Kritikens makt/maktlöshet

Nästa tisdag, 15 juli, ska jag hålla en föreläsning med titeln Kritikens makt/maktlöshet.

Platsen är Uppsala Universitet. Ämnet är Estetik. Kursen heter Recensionsverksamhet i teori och praktik.

Jag gillar att föreläsa. Särskilt då ämnet är så viktigt som detta. Jag har inte bestämt riktigt vad jag ska prata om. Men det känns som om att jag kan ösa ur en stor ocean. Den finns mycket att säga om kritikens inflytande på kulturlivet.

Just den här kursen är en sommarkurs och koncentrerar sig på dagskritiken, vilket, särskilt i dag, är mycket viktigt att granska. Kritikens position i media är marginaliserad, det är ett faktum. Det finns förstås många recensioner, framförallt litteraturrecensioner, men dessa liknas bäst vid vad som kallas anmälan. En anmälan är en neutral beskrivning av en bok, utställning, tidskrift, som framförallt tjänar som syfte att visa för läsaren att det omskrivna har dykt upp på fältet. Kritisk analys däremot är mer sällsynt.

Dagens Nyheters Johan Croneman sa i Nöjesguiden – av alla tidningar - angående en fråga om svenska romaner: ”Jag tycker dock att hela den nya deckarvurmen är sinnessjukt överskattad – särskilt bland litteraturkritikerna. De har inte orkat hålla emot 'folkligheten' och 'populariteten' — riktiga skitböcker av Jan Guillou, Liza Marklund och Camilla Läckberg får hyggligt, trevligt mottagande. Väldigt få kritiker pallar för trycket, de tycker att det är jobbigt att 'fjärma' sig från läsarna. Resultatet blir att till exempel Jan Guillous närmast oläsliga skräp höjs till norm. Förfärande. Jag tvingade mig igenom en hel bok av Liza Marklund, men ville på fullt allvar sluta redan efter första sidan.”

Frågan är bara varför Johan Croneman, som är en verkligt begåvad stilist och kritiker, inte säger detta i DN?

Så här ser Croneman ut i DN.