God Jul & Gott Nytt År!

Man bara måste vara ombytlig

Ny recension av Tanke och temperament

På Konsten.net recenserar konstkritikern Anders Olofsson Tanke och temperament, boken där jag gjort ett stort urval av konstkritikern Lars O Ericssons kritik publicerat i DN och SvD mellan 1987 och 2012.
Förlag: Orosdi-Back.

Läs recensionen HÄR.

Det där samtalet...

Ny bok om Anna Odell - av undertecknad

Den här texten återfanns i dag på Orosdi-Backs blogg:

"Anna Odells efterlängtade filmdebut “Återträffen” går just nu på biografer runt om i Sverige. I filmen försöker hon föreställa sig hur klassåterträffen skulle se ut, 20 år efter det att klass 9 c slutade grundskolan,  dit hon inte blev bjuden. Feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts. Under hösten 2014 kommer en bok ut på Orosdi-Back om Anna Odells konst. Boken ingår i serien Svenska illustratörer och konstnärer och texten skrivs av Rikard Ekholm."

HÄR.

Återkommer med mer information.

DN och Konstperspektiv recenserar

Två recensioner har publicerats av Lars O Ericssons Tanke och temperament (Orosdi Back), boken jag är redaktör för.

Ingen av recensionerna finns tyvärr på nätet. Recensionen i DN publicerades torsdagen 28/11 och Konstperspektivs recension publicerades i nya numret som kom fredagen 29/11.

Fint att se att recensionerna har börjat komma.

Danto har avlidit -- men inte i Sverige...

Arthur C. Danto har avlidit - faktum är att han dog redan fredagen 25 oktober, 89 år gammal.
Men ingen svensk tidning överhuvudtaget har uppmärksammat detta.

Inte Dagens Nyheter.
Inte SvD.
Inte Expressen.
Inte Aftonbladet.
Inte GP.
Inte Sydsvenskan.
Inte UNT.

Däremot i Norge har Klassekampen och Dagbladet uppmärksammat hans gärning.

Senast Danto nämndes i en svensk dagstidning var i Aftonbladet 13 oktober. Men då mer i förbigående. Det är nämligen så att den beläste David Bowie har Dantos bok Beyond The Brillo Box på sin 100 topp-lista av böcker.

Men det måste sägas. Danto är en av vår tids allra viktigaste konstfilosofer, men alltså inte ett ord om denne filosof i svensk press. BEDRÖVLIGT. Det hade ju naturligtvis varit mycket påpassligt om någon eller några passade på att uppmärksamma honom nu.

Tystnaden säger något om svenska kultursidor i dag; kompetensen, viljan och den tid som finns för eftertanke.

Läs om Danto i New York Times.

Intresserad av klockor - läs den här...

Det finns en seriös och bra bloggliknande sida som går under namnet HODINKEE, som är grymt läsvärd för den som är intresserad av klockor av de lite mer exklusiva snittet.

Sidan drivs av en lite knubbig ung amerikan som bor i NYC vid namn Benjamin Clymer.

Han har ett enastående kontaktnät och har mycket bra koll på exklusiva klockor.

Hodinkee har flera skribenter, men det är framförallt Clymers bidrag som sticker ut.

Rekommenderas varmt.

Filmen var väldigt bra - middagen riktigt god

Thor: The Dark World är en riktigt bra film, i sin genre, som det heter.

Mycket sevärd.

Hade glädjen att se filmen tillsammans med Karl Nyberg, som hade den goda smaken att bjuda mig på middag efter filmvisningen.

En sann gentleman.

Den första Thor-filmen såg Kalle och jag i Uppsala när den kom, under liknande glädjeladdade omständigheter.

En annan sak. Kom ihåg att alltid ha koll på rosetten!

Filmen ser oförskämt bra ut

I morgon är det dags, Thor 2, eller Thor: The Dark World har Sverigepremiär.

Klart att man är på plats. Den första Thor-filmen kom som en positiv överraskning. Och nya filmen ser mycket lovande ut -- för oss som har intresset, ska man kanske tillägga.

Thor och halvbrodern Loki kramas. Postern är en mash up mellan två originalpostrar, en där Thor kramar sin flickvän, och en där Loki ensam råder.

I randig pyjamas

Absolut. Fixar jag.

Här är den! Boken kommer nu äntligen ut

Så här ser den ut. Den mycket efterlängtade boken Tanke och temperament som innehåller ett stort urval av Lars O Ericssons konstkritiska texter från åren 1987 till 2012. Urvalet står jag för, och det har varit ett fantastiskt roligt arbete att få möjlighet att läsa igenom all Lars O:s texter sedan han började att skriva i DN.
Boken ges ut av förlaget Orosdi-Back.

Releasen är på Rönnells i Stockholm, 5 september, kl. 18.
Mer information HÄR.

Filmen var faktiskt usel: Only God Forgives

Kristin Scott Thomas, Gordon Brown och Byron Gibson.

 

Jag är och kommer att förbli en stor supporter till Kristin Scott Thomas. Och det var väldigt roligt att se henne i en så annorlunda roll. Hon är bra i Nicolas Winding Refns Only God Forgives - men hu vilken förfärlig film.

 

Poser. Våld. Poser. Flum. Våld.

Så sammanfattas filmen bäst.

Den ska Du inte se.

 

Och jag undrar - så här i efterhand - om Winding Refns förra film, Drive, verkligen var något att ha.

Ska se om den så snart som möjligt. Mitt minne kanske sviker, men jag tyckte väldigt bra om den när jag såg den på bio för två år sedan.

Woody Allens nya: Blue Jasmine

 

Blue Jasmine, Woody Allens, kommande film, har premiär i Sverige 23 augusti. Trailern kom för någon dag sedan och det hela ser ju riktigt intressant ut. Det är alltid spännande att se vilka skådespelare Allen samlar för en ny film. I Blue Jasmine sammanstrålar flera av mina personliga favoriter, som Cate Blanchett, Sally Hawkins (som jag första gången såg i Mike Leighs underbara Happy Go Lucky), Alec Baldwin och Andew Dice Clay. Att den sistnämnda är med är intressant, han är ju trots allt mest känd för att ha spelat huvudrollen i The Adventures of Ford Fairlane (1990), en film med en helt annan ton än den som visas i trailern här. Blue Jasmine påminner en gnutta om Linje Lusta -- men någon ren efterapning är det säkert inte. Ska bli spännande att se.

En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

A Most Wanted Man: Le Carré

Äntligen har trailern för filmen A Most Wanted Man anlänt.
Eftersom jag är ett fan av både Anton Corbijn - filmens regissör - och John Le Carré - författaren till boken som filmen bygger på - har jag höga förväntningar på filmen.
Har läst boken, vilken problematiserar samtida underrättelsetjänsters arbete av det så kallade kriget mot terrorismen. På så vis är boken en slags uppdatering av Le Carrés tidigare böcker som problematiserade det så kallade kalla kriget.
Corbijn har tidigare gjort filmerna Control (2007) - om Ian Curtis och Joy Division - och The American (2010) - med George Clooney som hitman.
Båda dessa filmer bjöd på underbart hantverk, och Control rörde mig mycket.

Men den nya trailern här berör mig inte. Rätt tråkig klippning och Philip Seymor Hoffmans tyska känns ovanligt larvig. Det unika med berättelsen kommer inte riktigt fram.

Kommer naturligtvis att sitta bänkad på premiärkvällen, men redan nu känner jag mig lite besviken. Å andra sidan kan man ju säga att det rätt intellektuella material som boken erbjuder kanske inte sammanfattas så bra i en filmtrailer. Ger inte upp hoppet än.

Allt klär en skönhet ... eller?

Allt pryder en skönhet ... eller? I så fall hade ju Sean Connery - mer känd som en av de absolut snyggaste männen i världshistorien - passat alldeles utmärkt i denna korta mysoverall i frotté. Men det gör han inte riktigt. Nåja. Han är väl så snygg som man kan vara i playsuit, som den kallas på engelska. Bilden kommer förövrigt från Bondfilmen Goldfinger (1964).

The Story of film - spännande, men...

I lördags visade Svt första avsnittet (av 15) av Mark Cousins uppmärksammade The Story of Film: An Odessey. Även om avsnittet gav en utmärkt introduktion till filmens historia med betoning på tekniska innovation och berättartekniska knep, fanns där något som irriterade mig.

Cousins vill peta hål på Hollywood, det märks inte minst i hans ton och hans ordval, han blir lite snäsig och raljerande när han talar om stora amerikanska filmproduktioner. Kritik av stora mäktiga Hollwyood är bra och nyttig, tror jag, särskilt för dem som inte ser mycket annat än blockbusters. Kanske kan något annat locka dem här, men å andra sidan, vem attraheras av den arrogans Cousins ibland hemfaller åt? Bäst var Cousins när han visade scener ur D. W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och diskuterade hur obehaglig den är på så många sätt. Det gjorde han mycket bra.

Cousins vill å ena sidan klanka ner på storfilmsproduktioner, galej och storvulenhet, och vill å andra sidan lyfta fram det alternativa, subversiva och nedtonade. Knappast en särskilt överraskande dragning hos en filmentusiast.

Men varför ska den ena sänkas och det andra höjas? Kan det inte finnas fantastiska saker inom båda världar, eller måste det ena tryckas ned för att det andra ska komma upp? Tveksamt, minst sagt.

Cousins största snedsteg kom redan i inledning då han berättade för oss att filmen Casablanca (1942) inte är en klassiker. Anledningen? Den är för romantisk. Istället menar han att den japanska filmen Record of a Tenement Gentleman (1947) är en klassiker - eftersom den är mer stillsam, lugn och använder sig av visuella mönster som för tankarna till klassisk tid.

Men varför kan inte båda filmerna vara klassiker? Klart de kan, på lite olika grunder. Men för dem som bara kan tänka i dikotomier - det ena eller andra - blir det svårt. Tack och lov att man är mer upplyst än så. Bland romantiska filmer är Casablanca tveklöst en klassiker, att påstå något annat är rent struntprat.

Kanske försöker Cousins vara provocerande. I mina ögon blir han här mest larvig. Återstår att se var odysséen tar oss i nästa avsnitt.

 

Mark Cousins tycker inte att Casblanca är en klassiker...

Hahahaha!

Den där haschmosiga looken var aldrig något för mig

Apropå att Peace & Love i Borlänge går i konkurs och inte kommer att slå upp grindarna senare i sommar.

Även då jag är uppvuxen i Västervik var Hultsfred inte något för mig. Jag var där ett par gånger, men sov aldrig över i tält på det stora geggiga tältområdet. Stannade istället bara över dagen och rullade sedan mot Västervik i den gamla ljusblåa Volvon när den eller de konserter jag ville se var över.

Många har i dag på facebook uttryckligen visat sitt stora missnöje och - vill jag påstå - sin stora sorg över att Peace & Love inte kommer att genomföras. För egen del känner jag nästan lättnad. Jag hade naturligtvis inte motvilligt köpt biljetter och i hemlighet önskat att festivalen inte skulle bli av. Jag vill bara att alla dessa otidsenliga flumfestivalerna bara ska lägga ner helt och hållet.

Saken är den att den så kallade festivaldöden bara har känts som en plågsamt utdragen dödsprocess. Som dessutom får oproportionerligt mycket mediebevakning. Jag menar de lägger ned eftersom för få vill gå -- vem vill då läsa om dem dag efter dag? Festival efter festival har gått i graven, men ändå har det alltid funnits någon kvar som önskar hålla fanan högt... suck

Och än är det ju inte helt över. Det finns andra festivaler som fortsätter locka ungdomar och halvunga (vissa på tok för gamla). Men vad är det egentligen för upplevelse man får när man går på festival?

Den där haschmosiga looken har aldrig varit något för mig - smutsigt, lerigt, eller dammigt, och ofta rätt dåligt ljud - och ljud från olika håll, och en massa stök och bråk. När jag går på konsert tar jag hellre på mig ett par snygga byxor, något trevlig tröja och ett par schysta sneakers. Sådant kan man ju inte ha på festival då allt bara får en och samma gröngråbruna färg. Blä.

Om krishantering i UNT

Skriver om krishantering för journalister och författare i Upsala Nya Tidning i dag - HÄR.

"Mer form än funktion"

Skriver om nya Psykiatrins hus i Uppsala i Upsala Nya Tidning.

Jag citerar mig själv: "Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme."

En bekännelse: The Wire

Som bekännelse betecknad är den rätt oskyldig.
Någon månad, fem säsonger och många timmar senare, är nu TV-serien The Wire genomtittad.

Det dröjde innan jag tog steget att börja titta. Var väl aldrig riktigt övertygad. Men vänner och andra som jag verkligen litar på när det kommer till TV och annan fiktion var entydiga: Se denna TV-serie.

Jag har inte ångrat mig en sekund. Att se The Wire har varit fantastiskt och på många sätt också har den också lett till en ny typ av upplevelse. I jämförelse med andra TV-serier jag håller högt, som Twin Peaks och Mad Men är The Wire något nästan väsensskilt. Tempo, ton, intrig är så annorlunda mot andra TV-serier, och när det kommer till att vara samhällskommenterande har jag svårt att tänka mig någonting uttryckt genom rörliga bilder som är så samhällsengagerande, insiktsfullt och så berikande.

På många sätt är The Wire som Utbildningsradion -- lärande, välmenande, men här finns inga pekpinnar och dessutom är The Wire så mycket mer sanningsbärande, trots att det naturligtvis rör sig om fiktion.

Saknaden efter Bunk, Bubbles, McNulty, Kima, Avon, Stringer, Rawls, Lester, Snoop och många, många fler -- inte minst staden Baltimore förstås -- kommer att vara stor under en mycket lång tid.

Jag vet att jag kanske å ena sidan är vag i min beskrivning, och å andra sidan översvallande -- men det är så jag känner, och den som har sett TV-serien vet vad jag talar om. Det är jag säker på.

William A. Rawls (John Doman)

 

Jimmy McNulty (Dominic West)

 

Snoop (Felicia Pearson)

 

Lite för mycket för mr. Grant

 

En scen ur North by Northwest (1959) med Cary Grant. Regi, Alfred Hitchcock.

Vid sidan av Notorious (1946), Rear Window (1954), Vertigo (1958) är North by Northwest Hitchcocks bästa. Mycket för de fantastiska fina scenerna mellan Eve-Marie Saint och Grant. 

 

Det tog sju år: The Wind That Shakes the Barley

Cillian Murphy i rollen som Damien O'Donovan strider för Irlands självständighet i Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley (2006).

 

Av någon anledning tog det mig sju år innan jag såg Ken Loachs Guldpalmenvinnare The Wind That Shakes The Barley. En fantastisk film om striderna mellan, först irländare och britter, och sedan irländare sinsemellan, under åren efter första världskriget.

 

Krig är ett helvete och drabbar mödrar, barn, fäder, fruar ... fy fan.

 

Rekommenderas varmt till alla dem som precis som jag väntat allt för länge med att se filmen.

Otäck, vacker, gripande - och med en budget som borde få Utbildningsradion att skämmas. Bedårande vacker sitt ämne till trots.

 

I rollerna: Cillian Murphy, Pádraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, m fl.



Kan det här vara världens största pojkäventyr någonsin?

Pacific rim regisserad av Guillermo del Toro, svensk premiär 2 augusti. Kommer sitta bänkad på premiären med ett stort leende. Helt säker.

Lite svårt att sätta ord på det trailern visar - någon slags kombination av Godzilla, Alien och Transformers? Ser mycket, mycket roligt ut. Frågan är om del Toro för första gången kommer att lyckas kombinera den hollywoodska storskaligheten med hans egen mycket personliga stil. del Toros allra bästa film hittills är ju Pans Labyrint, en känslig film om oroligheterna i det fascistiska Spanien som skildrar hur en liten flicka löser mardrömmen genom att fly in i drömmarnas värld. Hellboy och Hellboy II är förvisso bra filmer, men de lever inte riktigt upp till (serietidnings)förväntningarna. Håller tummarna för Pacific rim.

Om två TV-serier i UNT

Skriver om The Newsroom och Elementary i UNT Kultur - läs HÄR.
Jag tillhör Aaron Sorkins fans, han som skapat både The Newsroom och Vita huset, och även är Oscar-belönad för manuset till Social Network.

Den allra bästa texten efter den första debatten mellan Romney och Obama i förra årets presidentrace skrevs av Sorkin. Hans kommentar publicerades i New York Times (så klart) och Sorkin lät Obama möta den fiktive presidenten Jed Bartlet från Tv-serien Vita huset - och Obama blev uppläxad på ett mycket konstruktivt och samtidigt något nedgörande sätt. Obama gick därifrån stärkt -- och se sedan hur det gick i valet...

Sugen på att återvända

Klart man är sugen på att återvända till Los Angeles. En fantastisk stad fylld av fantastiska möjligheter - om man har en ekonomisk grundplåt att stå på. Annars icke.

 

Bilden är tagen på Union Station, tågstationen som ursprungligen öppnade 1939 och ligger nära "downtown" i LA. Väntsalen, som man kan se lite av på bilden, är enastående med stora fåtöljer, höga fönster, klara lampor med ett gulaktigt sken och det är riktigt högt i tak.

 

Som de flesta byggnader med ett intagande visuellt uttryck i Los Angeles har Union Station fått både mindre och större roller i en rad filmer. I Blade Runner t ex är Union Station den polisstation som Harrison Fords karaktär blir tagen till i början av filmen.

 

Det är något med tågstationer i USA. Första gången jag besökte Grand Central Station i New York, 1997, blev jag kvar länge. Jag kommer ihåg att jag bara stod stilla, rakt upp och ned och gapade. Både på grund av det ständiga och välordnade flödet av tusentals människor, men också för den ståtliga och samtidigt så eleganta interiören.

 

Men tågtrafiken i USA är en märklig historia. Faktum är att tåglinjerna inte är särskilt utbyggda och att tågen inte är av de höghastighetstyper vi känner igen från Europa och delar av Asien. Förutom mellan New York, Boston och Washington finns ingen imponerande tågtrafik. Tågen går mycket sakta och de går dessutom sällan, detta alltså utöver att linjerna är sparsamt dragna.

 

Varför det är på detta viset tvistar de lärde om. En vanlig förklaring är något konspiratorisk, men det kan ligga något i den, tror jag. En ledtråd finns hos en annan tågburen variant, tågets kusin: spårvagnen. Det är bortom allt tvivel att bil- och bensinbolag köpte upp alla spårvagnslinjer i LA för att helt sonika lägga ner dem. Istället en bil eller två till alla och vägar och åter vägar. Och så ser det ju ut i Los Angeles än i dag, även om en trevlig spårvagnslinje faktiskt har återöppnat rätt nyligen.

Brubakers "Cap" - den allra bästa

Ed Brubakers tolkning av Captain America (Steve Rogers) går till historien som en av seriehistoriens allra bästa. Och då har han många andra riktigt fina tolkningar att tävla mot, bland annat de allra första utmejslade av karaktärens skapare Joe Simon och Jack Kirby, men även Roger Stern och John Byrnes, och Mark Gruenwalds tolkning under 1980-talet - som är min favorit vid sidan av Brubakers. Det var under 80-talet, när jag själv var i "serieåldern" jag hittade Captain America för första gången i en butik i mellanöstern.

85 nummer av Captain America mäktade Ed Brubaker med innan han gav upp.
Han startade sin "run" (som det heter over there) 2005 och avslutade den i december, 2012.
Det var framförallt nummer ett till 25 - Out of Time, The Winter Soldier, Twenty-First Century Blitz, The Drums of War och The Death of a Dream - som satte Brubakers Cap på kartan.

Brubaker [Spoiler alert!] inte bara återupplivade Caps gamle partner Bucky, han gjorde honom till ond ärkeskurk, vände honom sedan till god men disträ hjälte för att därefter ärva Caps identitet då Steve Rogers sköts till döds i nummer 25 (sedan väcktes Rogers till liv och Bucky fann en annan roll). Knepet att återanvända och omforma karaktärer från förr gjorde Brubaker väldigt bra, men det var den grundläggande tonen av spänning, som hämtad ur en riktigt bra kriminalroman som utgjorde berättelsernas stomme. Brubaker ligger bakom en genuint originell tolkning av Captain America. Men det bör påpekas att de sista två åren har varit lite fattiga. Berättelserna och händelserna har gått ganska mycket på tomgång, vilket har varit tråkigt att se då man ju vet hur mycket kreativitet som döljer sig hos Brubaker när han är i form.

Icke att förglömma. Cap har sedan 2005 tecknats av en rad superstjärnor, bl aSteve McNiven, Bryan Hitch, Alan Davis och Steve Epting. Den senare var regelbunden tecknare från numer ett fram till nummer 25 och sedan under några år fortsatte han att hoppa in då och då. Men den sista tiden arbetade han inte längre med Cap, vilket sänkte helhetsintrycket betydligt. Epting är en av de riktigt stora (läs förövrigt Epting och Brubakers The Marvels Project, finns inbunden).

Brubaker avslutade sin tid hos Marvel Comics lite bittert genom att berätta i en intervju hur trött han var på superhjälteserier. Lite tråkigt att se, även om jag naturligtvis förstår att han vill göra något annat. Han har ju trots allt vigt större delen av sitt vuxna liv åt att skriva serier inte bara för Marvel utan även för DC Comics. Nu gör han framförallt så kallade "creative owned" serier för oberoende förlag. Större risk, men om serien blir en succé blir det å andra sidan mer pengar till författaren/tecknaren än vad de större förlagen erbjuder.

"Cap" publicerades första gången redan 1941, och då var det självaste Hitler han smockade till på omslaget. Sedan dess har denna, en av de tidigaste superhjältarna publicerats år efter år. Med undantaget för en period under 1950-talet då en rad äldre karaktärer försvann från seriestånden på grund av minskad popularitet. Under åren har Cap bibehållit sin grundidentitet, han står upp för frihetliga ideal - han gör rätt för sig och vilar på idéer om frihet, rättvisa och ansvar.

Den stora skillnaden mellan Captain America i dag och under tidigt 1940-tal är att serien då skrevs för ungdomar medan den i dag skrivs för unga män och kvinnor, dvs äldre än 15 år. Gissningsvis är genomsnittsåldern på en läsare i dag cirka 25 år.

Av de tusentals bilder som finns på Captain America är det denna bild som jag tycker bäst summerar vad Cap står för. Från The Amazing Spider-Man #537, skriven av J. Michael Straczynski och tecknad av Ron Garney.

Lästips Captain America:

• Captain America (2005) #1-25, av Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins, återfinns i Captain America Omnibus vol. 1.
• Captain America & Bucky (2011) #620-624, av Ed Brubaker, Marc Andreyko och Chris Samnee, återfinns i Captain America & Bucky HC vol. 12 och TPB. vol. 12.
• Civil War (2006) #1-7, av Mark Millar och Steve McNiven, återfinns i Civil War HC och TPB.

Vill Winding Refn något?

Nicolas Winding Refn är snart tillbaka med en ny film - Only God Forgives. Och återigen spelar Ryan Gosling huvudrollen. Precis som i Refns tidigare film, Drive.

Jag tillhör dem som fascinerades av Drive, men kanske tyckte jag inte att den var riktigt så magisk som de flesta av mina vänner tycker.

Vad vill egentligen Winding Refn med Drive? Oklart, tycker jag. Det är en oerhört våldsam film, som tycks skildra den kriminella världen på ett realistiskt sätt. Men gör den verkligen det? Och vad ger filmen, finns där någon sensmoral?

Nja. Jag tror att kärleken till Drive beror på något mycket enklare, nämligen filmens höga estetiska värde. Filmen är oerhört snygg, ofta till och med vacker, även under de brutala våldsscenerna. Vilket är rätt problematiskt egentligen. Det tycker i alla fall jag.

Men visst finns det något bortom det sköna, i filmen utspelar sig ett spännande samspel mellan Goslings karaktär, och en kvinna han träffar, spelad av Carey Mulligan, samt hennes son. Där finns något intimt och djupt mänskligt. Men räcker det? Jag är inte så säker.

Jag ska se om Drive innan Only God Forgives har premiär.
Nedan filmens trailer:


Gosling är ofta intressant att se, tycker jag. Men efter att ha sett den här trailern, är det Kristin Scott Thomas jag verkligen ser fram mot att se.

Alltid utmanade, ibland viktigt

Att hoppa in på tidning, vilket jag har möjlighet att göra från och till, är alltid utmanande. Jag gillar att arbeta som reporter - att ifrågasätta, ligga på, vara ihärdig och få ihop en artikel eller två per dag.
Det är alltid utmanande - ibland känns jobbet dessutom verkligen meningsfullt i den meningen att jag som reporter kan berätta om något som betyder mycket för någon eller för samhället i stort.

När jag nu hoppade in på VT var det särskilt ett jobb som kändes så meningsfullt. Jag sprang på en busschaufför som VT tidigare hade skrivit om. Han arbetar obekväma arbetstider och är ensamstående med en liten flicka. Men Västerviks kommun har ingen barnpassning under obekväma arbetstider, så kallat "nattis". Tidningen hade tidigare rapporterat om detta, och eftersom jag råkade träffa mannen föll det på mig att göra uppföljningen.

Det visade sig att efter att tidningen först hade berättat hans historia hade ett antal privatpersoner ringt upp honom helt på eget bevåg och erbjudit honom att sitta barnvakt gratis medan han jobbade.

Den tjej jag träffade som hade hört av sig till honom var 25 år. På min fråga varför hon hade ringt upp mannen och erbjudit sig att vakta hans dotter, svarade hon något i stil med "Om jag kan hjälpa någon annan, varför ska jag då inte göra det?" Och: "Inget barn ska behöva ha det så".

De dagar hon passar dottern går hon upp klockan fyra på morgonen och cyklar sedan iväg till dem. Där försöker hon somna om på soffan och sedan klockan sju väcker hon dottern, de äter frukost och går till skolan.

Det är naturligtvis fantastiskt att träffa en ung människa som tycker och handlar så här. Helt vanligt är det inte, tror jag. Det visade sig att kommunen än inte har ordnat med barnpassning på obekväma tider.

Publicera själv - inga mellankostnader

The Private Eye av Brian K. Vaughan och Marcos Martin.

Att skriva artiklar för nättidskrifter är numera helt normaliserat. Fördelen är att tryckkostnaden försvinner. Vissa (ganska många) säger att tidningar i framtiden enbart kommer att finnas på nätet.

I serievärlden har internetbaserade serier funnits ett tag. Men något riktigt genombrott har det inte blivit på bred front. Travis Charest, kanske världens bäste serietecknare alla kategorier, har sedan länge på nätet erbjudit små seriestrippar som tillsammans bildar en sammanhängande serie - Spacegirl. Den har även (i efterhand) kommit i en limiterad pappersutgåva och fick då mycket mer uppmärksamhet än när den gavs ut på nätet.

Kanske kommer genombrottet nu när de två mästarna, författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Marcos Martin ger ut The Private Eye enbart på nätet (än så länge). Läsaren betalar in ett valfritt belopp genom paypal och man laddar ned serien som t ex en pdf. Man kan betala noll eller hur mycket man vill. Själv betalade jag 2 dollar, dvs cirka 13 kronor. Det rekommenderade priset är 0.99 dollar. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att tryckkostnaden är eliminerad. Och inget förlag tar någon kostnad, inga redaktörer, bara seriens skapare själva och tekniken kostar.

Paradoxalt nog handlar The Private Eye om en framtid där internet inte längre används...

Den rekommenderas varmt. Du betalar och laddar ned den HÄR. Del 1 av flera kommande nummer.

Eller så kan du vänta tills serien kommer inbunden. För det är jag helt säker på att den kommer att göra. Återkommer om det -- om ett år eller så när jag vet.

Chez Betty några omdömen

Chez Betty. Den lilla restaurangen på Roslagsgatan i Stockholm. Stockholms nya älskling. Profilen är kvarterskrogen. Men hur är maten egentligen en onsdag klockan halv nio?

Restaurangen vann Gulddraken 2012.

Maten som åts av två personer:

Fisksoppa – som å ena sidan huvudrätt och å andra sidan förrätt.

Chevre och honung – förrätt.

Oxfilé från Hälsingland – huvudrätt.

Chokladtårta och Citronsorbet – efterrätt.

Husets röda, Côte du Rhône.

En enkel samt en dubbel espresso.

Bröd.

Många täta bord. Intim god stämning.

Kyparen rabblar menyn vid bordet på franskt manér. Men till skillnad från i Frankrike så följer inget samtal mellan kyparen och vi som ska beställa. Han hastar istället iväg. Hade vi inte då hellre kunnat läsa menyn på egen hand? Tid för frågor och funderingar fanns inte. Kyparen återkommer senare för att ta beställningen. Är ni redo?

Inget vegetariskt eller någon ren fiskrätt på menyn – förutom en fisksoppa till förrätt. Den kunde man uppgradera till en huvudrätt. Mer än godkänd som förrätt och huvudrätt, men fiskbitarna lyste med sin frånvaro. Mixat? Kanske. Eller ren buljongbaserad soppa? Oklart. Föredrar fiskbitar. Mixad köttsoppa skulle, som jämförelse, inte låta sig smaka.

Oxfilén. Kvällens besvikelse. Alltför salt. Visst ska där finnas sälta. Men den ska inte ligga på baconnivå. Sauce bearnaise bra, och smakrik pommes frites, samt godkänd ratatouille. Men oxfilén i sig, nja.

Efterrätt. Utsökt sorbet och mycket god chokladtårta med Valrhonabas och crème fraîche. Dessa skulle de kunna bygga en hel verksamhet kring.

Vinet. Mmm.

Brödet. Alldeles bra. Och med smör inknutet i en liten korv. Lite underligt, men fint.

Espresso. Mycket bra.

Helhetsintrycket är gott. Kyparen trevlig och okomplicerad, även om uppläsningen av menyn faller på sin icke-funktion. Kyparens närvaro är endast intressant om den leder till något slags samtal. Här talar kyparen till oss, men inte med oss.

Maten var i stort rätt bra, men fisksoppan som huvudrätt var kanske något tunn och oxfilén alltför salt. Det är faktiskt inte helt bra. Efterrätterna lyfter allt – vilket innebär att rekommendationen är: gå dit, beställ en efterrätt och njut.

Star Wars - Star Trek i UNT

HÄR skriver jag om Star Wars och Star Trek - och om hur de genomsyrar det amerikanska samhället hela vägen till Vita huset.

En artikel på samma tema på Spinoff finns HÄR.

Här visar Obama att han är ett Star Trek-fan - tillsammans med Nichelle Nichols från Star Trek: The Original Series.

Säljer som smör ... typ

Trots att det är nästan ett år sedan jag disputerade har två nyligen har hört av sig och undrat om det går att köpa min avhandlingen i Estetik med titeln Identical, But Still Different: On Artistic Appropriation In Visual Art, framlagd vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det går naturligtvis alldeles utmärkt. Den kostar 25 Euro eller 250 kronor.
Klart det är roligt när någon vill läsa.

Några anspråkslösa inhopp

Det blir några korta inhopp på Västerviks-Tidningen. Känns mycket roligt. Och kanske kan det vara bra med ett kort avbrott i det akademiska artikelskrivandet.

Hilma af Klint till Venedigbiennalen

Moderna Museet meddelar i dag att Hilma af Klint kommer att ställas ut i huvudutställningen på sommarens Venedigbiennal. Det hela kommer sig ur ett samarbete mellan biennalen och museet.

Biennalens curator, Massimiliano Gionis säger i ett pressmedelande:
– Årets biennal väcker frågor om hur drömmar och visioner tillverkas och gestaltas: kort sagt är det en utställning om den osynliga världen och fantasin. I det sammanhanget kommer Hilma af Klints verk att framstå som helt centralt när vi börjar undersöka alla de sätt som bilder har använts för att organisera kunskap och forma vår upplevelse av världen.

Daniel Birnbaum säger:
– Hilma af Klints tid är nu. Det är idag hon möter en stor publik och det är i vår samtid unga konstnärer finner inspiration i hennes vision.

Men vilka är då de unga konstnärerna Birnbaum tänker på?
I en nyproducerad bok The Legacy of Hilma af Klint: Nine Contemporary Responses kommer konstnärerna Cecilia Edefalk, Karl Holmqvist, Eva Löfdahl, Helen Mirra, Rebecca Quaytman, Amy Sillman, Fredrik Söderberg, Sophie Tottie och Christine Ödlund att presentera kommentarer i bild och tex.

Men "unga"? Yngst av dem är väl Söderberg som är, eller ska fylla 41. Knappast gammal som gatan, men ung? Näe. Många av de andra närmar sig 50 om de inte redan passerat.

Vad hände med 25 till 30-åriga konstnärer, och finner de verkligen inspiration hos af Klint. Det verkar väl inte så.

Hilma af Klint, Duvan, nr 2, 1915.

Återbruk av 100 Bullets

100 Bullets av Brian Azzarello och Eduard Risso ges ut med långa mellanrum i fantastiskt snygga hårdpärmsutgåvor 100 Bullets The Deluxe Edition (Vertigo). Det handlar om 350 sidor åt gången och än så länge har tre volymer getts ut. Utgivningen landar nog gissningsvis på sex volymer och blir kanske klar om ett par år. Jag väntar tålmodigt på volym fyra som kommer i slutet av april.

I går lanserades utgivningsplanen för DC Comics där Vertigo ingår och som alltså ger ut 100 Bullets både förr i enstaka lösnummer och nu i inbundna utgåvor. Till min förvåning kommer nu Azzarello och Risso att göra en fortsättning på originalserien som ursprungligen gavs ut mellan 1999 och 2009 i sammanlagt 100 nummer. Fortsättningsserien som komer i juni heter 100 Bullets: Brother Lono och handlar framförallt om en av originalseriens huvudkaraktärer, den galna och tillsynes okrossbara lönnmördaren Lono. Och ja, han är åtminstone teoretiskt sett värd en serie i sig av den anledningen att hans karaktär är oerhört spännande att följa. Om denna nya miniserie är något att ha återstår naturligtvis att se.

Här finns det två skolor. Det ena är väldigt mån om att göra ett avslut. När originalserien är klar då ska minsann inget ytterligare göras av varken originalteamet eller någon annan. Garth Ennis tillhör den skolan, vilket han visat med serier som Preacher (Vertigo) och The Boys (Wildstorm/Dynamite). När det är slut är det definitivt slut. Ingen återvändo. Ingen ny miniserie eller nystart. I grund och botten bygger den skolan på stolthet och disciplin. Och det är en skola som "fungerar", i det här sammanhanget åtminstone. Originalen får vara original och ingen nytappning "smutsar" ner dem.

Den andra skolan skiter all disciplin och stolthet. Istället tar man vad man vill, gör om och skapar nytt utifrån det som redan existerar. I princip all storsäljande serieutgivning i Nordamerika bygger på denna skola - den är extremt inkomstbringande och det är den skolan vi har att tacka(!) för att Spider-Man ges ut sedan 1962, Superman sedan 1938, Batman sedan 1939 med mera. Varför sluta med ett vinnande koncept? Skillnaden mellan 100 Bullets: Lono och t ex Batman är att i det förra fallet är det samma kreativa duo som fortsätter, och i den senare, att oräkneliga författare och tecknare har tagit vid där andra har slutat. Det senare har visat sig lyckad, även om det under perioder spottas ut en och annan riktigt usel serie.

Jag ser fram mot nya 100 Bullets: Lono, men jag är också lite skeptisk. Är magin fortfarande där? Återstår att se.

Estetikprofessorn som hamade i Svenska akademien

Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola, sätter sig på stol nummer sju. Svenska akademien har en ny ledamot - och i media spekuleras det redan entusiastiskt (HÄR och HÄR). Kommer hon att bli den första kvinnliga ständiga sekreteraren. Av någon anledning tycks tyckarna tycka att det verkar mer sannolikt att Danius ska bli ständig sekreterare än att Lotta Lotass och Katarina Frostensson ska bli det. Varom denna sekreterarvurm?

Danius var en av de som sökte professuren i Estetik vid Uppsala Universitet. Men hon kom inte med på kortlistan och fick därför inte möjlighet att hålla någon provföreläsning. Man kan undra vad det säger om urvalsprocessen, att en akademiledamot inte kvalar in bland de sista som får provföreläsa, eller man kan vända på det och undra vad det säger om Svenska akademien?

Men någon stor sak av detta ska man inte göra, anser jag. Danius är en mycket begåvad litteraturvetare, och det är naturligtvis därför hon är intressant för Svenska akademien. Det ska bli spännande att följa henne, och ja, naturligtvis kommer hon att bli ständig sekreterare.

