Annika von Hausswolff
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3
Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.
Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.
Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).
Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.
Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.
Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.
Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.
Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.
Utställningen pågår till 8 juni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar