Nu är det faktiskt alarmerande. Den finns flera konkreta problem som är viktiga att diskutera angående dagspress och konstkritik. Vi – läsarna – behöver förändring.
Det finns en redaktionell indelning av texter om konst. Denna uppdelning i sig är inget problem. Men hur den tillämpas avslöjar att det finns ett glapp som alltför sällan överbryggs.
I dag tar tidningarna inte tag i konstdiskussionen. Ingen problematiserar museala tendenser, ingen lyfter fram konstnärliga trender. Inte heller diskuteras curatorns – eller kritikern roll i det kulturella landskap som har blivit Sveriges. Vad som händer, varför det händer och vad det betyder – ja, det skriver svenska tidningar inget om.
Texter om konst som (i all sin ovanlighet) finns att läsa i svenska dagstidningar:
* Nyheten (Bonniers konsthall öppnar).
* Recensionen. (Den nya utställningen på Bonniers konsthall är …).
Texter om konst som sällan finns att läsa i svenska dagstidningar:
* Kommentar. (Det här händer nu och betyder…)
* Essä. (Längre ”djup” text om något, inte nödvändigtvis aktuellt).
* På plats (Ett slags mellanting mellan reportage och recension, om t ex en performance).
Den här uppdelningen gäller i princip för alla dagstidningar – över hela världen.
Vad är då problemet?
Jo. Det är nämligen så att den så kallade konstkommentaren nästan inte längre existerar i svensk dagspress. Kommentaren är den enda artikelform som kan, utan att sväva ut i 10 000 tecken (som i DN Essä eller i SvD:s Under strecket), kan fånga upp det som finns mellan nyheten och recensionen.
Nyheten är ATT något har hänt. Recensionen kritiserar utställningen, verket – ofta i sig, utan större utsvävningar mot diverse andra sammanhang.
Kommenteraren däremot handlar om det som ligger mellan nyheten och recensionen. I en kommentar sammanställer en kritiker vad som har hänt – ställer frågor – och i bästa fall svarar på dem. Eller om man så vill – kritikern ger läsaren en bild av orsaker och effekter.
Kommentarrubriker du aldrig får se i svensk dagspress, men som borde finnas där (ingen särskild ordning):
* IASPIS nya chef öppnar för ny publik.
* Moderna Museet: ett museum för 1900-tals konst.
* Svenska konstnärer gör bara succé utomlands.
* Daniel Birnbaum är Sveriges enda riktiga curator.
* Nationalmuseum är ett samtidsmuseum.
* Lägg av Moderna! Magasin 3 och Bonniers konsthall klarar sig själva.
* Ett tomrum som måste fyllas: konsttidskriften.
Utan kommentarer, ingen bild av vad som händer. Nyheten och recensionen som sådana är bra. Men det finns ett glapp dem emellan, och i dag fylls det inte i den svenska dagspressen. Det är ett problem som kulturredaktionerna måste göra något åt. Nu.
onsdag, juli 23, 2008
lördag, juli 19, 2008
Ekelöf existerar utanför texten, tack Horace
För ett par veckor sedan gick programmet K special: Ekelöfs blick på SVT. En dokumentär om diktaren Gunnar Ekelöf. Det var en scen, om man kan kalla det så, som har etsade sig fast – Horace Engdahl när han nästan gråter. Det kanske ser ut som ett försök till att raljera. Men icke. Även om det förstås är extremt förutsägbart att Horace Engdahl – och alla de andra i programmet – älskar Ekelöf, så var det något speciellt med Horace. Det var något med hans relation till Ekelöf som gjorde att poeten plötslig stod ut från den kanon han så självklart är del av. Nu syftar jag på en kanon som på något sätt gör konstnärer lite tråkiga. Så är inte alltid fallet, men ändå. Ekelöf framstod som någon som betyder något och inte bara ska hänvisas till.
Hursomhelst. Det var inte bara vad Horace Engdahl försökte förmedla som var viktigt, utan hur han gjorde det. Ansträngningen kändes så personlig och ja, genuin, att jag verkligen häpnande, och nästan fick en tår i ögonvrån. Hela hans ansikte förändrades när han talade. Han gick från tillknäppt ständig sekreterare till vanlig känslig människa. Han talade om Ekelöf som om det hade berört hans allra innersta, men inte på ett sådant där svepande och manierat sätt som kulturmänniskor så ofta gör.
Det är skönt att se en akademiker som tillskillnad från Professor Jules Hilbert har känslor. Jules Hilbert porträtteras av Dustin Hoffman i filmen Stranger than Fiction och är den ultimata nidbilden av den sterile, vetenskapligt sinnade akademikern. Han ser verket i sig och dess plats i litteraturhistorien, vilket innebär att han rekommenderar Harold Crick, spelad av Will Ferrell, att låta sig bli dödad eftersom det passar så bra in i bokens handling. Filmen handlar om hur Cricks liv plötsligt får en berättarröst. Rösten visar sig tillhöra en berömd författare – som har för avsikt att ta livet av sin huvudperson, Crick.
Tack Horace för att du är en person. Det om det.
Varm akademiker, Horace Engdahl
Hursomhelst. Det var inte bara vad Horace Engdahl försökte förmedla som var viktigt, utan hur han gjorde det. Ansträngningen kändes så personlig och ja, genuin, att jag verkligen häpnande, och nästan fick en tår i ögonvrån. Hela hans ansikte förändrades när han talade. Han gick från tillknäppt ständig sekreterare till vanlig känslig människa. Han talade om Ekelöf som om det hade berört hans allra innersta, men inte på ett sådant där svepande och manierat sätt som kulturmänniskor så ofta gör.
Kall akademiker, Professor Jules Hilbert
Det är skönt att se en akademiker som tillskillnad från Professor Jules Hilbert har känslor. Jules Hilbert porträtteras av Dustin Hoffman i filmen Stranger than Fiction och är den ultimata nidbilden av den sterile, vetenskapligt sinnade akademikern. Han ser verket i sig och dess plats i litteraturhistorien, vilket innebär att han rekommenderar Harold Crick, spelad av Will Ferrell, att låta sig bli dödad eftersom det passar så bra in i bokens handling. Filmen handlar om hur Cricks liv plötsligt får en berättarröst. Rösten visar sig tillhöra en berömd författare – som har för avsikt att ta livet av sin huvudperson, Crick.
Tack Horace för att du är en person. Det om det.
fredag, juli 18, 2008
Från underhållning till kommentar
Vill vi ha Batman som dödsmaskin?
Eller vill vi ha Läderlappen och Robin som käcka brottsbekämpande hjältar?
När jag var liten hade jag två intressen. Film och serier. I dag, 20 år senare, har dessa två, av Hollywood, blandats samman – med blandade resultat, ska tilläggas. I natt kom de första rörliga bilderna från den senaste serietidningsfilmatiseringen – The Watchmen. Serien är ursprungligen uppdelad i tolv separata nummer och utspelar sig i en så kallad alternativ verklighet. Serien skrevs av Alan Moore, som också står bakom V för Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen och From Hell. De tre serierna har filmatiserats. Alan Moore vill inte veta av filmerna. Han har till och med sett till att hans namn inte finns med i förtexterna. Watchmens tecknare, Dave Gibbons, har däremot varit med och arbetat med filmatiseringen av Watchmen. Också den här gången vill Moore inte vara med. Han till och med motarbetar filmen.
Eller vill vi ha Läderlappen och Robin som käcka brottsbekämpande hjältar?
När jag var liten hade jag två intressen. Film och serier. I dag, 20 år senare, har dessa två, av Hollywood, blandats samman – med blandade resultat, ska tilläggas. I natt kom de första rörliga bilderna från den senaste serietidningsfilmatiseringen – The Watchmen. Serien är ursprungligen uppdelad i tolv separata nummer och utspelar sig i en så kallad alternativ verklighet. Serien skrevs av Alan Moore, som också står bakom V för Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen och From Hell. De tre serierna har filmatiserats. Alan Moore vill inte veta av filmerna. Han har till och med sett till att hans namn inte finns med i förtexterna. Watchmens tecknare, Dave Gibbons, har däremot varit med och arbetat med filmatiseringen av Watchmen. Också den här gången vill Moore inte vara med. Han till och med motarbetar filmen.
Nu kommer alltså Watchmen. Den serie som mer än någon annan serie har förändrat serietidningsvärlden. När jag var liten och läste Spindelmannen var serier fortfarande ganska gulliga, det vill säga de var skrivna för den yngre läsaren. I dag är serier skrivna för vuxna. Superhjältar som Iron Man och Miss Marvel är nyktra alkoholister. Captain America (Steve Rogers) skjuts till döds av sin flickvän. Men även mindre saker som tydliggör att gamla käcka hjältar verkligen mår dåligt. I alla fall från och till. Inte så konstigt att de har ångest då de på grund av sina, ofta ofrivilliga, krafter måste ta ögonblicksbeslut kring människors liv, för att inte tala om de beslut de tvingas ta, och som helt kan förändra en storstads logistiska och ekonomiska strukturer. Gator totalförstörs, skyskrapor raseras, och så vidare. Vad som tidigare nästan aldrig ens insinuerades, har blivit centrala teman i de allra flesta serier.
Jag kommer ihåg när Watchmen kom till Sverige. Det nästan helt gula omslaget, den lilla svarta klicken och blodsdroppen. Bilden visade sig senare vara en detalj av Mr. Happy. Serien var helt obegriplig för en 12-åring. Den var för hemsk, helt enkelt. Ungefär parallellt kom Frank Millers version av Läderlappen (som han faktiskt kallades), Batman: The Dark Knight Returns. Också den var besvärlig, för att inte säga obegriplig. De här serierna har etsats sig fast. Jag skummade dem som bäst. Men ändå har jag dem med mig på något sätt. Kanske eftersom de nog satte lite stopp för mitt allra naivaste serietidningsläsande.
Serier blir film på löpande band. Mycket tack vare datorns hjälp. Det finns två Internetsidor som följer utvecklingen: Comicbookmovie och Comics2film. Här finns starka reaktioner över att Captain America klipptes bort från The Incredible Hulk och irritation över Marvels skambud till Jon Favreau för att göra Iron Man 2. För min egen del är det hursomhelst roligt att följa hur Hollywood snappar upp serietidningarnas berättelser, och i flera fall, helt sonika flyttar över seriernas bildkompositioner till filmduken. Det bästa exemplet är Frank Millers 300, som filmatiserades av Zack Snyder ruta-för-ruta. Samme Snyder regisserar nu Watchmen. Det återstår att se om han har gjort likadant den här gången. Se trailern här. Jag tycker den ser ut att vara sådär.
tisdag, juli 15, 2008
Dexter och hans bröder
Dexter Morgan från "Dexter", som går på TV6 på måndagar.
I går började säsong två av Dexter, trodde jag. När jag förväntansfull hade lagt mig i soffan och knäppt på folkbildningskanalen TV6 visade det sig dock att jag hade fel. Det var inte dags för säsongspremiär, utan istället visade kanalen del två från säsong två. Av någon konstig anledning hade jag missat premiären av vad som har kommit att bli mitt absoluta favoritprogram.
Jag är osäker på varför jag har fäst mig vid Dexter Morgan, hans syster och pappa. Han är ändå en massmördare. Kanske är det hans ständiga kamp med att passa in som fascinerar mig. Förvisso följer han en kod som går ut på att enbart döda mördare. På så vis delar han flera egenskaper med fiktiva skapelser som Gerry Conways och Ross Andrus The Punisher och Paul Kersey i Brian Garfields Death Wish. Den senare är framförallt känd som filmserie med Charles Bronson i huvudrollen.
Cover art for PUNISHER WAR JOURNAL #7 by Ariel Olivetti
Cover art for PUNISHER WAR JOURNAL #7 by Ariel Olivetti
The Punisher och Paul Kersey har gjort medvetna val att rensa upp bland ligister och mördare. Det har dock Dexter inte gjort. The Punisher och Kersey fick sina familjer utraderade i vuxen ålder och tog därefter beslut om att döda, inte bara de specifika mördarna, utan att helt enkelt ta kol på alla som kommer i deras väg. Dexter däremot vara bara en liten pojke när delar av hans familj blev mördad. Hans behov av att döda blev då inetsat i honom, utan att han kommer ihåg att detta är orsaken, och det är denna drift som – framförallt – blir hans anledning till att mörda. Tack och lov var hans fosterpappa en fin polispappa och såg dessa tendenser i honom. Dexter blev då uppfostrad att bara döda elakingar. Något som han nu alltså håller sig till. Än så länge.
Filmaffischen från filmen Death Wish (1974) av Michael Winner med Charles Bronson i huvudrollen.
Hursomhelst. Dexter säsong två såg ganska bra ut. Men det fanns några trista tendenser, till exempel den berättelse som började expandera mellan hans närmsta chef och hennes chef. Två kvinnor som nu står i beroendeställning till varandra. Den historien hade jag gärna varit utan. Jag ser dess utveckling som ett bevis på att seriens manusförfattare inte längre enbart kan bygga ut avsnitten kring Dexter och hans syster. Vi får se.
För att vara lite politiskt korrekt: Finns det några kvinnor som hämnas? Det närmaste vi tycks komma är Sara Connor i Terminator, fast hon är å andra sidan urmamman, fast i en extrem tolkning - hon finns alltid där bredvid sin sons sida och skyddar honom mot otäcka monster.
För att vara lite politiskt korrekt: Finns det några kvinnor som hämnas? Det närmaste vi tycks komma är Sara Connor i Terminator, fast hon är å andra sidan urmamman, fast i en extrem tolkning - hon finns alltid där bredvid sin sons sida och skyddar honom mot otäcka monster.
---
Fast å andra sidan så har vi faktiskt Lady Vengeance, The Bride från Kill Bill och Elektra.
onsdag, juli 09, 2008
Kritikens makt/maktlöshet
Nästa tisdag, 15 juli, ska jag hålla en föreläsning med titeln Kritikens makt/maktlöshet.
Platsen är Uppsala Universitet. Ämnet är Estetik. Kursen heter Recensionsverksamhet i teori och praktik.
Jag gillar att föreläsa. Särskilt då ämnet är så viktigt som detta. Jag har inte bestämt riktigt vad jag ska prata om. Men det känns som om att jag kan ösa ur en stor ocean. Den finns mycket att säga om kritikens inflytande på kulturlivet.
Just den här kursen är en sommarkurs och koncentrerar sig på dagskritiken, vilket, särskilt i dag, är mycket viktigt att granska. Kritikens position i media är marginaliserad, det är ett faktum. Det finns förstås många recensioner, framförallt litteraturrecensioner, men dessa liknas bäst vid vad som kallas anmälan. En anmälan är en neutral beskrivning av en bok, utställning, tidskrift, som framförallt tjänar som syfte att visa för läsaren att det omskrivna har dykt upp på fältet. Kritisk analys däremot är mer sällsynt.
Så här ser Croneman ut i DN.
torsdag, juli 03, 2008
Varför - Moderna, Magasin 3 och Bonniers konsthall, varför?
Det är obegripligt att Stockholms konstmuseer och konsthallar inte gör separatutställningar med unga svenska konstnärer. Sveriges och inte minst Stockholms konsthögskolor examinerar ut ett stort antal nya konstnärer varje år. Flera av dem mycket begåvade. Deras konst visas ytterst sällan på offentliga institutioner och konsten når därmed inte ut utanför den lilla värld som den svenska konstvärlden utgör. Många unga konstnärer ställer däremot ut på gallerier som Natalia Goldin Gallery och Galleri Niklas Belenius. Gallerierna har blivit allt viktigare för konstscenen. Att gallerister satsar på en yngre generation är livsviktigt för att återväxten ska fungera. Men det behövs ytterligare forum där ny konst och nya idéer kan visas och diskuteras. Det är inte bara tråkigt att se att stora museer och konsthallar inte tar sitt ansvar. Det innebär att den svenska konstscenen utarmas.