Om TV-serien Arrow i UNT

HÄR skriver jag om TV-serien Arrow som går på Kanal 5 på tisdagar. Jag följde serien när jag var i USA och såg de flesta avsnitten där. Arrow är riktigt bra -- men naturligtvis inte en lika snygg och genomarbetad produktion som flera av de senare årens superhjältefilmer. Men man ska naturligtvis inte räkna med det heller -- Arrow är ju ändå en TV-serie. Vad skulle det kosta att göra en TV-serie lika snygg och genomarbetad som till exempel The Dark Knight Rises? Det går bara inte. Arrow är sevärd -- i väntan på att superhjältesäsongen drar igång på bio i slutet av april med Iron Man 3.

SvD:s nya kulturchef ... litteraturens lov (igen)

Han heter Daniel Sandström och har tidigare varit kulturchef och chefredaktör på Sydsvenskan. I Expressen i dag skriver nyligen tillträdde biträdande kulturchefen Jens Liljestrand om tillsättningen av Sandström. "Detta betyder att samtliga Stockholmstidningar nu har disputerade humanister på sina kulturredaktioner".

Liljestrand räknar sedan upp vilka dessa är: Maria Schottenius på Dagens Nyheter, Åsa Linderborg på Aftonbladet - och Sandström.

Men Expressen Kultur då? Kulturchefen Karin Olsson har inte disputerat. Vem menar Liljestrand? Jo, han tänker på sig själv, eller med andra ord, han passar på att uppmärksamma att han själv har disputerat och ingår i den lilla krets disputerade humanister som sitter på redaktionerna på dessa större tidningar.

Sandströms avhandling: Tvinga verkligheten till innebörd : studier i Kjell Espmarks lyrik fram till och med Sent i Sverige (2002).

Liljestrands avhandling: Mobergland : personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (2009).

Schottenius avhandling: Den kvinnliga hemligheten (1992).

Åsa Linderborgs avhandling: Socialdemokraterna skriver historia : historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 (2001).

Sandström, Liljestrand och Schottenius har inte bara disputerat i litteraturvetenskap, de har även disputerat vid samma institution vid Lunds universitet.

Linderborg avviker därvidlag. Hon är historiker och disputerade vid Uppsala universitet.

Har ställt den här frågan ett flertal gånger, men den bör ställas om och om igen: Varför är redaktionsmedlemmar på svenska tidningar så väldigt ofta litteraturvetare? Och innebär inte det att ett "litterärt" perspektiv premieras på bekostnad av andra perspektiv?

Klockan är EXTREMT dyr

I går kände jag på den nyaste klockan från Rolex, deras Sky-Dweller.
Den var ganska mörk i tonen, lite mörkare än jag trott, och kanske lite för mörk, åtminstone för min smak. Vissa klockor tillverkas ju med avsikten att de ska vara diskreta. Man skulle alltså kunna tänka sig att den mörka tonen var tänkt att göra den här klockan diskret. Och klockan är också tillverkad i roséguld, med chokladbrun urtavla och ett mörkbrunt armband i läder, de mest diskreta färgerna en exklusiv diskret klocka kan ha. Men med tanke på att klockan är 42 mm bred, exklusive kronan, och att klockan dessutom är ganska "tjock" kan man inte säga att den är särskilt diskret. Färgtonen var, tycker jag, därför inte helt bra på grund av att det diskreta anslaget krockar med klockans ansenliga volym. Det finns två andra versioner av Sky-Dwellern - en i vitt guld och en i gult guld. Men de är en aning för pråliga, anser jag.

Funktionerna däremot, datumsättningen, tidmätningen i flera olika tidzoner och hur man skötte funktionera genom att vrida på å ena sidan den omgärdande ringen "the bezel" och å andra sidan genom att dra ut och skruva på kronan, var enastående.

Sky-Dwellern är ett intressant steg för klockvärldens ledande klockföretag - ekonomiskt och enligt ranking i tyska tidskriften Uhren Exclusiv där funktion, design, service är grunden för rankingplatsen.

Priset?
Något över 300.000 svenska kronor.

Titta får man ...

I dag ska jag titta på en sådan här.

Det här är en Rolex Sky-Dweller, den senaste modellen av de många exklusiva modeller som Rolex tillverkar. Den här klockan har en rad ovanliga så kallade komplikationer - HÄR kan man testa själv hur klockan fungerar. Mycket intrikat. Det här är en klocka som är så dyr att det är svårt att förstå. Men titta får man ...

Rolex har förövrigt förändrat sin profil ganska mycket de senaste åren. Klockorna har inte bara blivit större, de har också blivit svulstigare i stilen, och ibland, åtminstone i min egen smak, ganska vulgära. Ibland återfinns en rad olika diamanter och rubiner lite varstans på klockan vilket kan få klockan att se märklig ut, eller som gjord får någon slags sagoprins.

Rolex snyggaste klockor härstammar från en tid när Rolexen verkligen var en stor del av sin egen samtid - 1960 och 1970-talet. Det var då deras modeller Submariner, GMT Master, Datejust, Daytona och Day Date satte ribban för hur den exklusiva klockan skulle se ut och fungera. Idrottsstjärnor, skådespelare och andra med mer extroverta profiler bar alla Rolex, som t ex Paul Newman (Daytona), Marlon Brandon (GMT Master), Jean-Claude Killy (Chronograph triple date) - och James Bond (Submariner) (i dag bär Bond Omega).

Min favorit av de klassiska Rolexklockorna är Rolex GMT Master 1675 i rostfritt stål och guld, med en så kallad nipple dial där timmarkeringarna är små guldknappar. Ringen runt själva urtavlan kan ställas in så att den fjärde visaren - den som ser ut som en pil - visar tiden i en annan tidzon. Så här ser den ut:

Rolex GMT utvecklades ursprungligen som ett samarbete mellan Rolex och det amerikanska flygbolaget Pan Am. Flygbolaget ville att deras piloter skulle bära en klocka som kunde visa två tider parallellt, t ex i New York och Paris.

En liten lista med serier

Eftersom fler och fler personer börjar förstå att jag är "osunt" intresserad av serier, kommer då och då frågan: ”Men vilken serie ska man läsa då?”. Och eftersom jag har svårt att välja sådär på uppmaning kläcker jag sällan ur mig något rakt och bra svar. Därför har jag nu satt mig ner och sammanställt en liten lista med riktigt bra serier.

Författare/tecknare

Vad serien handlar om

Varför jag rekommenderar serien

Jeph Loeb och Tim Sale. Någon av deras serier ska läsas av var och en som är det minsta intresserad av serier. De har gjort rätt många serier tillsammans, jag ger två förslag: Daredevil: Yellow (Marvel) och Batman: The Long Haloween (båda finns i flera olika format). Loeb snickrar text – plot, dialog och berättaröst – och Sale, med sina skuggor och stiliserade stil. På var sitt håll är de inte alls lika engagerande och spännande. Det är när de samarbetar magi uppstår. Daredevil: Yellow är en öm berättelse om en blind pojke som växer upp utan mor, och som sedan även förlorar sin far, och som på grund av händelserna i sin barndom bestämmer sig för att försöka göra världen omkring honom så bra det bara går. Sale har här kanske aldrig varit bättre. Batman-berättelsen är lika bra som vilken deckarroman som helst fast med det inte så lilla extra i form av de alldeles underbara teckningarna.

