Intervju med Lina Wennersten

I Stockholm finns tre stora gratistidningar – Metro, .Se och City. Men bara en har en bra konstkritiker. SARTS intervjuar Citys Lina Wennersten:

Rikard Ekholm: Konstkritiken krisar, brukar det heta med jämna mellanrum. Recensioner blir kortare och kortare och de ska skrivas för ”läsaren”. Du håller det kort, du når ut, men det blir inte larvigt. Hur gör du?

Lina Wennersten: Det är väl klart att recensionerna ska skrivas för läsaren, vem ska dem annars skrivas för? Sedan måste man ju fundera lite på vem läsaren är och i City kan det vara nästan vem som helst. Min ambition är att försöka skriva personligt och tillgängligt – man inte ska behöva vara konstnörd för att läsa mina recensioner. Om konstkritiken krisar tror jag inte att det beror på minskad textlängd, utan på ängslighet. Det här med att skriva kort behöver inte vara dåligt, även om det oftast är svårare. Ibland kan begränsningen göra att man får skärpa sig och bestämma sig för en linje. Det går liksom inte att gömma sig bakom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang när man skriver kort.

RE: Man antar ju att du är utbildad journalist, men med tanke på att dina recensioner avslöjar ditt konstengagemang, misstänker jag att du har läst konstvetenskap eller något dylikt. Är det en slump att just Du skriver om konst i City – vad har du för bakgrund?

LW: Jo, jag är konstvetare i botten, men sedan jag utbildade mig till journalist har jag skrivit om det mesta. Motorsport till exempel. Så gick jag och ruvade på idén att skriva om konst på ett hyggligt lättillgängligt sätt och min chef på City köpte förslaget.

RE: Du är även reporter på City. Är det svårt att fungera som både kritiker och reporter i samma tidning? Du känner inte för att ”tycka till” när du intervjuar en såpaskådis?

LW: Att vara reporter och recensent är ju en väldigt vanlig kombination i dag och det går fint att hålla isär rollerna. Dessutom kan man tycka en del som reporter också, bara i en annan form. Det är ju inte alls förbjudet att färga sina artiklar och ha en personlig ton.

RE: Dina recensioner ligger på ungefär 1500 tecken, vilket ju är riktigt kort. En normalrecension i en dagstidning ligger nog på mellan 2500 och 3500 tecken. Känner du aldrig för att riktigt bre på – att i alla fall klämma ur dig 3000 tecken?

LW: Jo, jag skulle jag gärna skriva toklångt ibland, eller i alla fall lite längre än jag får, men jag jobbar på en tidning som mest läses i tunnelbanan och då kan texterna inte vara så himla långa. Så jag biter ihop. Dessutom tror jag inte att recensionerna nödvändigtvis skulle bli bättre om jag hade ett uppslag att tillgå.

RE: City är mig veterligen den enda tidningen i Sverige som ger betyg till konsten; till exempel CCCC till Toulouse Lautrec på Nationalmuseum. Det känns vågat och samtidigt lite befriande. Hur kommer det sig att du sätter betyg?

LW: Det var en tanke jag hade från början när jag kom på att jag ville försöka recensera konst i Citys format. Jag ville vara tydlig med vad jag tycker och betyg brukar hjälpa mot den där velighetssjukan som kan drabba recensenter. Ska man sätta en siffra måste man bestämma sig för var man står och förklara varför.

RE: Film och skivor, även om det är ”konstfilm”, eller klassisk musik, har sedan länge fått betyg i andra tidningar. Men konst, litteratur och teater får man ju bara inte ge betyg. Varför inte, tror du?

LW: Därför att det går en gammal Berlinmur mellan finkultur och populärkultur och olika regler gäller beroende på vilken sida av muren man jobbar på. Många anser kanske att finkultur är för komplex för att stämplas med något så vulgärt och förenklat som betyg, medan skivor, film och spel tål det. Fast det där håller ju på att förändras. DN kör ju med sin topplista på böcker till exempel, och i City sätter vi betyg på allt vi recenserar, även teaterföreställningar och böcker.

RE: Läser du konstkritik i Dagens Nyheter och Artforum. Vad tycker du?

LW: Ja, men jag kan inte säga något generellt om recensionerna där. Det beror ju på vem som skriver och hur den personens dagsform är.

RE: Ingela Lind på DN, Sveriges enda fast anställda konstkritiker, ska enligt uppgift gå i pension. Kan du tänka dig att ta hennes jobb?

LW: Ja.

RE: Vad har du för projekt i framtiden? Blir det fortsatt journalistik, eller vill du pyssla med konst i någon form?

LW: Jag har inga projekt. Jag fortsätter som journalist så länge som det känns intressant. Om jag tröttnar får jag väl hitta på något annat och i så fall är det nog inte otroligt att det kommer att ha med konst att göra.