Varför - Moderna, Magasin 3 och Bonniers konsthall, varför?

Det är obegripligt att Stockholms konstmuseer och konsthallar inte gör separatutställningar med unga svenska konstnärer. Sveriges och inte minst Stockholms konsthögskolor examinerar ut ett stort antal nya konstnärer varje år. Flera av dem mycket begåvade. Deras konst visas ytterst sällan på offentliga institutioner och konsten når därmed inte ut utanför den lilla värld som den svenska konstvärlden utgör. Många unga konstnärer ställer däremot ut på gallerier som Natalia Goldin Gallery och Galleri Niklas Belenius. Gallerierna har blivit allt viktigare för konstscenen. Att gallerister satsar på en yngre generation är livsviktigt för att återväxten ska fungera. Men det behövs ytterligare forum där ny konst och nya idéer kan visas och diskuteras. Det är inte bara tråkigt att se att stora museer och konsthallar inte tar sitt ansvar. Det innebär att den svenska konstscenen utarmas.

Låt mig visa vad Moderna Museet, Magasin 3 och Bonniers konsthall har för planer inför den närmsta framtiden Och samtidigt göra en kort tillbakablick. Det är tydligt att intresset för unga konstnärer är nästan obefintligt. Men det finns faktiskt undantag.

Moderna Museet:

De satsar nästan allt krut på så kallade moderna klassiker. Nu senast Andy Warhol och tidigare, bland andra Robert Rauschenberg. Dessa utställningar har varit både kritiker- och publiksuccéer. Men Moderna Museet bör också sätta samman separatutställningar – eller åtminstone grupputställningar där tre eller fyra unga svenska konstnärer får möjlighet att möta både publik och kritiker. Den stora museipubliken borde åtminstone två gånger varje år ta del av sådana utställningar, det vill säga en gång per säsong. Utöver de argument jag nämnt finns det finns två anledningar till att museet ska presentera samtida konst.

1. Några viktiga argument går att finna hos museets främste initiativtagare, museimannen och konstnären Otte Sköld. I år när museet fyller 50 år är det hög tid att aktualisera vad som sades när museet först öppnade sina dörrar.

Otte Sköld skriver i boken ”Moderna Museet” (1957): ”Ett museum för modern konst skall såvitt jag förstår vara en organisation i det aktuellt verkande konstlivets tjänst. Det bör vara rörligt och experimentellt. Samtidigt bör det vara en centralhärd och en uppsamlingsplats för det värdefulla i den aktuella konsten, och då även konst fattad i vidsträckt bemärkelse.”

Lite längre fram i texten argumenterar Sköld för att Moderna Museet bör vara ett övergångsmuseum och inte ett epokmuseum. Sköld menar att museet ska fungera som en slags stor konsthall innehållandes forskning, arkivering och förmedling. ”Ett epokmuseum blir i själva verket ett statiskt museum omfattande en begränsad tidsrymd och löper lätt risken att mycket snart vara disponerat i full utsträckning […] som Akademiens kommitterade föreslog 1932, bör [museet] fungera som ett genomgångsmuseum, och att ett urval av materialet efter ett visst antal år flyttas över till ett arkiverande museum, ty hur intressanta den modernistiska konstens yttringar och reaktioner än är i sitt dagsaktuella framträdande, kan den svårligen slutgiltigt bedömas och värdesättas av samtiden.”

2. Enligt regleringsbrevet, fastställt av regeringen inför budgetåret 2008, ska museet förmedla modern och samtida konst. Det vore väl rimligt om samtida konst åtminstone två gånger per år kan innebära svensk samtida konst och då helst av det lite yngre slaget.

Moderna Museet visade under 2007 ingen större utställning med någon ung svensk konstnär. Museets utställningsserie 1:a på Moderna, som oftast erbjuder besökaren ett eller två verk som visas i ett litet rum, inte sällan i skymundan av de vanliga museisalarna, gav besökaren möjlighet att ta del av tre yngre svenska konstnärer: David Svensson, Erik Krikortz och Klara Lidén.

Under 2008 har situationen hitintills varit ungefär densamma.

Under sommaren visar Moderna Museet konst av något yngre konstnärer i utställningen Eklips. Det är ett bra initiativ och det är en välkomponerad utställning – även om den pedagogiska ansatsen brister. Men en utställning av det här slaget räcker inte som alibi för ett Sveriges moderna museum. En snabb översiktsblick på museets hemsida ger dock inga plåster på såren för oss som inte gett upp hoppet om museet som en plats där den samtida konsten ska visas, diskuteras och – inte minst kunna granskas. Kommande utställningar är Max Ernst – Dröm och revolution; Tid & plats: Los Angeles 1957-1968; Andreas Gursky, och Fotografi ur samlingen. Det är bara att konstatera att museet struntar i det samtida Sverige. Kanske tycker ledningen med Lars Nittve i spetsen att det samtida konstsverige inte är värt att bry sig om. Det är i alla fall sådana signaler museet sänder ut.

---

Hur ser det då ut på Stockholms två andra stora konstinstitutioner, Magasin 3 och Bonniers konsthall.

Magasin 3 visade under våren en retrospektiv med Annika von Hausswolff. En konstnär som Stockholm konsthall – som de kallar sig – har visat ett antal gånger tidigare – och med all säkerhet snart kommer visa igen. Kommande utställningar på Magasin 3 är Christian Boltanski, en inte helt ointressant fransk konstnär; utställningen Betwixt med Sofia Hultén between Kendell Geers, Gabriel Orozco, Jonathan Monk, Cosima von Bonin, Paul Chan och Mona Hatoum; Douglas Gordon och Philippe Parreno. Av de tre utställningar som Magasin 3 ska presentera från september till första november är åtminstone en svensk konstnär huvudperson – Sofia Hultén.

Bonniers konsthall har under en tid gått i bräschen när det kommer till att visa svenska unga konstnärer. Men man har hitintills inte gjort separatutställningar med svenska konstnärer. Under 2007 visades På spaning efter den tid som flytt – 15 konststudenter, och i år visades Tipsa en vän, med 28 unga svenska konstnärer. Bonniers gör det ingen annan gör – visar ung samtida svensk konst – och gör det bra. Till hösten sätter konsthallen samman en separatutställning med en begåvad samtida konstnär – Ann-Sofie Sidén. Det är väl bra. Men hon visades å andra sidan på Moderna Museet 2004-05, och att visa Sidéns konst blir knappast en introduktion av ett nytt ungt konstnärskap.

Slutsatsen är att Stockholms museer och konsthallar uttryckligen visar ett stort ointresse för unga svenska konstnärer. Frågan är bara varför? Tycker man att de är dåliga?