”Eklips är både ett påstående och en fråga om konsten idag. Om konstnärer under 90-talet var upptagna vid verkligheten, vilket kunde ta sig uttryck i dokumentära strategier eller relationell estetik, så är många idag mer intresserade av spekulationer, av att spegla det obegripliga.”
Han menar att utställningen inte innehåller konst som är omedelbart politisk. Dessutom är det ju konst av det här slaget, som likväl inte är apolitisk, som verkligen gör att besökaren tänker till, undrar vad som egentligen händer omkring oss, som engagerar.
Trots detta finns det ändå en del problem med utställningen. Dessa stavas framförallt tillgänglighet. Eller snarare, brist på tillgänglighet. Det är inte problem som på något sätt gäller för enbart Moderna Museet, men problemet blir desto mer angeläget eftersom museet är statligt finansierat och därför framförallt är till för den konstintresserade allmänheten och inte – bara – den inre klicken. Vore Moderna ett galleri skulle man inte kunna beskylla dem för att inte förmedla kunskap – eller, visst, det skulle man, men galleriet behöver bara rikta sig till köpare och specialistpubliken. Moderna däremot har en stor publik som inkluderar tonåringar och pensionärer.
Vad är det då för kunskap som inte förmedlas. Jo, nu är det så att konst kräver kunskap. Ibland kan det räcka med att se bilden/installationen som den är, men tyvärr räcker sällan mötet mellan subjekt och bild särskilt långt. Något annat måste till – kunskap om verkets ursprungskontext och konstnären intention i allmän mening, inte i detalj. Det här är inte ett tolkningsteoretiskt ställningstagande, utan ett ställningstagande om att detta är läget i konsten i dag. Som det brukar heta, efter konceptkonten, ingen återvändo.
Ellen Gallagher, Coral Cities.Jag hade tur att få en introduktion av Mark Bengtsson som arbetar som värd på museet. Han berättade med stor inlevelse om Ellen Gallaghers konst och bakgrund. Gallagher deltar med ett flertal verk i utställningen och tack vare introduktionen öppnades ett hav av tolkningsmöjligheter. Gallagher arbetar bland annat med myter kring slavhandelstrafiken från Afrika till Västindien och bildandet av ett svart Atlantis.
Alla har dock inte samma tur som jag, som fick en introduktion. Det hade därför varit en utmärkt idé om utställningsskyltarna hade baserats på för konstnären och betraktaren central kunskap och att skyltarna rakt hade förmedlat detta. Som det är nu är de presentationer som ges i utställningen knapphändiga – och faktiskt – riktigt tråkiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar