100 Bullets av Brian Azzarello och Eduard Risso ges ut med långa mellanrum i fantastiskt snygga hårdpärmsutgåvor 100 Bullets The Deluxe Edition (Vertigo). Det handlar om 350 sidor åt gången och än så länge har tre volymer getts ut. Utgivningen landar nog gissningsvis på sex volymer och blir kanske klar om ett par år. Jag väntar tålmodigt på volym fyra som kommer i slutet av april.
I går lanserades utgivningsplanen för DC Comics där Vertigo ingår och som alltså ger ut 100 Bullets både förr i enstaka lösnummer och nu i inbundna utgåvor. Till min förvåning kommer nu Azzarello och Risso att göra en fortsättning på originalserien som ursprungligen gavs ut mellan 1999 och 2009 i sammanlagt 100 nummer. Fortsättningsserien som komer i juni heter 100 Bullets: Brother Lono och handlar framförallt om en av originalseriens huvudkaraktärer, den galna och tillsynes okrossbara lönnmördaren Lono. Och ja, han är åtminstone teoretiskt sett värd en serie i sig av den anledningen att hans karaktär är oerhört spännande att följa. Om denna nya miniserie är något att ha återstår naturligtvis att se.
Här finns det två skolor. Det ena är väldigt mån om att göra ett avslut. När originalserien är klar då ska minsann inget ytterligare göras av varken originalteamet eller någon annan. Garth Ennis tillhör den skolan, vilket han visat med serier som Preacher (Vertigo) och The Boys (Wildstorm/Dynamite). När det är slut är det definitivt slut. Ingen återvändo. Ingen ny miniserie eller nystart. I grund och botten bygger den skolan på stolthet och disciplin. Och det är en skola som "fungerar", i det här sammanhanget åtminstone. Originalen får vara original och ingen nytappning "smutsar" ner dem.
Den andra skolan skiter all disciplin och stolthet. Istället tar man vad man vill, gör om och skapar nytt utifrån det som redan existerar. I princip all storsäljande serieutgivning i Nordamerika bygger på denna skola - den är extremt inkomstbringande och det är den skolan vi har att tacka(!) för att Spider-Man ges ut sedan 1962, Superman sedan 1938, Batman sedan 1939 med mera. Varför sluta med ett vinnande koncept? Skillnaden mellan 100 Bullets: Lono och t ex Batman är att i det förra fallet är det samma kreativa duo som fortsätter, och i den senare, att oräkneliga författare och tecknare har tagit vid där andra har slutat. Det senare har visat sig lyckad, även om det under perioder spottas ut en och annan riktigt usel serie.
Jag ser fram mot nya 100 Bullets: Lono, men jag är också lite skeptisk. Är magin fortfarande där? Återstår att se.
