Apropå att Peace & Love i Borlänge går i konkurs och inte kommer att slå upp grindarna senare i sommar.
Även då jag är uppvuxen i Västervik var Hultsfred inte något för mig. Jag var där ett par gånger, men sov aldrig över i tält på det stora geggiga tältområdet. Stannade istället bara över dagen och rullade sedan mot Västervik i den gamla ljusblåa Volvon när den eller de konserter jag ville se var över.
Många har i dag på facebook uttryckligen visat sitt stora missnöje och - vill jag påstå - sin stora sorg över att Peace & Love inte kommer att genomföras. För egen del känner jag nästan lättnad. Jag hade naturligtvis inte motvilligt köpt biljetter och i hemlighet önskat att festivalen inte skulle bli av. Jag vill bara att alla dessa otidsenliga flumfestivalerna bara ska lägga ner helt och hållet.
Saken är den att den så kallade festivaldöden bara har känts som en plågsamt utdragen dödsprocess. Som dessutom får oproportionerligt mycket mediebevakning. Jag menar de lägger ned eftersom för få vill gå -- vem vill då läsa om dem dag efter dag? Festival efter festival har gått i graven, men ändå har det alltid funnits någon kvar som önskar hålla fanan högt... suck
Och än är det ju inte helt över. Det finns andra festivaler som fortsätter locka ungdomar och halvunga (vissa på tok för gamla). Men vad är det egentligen för upplevelse man får när man går på festival?
Den där haschmosiga looken har aldrig varit något för mig - smutsigt, lerigt, eller dammigt, och ofta rätt dåligt ljud - och ljud från olika håll, och en massa stök och bråk. När jag går på konsert tar jag hellre på mig ett par snygga byxor, något trevlig tröja och ett par schysta sneakers. Sådant kan man ju inte ha på festival då allt bara får en och samma gröngråbruna färg. Blä.
