Eller vill vi ha Läderlappen och Robin som käcka brottsbekämpande hjältar?
När jag var liten hade jag två intressen. Film och serier. I dag, 20 år senare, har dessa två, av Hollywood, blandats samman – med blandade resultat, ska tilläggas. I natt kom de första rörliga bilderna från den senaste serietidningsfilmatiseringen – The Watchmen. Serien är ursprungligen uppdelad i tolv separata nummer och utspelar sig i en så kallad alternativ verklighet. Serien skrevs av Alan Moore, som också står bakom V för Vendetta, League of Extraordinary Gentlemen och From Hell. De tre serierna har filmatiserats. Alan Moore vill inte veta av filmerna. Han har till och med sett till att hans namn inte finns med i förtexterna. Watchmens tecknare, Dave Gibbons, har däremot varit med och arbetat med filmatiseringen av Watchmen. Också den här gången vill Moore inte vara med. Han till och med motarbetar filmen.
Nu kommer alltså Watchmen. Den serie som mer än någon annan serie har förändrat serietidningsvärlden. När jag var liten och läste Spindelmannen var serier fortfarande ganska gulliga, det vill säga de var skrivna för den yngre läsaren. I dag är serier skrivna för vuxna. Superhjältar som Iron Man och Miss Marvel är nyktra alkoholister. Captain America (Steve Rogers) skjuts till döds av sin flickvän. Men även mindre saker som tydliggör att gamla käcka hjältar verkligen mår dåligt. I alla fall från och till. Inte så konstigt att de har ångest då de på grund av sina, ofta ofrivilliga, krafter måste ta ögonblicksbeslut kring människors liv, för att inte tala om de beslut de tvingas ta, och som helt kan förändra en storstads logistiska och ekonomiska strukturer. Gator totalförstörs, skyskrapor raseras, och så vidare. Vad som tidigare nästan aldrig ens insinuerades, har blivit centrala teman i de allra flesta serier.
Jag kommer ihåg när Watchmen kom till Sverige. Det nästan helt gula omslaget, den lilla svarta klicken och blodsdroppen. Bilden visade sig senare vara en detalj av Mr. Happy. Serien var helt obegriplig för en 12-åring. Den var för hemsk, helt enkelt. Ungefär parallellt kom Frank Millers version av Läderlappen (som han faktiskt kallades), Batman: The Dark Knight Returns. Också den var besvärlig, för att inte säga obegriplig. De här serierna har etsats sig fast. Jag skummade dem som bäst. Men ändå har jag dem med mig på något sätt. Kanske eftersom de nog satte lite stopp för mitt allra naivaste serietidningsläsande.
Serier blir film på löpande band. Mycket tack vare datorns hjälp. Det finns två Internetsidor som följer utvecklingen: Comicbookmovie och Comics2film. Här finns starka reaktioner över att Captain America klipptes bort från The Incredible Hulk och irritation över Marvels skambud till Jon Favreau för att göra Iron Man 2. För min egen del är det hursomhelst roligt att följa hur Hollywood snappar upp serietidningarnas berättelser, och i flera fall, helt sonika flyttar över seriernas bildkompositioner till filmduken. Det bästa exemplet är Frank Millers 300, som filmatiserades av Zack Snyder ruta-för-ruta. Samme Snyder regisserar nu Watchmen. Det återstår att se om han har gjort likadant den här gången. Se trailern här. Jag tycker den ser ut att vara sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar