Att hoppa in på tidning, vilket jag har möjlighet att göra från och till, är alltid utmanande. Jag gillar att arbeta som reporter - att ifrågasätta, ligga på, vara ihärdig och få ihop en artikel eller två per dag.
Det är alltid utmanande - ibland känns jobbet dessutom verkligen meningsfullt i den meningen att jag som reporter kan berätta om något som betyder mycket för någon eller för samhället i stort.
När jag nu hoppade in på VT var det särskilt ett jobb som kändes så meningsfullt. Jag sprang på en busschaufför som VT tidigare hade skrivit om. Han arbetar obekväma arbetstider och är ensamstående med en liten flicka. Men Västerviks kommun har ingen barnpassning under obekväma arbetstider, så kallat "nattis". Tidningen hade tidigare rapporterat om detta, och eftersom jag råkade träffa mannen föll det på mig att göra uppföljningen.
Det visade sig att efter att tidningen först hade berättat hans historia hade ett antal privatpersoner ringt upp honom helt på eget bevåg och erbjudit honom att sitta barnvakt gratis medan han jobbade.
Den tjej jag träffade som hade hört av sig till honom var 25 år. På min fråga varför hon hade ringt upp mannen och erbjudit sig att vakta hans dotter, svarade hon något i stil med "Om jag kan hjälpa någon annan, varför ska jag då inte göra det?" Och: "Inget barn ska behöva ha det så".
De dagar hon passar dottern går hon upp klockan fyra på morgonen och cyklar sedan iväg till dem. Där försöker hon somna om på soffan och sedan klockan sju väcker hon dottern, de äter frukost och går till skolan.
Det är naturligtvis fantastiskt att träffa en ung människa som tycker och handlar så här. Helt vanligt är det inte, tror jag. Det visade sig att kommunen än inte har ordnat med barnpassning på obekväma tider.
