Filmkritikern som tar diskussionen

Det pågår en strid inom filmkritiken! Fast strid kanske är att ta i. Den är hursomhelst intressant på flera sätt. Den skiljer sig mycket från de strider som har pågått inom konstkritiken. Filmkritikern Jonas Holmberg skriver i artikeln "Drar i handbromsen" i Expressen (11/6) om två saker som konstkritikerna aldrig gör: reella texter och verk. När konstkritikerna tassade runt för att inte trampa kollegor på tårna och istället svävande menade att konstkritiken i dag var lite vag, pekar Jonas Holmberg ut kritiker som han argumenterar drar fel slutsatser. Malin Krutmeijer i Helsingborgs Dagblad och Fredrik Strage i Dagens Nyheter ser inte fördelarna med datoriserad bildbehandling i filmen Speed Racer, menar Holmberg.

Det är en klar fördel att föra en offentlig debatt när en kritiker har mod nog att formulera de problem han ser. Det är också en fördel att tala om just Speed Racer eftersom det faktiskt handlar om ett tekniskt framsteg – om man nu ser computer-generated imagery (cgi) som ett framsteg. Det är väl det de tvistar om. I jämförelse med den viktigaste konstdebatten i svenskt mannaminne, den som utlöstes kring utställningen Implosion på Moderna Museet för ungefär 20 år sedan och som ställde modernister mot postmodernister framträder tydliga skillnader. Den debatten, vars mest berömda kombattanter var Ulf Linde och Lars O Ericsson, handlade framförallt om ideologi – om vårt sätt att se på konst – eller om man så vill, om kunskapsteoretiska frågeställningar. För det var knappast så att debatten hade sin grund i några tekniska framsteg. I konsten hade inga nya illusionsmakande apparater introducerats. Nej, debatten handlade om hur vi skulle se på konsten, hur vi skulle förstå den och vad i konsten som var viktig att ta hänsyn till. Originalitet och autencitet var begrepp som över en natt blev gammalmodiga. Och steget från det formella till det konceptuella togs fullt ut. I dag ligger vi kanske någonstans mitt emellan, men det så var det då. Viktigt att komma ihåg dock är att Ericsson faktiskt tog en rad exempel på konstnärer som representerade postmodernismen, bland annat Max Book och Lars Nilsson, om jag inte minns fel.

För bara ett par år sedan debatterades konstkritiken igen. Inte minst på SARTS. Inte heller då fanns det något ”tekniskt framsteg” att prata om. Istället handlade diskussionen om att kritiken var tråkig och till och med meningslös. Ingen tog hänsyn till den och den hade spelat ut sin roll, var det många som menade. Problemet var att ingen pekade på enskilda texter och ännu mindre på texter i relation till konstverk. Inte så konstigt att debatten aldrig fick något genomslag. Inte bara kritiken var vag – också kritiken av kritiken var vag.

Därför är det riktigt skönt att se att Jonas Holmberg tar i ordentligt. Kritiken ska åtminstone försöka hänga med och inte vara skeptiskt konservativ, är hans melodi. Och har förankrar sitt resonemang i en riktig film och ett par texter, inte bara i en allmän känsla om att kritiken är dålig.

Han får svar av Malin Krutmeijer som också tycker att dataspelsinfluenser kan vara bra för film, men att dessa automatiskt gör en bra film. Holmberg svarar direkt, här. Det viktiga här är att debatten tas fullt ut – inte vem som har rätt. Jag ser fram emot att se hur cgi-filmer kommer att tas emot i framtiden - den här debatten har säkerligen bara startat.

Själv har jag ännu inte sett filmen. Men nickade när jag läste serieskaparen och filmregissören Frank Millers senaste bloggpost (20/6) på hemsidan för kommande serietidnings-filmen The Spirit, som Miller har regisserat i Sin City-anda. Läs här.