt länge. Det är en hel del nya ansikten där. Det vet jag.
En av de bästa är inte där längre. Jag saknar honom mycket. Jag hade förmånen att sitta mitt emot honom, Hasse Hjertqvist, under min tid som allmänreporter på tidningen i slutet av 2006 och i början av 2007. Nu lever han inte längre. Han var verkligen rätt man på rätt plats. Lokalpatriot och engagerade journalist. Med jämna mellanrum skrev han långa reportage om Västerviks historia, nu finns de samlade i boken Västervik i mitt hjerta.
Att få, som jag fick, en möjlighet att sitta mitt emot en så kunnig och trevlig, äldre, journalist, när jag kom till tidningen som osnuten spoling, var verkligen guld värt. Hasse lärde mig massor, och jag kommer aldrig glömma hans vassa, men varmt förmedlade kritik, av mina första - det får jag erkänna - ganska slarviga nyhetstexter.
Även för mig var Hasse rätt man på rätt plats. Tänk om jag inte hade haft honom då, när jag kom som ny journalist.
Nu är jag alltså tillbaka. Men nu blir det sport. Allmäreportagen får vänta.
lördag, juni 20, 2009
torsdag, juni 18, 2009
Positiva och negativa människor
I dag är det en rolig artikel i SvD som lite knyter an till min post nedan om Sinatra/Jocke Berg. Det är SvD:s Hannah Fahl som skriver om två olika personligheter, tillika två olika typer av fans: Bruce Springsteen-fans och Morrissey-fans.
Det finns mycket att ta fasta på i artikeln. Jag vill expandera lite.
De här karaktärsdragen har de olika fansen, enligt Fahl, och jag håller helt med:
Springsteen: Givmild, energisk, lagspelande och glad.
Morrissey: Självmedveten, sorgsen, inåtskådande och pretentiös.
Jag skulle vilja spinna vidare på detta lite, eftersom jag under en tid har funderat på varför vissa människor tycks genomsyras av sorgsenhet. För mig är det lite svårbegripligt eftersom jag tillhör den glada skaran. Nu är det givetvis inte så att jag inte kan vara ängslig, nervös, stressad, ledsen och så vidare. Eller att sorgsna personer kan vara pigga och alerta. Jag tänker mig dessa kategorier som vad en person genomsyras av, det vill säga vad en människa har för genomgående grundtillstånd, och då tycker jag, faktiskt, att just glad och sorgsen är två träffande motpoler som med lätthet kan appliceras på människor.
Man skulle också kunna beskriva de två kategorierna som å ena sidan positiva personer och å andra sidan negativa personer. Varför en människa blir den ena eller den andra, är nog ganska svårt att säga något om. Men bland de vänner och bekanta jag har, som tycks passa mer eller mindre i den ena eller andra kategorin, så finns det – förstås – en historia bakom. Det är det gamla vanliga, populär kontra opopulär, bra hemma, jobbigt hemma, bra skolgång, mindre bra skolgång, och så vidare. Omgivningen formar, skulle man kunna säga. Det här är inte hela svaret, vill jag nog mena, eftersom jag utifrån simpla empiriska studier har mött positiva personer med extremt svår bakgrund, och vice versa. Nåväl. Jag har helt enkelt inget svar. Jag är nog bara fascinerad och ventilerar detta lite ytligt här, precis som ett Springsteen-fan hade gjort, medan ett Morrissey-fan hade varit tvungen att läsa på i en månad innan man lite nervöst, men bestämt, osäkert, men irriterat hade yttrat sig lite kryptiskt i frågan.
Detta stämmer dock inte helt och hållet på mig. Jag lyssnade på Springsteen när jag var tio år, eller något liknande, och tappade sedan intresset. Morrissey, och inte minst The Smiths har betytt så mycket mer för mig, när det verkligen gällde, det vill säga under tonåren, då musiken är så viktig, den hjälper faktiskt då på ett mer existentiellt plan än vad den kan göra innan den åldern, och vad den kanske någonsin kan göra efter den åldern.
Som vanligt skulle man därför kunna säga att jag ligger någonstans mitt emellan, och det kanske är det mest korrekta på var och en, om man ska vara ärlig. Men likväl vill jag hålla fast i det två motpolerna: glad/sorgsen. Jag tycker de är så träffande.
Jag skulle, på ett mycket enkelt sätt, vilja expandera de två karaktärernas egenskaper.
Eftersom jag lite högtidligt upplever att jag är en av de glada, så skulle jag vilja påstå att i möten med andra människor så är vi glada affirmativa, det vill säga vi säger ”bra”, ”vad roligt”, ”kul”, ”det låter bra”, ”ja” och så vidare, när vi möts av förslag eller bara berättelser från vardagen. Det handlar givetvis inte bara om ord. Vi använder vår mimik för att visa vår uppskattning. Att le är inte jobbigt.
De sorgsna, eller de negativa, i möten med andra människor, är inte affirmativa, utan ja negativa. De säger istället ingenting, eller alternativt, ”jaha”, ”mmm”, ”jasså” , ”nej” eller något liknande. Även det vardagliga sociala spelet är svårt, att hälsa, nicka, le – över huvudtaget använda ansiktets muskler för att visa på närhet, förståelse och så vidare är besvärligt. Det är inte alltid så att negativa personer uppfattar hälsningar och leenden och positiva ord, som onödiga, det är vanligare att de helt enkelt inte tänker på att dessa kan användas. De dras bara, instinktivt, skulle man kunna säga, till de mer tungsinta formerna av interaktion, om interaktion ens är rätt ord.
Jag har egentligen bara ett tips till negativa personer, om de vill vara lite mer positiva, men det är långt ifrån säkert, det är nämligen svårt för dessa människor att se fördelen med att vara positiv, eller som min hårfrisör sa till mig för en vecka sedan när vi diskuterade detta: ”Man måste må bra för att kunna ge.” Vilket är helt sant. Det vet väl alla, är man trött, sliten, ledsen så ringer man ju inte sina vänner och berättar hur duktiga de är. Man orkar inte det då. Och då är det givetvis så att negativa personer går omkring med en grundkänsla av sorgsenhet, vilket innebär att de inte är affirmativa. Man ska inte förvänta sig av dem att de ska vara det. Man måste lära sig att de inte är det. De kan inte vara det.
Tillbaka till tipset till de negativa. Om det är så att någon berättar något för dig, och du är en negativ person, och det visar sig att du inte tycker om till exempel rockbandet Queen, eller maträtten järpar, eller soffor från Ikea eller vad den nu kan vara. Då behöver du inte berätta det för den som har berättat för dig att han/hon gillar Queen, järpar eller soffor från Ikea. Du kan säga, ”jag förstår” eller ”okej”, eller varför inte ”ja”. Det är nämligen så att negativa personer gärna vill sprida sitt ogillande, de känner att deras autentiska tyckande måste kommuniceras, men det har vi positiva människor lärt oss, att det behöver man inte. Man håller därför bara neutralt med, det vill säga så länge som det inte handlar om något livsavgörande. Du som är negativ, du behöver inte alltid berätta vad du tycker. Det är nämligen så att även om du är negativ och sorgsen, så är inte alla andra det, och om du behöver inte dra ner stämningen, om du däremot
En glad person som får höra en berättelse om någon som varit på Ikea svarar, ”hittade du något då?” eller ”ja, där har man ju handlat en del”. En negativ person måste säga ”Ikea gör bara skit” eller ”Ikea åker man ju inte till” eller alternativt ”mmm”, eller varför inte bara vara helt tyst.
Givetvis förstår jag att man inte alltid kan vara glad. Det är inte jag heller. Det är inte det jag är ute efter här, utan jag ville diskutera grundtillstånden positiv/negativ. Det finns flera andra exmpel, en glad person skojar om sig själv, en negativ person skojar med andra, en glad person berättar hur duktiga ens vänner är, en negativ person berättar hur dåliga de är. Ja, ni kan tugget. Det är helt rimligt att tala om två motpoler, några ser ljus, andra ser mörker.
Nu ska jag inte fördjupa mig mer i detta, utan istället sticka ut och jogga. Det är vad Bruce Springsteen hade gjort. Morrissey däremot hade stoppat påskliljor i bakfickan och tänkt på hur ensamt och svårt livet är. Eller som nu senast, Springsteen rockade tre kvällar i rad, Morrissey avbröt konserten mitt i eftersom han kände en svag grilldoft. Den förre är pragmatiker, den senare autencitetskommunikatör.
Det är egentligen bara en sak jag vänder mig emot hos Fahl, hennes dikotomi hjärna/kropp. Den är enkel att dra eftersom The Boss har varit muskelbyggare medan Moz är mager. Men att Springsteens texter skulle karaktäriseras av ”kropp” tycker jag är fel. Han använder inte allusioner och referenser som Moz, men att han skulle vara ointellektuell tror jag är fel, samtidigt som Morrisseys kropp, om man går den vägen, har betytt otroligt mycket för hans identitet, inte mins hans rörelsemönster på scen, som är fantastiskt.
Det finns mycket att ta fasta på i artikeln. Jag vill expandera lite.
De här karaktärsdragen har de olika fansen, enligt Fahl, och jag håller helt med:
Springsteen: Givmild, energisk, lagspelande och glad.
Morrissey: Självmedveten, sorgsen, inåtskådande och pretentiös.
Jag skulle vilja spinna vidare på detta lite, eftersom jag under en tid har funderat på varför vissa människor tycks genomsyras av sorgsenhet. För mig är det lite svårbegripligt eftersom jag tillhör den glada skaran. Nu är det givetvis inte så att jag inte kan vara ängslig, nervös, stressad, ledsen och så vidare. Eller att sorgsna personer kan vara pigga och alerta. Jag tänker mig dessa kategorier som vad en person genomsyras av, det vill säga vad en människa har för genomgående grundtillstånd, och då tycker jag, faktiskt, att just glad och sorgsen är två träffande motpoler som med lätthet kan appliceras på människor.
Man skulle också kunna beskriva de två kategorierna som å ena sidan positiva personer och å andra sidan negativa personer. Varför en människa blir den ena eller den andra, är nog ganska svårt att säga något om. Men bland de vänner och bekanta jag har, som tycks passa mer eller mindre i den ena eller andra kategorin, så finns det – förstås – en historia bakom. Det är det gamla vanliga, populär kontra opopulär, bra hemma, jobbigt hemma, bra skolgång, mindre bra skolgång, och så vidare. Omgivningen formar, skulle man kunna säga. Det här är inte hela svaret, vill jag nog mena, eftersom jag utifrån simpla empiriska studier har mött positiva personer med extremt svår bakgrund, och vice versa. Nåväl. Jag har helt enkelt inget svar. Jag är nog bara fascinerad och ventilerar detta lite ytligt här, precis som ett Springsteen-fan hade gjort, medan ett Morrissey-fan hade varit tvungen att läsa på i en månad innan man lite nervöst, men bestämt, osäkert, men irriterat hade yttrat sig lite kryptiskt i frågan.
Detta stämmer dock inte helt och hållet på mig. Jag lyssnade på Springsteen när jag var tio år, eller något liknande, och tappade sedan intresset. Morrissey, och inte minst The Smiths har betytt så mycket mer för mig, när det verkligen gällde, det vill säga under tonåren, då musiken är så viktig, den hjälper faktiskt då på ett mer existentiellt plan än vad den kan göra innan den åldern, och vad den kanske någonsin kan göra efter den åldern.
Som vanligt skulle man därför kunna säga att jag ligger någonstans mitt emellan, och det kanske är det mest korrekta på var och en, om man ska vara ärlig. Men likväl vill jag hålla fast i det två motpolerna: glad/sorgsen. Jag tycker de är så träffande.
Jag skulle, på ett mycket enkelt sätt, vilja expandera de två karaktärernas egenskaper.
Eftersom jag lite högtidligt upplever att jag är en av de glada, så skulle jag vilja påstå att i möten med andra människor så är vi glada affirmativa, det vill säga vi säger ”bra”, ”vad roligt”, ”kul”, ”det låter bra”, ”ja” och så vidare, när vi möts av förslag eller bara berättelser från vardagen. Det handlar givetvis inte bara om ord. Vi använder vår mimik för att visa vår uppskattning. Att le är inte jobbigt.
De sorgsna, eller de negativa, i möten med andra människor, är inte affirmativa, utan ja negativa. De säger istället ingenting, eller alternativt, ”jaha”, ”mmm”, ”jasså” , ”nej” eller något liknande. Även det vardagliga sociala spelet är svårt, att hälsa, nicka, le – över huvudtaget använda ansiktets muskler för att visa på närhet, förståelse och så vidare är besvärligt. Det är inte alltid så att negativa personer uppfattar hälsningar och leenden och positiva ord, som onödiga, det är vanligare att de helt enkelt inte tänker på att dessa kan användas. De dras bara, instinktivt, skulle man kunna säga, till de mer tungsinta formerna av interaktion, om interaktion ens är rätt ord.
Jag har egentligen bara ett tips till negativa personer, om de vill vara lite mer positiva, men det är långt ifrån säkert, det är nämligen svårt för dessa människor att se fördelen med att vara positiv, eller som min hårfrisör sa till mig för en vecka sedan när vi diskuterade detta: ”Man måste må bra för att kunna ge.” Vilket är helt sant. Det vet väl alla, är man trött, sliten, ledsen så ringer man ju inte sina vänner och berättar hur duktiga de är. Man orkar inte det då. Och då är det givetvis så att negativa personer går omkring med en grundkänsla av sorgsenhet, vilket innebär att de inte är affirmativa. Man ska inte förvänta sig av dem att de ska vara det. Man måste lära sig att de inte är det. De kan inte vara det.
Tillbaka till tipset till de negativa. Om det är så att någon berättar något för dig, och du är en negativ person, och det visar sig att du inte tycker om till exempel rockbandet Queen, eller maträtten järpar, eller soffor från Ikea eller vad den nu kan vara. Då behöver du inte berätta det för den som har berättat för dig att han/hon gillar Queen, järpar eller soffor från Ikea. Du kan säga, ”jag förstår” eller ”okej”, eller varför inte ”ja”. Det är nämligen så att negativa personer gärna vill sprida sitt ogillande, de känner att deras autentiska tyckande måste kommuniceras, men det har vi positiva människor lärt oss, att det behöver man inte. Man håller därför bara neutralt med, det vill säga så länge som det inte handlar om något livsavgörande. Du som är negativ, du behöver inte alltid berätta vad du tycker. Det är nämligen så att även om du är negativ och sorgsen, så är inte alla andra det, och om du behöver inte dra ner stämningen, om du däremot
En glad person som får höra en berättelse om någon som varit på Ikea svarar, ”hittade du något då?” eller ”ja, där har man ju handlat en del”. En negativ person måste säga ”Ikea gör bara skit” eller ”Ikea åker man ju inte till” eller alternativt ”mmm”, eller varför inte bara vara helt tyst.
Givetvis förstår jag att man inte alltid kan vara glad. Det är inte jag heller. Det är inte det jag är ute efter här, utan jag ville diskutera grundtillstånden positiv/negativ. Det finns flera andra exmpel, en glad person skojar om sig själv, en negativ person skojar med andra, en glad person berättar hur duktiga ens vänner är, en negativ person berättar hur dåliga de är. Ja, ni kan tugget. Det är helt rimligt att tala om två motpoler, några ser ljus, andra ser mörker.
Nu ska jag inte fördjupa mig mer i detta, utan istället sticka ut och jogga. Det är vad Bruce Springsteen hade gjort. Morrissey däremot hade stoppat påskliljor i bakfickan och tänkt på hur ensamt och svårt livet är. Eller som nu senast, Springsteen rockade tre kvällar i rad, Morrissey avbröt konserten mitt i eftersom han kände en svag grilldoft. Den förre är pragmatiker, den senare autencitetskommunikatör.
Det är egentligen bara en sak jag vänder mig emot hos Fahl, hennes dikotomi hjärna/kropp. Den är enkel att dra eftersom The Boss har varit muskelbyggare medan Moz är mager. Men att Springsteens texter skulle karaktäriseras av ”kropp” tycker jag är fel. Han använder inte allusioner och referenser som Moz, men att han skulle vara ointellektuell tror jag är fel, samtidigt som Morrisseys kropp, om man går den vägen, har betytt otroligt mycket för hans identitet, inte mins hans rörelsemönster på scen, som är fantastiskt.
onsdag, juni 17, 2009
Sommarjobb
På måndag börjar jag jobba som sportjournalist på Västerviks-Tidningen. Och samtidigt börjar min tjänstledighet från Filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Jag är tillbaka i Uppsala i augusti.
Det ska bli otroligt spännande att komma tillbaka på tidningen. Jag har tidigare arbetat där som både allmänreporter och som sportjournalist. Men det var ett tag sedan jag satt på redaktionen. Jag har hunnit med en del frilansjobb för VT förstås, bland annat om Västervikssonen Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet och Västerviksdottern Karin Magnusson, som för en tid sedan lämnade chefsjobbet på Aftonbladet Kultur, efter bara ett år på plats. Det var synd att hon slutade så tidigt. Jag har tyvärr inga höga förhoppningar om en dynamisk och roligt kultursida längre.
Hursomhelst. Jag tänkte passa på att göra en kort intervju med mig själv angående mina äventyr på de sju haven.
Rikard 1: Hur känns det? (sportfråga)
Rikard 2: Det känns fantastiskt inspirerande. Tänk att ha möjlighet att ta ett break från en doktorandtjänst där jag verkligen kan förkovra mig i mina konstfilosofiska funderingar, och steppa in som sportjournalist, där jag får utlopp för allt det som jag tycker är så roligt med journalistiken och det som finns runt den.
Rikard 1: Jag vet att det är många som tycker att du är ovanligt bred som drar dig till dessa båda ämnen. Hur tänker du?
Rikard 2: Jag är förövrigt ganska smal, tycker jag. Joggar och gymmar... Nåväl. Jo, det kan jag förstå. Men det är inte så komplicerat. Jag fick ett tips för en fem år sedan. En god vän, Erik Janson, tyckte att jag hade något att säga, men samtidigt tyckte han att jag skulle ha nytta av lite journalistisk skolning. Därför började jag på Poppius journalistskola, och efter det fick jag ett sommarvikariat på Västerviks-Tidningen där jag under dåvarande sportchefen Sven-Åke Lindblad lärde mig massor - och samtidigt tilläts realisera en hel del egna idéer, vilket jag tror är viktigt att man får som ung mer oprövad journalist. Under hösten skrev jag sedan klart min magisteruppsats i estetik och utan större förhoppningar om en fortsättning på universitet fick jag dagarna efter att min uppsats var klar, en förfrågan från VT - ville jag hoppa in som allmänreporter? Det ville jag såklart och jag stannade i tre månader. Jag hade under tiden sökt och blivit antagen som doktorand i estetik. Och på den vägen är det. Jag frilansar så mycket jag hinner på olika håll. Men det har tyvärr blivit lite mindre av den varan den senaste tiden. Men jag har ett par jobb inbokade och jag ska öka takten när jag kan. Det vill säga, som svar på din fråga, jag tänker i mitt jobb, men inte så mycket runt det jag gör. Jag gör desto mer, skulle man kunna säga.
Rikard 1: Det tycker jag man får hålla med om. Vad har du för andra planer i sommar?
Rikard 2: Oj. Jag har så mycket inplanerat. Vänner ska besökas och vänner kommer på besök. Det är nästan fullbokat redan nu. Men jag ska även hinna med att riktigt varva ner. En rolig sak är att min nya kompis Harri på Seriezonen här i Uppsala har ett sommarboende i Tuna, som inte ligger så långt från Västervik. Jag ska hälsa på honom i sommar och då har han även med mina beställda serietidningar som jag inte kommer att kunna plocka upp på annat sätt. Strålande!
Rikard 1: Alla dessa serier. Vad handlar det om egentligen?
Rikard 2: Ja, det kan man fråga sig. Det är så här. Jag har sedan barnsben haft perioder då jag hittat olika saker som jag intresserat mig för. Det första stora intresset var film, sen kom fotbollen, efter det lärde jag mig spela gitarr, och senare kom hockeyintresset. Och nu hipp som happ som kom serieintresset. Jag är lika förvånade som du. Men samtidigt så tillåter jag mig själv att njuta av det. För jag tycker det är så ofantligt roligt att lära mig en helt ny värld, och inte bara lära mig den, dess koder, klyschor, former, metoder och så vidare, jag njuter verkligen av läsningen, ja i bästa fall i alla fall.
Rikard 1: Kommer du att skriva här på SARTS under sommaren?
Rikard 2: Jo, det kommer jag väl. Som tidigare när lusten faller på. Och det kommer bara att handla om mig och mina intressen samt någon mer eller mindre kritisk avstickare till en artikel eller två som jag hittar på nätet.
Rikard 1: Trevlig sommar!
Rikard 2: Detsamma!
Det ska bli otroligt spännande att komma tillbaka på tidningen. Jag har tidigare arbetat där som både allmänreporter och som sportjournalist. Men det var ett tag sedan jag satt på redaktionen. Jag har hunnit med en del frilansjobb för VT förstås, bland annat om Västervikssonen Fredrik Liew som är intendent på Moderna Museet och Västerviksdottern Karin Magnusson, som för en tid sedan lämnade chefsjobbet på Aftonbladet Kultur, efter bara ett år på plats. Det var synd att hon slutade så tidigt. Jag har tyvärr inga höga förhoppningar om en dynamisk och roligt kultursida längre.
Hursomhelst. Jag tänkte passa på att göra en kort intervju med mig själv angående mina äventyr på de sju haven.
Rikard 1: Hur känns det? (sportfråga)
Rikard 2: Det känns fantastiskt inspirerande. Tänk att ha möjlighet att ta ett break från en doktorandtjänst där jag verkligen kan förkovra mig i mina konstfilosofiska funderingar, och steppa in som sportjournalist, där jag får utlopp för allt det som jag tycker är så roligt med journalistiken och det som finns runt den.
Rikard 1: Jag vet att det är många som tycker att du är ovanligt bred som drar dig till dessa båda ämnen. Hur tänker du?
Rikard 2: Jag är förövrigt ganska smal, tycker jag. Joggar och gymmar... Nåväl. Jo, det kan jag förstå. Men det är inte så komplicerat. Jag fick ett tips för en fem år sedan. En god vän, Erik Janson, tyckte att jag hade något att säga, men samtidigt tyckte han att jag skulle ha nytta av lite journalistisk skolning. Därför började jag på Poppius journalistskola, och efter det fick jag ett sommarvikariat på Västerviks-Tidningen där jag under dåvarande sportchefen Sven-Åke Lindblad lärde mig massor - och samtidigt tilläts realisera en hel del egna idéer, vilket jag tror är viktigt att man får som ung mer oprövad journalist. Under hösten skrev jag sedan klart min magisteruppsats i estetik och utan större förhoppningar om en fortsättning på universitet fick jag dagarna efter att min uppsats var klar, en förfrågan från VT - ville jag hoppa in som allmänreporter? Det ville jag såklart och jag stannade i tre månader. Jag hade under tiden sökt och blivit antagen som doktorand i estetik. Och på den vägen är det. Jag frilansar så mycket jag hinner på olika håll. Men det har tyvärr blivit lite mindre av den varan den senaste tiden. Men jag har ett par jobb inbokade och jag ska öka takten när jag kan. Det vill säga, som svar på din fråga, jag tänker i mitt jobb, men inte så mycket runt det jag gör. Jag gör desto mer, skulle man kunna säga.
Rikard 1: Det tycker jag man får hålla med om. Vad har du för andra planer i sommar?
Rikard 2: Oj. Jag har så mycket inplanerat. Vänner ska besökas och vänner kommer på besök. Det är nästan fullbokat redan nu. Men jag ska även hinna med att riktigt varva ner. En rolig sak är att min nya kompis Harri på Seriezonen här i Uppsala har ett sommarboende i Tuna, som inte ligger så långt från Västervik. Jag ska hälsa på honom i sommar och då har han även med mina beställda serietidningar som jag inte kommer att kunna plocka upp på annat sätt. Strålande!
Rikard 1: Alla dessa serier. Vad handlar det om egentligen?
Rikard 2: Ja, det kan man fråga sig. Det är så här. Jag har sedan barnsben haft perioder då jag hittat olika saker som jag intresserat mig för. Det första stora intresset var film, sen kom fotbollen, efter det lärde jag mig spela gitarr, och senare kom hockeyintresset. Och nu hipp som happ som kom serieintresset. Jag är lika förvånade som du. Men samtidigt så tillåter jag mig själv att njuta av det. För jag tycker det är så ofantligt roligt att lära mig en helt ny värld, och inte bara lära mig den, dess koder, klyschor, former, metoder och så vidare, jag njuter verkligen av läsningen, ja i bästa fall i alla fall.
Rikard 1: Kommer du att skriva här på SARTS under sommaren?
Rikard 2: Jo, det kommer jag väl. Som tidigare när lusten faller på. Och det kommer bara att handla om mig och mina intressen samt någon mer eller mindre kritisk avstickare till en artikel eller två som jag hittar på nätet.
Rikard 1: Trevlig sommar!
Rikard 2: Detsamma!
måndag, juni 15, 2009
Reklamfilm på allvar
Jag brukar säga att reklam borde tas på större allvar i media. Jag menar alltså att reklamfilm borde uppskattas lite mer, få recensioner, anmälningar och alstra långa reportage. Men jag har egentligen aldrig gett något exempel, så frågan är naturligtvis, varför då?
Nu har jag valt ut fyra reklamfilmer som, tja, de är inte särskilt djupa i meningen Bruno K Öijer. Men de är bra – och inte minst roliga (lika roliga som Öijer?). Så roliga att, vad heter TV-serien nu, Kvarteret någonting, nu kom jag på det, Kvarteret Kråkan, borde se och lära. Kvarteret Kråkan är ju Sveriges mest hyllade och ja egentligen det enda svenska humorprogrammet på TV.
Den första filmen är egentligen min favorit. Den är så rolig att reklamhatare och anti-kapitalister omedelbart borde omvändas. Jag såg både Konstfacks och KKH:s slututställning. Två grejer var bra. Men det här, det är stor konst.
Den andra reklamfilmen är lite klyschig, alternativt en klassiker. Funkar alltid.
Nummer tre, som kanske borde vara nummer två (sic!) är lite väl stark. Men den är likväl fantastisk.
På något sätt vill man ha det så här på jobbet. Fast ändå inte. Bra. Instiktsfull. Lite poetisk.
Nu har jag valt ut fyra reklamfilmer som, tja, de är inte särskilt djupa i meningen Bruno K Öijer. Men de är bra – och inte minst roliga (lika roliga som Öijer?). Så roliga att, vad heter TV-serien nu, Kvarteret någonting, nu kom jag på det, Kvarteret Kråkan, borde se och lära. Kvarteret Kråkan är ju Sveriges mest hyllade och ja egentligen det enda svenska humorprogrammet på TV.
Den första filmen är egentligen min favorit. Den är så rolig att reklamhatare och anti-kapitalister omedelbart borde omvändas. Jag såg både Konstfacks och KKH:s slututställning. Två grejer var bra. Men det här, det är stor konst.
Den andra reklamfilmen är lite klyschig, alternativt en klassiker. Funkar alltid.
Nummer tre, som kanske borde vara nummer två (sic!) är lite väl stark. Men den är likväl fantastisk.
På något sätt vill man ha det så här på jobbet. Fast ändå inte. Bra. Instiktsfull. Lite poetisk.
lördag, juni 13, 2009
Klart man vill må bra
Jag och Frank Sinatra. ”On a clear day you can see forever”, sjunger Sinatra och jag nickar. Från rum till tid. Det är den förskjutningen jag tycker om. Inte i sig. Men den säger så mycket. Om mig. Och Frank. Då menar jag givetvis inte Kents Frank. Varför betyder Kent så mycket för mina generationskamrater? Sinatra är så mycket trevligare. Han säger så mycket mer. Dessutom, han är inte pretentiös. Det är inte riktigt sant.
När Kent får ur sig: ” En blank dank
låg så tungt i min hand
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmare än så
En blank förmiddag i handen på Frank”
Då sjunger Frank Sinatra: ”And on a clear day you can see forevermore.”
Den förra vill dra ner mig. Den senare vill att jag ska må bra.
När Kent vill att alla fans ska ta på sig en vit t-shirt på deras stora konsert, säger Frank Sinatra, ” You gotta love livin', baby, 'cause dyin' is a pain in the ass.
Ja.
Apropå rum och tid. Jag brukar skämtsamt säga att det var Botho Strauss pjäs Rummet och tiden som gjorde att jag förlorade intresset för samtida teater. Men det ligger nog mer i det än jag har trott. Jag såg den 1993 på Dramaten. Regi: Bergman.
Jag var och är ett stor supporter. Men jag var bara 16 år och lite ung för metaforiska tidsresor. Jag kommer ihåg att jag var positiv. Peer Gynt på stora scenen två år tidigare var likväl inte lika komplicerad.
Nåja. Nu ska jag gå ut.
Frank Sinatra.
Kents Jocke Berg. En samtida poet.
När Kent får ur sig: ” En blank dank
låg så tungt i min hand
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmare än så
En blank förmiddag i handen på Frank”
Då sjunger Frank Sinatra: ”And on a clear day you can see forevermore.”
Den förra vill dra ner mig. Den senare vill att jag ska må bra.
När Kent vill att alla fans ska ta på sig en vit t-shirt på deras stora konsert, säger Frank Sinatra, ” You gotta love livin', baby, 'cause dyin' is a pain in the ass.
Ja.
Apropå rum och tid. Jag brukar skämtsamt säga att det var Botho Strauss pjäs Rummet och tiden som gjorde att jag förlorade intresset för samtida teater. Men det ligger nog mer i det än jag har trott. Jag såg den 1993 på Dramaten. Regi: Bergman.
Jag var och är ett stor supporter. Men jag var bara 16 år och lite ung för metaforiska tidsresor. Jag kommer ihåg att jag var positiv. Peer Gynt på stora scenen två år tidigare var likväl inte lika komplicerad.
Nåja. Nu ska jag gå ut.
Frank Sinatra.
Kents Jocke Berg. En samtida poet.
torsdag, juni 11, 2009
Bra artikel i SvD i dag
Komprometterad. Så heter det. Det är vad jag är. Likväl skriver jag nu att Tobias Brandels artikel ”Konstnärer petas från konstbiennal” (11/6) är en mycket bra artikel. Det är kulturjournalistik av det här slaget vi läsare behöver mer av.
I grund och botten återfinns två stycken perspektiv i media gentemot samtida kulturproduktion: ett kulturskyddande och ett kulturgranskande. Den senare är inte så vanlig som den förra. Tyvärr.
Det är därför dagens artikel om hur ansvariga för Göteborgs konstbiennal är så viktig. Den markerar att representanter för kultursektorn granskas utifrån samma journalistiska metoder och attityder som andra sektorer. Här återfinns inge flum eller romantiskt. Nej, bara bra journalistik. Det är viktigt att kulturjournalistiken får vara så rak och okomplicerad. Kulturvärlden ska inte vara en skyddad verkstad. Men av någon anledning är det oftast så.
Brandel undersöker helt enkelt varför ansvariga för biennalen i Göteborg har dragit tillbaka inbjudningar till konstnärer de bjudit in sedan länge. Och det trots att de inbjudna konstnärerna under en längre tid har arbetat med den konst de ämnat visa. Brandel låter en representant för biennalen komma till tals, och likaså en representant för konstnärerna. Enkelt och framförallt bra.
Utifrån mitt perspektiv är det helt obegripligt att ansvariga för en biennal kan göra så här. Men som sagt, jag är komprometterad. Jag känner både Tobias Brandel och Stig Sjölund, som blir intervjuad i artikeln.
Är det något jag skulle ha velat tillägga till artikeln, så är det en ”kommentar”, det vill säga en liten artikel vid sidan om där en sakkunnig kritiker hade kunnat sätta denna nyhet i ett större sammanhang. Det finns flera bra ingångar, till exempel den i dag så aktuella debatten om konstnärens ersättning, eller rättare sagt, konstnärens brist på ersättning när denne arbetar för en offentligt finansierad institution. Men som läsare kan man inte få allt, alltid. Kanske blir det uppföljning, och då kan det kanske bli en kommentar?
I grund och botten återfinns två stycken perspektiv i media gentemot samtida kulturproduktion: ett kulturskyddande och ett kulturgranskande. Den senare är inte så vanlig som den förra. Tyvärr.
Det är därför dagens artikel om hur ansvariga för Göteborgs konstbiennal är så viktig. Den markerar att representanter för kultursektorn granskas utifrån samma journalistiska metoder och attityder som andra sektorer. Här återfinns inge flum eller romantiskt. Nej, bara bra journalistik. Det är viktigt att kulturjournalistiken får vara så rak och okomplicerad. Kulturvärlden ska inte vara en skyddad verkstad. Men av någon anledning är det oftast så.
Brandel undersöker helt enkelt varför ansvariga för biennalen i Göteborg har dragit tillbaka inbjudningar till konstnärer de bjudit in sedan länge. Och det trots att de inbjudna konstnärerna under en längre tid har arbetat med den konst de ämnat visa. Brandel låter en representant för biennalen komma till tals, och likaså en representant för konstnärerna. Enkelt och framförallt bra.
Utifrån mitt perspektiv är det helt obegripligt att ansvariga för en biennal kan göra så här. Men som sagt, jag är komprometterad. Jag känner både Tobias Brandel och Stig Sjölund, som blir intervjuad i artikeln.
Är det något jag skulle ha velat tillägga till artikeln, så är det en ”kommentar”, det vill säga en liten artikel vid sidan om där en sakkunnig kritiker hade kunnat sätta denna nyhet i ett större sammanhang. Det finns flera bra ingångar, till exempel den i dag så aktuella debatten om konstnärens ersättning, eller rättare sagt, konstnärens brist på ersättning när denne arbetar för en offentligt finansierad institution. Men som läsare kan man inte få allt, alltid. Kanske blir det uppföljning, och då kan det kanske bli en kommentar?
tisdag, juni 09, 2009
DeLorean som film?
När jag var 8 år såg jag Tillbaka till framtiden för första gången. Sedan dess har jag önskat mig en DeLorean. Än har det inte slagit in.
Jag ska ärligt säga att jag inte är särskilt intresserad av bilar. Men jag kan tänka mig en sådan, men det går även bra med en Jaguar, vilken modell som helst egentligen. Vi får se hur det blir med det.
Via eminenta filmsajten Slashfilm.com ser jag nu att en film om John DeLorean och dennes bil är på gång. Jag längtar redan nu. Läs HÄR. Biltillverkare verkar överlag vara lite speciella. DeLorean verkar komplett galen! Ett rykte som jag har hört, vilket säkert inte är sant, om när bilföretaget gick omkull, då fick DeLorean, under ett antal månader sina arbetare att fortsätta tillverka bilar - men e fick ingen lön. När det sedan förstod att de aldrig någonsin skulle få den lön de arbetat för, tog de alla reservdelar och körde ner dem i en sjö i närheten av fabriken. Som hämnd kan man tycka att det är lite verkningslöst - alla de 2500 DeLorean-bilar som tillverkades är gjorda i rostfritt stål...
Nåja. Och var har jag hört det?
Jag ska ärligt säga att jag inte är särskilt intresserad av bilar. Men jag kan tänka mig en sådan, men det går även bra med en Jaguar, vilken modell som helst egentligen. Vi får se hur det blir med det.
Via eminenta filmsajten Slashfilm.com ser jag nu att en film om John DeLorean och dennes bil är på gång. Jag längtar redan nu. Läs HÄR. Biltillverkare verkar överlag vara lite speciella. DeLorean verkar komplett galen! Ett rykte som jag har hört, vilket säkert inte är sant, om när bilföretaget gick omkull, då fick DeLorean, under ett antal månader sina arbetare att fortsätta tillverka bilar - men e fick ingen lön. När det sedan förstod att de aldrig någonsin skulle få den lön de arbetat för, tog de alla reservdelar och körde ner dem i en sjö i närheten av fabriken. Som hämnd kan man tycka att det är lite verkningslöst - alla de 2500 DeLorean-bilar som tillverkades är gjorda i rostfritt stål...
Nåja. Och var har jag hört det?
måndag, juni 08, 2009
Birnbaum, så trevlig!
Jag har aldrig träffat Daniel Birnbaum. Men jag har intervjuat honom, via e-post. Läs HÄR (2007). Vi är många som vill att han tar över efter Nittve på Moderna, om Nittve nu slutar, hans kontrakt går ut.
Jag kan inte komma på någon annan person i konstvärlden som är så omtyckt i alla läger.
En gång i tiden föreläste han på estetiken i Uppsala, långt innan jag kom dit. Än i dag talar man varmt om honom.
Jag har skummat de intervjuer som har dykt upp nu när han är extra aktuell. Birnbaum är alltid aktuell. Nu är han extra aktuell. Den absolut bästa och inte minst trevligaste intervjun är signerad Per Svensson. Läs den i Sydsvenskan, HÄR.
Jag kan inte komma på någon annan person i konstvärlden som är så omtyckt i alla läger.
En gång i tiden föreläste han på estetiken i Uppsala, långt innan jag kom dit. Än i dag talar man varmt om honom.
Jag har skummat de intervjuer som har dykt upp nu när han är extra aktuell. Birnbaum är alltid aktuell. Nu är han extra aktuell. Den absolut bästa och inte minst trevligaste intervjun är signerad Per Svensson. Läs den i Sydsvenskan, HÄR.
Venedig!
Jag måste säga att jag är oförskämt glad över att Nathalie Djurberg tilldelades Silverlejonet, priset som går till den mest lovande unga konstnären. Läs i DN. Jag har följt Djurberg länge och det är lätt att konstatera att hon är ett geni. Ja, jag vet det låter som en överdrift. Men om vi accepterar att det finns genier, och om vi accepterar att det finns genier även i våra dagar, och inte bara för två-tre hundra år sedan, som Goethe, så måste Djurberg vara en av vår tids genier. En enkel logisk slutledning.
Om jag med ett ord skulle ge mig på att sammanfatta Djurbergs storhet skulle det bli, särling.
Jag har träffat så många generationskamrater till Djurberg som kan konstvärldssystemet utan och innan, och som vet precis hur Maria Lind tänker. Visst, det är ingen nackdel att veta vad som gäller. Men det är bättre att själv hitta på, än att apa efter.
En annan sak. Varför har SvD ingen som rapporterar från Venedig? Det är ju pinsamt. Clemens Poellinger gjorde en intervju med Birnbaum, och det är bra, men läsaren måste få veta vad som händer där nu! Varför tycker inte SvD att konstbevakningen är viktig?
Om jag med ett ord skulle ge mig på att sammanfatta Djurbergs storhet skulle det bli, särling.
Jag har träffat så många generationskamrater till Djurberg som kan konstvärldssystemet utan och innan, och som vet precis hur Maria Lind tänker. Visst, det är ingen nackdel att veta vad som gäller. Men det är bättre att själv hitta på, än att apa efter.
En annan sak. Varför har SvD ingen som rapporterar från Venedig? Det är ju pinsamt. Clemens Poellinger gjorde en intervju med Birnbaum, och det är bra, men läsaren måste få veta vad som händer där nu! Varför tycker inte SvD att konstbevakningen är viktig?
lördag, juni 06, 2009
Forsberg gör något bra i dag
Expressens konstkritiker Nils Forsberg uppmärksammar att jag nämner honom i min bloggpost "Ny blogg och en potentiell debatt". Han har lämnat en kommentar.
Jag skrev så här: "Forsberg är en av den svenska konstkritikens bästa stilister, även om jag ibland undrar om han gillar konst. Det vore roligt om han var så där oresonligt översvallande någon gång."
Forsbergs replik:
"Hej Rikard och tack så hemskt mycket för dina vänliga ord. Men jag älskar ju konst! Det är kanske därför jag låter grinig ibland, när konsten (eller konstvärlden) inte är så fantastisk som den kan vara.
Cordialmentne da Venezia,
Nils Forsberg"
Det var ett elegant svar, tycker jag.
I dag gör Forsberg en bra sak i hans text om öppningen av Venedigbiennalen. Läs HÄR.
Forsberg tar upp det lite underliga faktumet att Amy Simon, som är gift med Magasin 3:s David Neuman, deltar i Daniel Birnbaums show. Nästa steg för Forsberg är helt enkelt att fråga Birnbaum, vad ingen svensk journalist/kritiker har frågat honom (mig veterligen): Varför har du med Amy Simon, och har det något att göra med att hon är gift med Neuman? Birnbaum arbetar delvis för Magasin 3.
Amy Simon är inte helt okänd, men nästan och hon anses, om man tillåter sig ett slags medelsnitt av kritik, inte som särskilt bra. Men jag ska ärligt säga att jag inte har en aning. Hon kan vara superbegåvad.
Jag har känt till att Amy Simon skulle vara med sedan i februari. Eller det var då ryktena började. Att svensk dagspress inte har ens i förbifarten nämnt detta, tycker jag är tråkigt. Som vanligt så gullas det med kulturen. Eller som när jag tipsade en stor svensk dagstidning om att en stor utställning på ett svenskt museum hade gått back med miljoner. Svaret från kulturjournalisten, som jag trodde var intresserad av journalistik: "Att få se X i Sverige var värt mer än fem sketna miljoner."
Det är bara i kulturvärlden statliga pengar kan försvinna med följden att dagspressen rycker på axlarna. Jag skriver X eftersom jag redan har ett jobb, och i nuläget inte hinner undersöka om ryktet var/är sant. Men jag tänkte att den heltidsarbetande journalisten kanske skulle kolla det. Men nej.
Jag skrev så här: "Forsberg är en av den svenska konstkritikens bästa stilister, även om jag ibland undrar om han gillar konst. Det vore roligt om han var så där oresonligt översvallande någon gång."
Forsbergs replik:
"Hej Rikard och tack så hemskt mycket för dina vänliga ord. Men jag älskar ju konst! Det är kanske därför jag låter grinig ibland, när konsten (eller konstvärlden) inte är så fantastisk som den kan vara.
Cordialmentne da Venezia,
Nils Forsberg"
Det var ett elegant svar, tycker jag.
I dag gör Forsberg en bra sak i hans text om öppningen av Venedigbiennalen. Läs HÄR.
Forsberg tar upp det lite underliga faktumet att Amy Simon, som är gift med Magasin 3:s David Neuman, deltar i Daniel Birnbaums show. Nästa steg för Forsberg är helt enkelt att fråga Birnbaum, vad ingen svensk journalist/kritiker har frågat honom (mig veterligen): Varför har du med Amy Simon, och har det något att göra med att hon är gift med Neuman? Birnbaum arbetar delvis för Magasin 3.
Amy Simon är inte helt okänd, men nästan och hon anses, om man tillåter sig ett slags medelsnitt av kritik, inte som särskilt bra. Men jag ska ärligt säga att jag inte har en aning. Hon kan vara superbegåvad.
Jag har känt till att Amy Simon skulle vara med sedan i februari. Eller det var då ryktena började. Att svensk dagspress inte har ens i förbifarten nämnt detta, tycker jag är tråkigt. Som vanligt så gullas det med kulturen. Eller som när jag tipsade en stor svensk dagstidning om att en stor utställning på ett svenskt museum hade gått back med miljoner. Svaret från kulturjournalisten, som jag trodde var intresserad av journalistik: "Att få se X i Sverige var värt mer än fem sketna miljoner."
Det är bara i kulturvärlden statliga pengar kan försvinna med följden att dagspressen rycker på axlarna. Jag skriver X eftersom jag redan har ett jobb, och i nuläget inte hinner undersöka om ryktet var/är sant. Men jag tänkte att den heltidsarbetande journalisten kanske skulle kolla det. Men nej.
Jag var först i Sverige!
Fantastiskt! Vilken service! På väg från tåget till institutionen tittade jag in hos mina vänner på Seriezonen. Ännu hade inte veckans leverans kommit – och dessutom är den vanligtvis uppackad först på måndagen eller tisdagen efter att den kommit. Men ibland har jag haft tur. Harri i dag kl 11:
– Efter 2 vet jag om den kommer i dag eller inte.
– Då tittar jag ner sen, säger jag som egentligen var på väg för att träffa min handledare.
Klockan 3 efter några timmars upplysande avhandlingssamtal går jag ner till Seriezonen igen. Jag är redo för min seriefix, min helgdos, min nöjeskick. Och i dag hade jag tur. Jag var först i Uppsala, sannolikt i hela Sverige med att hålla i nya – det allra första – numret av Batman & Robin. Den kom ut för bara någon dag sedan i USA. Förväntningarna har varit skyhöga enda sedan DC Comics annonserade att Grant Morrison tillsammans med Frank Quitley skulle skriva, respektive teckna, denna klassiska serie, nu när Bruce Wayne tycks ha gått hädan och en ny Batman har sett dagens lju…nej, nattens mörker.
Så här ser jag det: Grant Morrison är begåvad. Hans All-Star Superman var fantastisk. En av de bästa och mest originella serier jag har läst. Men vad som gjorde att den serien – och nu också gör Batman & Robin till något högst ovanligt, är Frank Quitley. Nåja. Batman & Robin har bara kommit i ett nummer än så länge. Men det ser bra ut så här långt.
Som ingen annan gör Quitley sina karaktärer…tja…fula…och själfulla. Kostymerna är kraftiga; tygerna, eller skinnet, är tjockt, veckat, nästan skrynkligt och på fötterna har våra hjältar inte bara en tunn kostymbyxa som övergår i strumpa, utan skor, nästan lite klumpiga sådana. Och han fångar också tid på ett sätt som ingen annan. En serieruta fångar inte bara en känsla, en snabb händelse, utan lyfter fram ett förlopp på ett sätt som ingen annan tecknare jag känner till. Dessutom använder han sig av klassiska serieljud som Boom! eller Splash! genom att skriva in dem i det som boomar och splashar, eld respektive vatten. Snyggt.
– Efter 2 vet jag om den kommer i dag eller inte.
– Då tittar jag ner sen, säger jag som egentligen var på väg för att träffa min handledare.
Klockan 3 efter några timmars upplysande avhandlingssamtal går jag ner till Seriezonen igen. Jag är redo för min seriefix, min helgdos, min nöjeskick. Och i dag hade jag tur. Jag var först i Uppsala, sannolikt i hela Sverige med att hålla i nya – det allra första – numret av Batman & Robin. Den kom ut för bara någon dag sedan i USA. Förväntningarna har varit skyhöga enda sedan DC Comics annonserade att Grant Morrison tillsammans med Frank Quitley skulle skriva, respektive teckna, denna klassiska serie, nu när Bruce Wayne tycks ha gått hädan och en ny Batman har sett dagens lju…nej, nattens mörker.
Så här ser jag det: Grant Morrison är begåvad. Hans All-Star Superman var fantastisk. En av de bästa och mest originella serier jag har läst. Men vad som gjorde att den serien – och nu också gör Batman & Robin till något högst ovanligt, är Frank Quitley. Nåja. Batman & Robin har bara kommit i ett nummer än så länge. Men det ser bra ut så här långt.
Som ingen annan gör Quitley sina karaktärer…tja…fula…och själfulla. Kostymerna är kraftiga; tygerna, eller skinnet, är tjockt, veckat, nästan skrynkligt och på fötterna har våra hjältar inte bara en tunn kostymbyxa som övergår i strumpa, utan skor, nästan lite klumpiga sådana. Och han fångar också tid på ett sätt som ingen annan. En serieruta fångar inte bara en känsla, en snabb händelse, utan lyfter fram ett förlopp på ett sätt som ingen annan tecknare jag känner till. Dessutom använder han sig av klassiska serieljud som Boom! eller Splash! genom att skriva in dem i det som boomar och splashar, eld respektive vatten. Snyggt.
Batman & Robin # 1, 2009. Grant Morrison & Fran Quitley.
Även om de som skriver lägger ribban för det djup, om man så vill, återfinns i serien, de intriger och vändningar, som bjuds, är jag svag för bilderna, även det givetvis är kombinationen text/bild och dess möjligheter och begränsningar som är seriekonstens kärna. Dessutom, vad vore den senaste inkarnationen av Captain America utan Ed Brubakers text, eller varför inte ta klassiska exempel som Frank Miller och hans högst begåvade text i Ronin eller en klassisk text som Alan Moores i Watchmen.
Men likväl. Bilderna. Jag känner så här. En hyfsat skriven serie, som pågående serien Hulk, skriven av Jeph Loeb, är extremt läsvärd (sevärd) framförallt på grund av hur och vad Ed McGuinness tecknar. Serien må vara banal, på gränsen till dum. Och inte för att det gör mig fem öre. Men bilderna. Oj. McGuinnes är både extremt tekniskt skicklig, och dessutom så rolig. Hans bilder är nästan ”cartoon” fast lite, något mer, ett uns mer, vuxna. Serien handlar trots allt om ett stort grönt monster som krossar allt i sin väg. Hur ”smart” blir det?
Det finns andra tecknare. Ser jag en serie där Steve McNiven, John Romita Jr eller Jim Lee bidrar, så står jag där och tummar. Minuten senare har jag tagit fram plånboken. Sekunden efter det skuttar jag hem, glad som ett barn. Och sen, då ligger jag i den röda soffan och läser – tittar.
Men likväl. Bilderna. Jag känner så här. En hyfsat skriven serie, som pågående serien Hulk, skriven av Jeph Loeb, är extremt läsvärd (sevärd) framförallt på grund av hur och vad Ed McGuinness tecknar. Serien må vara banal, på gränsen till dum. Och inte för att det gör mig fem öre. Men bilderna. Oj. McGuinnes är både extremt tekniskt skicklig, och dessutom så rolig. Hans bilder är nästan ”cartoon” fast lite, något mer, ett uns mer, vuxna. Serien handlar trots allt om ett stort grönt monster som krossar allt i sin väg. Hur ”smart” blir det?
Det finns andra tecknare. Ser jag en serie där Steve McNiven, John Romita Jr eller Jim Lee bidrar, så står jag där och tummar. Minuten senare har jag tagit fram plånboken. Sekunden efter det skuttar jag hem, glad som ett barn. Och sen, då ligger jag i den röda soffan och läser – tittar.
Hulk # 4, 2008. Jeph Loeb & Ed McGuinness.
fredag, juni 05, 2009
J. D. Salingers son är Captain America
Jo, det är faktiskt sant. År 1990 spelade J. D. Salingers son, Matt Salinger, rollen som Captain America i filmen med samma namn. Filmen floppade.
Här ser vi hur Captain America slår två flugor i en smäll, så att säga.
Matt Salinger debuterade i filmen Revenge of the Nerds och har även spelat en mindre roll i TV-serien 24. Han är en uppskattad teaterskådespelare och regissör, enligt Wikipedia.
Här trailern till Captain America (1990). Nu håller en hel serievärld tummarna för att nya filmen kommer att bli, kanske lite bättre.
Här ser vi hur Captain America slår två flugor i en smäll, så att säga.
Matt Salinger debuterade i filmen Revenge of the Nerds och har även spelat en mindre roll i TV-serien 24. Han är en uppskattad teaterskådespelare och regissör, enligt Wikipedia.
Här trailern till Captain America (1990). Nu håller en hel serievärld tummarna för att nya filmen kommer att bli, kanske lite bättre.
torsdag, juni 04, 2009
Det samtida uttrycket?
Provocerande konsthantverk, eller något annt?
I dag skriver SvD Kulturs Erika Treijs om utställningen Sakernas tillstånd som öppnar på Kulturhuset i Stockholm i morgon 5 juni.
Treijs är en habil reporter. Men jag har några funderingar. Den här gången förstår jag inte helt och fullt vad hon menar.
Så här skriver hon i artikeln med rubriken ”Konstarter som ändrat normen”:
”Till grund ligger utställningen Ingenmansland som visades för tjugo år sedan. En utställning
som mest kom att handla om att definiera konsthantverket som konstart. Idag är konsthantverket en lika stor och naturlig del av det samtida uttrycket som konsten, men med ett annat förhållningsätt till materialet.”
Vad innebär det att definiera konsthantverk som konstart?
Vad är det samtida uttrycket?
Ett annat förhållningssätt till materialet?
Kanske är det bara jag. Men för mig blir det näst intill obegripligt.
Ska konsthantverk som konstart diskuteras, måste man tydliggöra gränsen mellan konst och konsthantverk och om det är rimligt att tala om en sådan gräns, tycker jag. Vad är det för fel med konsthantverk som konsthantverk, vad gör det för skillnad om den ses som konst,?
Som reporter måste man ställa den enkla frågan, även om konsthantverkaren blir irriterad: Varför är det viktigt att konsthantverk är konst?
Det är nyckeln. Det är en ungefär lika självklar fråga som: ”Varför tycker du som representant för det politiska partiet x att skatten ska höjas?”
Det är okej att ställa följdfrågor till kulturarbetare. De går inte sönder.
Treijs slår fast att konsthantverk är en lika stor och naturlig del av det samtida uttrycket som konsten.
Detta förstår jag faktiskt inte alls. Jag tror att nyckeln är ”samtida uttrycket”. Vad skiljer detta från till exempel det dåtida uttrycket? Vad det nu skulle tänkas vara. Det är som om det fattas några stycken i artikeln. Kanske har någon klippt?
Och slutligen, är det rimligt att tala om ett annat förhållningssätt till materialet, utan att säga något om det? Nu upplyses vi bara om att det är annorlunda, men på vilket sätt.
Nåväl. Nu vet jag i alla fall att utställningen öppnar, var den visas, och ungefär vad den handlar om.
I dag skriver SvD Kulturs Erika Treijs om utställningen Sakernas tillstånd som öppnar på Kulturhuset i Stockholm i morgon 5 juni.
Treijs är en habil reporter. Men jag har några funderingar. Den här gången förstår jag inte helt och fullt vad hon menar.
Så här skriver hon i artikeln med rubriken ”Konstarter som ändrat normen”:
”Till grund ligger utställningen Ingenmansland som visades för tjugo år sedan. En utställning
som mest kom att handla om att definiera konsthantverket som konstart. Idag är konsthantverket en lika stor och naturlig del av det samtida uttrycket som konsten, men med ett annat förhållningsätt till materialet.”
Vad innebär det att definiera konsthantverk som konstart?
Vad är det samtida uttrycket?
Ett annat förhållningssätt till materialet?
Kanske är det bara jag. Men för mig blir det näst intill obegripligt.
Ska konsthantverk som konstart diskuteras, måste man tydliggöra gränsen mellan konst och konsthantverk och om det är rimligt att tala om en sådan gräns, tycker jag. Vad är det för fel med konsthantverk som konsthantverk, vad gör det för skillnad om den ses som konst,?
Som reporter måste man ställa den enkla frågan, även om konsthantverkaren blir irriterad: Varför är det viktigt att konsthantverk är konst?
Det är nyckeln. Det är en ungefär lika självklar fråga som: ”Varför tycker du som representant för det politiska partiet x att skatten ska höjas?”
Det är okej att ställa följdfrågor till kulturarbetare. De går inte sönder.
Treijs slår fast att konsthantverk är en lika stor och naturlig del av det samtida uttrycket som konsten.
Detta förstår jag faktiskt inte alls. Jag tror att nyckeln är ”samtida uttrycket”. Vad skiljer detta från till exempel det dåtida uttrycket? Vad det nu skulle tänkas vara. Det är som om det fattas några stycken i artikeln. Kanske har någon klippt?
Och slutligen, är det rimligt att tala om ett annat förhållningssätt till materialet, utan att säga något om det? Nu upplyses vi bara om att det är annorlunda, men på vilket sätt.
Nåväl. Nu vet jag i alla fall att utställningen öppnar, var den visas, och ungefär vad den handlar om.
onsdag, juni 03, 2009
Avengers Assemble!
Nu har logotyperna för Iron Man 2, Thor, Captain America - och Avengers, filmen där de alla samlas och fajtas mot - inte Doktor Doom, inte Magneto...men vem? Kolla HÄR.
Jon Favreau som regisserar Iron Man 2 twittrar om inspelningen HÄR.
Det är så sjukt långt kvar tills filmerna har premiär:
Iron Man 2 kommer 7 maj 2010.
Thor 20 maj 2011.
Captain America 22 july 2011.
Avengers 4 maj 2012.
Jag förstår inte hur jag ska klara av att vänta.
Den första Iron Man-filmen var fantastisk, så jag känner mig helt lugn inför del två. Thor känns också okej. Det kommer sannolikt att bli en kostymfilm, där karaktärerna pratar någon slags "nordisk" dialekt, och kanske kör lite vers. Kenneth Branagh regisserar, vilket ju är fantastiskt.
Däremot är jag nervös, ja inte bara nervös, jag är lite stressad inför tanken på Captain America som film. Så här ligger det nämligen till: "Cap" springer omkring i amerikanska flaggan och har en stor sköld prydd av en amerikansk stjärna. Hans nemesis är en nazist som har, hör och häpna, ett huvud som bara är en skalle - en röd skalle, därav hans namn Red Skull. Kan detta fungera på film?
Sen är förstås tanken att alla dessa hjältar ska samlas i Avengers...puh.
Jon Favreau som regisserar Iron Man 2 twittrar om inspelningen HÄR.
Det är så sjukt långt kvar tills filmerna har premiär:
Iron Man 2 kommer 7 maj 2010.
Thor 20 maj 2011.
Captain America 22 july 2011.
Avengers 4 maj 2012.
Jag förstår inte hur jag ska klara av att vänta.
Den första Iron Man-filmen var fantastisk, så jag känner mig helt lugn inför del två. Thor känns också okej. Det kommer sannolikt att bli en kostymfilm, där karaktärerna pratar någon slags "nordisk" dialekt, och kanske kör lite vers. Kenneth Branagh regisserar, vilket ju är fantastiskt.
Däremot är jag nervös, ja inte bara nervös, jag är lite stressad inför tanken på Captain America som film. Så här ligger det nämligen till: "Cap" springer omkring i amerikanska flaggan och har en stor sköld prydd av en amerikansk stjärna. Hans nemesis är en nazist som har, hör och häpna, ett huvud som bara är en skalle - en röd skalle, därav hans namn Red Skull. Kan detta fungera på film?
Sen är förstås tanken att alla dessa hjältar ska samlas i Avengers...puh.
Det fanns en tid...
...när jag ihärdigt lyssnade på Daft Punk. Och även om jag uppskattar dem även i dag, sitter jag knappast längre och diggar sådär en eftermiddag efter att ha flyttat stycken hit och dit i min avhandlingstext. Men en sak vill jag nog hävda såhär en onsdagseftermiddag innan jag sticker ut på en joggingtur i Stadsskogen, och det är att det finns en låttitel jag uppskattar mer än andra. Jag vet inte riktigt varför, det bara är så.
Daftenpunk.
Det första spåret på Daft Punks första skiva Homework.
Daftenpunk. Det finns något innerligt där. Nej. Det gör det inte. Men det är en bra titel på ett spår.
Daftenpunk.
Det första spåret på Daft Punks första skiva Homework.
Daftenpunk. Det finns något innerligt där. Nej. Det gör det inte. Men det är en bra titel på ett spår.
tisdag, juni 02, 2009
Ny blogg och en potentiell debatt
Expressens konstkritiker Nils Forsberg bloggar från Venedigbiennalen, HÄR. Forsberg är en av den svenska konstkritikens bästa stilister, även om jag ibland undrar om han gillar konst. Det vore roligt om han var så där oresonligt översvallande någon gång. Det bör bli en rolig blogg. Den ska följas.
UPPDATERING: Även Aftonbladet bloggar från Venedig. De är tre på plats, Sinziana Ravini, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre. Läs HÄR.
Aftonbladets Frans Josef Petersson skriver i dag om den ojämna genusbalansen i Moderna Museets utställningar. Mindre kvinnor, mer män. Ett tacksamt ämne, en tydlig vinkling. Jag tror inte att Moderna replikerar.
En debatt som faktiskt vore roligare att följa, tycker jag, är den som skulle inledas med ett angrepp, inte på något så faktiskt som i detta fall, utan på något mer smakbetingat, på kvaliteten av det som visas. Det vore bra om någon kritiker ville skriva en debattartikel om hur dålig konst museet visar. När David Elliot var chef så skrevs sådana artiklar stup i kvarten. Hm, intressant. Jag var faktiskt på gång med en sådan artikel. Men fick på ett tidigt stadie nej. Alla älskar Moderna nu. Fast i mitt fall handlade det om att de som jag tänkte skulle publicera min artikel, inte ville ha replik från Moderna. Eeh. Som om det vore något dåligt. Och så illa är det inte ställt med museet. Inte nu. Det ser bra ut. Oftast.
Det vore intressant om någon kunde göra en genusundersökning på personalstyrkan på svenska museer, ja, till exempel på Moderna Museet. Det kanske är tio procent som är män som arbetar där. Alla män är givetvis chefer. Nåja. Så är det inte riktigt. Det senare alltså.
UPPDATERING: Även Aftonbladet bloggar från Venedig. De är tre på plats, Sinziana Ravini, Camilla Hammarström och Ulrika Stahre. Läs HÄR.
Aftonbladets Frans Josef Petersson skriver i dag om den ojämna genusbalansen i Moderna Museets utställningar. Mindre kvinnor, mer män. Ett tacksamt ämne, en tydlig vinkling. Jag tror inte att Moderna replikerar.
En debatt som faktiskt vore roligare att följa, tycker jag, är den som skulle inledas med ett angrepp, inte på något så faktiskt som i detta fall, utan på något mer smakbetingat, på kvaliteten av det som visas. Det vore bra om någon kritiker ville skriva en debattartikel om hur dålig konst museet visar. När David Elliot var chef så skrevs sådana artiklar stup i kvarten. Hm, intressant. Jag var faktiskt på gång med en sådan artikel. Men fick på ett tidigt stadie nej. Alla älskar Moderna nu. Fast i mitt fall handlade det om att de som jag tänkte skulle publicera min artikel, inte ville ha replik från Moderna. Eeh. Som om det vore något dåligt. Och så illa är det inte ställt med museet. Inte nu. Det ser bra ut. Oftast.
Det vore intressant om någon kunde göra en genusundersökning på personalstyrkan på svenska museer, ja, till exempel på Moderna Museet. Det kanske är tio procent som är män som arbetar där. Alla män är givetvis chefer. Nåja. Så är det inte riktigt. Det senare alltså.
måndag, juni 01, 2009
Karins sista blev hennes bästa
Nåja. Nu vet jag faktiskt inte om det är Karin Magnussons sista krönika. Men hon har i alla fall annonserat att hon slutar som kulturchef på Aftonbladet. Men sånt kan nog dröja. Eller inte.
Jag vet att jag har varit kritisk till Karin Magnussons texter, inte bara hennes för den delen, flera val som Aftonbladet kultur har gjort har förvånat mig, irriterat mig. Och då menar jag inte den lilla, lilla öppningen mot populärkultur som har initierats. Den öppningen tycker jag bara borde ha varit större. Dessutom har konstbevakningen blivit ledande. Det menar jag verkligen.
Hursomhelst. Jag vill verkligen rekommendera dem som ramlar in på den här bloggen att läsa den här krönikan av Karin Magnusson. Anlednigen är enkel: Den är rolig och Magnusson visar att hon på ett elegant kan använda sig av samtida kultur för att göra en poäng. Här nämns Woody Allen, Lars Norén, Ingmar Bergman, Arthur Miller, Sopranos, In treatment och Batman. Och det blir inte krystat. Det blir bra.
Hur lyder klyschan nu igen. Det är när man inte har något att förlora som man verkligen kan prestera? Snart börjar Karin Magnusson som debattredaktör på Aftonbladet. Om hon inte redan sitter där. Vad vet jag?
Jag vet att jag har varit kritisk till Karin Magnussons texter, inte bara hennes för den delen, flera val som Aftonbladet kultur har gjort har förvånat mig, irriterat mig. Och då menar jag inte den lilla, lilla öppningen mot populärkultur som har initierats. Den öppningen tycker jag bara borde ha varit större. Dessutom har konstbevakningen blivit ledande. Det menar jag verkligen.
Hursomhelst. Jag vill verkligen rekommendera dem som ramlar in på den här bloggen att läsa den här krönikan av Karin Magnusson. Anlednigen är enkel: Den är rolig och Magnusson visar att hon på ett elegant kan använda sig av samtida kultur för att göra en poäng. Här nämns Woody Allen, Lars Norén, Ingmar Bergman, Arthur Miller, Sopranos, In treatment och Batman. Och det blir inte krystat. Det blir bra.
Hur lyder klyschan nu igen. Det är när man inte har något att förlora som man verkligen kan prestera? Snart börjar Karin Magnusson som debattredaktör på Aftonbladet. Om hon inte redan sitter där. Vad vet jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)