Garth Ennis och Carlos Ezquerra, Braun, Snejbjerg m fl. The Complete Battlefields vol. 1 och 2 (Dynamite). Av någon anledning är Garth Ennis fascinerad av krig. Hans intresse känns tack och lov väldigt sunt – han är intresserad av hur människor beter sig, vad de gör i utsatta situationer, hur de reagerar och mår – och oundvikligen vad som hände under, framförallt, andra världskriget. I de två rejäla volymerna The Complete Battlefields återfinns en rad komplexa relationer och i bakgrunde finns ständigt plågan av att befinna sig i ett genomjävligt krig. Bättre än så här blir knappast seriemediet.

Joss Whedon och John Cassaday. Astonishing X-Men vol. 1-4 paperback (Marvel). Whedon må vara nördguden över alla andra, och i och med att han regisserade The Avengers, som blev en megasuccé över hela världen, har han också blivit helt och fullt accepterad av Hollywood. Men oavsett filmens kvaliteter (och hans andra nördsuccéer Buffy, Firefly och Dollhouse) är hans bästa arbete någonsin samarbetet med en av serievärldens bästa, John Cassaday, vilket resulterade i Astonishing X-Men. Underhållningsvärdet här är max och lägg därtill känsliga porträtt på en rad karaktärer, bl a Kitty Pryde och detta är en samtida klassiker. När jag nu tänker tillbaka på serien, det var ett tag sedan jag läste den, kan jag inte riktigt acceptera att Whedon/Cassaday slutade skriva den.

Warren Ellis och John Cassaday. Planetary (Wildstorm). Serien finns utgiven i en rad olika format. Jag har läst den i den stora lyxutgåvan kallad ”Absolute” – vilken jag kan rekommendera. Serien är väldigt speciell och samtidigt lätt att känna igen. Den är nämligen konstruerad som en slags alternativ version av en rad igenkännbara superhjältars öden, bl a återfinns varianter av Fantastic Four och Superman här, fast i Planetary är världen mindre rosig, mer annorlunda, mer vriden, mystisk och komplicerad. Berättelsen är tät och ibland svår – men vilken behållning för den envise. Ellis tillhör serievärldens mer ovanliga författare och här arbetar han ihop med Cassaday, som har ett realistiskt och känsligt uttryck. Ett måste, men kanske ska denna, trots allt, bara rekommenderas den som redan tidigare har en relation till etablerade serierkaraktärer. Det blir roligare läsning då. 

Brian K. Vaughan och Adrian Alphona. Runaways nr. 1-24 (Marvel). Väldigt mycket signerat Vughan skulle kunna komma med på den här listan – vid sidan av Ennis håller jag honom absolut högst av serieförfattarna. Det som gör Runaways så inspirerande är hur han – tillsammans med tecknaren Alphona – gör att man identifierar sig med den brokiga grupp ungdomar han porträtterar. Varje karaktär är nödvändig och har en egen tydlig och sprakande personlighet. Grundidén är enkel. Ungdomarna är alla barn till superskurkar som är på väg att få jorden att gå under. Sedan följer en extremt medryckande, ganska sorglig men också humoristisk berättelse om ungdomarnas försök till att skapa en bättre värld. Unik. Även den här serien finns i en rad olika format. Jag har läst den i oversized hardcover, som formatet heter. Ganska tung i knät, men visuellt utsökt.

En liten lista alltså - som utesluter mer än den inkluderar - bl a Brian K. Vaughan och Tony Harris Ex Machina (Wildstorm); Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo); Terry Moores Echo (Abstract); Frank Millers Daredevil (Marvel); Frank Millers flera olika Batman (DC); Greg Rucka och J.H. Williams Batwoman: Elegy (DC); Matt Fraction och Salvador Larrocas The Invincible Iron Man (Marvel); Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America (Marvel); Paul Popes Batman: Year 100 (DC); Garth Ennis och diverse tecknares Punisher Max (Marvel); Garth Ennis och Jacen Burrows Chronicles of Wormwood (Avatar) m fl, m fl, m fl.

En annan gång kanske.

Ny professor i Estetik

Estetiken i Uppsala få ny professor: Elisabeth Schellekens-Damann. Hon är från Sverige men är, vad jag vet, helt och hållet skolad i England. Tidigare har Estetiken inte haft någon lärostol, men från och med nu är det inte bara Teoretisk och Praktisk filosofi vid Uppsala Universitets filosofiska institution som har var sin lärostol. Estetiken har en med.

Personligen tror jag att det kommer att bli ett stort lyft för estetiken att Schellekens-Damann kommer till avdelningen. Hon tillträder som lärostolsprofessor 1 januari 2014. Ska bli mycket spännande att se åt vilket håll hon styr kajutan. Säkert åt ett annat håll än den varit på väg tidigare - och det är ju med andra ord alldeles utmärkt.

Hemma hos Lars O i går

I går hemma hos Lars O Ericsson hade jag den stora glädjen att träffa två trevliga personer: Eric Ericson och Thomas Olsson - som, kan man väl säga, är förlaget Orosdi Back. Lars O och jag överlämnade i går materialet till boken Tanke och temperament som kommer att publiceras snart. Är mycket, mycket glad över det positiva och framåtskridande samarbetet med detta förlag.

Skriver om skräckserie i UNT

I dagens Upsala Nya Tidning skriver jag om skräckserien The Evil Tree - HÄR.
Serien är tecknad av Uppsalabon Daniel Thollin och den är skriven av amerikanske Erik Hendrix.

Riktigt läskig är den.

Kan det vara sant?

Man of Steel - trailer.

Ur-superhjälten, Superman blir film igen - för femte gången sedan 1978.
Även om Superman Returns regisserad av Bryan Singer är en bra film i sig är den inte en bra Superman-film. Karaktären Superman är nämligen inte sådan som han ska vara. Det är lätt att bli knusslig när det kommer till en så ikonisk och historiskt viktig karaktär som Superman, åtminstone om man, som jag har, följt karaktärens vindlande historia.

Filmen Man of Steel kommer i sommar, 26 juni för att vara exakt. Och att döma efter trailern ovan kommer det att bli en existentiell historia, och det är bra, tycker jag. Men vad vore en film om Superman utan överdådiga hjälteinsatser? Därför blir jag glad att läsa den HÄR rapporten på Slashfilm.

Jag citerar:

Imagine a Nolan story with Snyder effects/action

It’s the best movie of the year.

There’s TONS of action with Superman kicking all kinds of ass in his suit.

The cape is CG’d most of the time so it can look awesome.

They have intentionally left out most of the the Super action in trailers to save it.

It’s not nearly as dour and serious as the trailers suggest.

The movie is complete, minus the 3D post-conversion, which is currently taking place

Kan det vara sant? Kommer filmen att bli så här bra?

Man of Steel är regisserad av Zack Snyder, som har ett gediget intresse för "comics" och som redan gjort två "comicbook movies" 300 (som bygger på Frank Millers serie med samma namn) och Watchmen (som bygger på Alan Moores och Dave Gibbons serie med samma namn). Båda är mycket bra i sin genre. Snyder har förvisso gjort den mycket märkliga och dessutom mediokra Sucker Punch, men den har jag förlåtit honom för. Jag hyser stora förhoppningar inför Man of Steel.

I rollerna: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne m fl.

Producent: Christopher Nolan.
Manus: David S. Goyer.