---
Gröna Lund gav insikt
Europas högsta Fritt fall - med tilt.
Jag och kompisen Stig var på Gröna Lund i tisdags. Det började med att vi tog några öl på Mossebacke och såg ut över Stockholm - och Gröna Lund. Beslutet kom lätt och snabbt: "Vi åker dit."
Det blev åkbandet. Då kan man åka alla rides. Vi började med Fritt fall, med tilt. Jag har aldrig åkt den tidigare. Snacka om upplevelse. Sakta men säkert åkte vi upp 80 meter upp i luften. Det är så högt så man ser till Småland. Väl på plats startar en liten motor som gör att hela sitsen, som man sitter i, lutar sig fram några grader. Att tilten sätter in innebär att beslutet jag tog tidigare om att inte titta ner nu plötsligt inte var giltigt längre. Ofrivilligt måste man titta rakt ner. Då händer det. Allt släpper och man rusar ner i en ohygglig hastighet. Det går inte att andas. Inte förrän man är framme. Jag var riktigt omskakad efteråt, men också lycklig på något sätt.
Vi åker alla rides vi pallar och jag vinner dessutom en 2 kilos chokladkaka och ett "Homer Simpson-mjukisdjur". Osannolik tur. Två lotter, två vinster.
Besöket på Gröna Lund gjordes parallellt med att jag håller på att färdigställa en text om konstgruppen Ride.1, där Stig är medlem tillsammans med Ronny Hansson och Jonas Kjellgren, för Konstperspektivs räkning. (Jag har tidigare skrivit om dem på deras hemsida). De gör rides, som påminner om tivolirides, fast i mindre format.
Upplevelserna på Gröna Lund gav mig helt nya insikter om Ride.1:s verksmhet. Ride.1 handlar mycket om att uppleva med kroppen, att befinna sig mitt i konsten och inte om vad som är det vanliga, att konst behandlas intellektuellt.
En besökare på Frankfurt Kunstverein tidigare i sommar testar Ride 1;4. Stig till höger i bild.
söndag, juni 22, 2008
Filmkritikern som tar diskussionen
Det pågår en strid inom filmkritiken! Fast strid kanske är att ta i. Den är hursomhelst intressant på flera sätt. Den skiljer sig mycket från de strider som har pågått inom konstkritiken. Filmkritikern Jonas Holmberg skriver i artikeln "Drar i handbromsen" i Expressen (11/6) om två saker som konstkritikerna aldrig gör: reella texter och verk. När konstkritikerna tassade runt för att inte trampa kollegor på tårna och istället svävande menade att konstkritiken i dag var lite vag, pekar Jonas Holmberg ut kritiker som han argumenterar drar fel slutsatser. Malin Krutmeijer i Helsingborgs Dagblad och Fredrik Strage i Dagens Nyheter ser inte fördelarna med datoriserad bildbehandling i filmen Speed Racer, menar Holmberg.
Det är en klar fördel att föra en offentlig debatt när en kritiker har mod nog att formulera de problem han ser. Det är också en fördel att tala om just Speed Racer eftersom det faktiskt handlar om ett tekniskt framsteg – om man nu ser computer-generated imagery (cgi) som ett framsteg. Det är väl det de tvistar om. I jämförelse med den viktigaste konstdebatten i svenskt mannaminne, den som utlöstes kring utställningen Implosion på Moderna Museet för ungefär 20 år sedan och som ställde modernister mot postmodernister framträder tydliga skillnader. Den debatten, vars mest berömda kombattanter var Ulf Linde och Lars O Ericsson, handlade framförallt om ideologi – om vårt sätt att se på konst – eller om man så vill, om kunskapsteoretiska frågeställningar. För det var knappast så att debatten hade sin grund i några tekniska framsteg. I konsten hade inga nya illusionsmakande apparater introducerats. Nej, debatten handlade om hur vi skulle se på konsten, hur vi skulle förstå den och vad i konsten som var viktig att ta hänsyn till. Originalitet och autencitet var begrepp som över en natt blev gammalmodiga. Och steget från det formella till det konceptuella togs fullt ut. I dag ligger vi kanske någonstans mitt emellan, men det så var det då. Viktigt att komma ihåg dock är att Ericsson faktiskt tog en rad exempel på konstnärer som representerade postmodernismen, bland annat Max Book och Lars Nilsson, om jag inte minns fel.
För bara ett par år sedan debatterades konstkritiken igen. Inte minst på SARTS. Inte heller då fanns det något ”tekniskt framsteg” att prata om. Istället handlade diskussionen om att kritiken var tråkig och till och med meningslös. Ingen tog hänsyn till den och den hade spelat ut sin roll, var det många som menade. Problemet var att ingen pekade på enskilda texter och ännu mindre på texter i relation till konstverk. Inte så konstigt att debatten aldrig fick något genomslag. Inte bara kritiken var vag – också kritiken av kritiken var vag.
Därför är det riktigt skönt att se att Jonas Holmberg tar i ordentligt. Kritiken ska åtminstone försöka hänga med och inte vara skeptiskt konservativ, är hans melodi. Och har förankrar sitt resonemang i en riktig film och ett par texter, inte bara i en allmän känsla om att kritiken är dålig.
Han får svar av Malin Krutmeijer som också tycker att dataspelsinfluenser kan vara bra för film, men att dessa automatiskt gör en bra film. Holmberg svarar direkt, här. Det viktiga här är att debatten tas fullt ut – inte vem som har rätt. Jag ser fram emot att se hur cgi-filmer kommer att tas emot i framtiden - den här debatten har säkerligen bara startat.
Själv har jag ännu inte sett filmen. Men nickade när jag läste serieskaparen och filmregissören Frank Millers senaste bloggpost (20/6) på hemsidan för kommande serietidnings-filmen The Spirit, som Miller har regisserat i Sin City-anda. Läs här.
För bara ett par år sedan debatterades konstkritiken igen. Inte minst på SARTS. Inte heller då fanns det något ”tekniskt framsteg” att prata om. Istället handlade diskussionen om att kritiken var tråkig och till och med meningslös. Ingen tog hänsyn till den och den hade spelat ut sin roll, var det många som menade. Problemet var att ingen pekade på enskilda texter och ännu mindre på texter i relation till konstverk. Inte så konstigt att debatten aldrig fick något genomslag. Inte bara kritiken var vag – också kritiken av kritiken var vag.
Därför är det riktigt skönt att se att Jonas Holmberg tar i ordentligt. Kritiken ska åtminstone försöka hänga med och inte vara skeptiskt konservativ, är hans melodi. Och har förankrar sitt resonemang i en riktig film och ett par texter, inte bara i en allmän känsla om att kritiken är dålig.
Han får svar av Malin Krutmeijer som också tycker att dataspelsinfluenser kan vara bra för film, men att dessa automatiskt gör en bra film. Holmberg svarar direkt, här. Det viktiga här är att debatten tas fullt ut – inte vem som har rätt. Jag ser fram emot att se hur cgi-filmer kommer att tas emot i framtiden - den här debatten har säkerligen bara startat.
Själv har jag ännu inte sett filmen. Men nickade när jag läste serieskaparen och filmregissören Frank Millers senaste bloggpost (20/6) på hemsidan för kommande serietidnings-filmen The Spirit, som Miller har regisserat i Sin City-anda. Läs här.
lördag, juni 21, 2008
Originalets dominas över kopian
Jag och Stig Sjölund gick på matinéföreställning och såg The Incredible Hulk. Filmen är helt klart ett steg bort från Ang Lees Norén-freudianska-kammarspel – Hulk från 2003. Jag tillhör de få som faktiskt gillar Ang Lees version, men den nya filmen var ändå klart bättre. Mindre neuroser, mer serietidning, så att säga, även om neuroserna fanns med även i den nya filmen. Utan neuroser ingen Hulk.
Ang Lees Hulk.
Ang Lees Hulk.
Louis Letteriers The Incredible Hulk (utan lila stretchbyxor).
Spoiler alert:
Det var också intressant att se att filmen slog fast den klassiska hierarkin mellan original och kopia. Originalet vinner alltid. Det är nämligen så att en cgi-animerad Hulk klår en lika cgi-animerad Abomination – en varelse som har fått sina krafter från just Hulken. Det vill säga Hulken är originalet och Abomination är kopian. Trots kopians tillsynes större muskelmassa kan den inte rubba originalets inneboende och genom födelserättens överlägsna krafter.
Det var också intressant att se att filmen slog fast den klassiska hierarkin mellan original och kopia. Originalet vinner alltid. Det är nämligen så att en cgi-animerad Hulk klår en lika cgi-animerad Abomination – en varelse som har fått sina krafter från just Hulken. Det vill säga Hulken är originalet och Abomination är kopian. Trots kopians tillsynes större muskelmassa kan den inte rubba originalets inneboende och genom födelserättens överlägsna krafter.
tisdag, juni 17, 2008
Eklips - bra; Förmedling - sådär
I dag besökte jag Moderna Museet och den nyligen öppnade utställningen Eklips – Konst i en mörk tid. Den hade sina ljuspunkter, trots allt. Magnus af Petersens, curator för utställningen skriver i katalogen:
”Eklips är både ett påstående och en fråga om konsten idag. Om konstnärer under 90-talet var upptagna vid verkligheten, vilket kunde ta sig uttryck i dokumentära strategier eller relationell estetik, så är många idag mer intresserade av spekulationer, av att spegla det obegripliga.”
Han menar att utställningen inte innehåller konst som är omedelbart politisk. Dessutom är det ju konst av det här slaget, som likväl inte är apolitisk, som verkligen gör att besökaren tänker till, undrar vad som egentligen händer omkring oss, som engagerar.
Trots detta finns det ändå en del problem med utställningen. Dessa stavas framförallt tillgänglighet. Eller snarare, brist på tillgänglighet. Det är inte problem som på något sätt gäller för enbart Moderna Museet, men problemet blir desto mer angeläget eftersom museet är statligt finansierat och därför framförallt är till för den konstintresserade allmänheten och inte – bara – den inre klicken. Vore Moderna ett galleri skulle man inte kunna beskylla dem för att inte förmedla kunskap – eller, visst, det skulle man, men galleriet behöver bara rikta sig till köpare och specialistpubliken. Moderna däremot har en stor publik som inkluderar tonåringar och pensionärer.
Vad är det då för kunskap som inte förmedlas. Jo, nu är det så att konst kräver kunskap. Ibland kan det räcka med att se bilden/installationen som den är, men tyvärr räcker sällan mötet mellan subjekt och bild särskilt långt. Något annat måste till – kunskap om verkets ursprungskontext och konstnären intention i allmän mening, inte i detalj. Det här är inte ett tolkningsteoretiskt ställningstagande, utan ett ställningstagande om att detta är läget i konsten i dag. Som det brukar heta, efter konceptkonten, ingen återvändo.
Ellen Gallagher, Coral Cities.
Jag hade tur att få en introduktion av Mark Bengtsson som arbetar som värd på museet. Han berättade med stor inlevelse om Ellen Gallaghers konst och bakgrund. Gallagher deltar med ett flertal verk i utställningen och tack vare introduktionen öppnades ett hav av tolkningsmöjligheter. Gallagher arbetar bland annat med myter kring slavhandelstrafiken från Afrika till Västindien och bildandet av ett svart Atlantis.
Alla har dock inte samma tur som jag, som fick en introduktion. Det hade därför varit en utmärkt idé om utställningsskyltarna hade baserats på för konstnären och betraktaren central kunskap och att skyltarna rakt hade förmedlat detta. Som det är nu är de presentationer som ges i utställningen knapphändiga – och faktiskt – riktigt tråkiga.
”Eklips är både ett påstående och en fråga om konsten idag. Om konstnärer under 90-talet var upptagna vid verkligheten, vilket kunde ta sig uttryck i dokumentära strategier eller relationell estetik, så är många idag mer intresserade av spekulationer, av att spegla det obegripliga.”
Han menar att utställningen inte innehåller konst som är omedelbart politisk. Dessutom är det ju konst av det här slaget, som likväl inte är apolitisk, som verkligen gör att besökaren tänker till, undrar vad som egentligen händer omkring oss, som engagerar.
Trots detta finns det ändå en del problem med utställningen. Dessa stavas framförallt tillgänglighet. Eller snarare, brist på tillgänglighet. Det är inte problem som på något sätt gäller för enbart Moderna Museet, men problemet blir desto mer angeläget eftersom museet är statligt finansierat och därför framförallt är till för den konstintresserade allmänheten och inte – bara – den inre klicken. Vore Moderna ett galleri skulle man inte kunna beskylla dem för att inte förmedla kunskap – eller, visst, det skulle man, men galleriet behöver bara rikta sig till köpare och specialistpubliken. Moderna däremot har en stor publik som inkluderar tonåringar och pensionärer.
Vad är det då för kunskap som inte förmedlas. Jo, nu är det så att konst kräver kunskap. Ibland kan det räcka med att se bilden/installationen som den är, men tyvärr räcker sällan mötet mellan subjekt och bild särskilt långt. Något annat måste till – kunskap om verkets ursprungskontext och konstnären intention i allmän mening, inte i detalj. Det här är inte ett tolkningsteoretiskt ställningstagande, utan ett ställningstagande om att detta är läget i konsten i dag. Som det brukar heta, efter konceptkonten, ingen återvändo.
Ellen Gallagher, Coral Cities.Jag hade tur att få en introduktion av Mark Bengtsson som arbetar som värd på museet. Han berättade med stor inlevelse om Ellen Gallaghers konst och bakgrund. Gallagher deltar med ett flertal verk i utställningen och tack vare introduktionen öppnades ett hav av tolkningsmöjligheter. Gallagher arbetar bland annat med myter kring slavhandelstrafiken från Afrika till Västindien och bildandet av ett svart Atlantis.
Alla har dock inte samma tur som jag, som fick en introduktion. Det hade därför varit en utmärkt idé om utställningsskyltarna hade baserats på för konstnären och betraktaren central kunskap och att skyltarna rakt hade förmedlat detta. Som det är nu är de presentationer som ges i utställningen knapphändiga – och faktiskt – riktigt tråkiga.
söndag, juni 15, 2008
Svensk konst i Penzance (!?)
Nog blev det konst på semestern. Ingen mindre än vår egen Peter Geschwind. Hade inte den blekaste om att han ställde ut i England nu. Utställningen Automatic som visades på Färgfabriken sommaren 2006 visas fram till 28 juni på The Exchange i den lilla kuststaden Penzance i södra Cornwall. Det var kanske lika bra att jag såg utställningen. Missade den för två år sedan trots att Färgfabriken ligger några simtag bort. Ganska kul grejer.
---
Tillbaka sedan i torsdags. I fredags såg jag Dolly Parton på Stadion. Satt på läktaren. Stora delar av själva planen var också befolkad. En kvinna på planen, i vita linnebyxor, vita skinnmokasiner, rosa pullover och rosa keps gick stundtals runt och manade på läktarpubliken. Hon lyckades riktigt bra. Hon var dessutom underhållande. Hennes man verkade väldigt ointresserad av henne. När hon gick kramade hon "vännerna" omkring sig.
---
Ett möte med ett svensk-franskt par som stoppade mig vid frukosten. En kvinna, kanske 55: ”Är det svenska du talar?”.
Hon hade träffat sin fransman när hon var 20 och flyttat till Bretagne. De var i Cornwall för att spela golf. De var båda två upprörda över den engelska maten. ”Vi bor i Bretagne. Det är lika fint där”, säger mannen. ”Hur vågar de?”, följer han sedan upp med och syftar på engelsmännens matlagning. Kvinnan fortsätter: ”Vi är från Frankrike, vad vi ska äta är det enda vi tänker på.”
Frankrike.
Jag var ganska nöjd med äggröra och toast. Kaffet var kanske lite blaskigt. Men det gjorde inte så mycket.
---
Något annat som verkligen gjorde mig glad var läsningen – jag läste alla engelska tidningar jag kom över. Det känns bra att se att stora dagstidningar verkligen bryr sig om kultur – i vid mening. The Independent toppade nyhetsflödet med rubriken: ”WHY I HATE COLDPLAY – Andy Gill on the blandest band in the land”. Andy Gill är musikkritiker och tycker väldigt illa om Coldplay. Det gör nog de flesta kritiker. Men det är få dagstidningar – inte minst i Sverige – som toppar sin tidning med vad en musikkritiker tycker. Gill fick tre sidor, inklusive bilder för att förklara sig. Han lyckades ganska bra.
Hon hade träffat sin fransman när hon var 20 och flyttat till Bretagne. De var i Cornwall för att spela golf. De var båda två upprörda över den engelska maten. ”Vi bor i Bretagne. Det är lika fint där”, säger mannen. ”Hur vågar de?”, följer han sedan upp med och syftar på engelsmännens matlagning. Kvinnan fortsätter: ”Vi är från Frankrike, vad vi ska äta är det enda vi tänker på.”
Frankrike.
Jag var ganska nöjd med äggröra och toast. Kaffet var kanske lite blaskigt. Men det gjorde inte så mycket.
---
Något annat som verkligen gjorde mig glad var läsningen – jag läste alla engelska tidningar jag kom över. Det känns bra att se att stora dagstidningar verkligen bryr sig om kultur – i vid mening. The Independent toppade nyhetsflödet med rubriken: ”WHY I HATE COLDPLAY – Andy Gill on the blandest band in the land”. Andy Gill är musikkritiker och tycker väldigt illa om Coldplay. Det gör nog de flesta kritiker. Men det är få dagstidningar – inte minst i Sverige – som toppar sin tidning med vad en musikkritiker tycker. Gill fick tre sidor, inklusive bilder för att förklara sig. Han lyckades ganska bra.
---Tillbaka sedan i torsdags. I fredags såg jag Dolly Parton på Stadion. Satt på läktaren. Stora delar av själva planen var också befolkad. En kvinna på planen, i vita linnebyxor, vita skinnmokasiner, rosa pullover och rosa keps gick stundtals runt och manade på läktarpubliken. Hon lyckades riktigt bra. Hon var dessutom underhållande. Hennes man verkade väldigt ointresserad av henne. När hon gick kramade hon "vännerna" omkring sig.
torsdag, juni 05, 2008
Mer Jean Grey än Fågel Fenix
När Kalle skrev posten SARTS = Fågel Fenix 28 mars förra året hade vi båda tanken om att återigen börja blogga.
Och det gjorde vi. Fast lite mer sporadiskt än vad vi hade hoppats på. Jag har intervjuat Power Ekroth, Lars Vilks, Daniel Birnbaum och Lina Wennersten samt recenserat Annika von Hausswolff på Magasin 3. Det är med andra ord ingen vidare fart på SARTS, eller som man säger SARTS är mer Jean Grey än Fågel Fenix.
Fem texter på ett år gör kanske ingen blogg. Men det har sina orsaker - doktorandstudier och frilansliv.
Nu stundar en liten semester i St Ives, men också där ligger konsten nära till hands då Tate har en fillial i den gamla fiskebyn: Tate St Ives. Där visas under sommaren konst av Adam Chodzko samt grupputställningarna Dawn of a Colony: St Ives 1811–1888 och Modernism in St Ives.
Men om jag ska vara ärlig så handlar vistelsen i Cornwall mer om promenader på klipporna - och på stranden, roliga deckare och något glas vin, än om att specialstudera konsten.
By the way. I dag ska jag sitta som delexaminator på ett c-uppsats-seminarim. Inget märkvärdigt med det förstås. Det är doktorandens vardag. Men just den här uppsatsen refererar till två av mina texter, en intervju samt min magisteruppsats i estetik. Tänk att jag är så mycket akademiker att jag numera används som referenslitteratur! :-)
Och det gjorde vi. Fast lite mer sporadiskt än vad vi hade hoppats på. Jag har intervjuat Power Ekroth, Lars Vilks, Daniel Birnbaum och Lina Wennersten samt recenserat Annika von Hausswolff på Magasin 3. Det är med andra ord ingen vidare fart på SARTS, eller som man säger SARTS är mer Jean Grey än Fågel Fenix.
Fem texter på ett år gör kanske ingen blogg. Men det har sina orsaker - doktorandstudier och frilansliv.
Nu stundar en liten semester i St Ives, men också där ligger konsten nära till hands då Tate har en fillial i den gamla fiskebyn: Tate St Ives. Där visas under sommaren konst av Adam Chodzko samt grupputställningarna Dawn of a Colony: St Ives 1811–1888 och Modernism in St Ives.
Men om jag ska vara ärlig så handlar vistelsen i Cornwall mer om promenader på klipporna - och på stranden, roliga deckare och något glas vin, än om att specialstudera konsten.
By the way. I dag ska jag sitta som delexaminator på ett c-uppsats-seminarim. Inget märkvärdigt med det förstås. Det är doktorandens vardag. Men just den här uppsatsen refererar till två av mina texter, en intervju samt min magisteruppsats i estetik. Tänk att jag är så mycket akademiker att jag numera används som referenslitteratur! :-)
lördag, mars 29, 2008
Intervju med Lina Wennersten
I Stockholm finns tre stora gratistidningar – Metro, .Se och City. Men bara en har en bra konstkritiker. SARTS intervjuar Citys Lina Wennersten:
Rikard Ekholm: Konstkritiken krisar, brukar det heta med jämna mellanrum. Recensioner blir kortare och kortare och de ska skrivas för ”läsaren”. Du håller det kort, du når ut, men det blir inte larvigt. Hur gör du?
Lina Wennersten: Det är väl klart att recensionerna ska skrivas för läsaren, vem ska dem annars skrivas för? Sedan måste man ju fundera lite på vem läsaren är och i City kan det vara nästan vem som helst. Min ambition är att försöka skriva personligt och tillgängligt – man inte ska behöva vara konstnörd för att läsa mina recensioner. Om konstkritiken krisar tror jag inte att det beror på minskad textlängd, utan på ängslighet. Det här med att skriva kort behöver inte vara dåligt, även om det oftast är svårare. Ibland kan begränsningen göra att man får skärpa sig och bestämma sig för en linje. Det går liksom inte att gömma sig bakom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang när man skriver kort.
RE: Man antar ju att du är utbildad journalist, men med tanke på att dina recensioner avslöjar ditt konstengagemang, misstänker jag att du har läst konstvetenskap eller något dylikt. Är det en slump att just Du skriver om konst i City – vad har du för bakgrund?
LW: Jo, jag är konstvetare i botten, men sedan jag utbildade mig till journalist har jag skrivit om det mesta. Motorsport till exempel. Så gick jag och ruvade på idén att skriva om konst på ett hyggligt lättillgängligt sätt och min chef på City köpte förslaget.
RE: Du är även reporter på City. Är det svårt att fungera som både kritiker och reporter i samma tidning? Du känner inte för att ”tycka till” när du intervjuar en såpaskådis?
LW: Att vara reporter och recensent är ju en väldigt vanlig kombination i dag och det går fint att hålla isär rollerna. Dessutom kan man tycka en del som reporter också, bara i en annan form. Det är ju inte alls förbjudet att färga sina artiklar och ha en personlig ton.
RE: Dina recensioner ligger på ungefär 1500 tecken, vilket ju är riktigt kort. En normalrecension i en dagstidning ligger nog på mellan 2500 och 3500 tecken. Känner du aldrig för att riktigt bre på – att i alla fall klämma ur dig 3000 tecken?
LW: Jo, jag skulle jag gärna skriva toklångt ibland, eller i alla fall lite längre än jag får, men jag jobbar på en tidning som mest läses i tunnelbanan och då kan texterna inte vara så himla långa. Så jag biter ihop. Dessutom tror jag inte att recensionerna nödvändigtvis skulle bli bättre om jag hade ett uppslag att tillgå.
RE: City är mig veterligen den enda tidningen i Sverige som ger betyg till konsten; till exempel CCCC till Toulouse Lautrec på Nationalmuseum. Det känns vågat och samtidigt lite befriande. Hur kommer det sig att du sätter betyg?
LW: Det var en tanke jag hade från början när jag kom på att jag ville försöka recensera konst i Citys format. Jag ville vara tydlig med vad jag tycker och betyg brukar hjälpa mot den där velighetssjukan som kan drabba recensenter. Ska man sätta en siffra måste man bestämma sig för var man står och förklara varför.
RE: Film och skivor, även om det är ”konstfilm”, eller klassisk musik, har sedan länge fått betyg i andra tidningar. Men konst, litteratur och teater får man ju bara inte ge betyg. Varför inte, tror du?
LW: Därför att det går en gammal Berlinmur mellan finkultur och populärkultur och olika regler gäller beroende på vilken sida av muren man jobbar på. Många anser kanske att finkultur är för komplex för att stämplas med något så vulgärt och förenklat som betyg, medan skivor, film och spel tål det. Fast det där håller ju på att förändras. DN kör ju med sin topplista på böcker till exempel, och i City sätter vi betyg på allt vi recenserar, även teaterföreställningar och böcker.
RE: Läser du konstkritik i Dagens Nyheter och Artforum. Vad tycker du?
LW: Ja, men jag kan inte säga något generellt om recensionerna där. Det beror ju på vem som skriver och hur den personens dagsform är.
RE: Ingela Lind på DN, Sveriges enda fast anställda konstkritiker, ska enligt uppgift gå i pension. Kan du tänka dig att ta hennes jobb?
LW: Ja.
RE: Vad har du för projekt i framtiden? Blir det fortsatt journalistik, eller vill du pyssla med konst i någon form?
LW: Jag har inga projekt. Jag fortsätter som journalist så länge som det känns intressant. Om jag tröttnar får jag väl hitta på något annat och i så fall är det nog inte otroligt att det kommer att ha med konst att göra.
Rikard Ekholm: Konstkritiken krisar, brukar det heta med jämna mellanrum. Recensioner blir kortare och kortare och de ska skrivas för ”läsaren”. Du håller det kort, du når ut, men det blir inte larvigt. Hur gör du?
Lina Wennersten: Det är väl klart att recensionerna ska skrivas för läsaren, vem ska dem annars skrivas för? Sedan måste man ju fundera lite på vem läsaren är och i City kan det vara nästan vem som helst. Min ambition är att försöka skriva personligt och tillgängligt – man inte ska behöva vara konstnörd för att läsa mina recensioner. Om konstkritiken krisar tror jag inte att det beror på minskad textlängd, utan på ängslighet. Det här med att skriva kort behöver inte vara dåligt, även om det oftast är svårare. Ibland kan begränsningen göra att man får skärpa sig och bestämma sig för en linje. Det går liksom inte att gömma sig bakom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang när man skriver kort.
RE: Man antar ju att du är utbildad journalist, men med tanke på att dina recensioner avslöjar ditt konstengagemang, misstänker jag att du har läst konstvetenskap eller något dylikt. Är det en slump att just Du skriver om konst i City – vad har du för bakgrund?
LW: Jo, jag är konstvetare i botten, men sedan jag utbildade mig till journalist har jag skrivit om det mesta. Motorsport till exempel. Så gick jag och ruvade på idén att skriva om konst på ett hyggligt lättillgängligt sätt och min chef på City köpte förslaget.
RE: Du är även reporter på City. Är det svårt att fungera som både kritiker och reporter i samma tidning? Du känner inte för att ”tycka till” när du intervjuar en såpaskådis?
LW: Att vara reporter och recensent är ju en väldigt vanlig kombination i dag och det går fint att hålla isär rollerna. Dessutom kan man tycka en del som reporter också, bara i en annan form. Det är ju inte alls förbjudet att färga sina artiklar och ha en personlig ton.
RE: Dina recensioner ligger på ungefär 1500 tecken, vilket ju är riktigt kort. En normalrecension i en dagstidning ligger nog på mellan 2500 och 3500 tecken. Känner du aldrig för att riktigt bre på – att i alla fall klämma ur dig 3000 tecken?
LW: Jo, jag skulle jag gärna skriva toklångt ibland, eller i alla fall lite längre än jag får, men jag jobbar på en tidning som mest läses i tunnelbanan och då kan texterna inte vara så himla långa. Så jag biter ihop. Dessutom tror jag inte att recensionerna nödvändigtvis skulle bli bättre om jag hade ett uppslag att tillgå.
RE: City är mig veterligen den enda tidningen i Sverige som ger betyg till konsten; till exempel CCCC till Toulouse Lautrec på Nationalmuseum. Det känns vågat och samtidigt lite befriande. Hur kommer det sig att du sätter betyg?
LW: Det var en tanke jag hade från början när jag kom på att jag ville försöka recensera konst i Citys format. Jag ville vara tydlig med vad jag tycker och betyg brukar hjälpa mot den där velighetssjukan som kan drabba recensenter. Ska man sätta en siffra måste man bestämma sig för var man står och förklara varför.
RE: Film och skivor, även om det är ”konstfilm”, eller klassisk musik, har sedan länge fått betyg i andra tidningar. Men konst, litteratur och teater får man ju bara inte ge betyg. Varför inte, tror du?
LW: Därför att det går en gammal Berlinmur mellan finkultur och populärkultur och olika regler gäller beroende på vilken sida av muren man jobbar på. Många anser kanske att finkultur är för komplex för att stämplas med något så vulgärt och förenklat som betyg, medan skivor, film och spel tål det. Fast det där håller ju på att förändras. DN kör ju med sin topplista på böcker till exempel, och i City sätter vi betyg på allt vi recenserar, även teaterföreställningar och böcker.
RE: Läser du konstkritik i Dagens Nyheter och Artforum. Vad tycker du?
LW: Ja, men jag kan inte säga något generellt om recensionerna där. Det beror ju på vem som skriver och hur den personens dagsform är.
RE: Ingela Lind på DN, Sveriges enda fast anställda konstkritiker, ska enligt uppgift gå i pension. Kan du tänka dig att ta hennes jobb?
LW: Ja.
RE: Vad har du för projekt i framtiden? Blir det fortsatt journalistik, eller vill du pyssla med konst i någon form?
LW: Jag har inga projekt. Jag fortsätter som journalist så länge som det känns intressant. Om jag tröttnar får jag väl hitta på något annat och i så fall är det nog inte otroligt att det kommer att ha med konst att göra.
Recension: Annika von Hausswolff
Annika von Hausswolff
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3
Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.
Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.
Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).
Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.
Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.
Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.
Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.
Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.
Utställningen pågår till 8 juni
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3
Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.
Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.
Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).
Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.
Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.
Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.
Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.
Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.
Utställningen pågår till 8 juni
lördag, augusti 25, 2007
Intervju med Daniel Birnbaum
Daniel Birnbaum har översatt Jacques Derrida, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein.
Han skriver regelbundet i Artforum och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.
Han är dessutom frilansande curator.
SARTS intervjuar Daniel Birnbaum:
---
Rikard Ekholm: Alla som jag pratar med talar varmt om dig och vill se dig som nästa chef för Moderna Museet. Du har tidigare varit chef för IASPIS, men har länge arbetat i Tyskland. Är du intresserad av att jobba i Sverige igen och då kanske som chef på Moderna?
Daniel Birnbaum: Tack, det var kul att höra. Jag har inga planer på att jobba i Sverige för tillfället, förutom en och annan sak för Magasin 3 där jag är associate curator sedan några år. Men vem vet? Var i Stockholm flera veckor i somras och läste kultursidorna flitigt. Det gjorde mig dock rätt deprimerad. När jag var tjugofem framstod DNs och SvDs kultursidor som något viktigt och en karriär som kritiker i Sverige som något spännande. Hur är det egentligen att arbeta med kultur idag i Sverige när det knappt finns någon intellektuell offentlighet? Jag föreställer mig det som rätt torftigt, men det vet du mer om än jag. Fast det verkar som om andra saker är desto mer vitala. En av mina bästa vänner är chef för tyska Gucci men är erbjuden att jobba för Acne Jeans i Stockholm. Det är tydligen oerhört attraktivt och han funderar på att göra det. Jag antar att mode är en kul grej i Stockholm nu, åtminstone fick detta mig att tro det. Moderna museet? Skrev nyligen en dödsruna om Pontus Hultén för Artforum och påmindes om vilken privilegierad plats Stockholm måste ha varit under 1960-talet. Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising.
RE: Du har doktorerat i filosofi, översatt Heidegger och Wittgenstein, skriver konstkritik, arbetar som curator och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Hur hinner du med allt? Finns det ingen risk för att det blir för mycket för att något ska bli riktigt bra?
DB: Jo, säkert. Jag har alltid haft svårt att tacka nej när en konstnär frågat om jag vill skriva något i en katalog, vilket resulterat i många mediokra essäer. Men i stort sätt koncentrerar jag mig nu på Städelschule.
RE: På vilket sätt har det varit bra för dig att vara filosof i din kontakt med konstvärlden och med konstnärer?
DB: Suzanne Pagé rådde mig att alltid ha något annat än samtidskonst i skallen, annars står man inte ut i längden, sa hon. Själv har hon alltid också sysslat med romersk och grekisk kultur vid sidan om museet i Paris. Jag har aldrig slutat att läsa litteratur och filosofi, det är egentligen det jag tycker är roligast.
RE: Du var en av dem som tog över tidskriften KRIS efter att Horace Engdahl & Co slutade. I dag känns den tiden nästan lite mytomspunnen. För att låta lite romantiserande: så levande och så fyllt av möjligheter. Hur var det att driva KRIS i Sverige då – förändrade ni kultursverige och vad känner du när du ser tillbaka på den tiden?
DB: Ja, vad ska jag säga? Jag hade turen att lära känna alla dessa människor när jag var lite över tjugo. Med Anders Olsson, som på den tiden var gift med min syster Anja, översatte jag Novalis och Thomas Bernhard. Med Sven-Olov Wallenstein översatte jag hundratals sidor Heidegger på ett stekhett tak in New York. Varför? Vart ville vi komma med allt detta oavlönade intellektuella arbete? Jämfört med den miljön, som också handlade om konst och dans, ter sig det mesta jag upplevt som instrumentaliserat eller kommersiellt. De här människorna blev mitt egentliga universitet. Faktum är att vi nog hade en idé om att göra den svenska kulturen rikare, eller till och med det svenska språket, vilket inte låter riktigt klokt. Ett land till vars språk Heidegger, Derrida, Lacan och Deleuze inte är översätta, vad är det för slags land? Vill man bo där? Fråga Sven-Olov Wallenstein om detta.
RE: I dag är Derrida och Deleuze allmängods för de allra flesta riktigt engagerade kulturmänniskor. Det går än i dag inte att läsa en tidskriftstext utan en referens till någon av dessa herrar. Släpar Sverige efter nu igen, eller ser det likadant ut internationellt?
DB: Jag är ledsen, men det vet jag ingenting om. Nu har jag inte bott i Sverige på sju år. Miljön kring Södertörn verkar ju ytterst vital och internationell, de bjuder väl in i stort sett alla som det talas om... så vitt jag förstått.
RE: Din bok Chronology om samtidskonst blev något av en hit i konstvärlden. Hur kändes det? Jag såg dig själv tala om den på bokhandeln Konstig i Stockholm. Har du planer på en fortsättning?
DB: Jag jobbar på en liten essä som heter Late Arrivals. Den handlar om upprepningar, ekon, efterbilder och om känslan att komma för sent till festen. Kort och gott om vår tid.
RE: Du skrev konstkritik i Dagens Nyheter. Följer du den svenska kritiken – det har talats om konstkritikens kris – alla klagar; är det så illa som det sägs? Vad ska i så fall göras?
DB: Den svenska situationen är nog lite speciell. Kultursidorna i Tyskland har exempelvis inte förytligats på ett liknande sätt. Men konstkritiken har nog marginaliserats överallt. Ytterst har det säkert med den allt kraftigare kommersialiseringen att göra, och med de offentliga institutionernas försvagning. Detta är ett stort tema och inget jag kan reda ut, men det blir allt tydligare att privata gallerier, mässor och samlare dominerar konstlivet på ett nytt sätt. Vem behöver en kritiker när man kan skaffa sig alla relevanta informationer från en välbetald art advisor? Ja, det är dystert. Men rätt var det är dyker det upp nya problem som får vår nuvarande situation att te sig idyllisk. Vänta du bara, det blir säkert värre med tiden...
RE: Jag hörde från, vad jag skulle kalla en säker källa, att curatorteamet bakom förra Moskvabiennalen fick, trots att alla bedyrade motsatsen, order från hög ort om att göra si och så – eller framförallt gör inte si eller så: stämmer det, eller är det bara ett rykte som vägrar dö?
DB: Hm, säker källa...? Ärligt talat fanns det alla problem man kan tänka sig i Moskva och det hela var en absurditet. Vad som däremot förvånade mig var att ingen intresserade sig för konstens innehåll. Ingen hade kollat vad som visats på videoskärmarna några minuter innan de var installerade (ett värre problem var förstås att vissa skärmar inte blev installerade alls, på grund av kaos). Det visades också verk som jag aldrig någonsin skulle kunna visa på ett museum med tusentals människor i Tyskland, exempelvis små skulpturer som såg precis ut som hemgjorda bomber (jättekul idé tyckte den ryske konstnären, och ingen ingrep). Ryssland är nog precis så korrupt och odemokratiskt som man kan tro. Provokationer mot religiösa grupper väcker också omedelbart avsky och vandaliseras. Men för den typen av plakatkonst intresserar sig ändå inte Hans Ulrich Obrist, Rosa Martinez eller Nicolas Bourriaud. Inte jag heller. Därför fanns det inga ingrepp från officiellt håll som kan ses som censur av vår utställning i Leninmuseet. Om detta talar för eller emot den unga internationella konsten vet jag inte. Det verkliga problemet kanske är att samtidskonst lätt kan bli ett till intet förpliktigande substitut för verkliga politiska initiativ. Titta vi har en ny biennal här i Kina (eller Turkiet, Ryssland, Abu Dhabi, Kuba...), vi är ju helt moderna och demokratiska precis som ni. Dessutom älskar vi att åka till London och skakar gärna hand med Jay Joplin...
RE: Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Av allt att döma förvaltade du din tid som doktorand på ett bra och roligt sätt. Vad kan du rekommendera mig som doktorand att göra – översätta kontinental filosofi?
DB: Gör vad du tycker är kul, eller sadla om och bli börsmäklare.
RE: Vad har du för kommande projekt?
DB: Min nya hobby är att samla utställningskataloger. Jag fick nyligen tag i Andy Warhols första katalog från 1967, året före Modernas utställning. Och idag köpte jag When Attitudes Become Form för knappa 200 Euro. Ett kap!
---
Daniel Birnbaum på LIBRIS, här.
Han skriver regelbundet i Artforum och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.
Han är dessutom frilansande curator.
SARTS intervjuar Daniel Birnbaum:
---
Rikard Ekholm: Alla som jag pratar med talar varmt om dig och vill se dig som nästa chef för Moderna Museet. Du har tidigare varit chef för IASPIS, men har länge arbetat i Tyskland. Är du intresserad av att jobba i Sverige igen och då kanske som chef på Moderna?
