Ekelöf existerar utanför texten, tack Horace

För ett par veckor sedan gick programmet K special: Ekelöfs blick på SVT. En dokumentär om diktaren Gunnar Ekelöf. Det var en scen, om man kan kalla det så, som har etsade sig fast – Horace Engdahl när han nästan gråter. Det kanske ser ut som ett försök till att raljera. Men icke. Även om det förstås är extremt förutsägbart att Horace Engdahl – och alla de andra i programmet – älskar Ekelöf, så var det något speciellt med Horace. Det var något med hans relation till Ekelöf som gjorde att poeten plötslig stod ut från den kanon han så självklart är del av. Nu syftar jag på en kanon som på något sätt gör konstnärer lite tråkiga. Så är inte alltid fallet, men ändå. Ekelöf framstod som någon som betyder något och inte bara ska hänvisas till.

Varm akademiker, Horace Engdahl

Hursomhelst. Det var inte bara vad Horace Engdahl försökte förmedla som var viktigt, utan hur han gjorde det. Ansträngningen kändes så personlig och ja, genuin, att jag verkligen häpnande, och nästan fick en tår i ögonvrån. Hela hans ansikte förändrades när han talade. Han gick från tillknäppt ständig sekreterare till vanlig känslig människa. Han talade om Ekelöf som om det hade berört hans allra innersta, men inte på ett sådant där svepande och manierat sätt som kulturmänniskor så ofta gör.

Kall akademiker, Professor Jules Hilbert

Det är skönt att se en akademiker som tillskillnad från Professor Jules Hilbert har känslor. Jules Hilbert porträtteras av Dustin Hoffman i filmen Stranger than Fiction och är den ultimata nidbilden av den sterile, vetenskapligt sinnade akademikern. Han ser verket i sig och dess plats i litteraturhistorien, vilket innebär att han rekommenderar Harold Crick, spelad av Will Ferrell, att låta sig bli dödad eftersom det passar så bra in i bokens handling. Filmen handlar om hur Cricks liv plötsligt får en berättarröst. Rösten visar sig tillhöra en berömd författare – som har för avsikt att ta livet av sin huvudperson, Crick.

Tack Horace för att du är en person. Det om det.