Mästerliga Preacher

Preacher av Garth Ennis och Steve Dillon

 

Preacher. Har med mycket stort nöje läst Preacher vol. 1 - 6 (de snygga hårdpärmsutgåvorna naturligtvis). Vilken serie - vilken berättelse. Fanastisk. Huvudkaraktären, predikaren Jesse Custer, flickvännen Tulip O'Hare och odågan vampyren(!?) Cassidy tar sig runt i USA för att försöka få tag i Gud - som de vill "prata" med - varför är världen som den är? Galen idé, inte sant? Men också ganska rimlig, om man tänker på det, tycker jag. De sex volymerna rymmer sammanlagt 75 serietidningsnummer, och det som kanske ändå var roligast under resans gång var att ta del av författaren Garth Ennis utveckling. Han börjar bra, men avslutar serien som den mästare han är i dag. Tecknaren Steve Dillon går samma väg.

 

Trots idérikedomen, tempot och berättelsens udda, knasiga och insiktsfulla vändningar, vill jag ändå hålla Ennis Punisher Max något högre än Preacher. Preacher har en finare sensmoral - kärleken är allt, men som berättelse betecknat fungerar Punisher Max lite bättre, och den är dessutom lite roligare och ibland ganska mycket otäckare. Ennis har ju sagt att han är född till att skriva Punisher.

 

Frågan är bara vad jag nu ska läsa? Har inte sådär förfärligt mycket kvar...suck...

Efter tre avsnitt...

Efter tre avsnitt av The Wire är jag fast. Men kan inte ännu säga att detta är den bästa TV-serien någonsin (vilket verkar vara någon slags konsensus), men den verkar helt fantastisk.
Efter att ha sett BBC-serien Luther med Idris Elba är jag ett stort fan av honom. Roligt att se honom i The Wire, där han spelar en helt annan typ av karaktär än i Luther där han är luttrad polisdetektiv. I The Wire spelar han rollen som Stringer Bell, vilket verkar vara en slags kriminell kingpin, mer vet jag inte just nu. Men vilken skådespelare. Ser mycket fram mot hans roll i Guillermo del Toros Pacific Rim senare i år. Del Toro sa så här om Elba nyligen: “Idris could be just standing there saying ‘whatever’ and he has a magnetic center. I needed him to root the whole adventure, morally and ethically.”

Idris Elba, vilken karl.

Återstår att se x 2

Har ännu inte sett bejublade TV-serien The Wire. Det återstår att se om den är så bra som ryktet gör gällande. Det som gjorde att jag till slut bestämde mig för att investera i DVD-boxen med alla fem säsongerna (riktigt billig på CDON) var att Garth Ennis (världens bäste serieförfattare) för en tid sedan berättade i en intervju att även han tycker att The Wire är det bästa som har visats på TV.
Så nu ligger boxen här på TV-bordet.
Spänd av förväntan!

Skriver om Mike Kelley

Konstnären Mike Kelley ingår i min egen personliga tio i topp-lista över spännande konstnärer. Därför var det så spännande att undersöka hans liv och konst på plats i Los Angeles, där han bott större delen av sitt vuxna liv. Mike Kelley dog för ungefär ett år sedan.

Mina ansträngningar har resulterat i en artikel som publiceras i nya numret av Konstperspektiv som släpps i kväll på Supermarket i Stockholm.

Vad händer på SvD Kultur - egentligen?

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver om SvD Kultur. "Varför vill ingen vara kulturchef på Svenskan?", undrar hon. Och frågan är berättigad, varför vill ingen leda SvD Kultur och försöka lyfta den tidigare så tunga kulturdelen i Sveriges mest konservativa dagstidning? Kanske finns svaret just där.

För hur lyfter en kulturchef en kultursida som just nu är både konservativ och glattig? Det är en märklig kombination. Ett tungt kulturarv kombinerat med press om att producera underhållningsjournalistik (Vem kommer den pressen egentligen ifrån? Ingen köper SvD för att läsa om melodifestivalen!).

Karin Olsson pekar ut två kandidater: Daniel Sandström, tidigare chef för kulturen på Sydsvenskan, och Johan Lundberg som nyligen slutade basa över tidskriften Axess.

Jag skulle lägga ytterligare en kandidat till jobbet: Lisa Irenius, nu chef för kulturen på Upsala Nya Tidning. Hon gör en seriös kultursida som fått mycket gott nationellt rykte och hon gör den med små medel. Jag gissar och spekulerar: hon både vill och kan ta över SvD Kultur.

Fast egentligen borde nog SvD Kultur tillsätta mig som kulturchef. Då skulle det bli fart på det gamla skeppet och idéartiklarna skulle strömma fram likt gondolerna i Venedigs kanaler - smidigt, kunnigt och med temperament.

Nåja. Jag kommer fortsätta att hoppas att den svenska kulturbevakning rycker upp sig. En av de saker som var befriande med att vara i USA, var att för ett tag kunna släppa den lilla svenska kulturella ankdammen. Nu är jag tillbaka och fortsätter att läsa med förvånat intresse.

LA radio och förmågan att lyfta

Efter att ha spenderat otal timmar i bil i Los Angeles med ständigt upplyftande och underbar musik, kommer jag för alltid sakna turerna genom staden när mörkret infunnit sig och neonskyltarna tänts; de som informerar om tacos, hamburgare och cocktails. Radiokanalerna HOT 92.3 och K Earth 101 kommer alltid att finnas med mig. Deras receptet är enkelt, men likväl finns något liknande inte i Sverige: urban musik som fungerar som balsam för själen. Det handlar naturligtvis inte bara om musiken i sig, utan även om den upplelvese den genererar i relation till det sammanhang den framträder i.

En av mina absoluta favoritband sedan länge är det brittiska bandet Sade som frontas av sångerskan Sade Adu. I mina öron har bandets musik aldrig kommit till sin rätt så bra som när den pulserades ut genom högtalarna i bilen i Los Angeles medan man körde genom ett stökigt downtown eller längs Vermont avenue sent på kvällen på väg hem. Eller för den delen i bilen på en parkeringsplats vid Santa Monica beach medan solen går ner och kvällskylan utanför börjar tränga sig på.

Av någon anledning är Sade verkligen ett älskat band på västkusten och låtarna från de första albumen som kom på 80-talet hörs om och om igen på radion. Den låt som kanske spelas oftast är The Sweetest Taboo från skivan Promise (1985).

You've got the biggest heart
Sometimes i think you're just too good for me
Every day is christmas, and every night is new year's eve
Will you keep on loving me
Will you keep on, will you keep on
Bringing out the best in me

Här, musikvideon från 1985:

Frihetens ängar

(klicka för större bild)

Förtjusande. Jag är väldigt svag för serietecknaren Frank Chos serie Liberty Meadows. Har nu upptäck att Liberty Meadows: Book 1 Collected Sundays - i färg(!) har funnits på marknaden sedan en tid (Image). Varje minut som går utan att jag får bläddra i den känns som en förlust. Snart, snart är boken min (måste bara hitta den någonstans). Ack, den tid som förflutit får jag aldrig igen!

Om LACMA i UNT

I en enda text "Konst - så bra kan det bli" (UNT) skriver tre konstkritiker om tre konstmuseer. Cristina Karlstam skriver om Tate Modern, Sebastian Johans skriver om Kiasma - och jag skriver om LACMA här i Los Angeles.

Kubricks kub på LACMA

Just nu på världens kanske bästa konstmuseum alla kategorier, LACMA (Los Angeles County Museum of Art): En fantastisk Stanley Kubrick-retrospektiv med det mesta av det allra bästa. En extraordinär utställning. Bland annat visas detta rum från 2001: A Space Odessey. Rummet är en modell och visas hängande från taket.

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.