Daniel Birnbaum: Tack, det var kul att höra. Jag har inga planer på att jobba i Sverige för tillfället, förutom en och annan sak för Magasin 3 där jag är associate curator sedan några år. Men vem vet? Var i Stockholm flera veckor i somras och läste kultursidorna flitigt. Det gjorde mig dock rätt deprimerad. När jag var tjugofem framstod DNs och SvDs kultursidor som något viktigt och en karriär som kritiker i Sverige som något spännande. Hur är det egentligen att arbeta med kultur idag i Sverige när det knappt finns någon intellektuell offentlighet? Jag föreställer mig det som rätt torftigt, men det vet du mer om än jag. Fast det verkar som om andra saker är desto mer vitala. En av mina bästa vänner är chef för tyska Gucci men är erbjuden att jobba för Acne Jeans i Stockholm. Det är tydligen oerhört attraktivt och han funderar på att göra det. Jag antar att mode är en kul grej i Stockholm nu, åtminstone fick detta mig att tro det. Moderna museet? Skrev nyligen en dödsruna om Pontus Hultén för Artforum och påmindes om vilken privilegierad plats Stockholm måste ha varit under 1960-talet. Jag har en alldeles för romantisk syn på Moderna och vet nästan ingenting om museets möjligheter idag för att kunna svara på om det vore något för mig. Har ibland uppmanats att söka liknande jobb, men har alltid dragit mig ur när jag insett att det egentligen mest handlar om fundraising.
RE: Du har doktorerat i filosofi, översatt Heidegger och Wittgenstein, skriver konstkritik, arbetar som curator och är rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Hur hinner du med allt? Finns det ingen risk för att det blir för mycket för att något ska bli riktigt bra?
DB: Jo, säkert. Jag har alltid haft svårt att tacka nej när en konstnär frågat om jag vill skriva något i en katalog, vilket resulterat i många mediokra essäer. Men i stort sätt koncentrerar jag mig nu på Städelschule.
RE: På vilket sätt har det varit bra för dig att vara filosof i din kontakt med konstvärlden och med konstnärer?
DB: Suzanne Pagé rådde mig att alltid ha något annat än samtidskonst i skallen, annars står man inte ut i längden, sa hon. Själv har hon alltid också sysslat med romersk och grekisk kultur vid sidan om museet i Paris. Jag har aldrig slutat att läsa litteratur och filosofi, det är egentligen det jag tycker är roligast.
RE: Du var en av dem som tog över tidskriften KRIS efter att Horace Engdahl & Co slutade. I dag känns den tiden nästan lite mytomspunnen. För att låta lite romantiserande: så levande och så fyllt av möjligheter. Hur var det att driva KRIS i Sverige då – förändrade ni kultursverige och vad känner du när du ser tillbaka på den tiden?
DB: Ja, vad ska jag säga? Jag hade turen att lära känna alla dessa människor när jag var lite över tjugo. Med Anders Olsson, som på den tiden var gift med min syster Anja, översatte jag Novalis och Thomas Bernhard. Med Sven-Olov Wallenstein översatte jag hundratals sidor Heidegger på ett stekhett tak in New York. Varför? Vart ville vi komma med allt detta oavlönade intellektuella arbete? Jämfört med den miljön, som också handlade om konst och dans, ter sig det mesta jag upplevt som instrumentaliserat eller kommersiellt. De här människorna blev mitt egentliga universitet. Faktum är att vi nog hade en idé om att göra den svenska kulturen rikare, eller till och med det svenska språket, vilket inte låter riktigt klokt. Ett land till vars språk Heidegger, Derrida, Lacan och Deleuze inte är översätta, vad är det för slags land? Vill man bo där? Fråga Sven-Olov Wallenstein om detta.
RE: I dag är Derrida och Deleuze allmängods för de allra flesta riktigt engagerade kulturmänniskor. Det går än i dag inte att läsa en tidskriftstext utan en referens till någon av dessa herrar. Släpar Sverige efter nu igen, eller ser det likadant ut internationellt?
DB: Jag är ledsen, men det vet jag ingenting om. Nu har jag inte bott i Sverige på sju år. Miljön kring Södertörn verkar ju ytterst vital och internationell, de bjuder väl in i stort sett alla som det talas om... så vitt jag förstått.
RE: Din bok Chronology om samtidskonst blev något av en hit i konstvärlden. Hur kändes det? Jag såg dig själv tala om den på bokhandeln Konstig i Stockholm. Har du planer på en fortsättning?
DB: Jag jobbar på en liten essä som heter Late Arrivals. Den handlar om upprepningar, ekon, efterbilder och om känslan att komma för sent till festen. Kort och gott om vår tid.
RE: Du skrev konstkritik i Dagens Nyheter. Följer du den svenska kritiken – det har talats om konstkritikens kris – alla klagar; är det så illa som det sägs? Vad ska i så fall göras?
DB: Den svenska situationen är nog lite speciell. Kultursidorna i Tyskland har exempelvis inte förytligats på ett liknande sätt. Men konstkritiken har nog marginaliserats överallt. Ytterst har det säkert med den allt kraftigare kommersialiseringen att göra, och med de offentliga institutionernas försvagning. Detta är ett stort tema och inget jag kan reda ut, men det blir allt tydligare att privata gallerier, mässor och samlare dominerar konstlivet på ett nytt sätt. Vem behöver en kritiker när man kan skaffa sig alla relevanta informationer från en välbetald art advisor? Ja, det är dystert. Men rätt var det är dyker det upp nya problem som får vår nuvarande situation att te sig idyllisk. Vänta du bara, det blir säkert värre med tiden...
RE: Jag hörde från, vad jag skulle kalla en säker källa, att curatorteamet bakom förra Moskvabiennalen fick, trots att alla bedyrade motsatsen, order från hög ort om att göra si och så – eller framförallt gör inte si eller så: stämmer det, eller är det bara ett rykte som vägrar dö?
DB: Hm, säker källa...? Ärligt talat fanns det alla problem man kan tänka sig i Moskva och det hela var en absurditet. Vad som däremot förvånade mig var att ingen intresserade sig för konstens innehåll. Ingen hade kollat vad som visats på videoskärmarna några minuter innan de var installerade (ett värre problem var förstås att vissa skärmar inte blev installerade alls, på grund av kaos). Det visades också verk som jag aldrig någonsin skulle kunna visa på ett museum med tusentals människor i Tyskland, exempelvis små skulpturer som såg precis ut som hemgjorda bomber (jättekul idé tyckte den ryske konstnären, och ingen ingrep). Ryssland är nog precis så korrupt och odemokratiskt som man kan tro. Provokationer mot religiösa grupper väcker också omedelbart avsky och vandaliseras. Men för den typen av plakatkonst intresserar sig ändå inte Hans Ulrich Obrist, Rosa Martinez eller Nicolas Bourriaud. Inte jag heller. Därför fanns det inga ingrepp från officiellt håll som kan ses som censur av vår utställning i Leninmuseet. Om detta talar för eller emot den unga internationella konsten vet jag inte. Det verkliga problemet kanske är att samtidskonst lätt kan bli ett till intet förpliktigande substitut för verkliga politiska initiativ. Titta vi har en ny biennal här i Kina (eller Turkiet, Ryssland, Abu Dhabi, Kuba...), vi är ju helt moderna och demokratiska precis som ni. Dessutom älskar vi att åka till London och skakar gärna hand med Jay Joplin...
RE: Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Av allt att döma förvaltade du din tid som doktorand på ett bra och roligt sätt. Vad kan du rekommendera mig som doktorand att göra – översätta kontinental filosofi?
DB: Gör vad du tycker är kul, eller sadla om och bli börsmäklare.
RE: Vad har du för kommande projekt?
DB: Min nya hobby är att samla utställningskataloger. Jag fick nyligen tag i Andy Warhols första katalog från 1967, året före Modernas utställning. Och idag köpte jag When Attitudes Become Form för knappa 200 Euro. Ett kap!
---
Daniel Birnbaum på LIBRIS, här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)