Cousins vill peta hål på Hollywood, det märks inte minst i hans ton och hans ordval, han blir lite snäsig och raljerande när han talar om stora amerikanska filmproduktioner. Kritik av stora mäktiga Hollwyood är bra och nyttig, tror jag, särskilt för dem som inte ser mycket annat än blockbusters. Kanske kan något annat locka dem här, men å andra sidan, vem attraheras av den arrogans Cousins ibland hemfaller åt? Bäst var Cousins när han visade scener ur D. W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och diskuterade hur obehaglig den är på så många sätt. Det gjorde han mycket bra.
Cousins vill å ena sidan klanka ner på storfilmsproduktioner, galej och storvulenhet, och vill å andra sidan lyfta fram det alternativa, subversiva och nedtonade. Knappast en särskilt överraskande dragning hos en filmentusiast.
Men varför ska den ena sänkas och det andra höjas? Kan det inte finnas fantastiska saker inom båda världar, eller måste det ena tryckas ned för att det andra ska komma upp? Tveksamt, minst sagt.
Cousins största snedsteg kom redan i inledning då han berättade för oss att filmen Casablanca (1942) inte är en klassiker. Anledningen? Den är för romantisk. Istället menar han att den japanska filmen Record of a Tenement Gentleman (1947) är en klassiker - eftersom den är mer stillsam, lugn och använder sig av visuella mönster som för tankarna till klassisk tid.
Men varför kan inte båda filmerna vara klassiker? Klart de kan, på lite olika grunder. Men för dem som bara kan tänka i dikotomier - det ena eller andra - blir det svårt. Tack och lov att man är mer upplyst än så. Bland romantiska filmer är Casablanca tveklöst en klassiker, att påstå något annat är rent struntprat.
Kanske försöker Cousins vara provocerande. I mina ögon blir han här mest larvig. Återstår att se var odysséen tar oss i nästa avsnitt.
_10.jpg)
Mark Cousins tycker inte att Casblanca är en klassiker...
Hahahaha!
