I slutet av oktober, 2008, skrev jag HÄR på bloggen om Kick-Ass, som då var en ny serie av Mark Millar och John Romita Jr, utgiven på Icon (oberoende men ändå kopplad till Marvel).
Jag var helt såld och såg storögt fram emot den inbundna samlingen som var tänkt att ges ut i december samma år. Så blev det dock inte, av flera olika anledningar. Serien fick så stor uppmärksamhet att Matthew Vaughn, som regisserade fantastiska Stardust, valde att göra film på serien – innan den ens var klar. Nu kommer filmen när som helst och den inbundna samlingen är här sedan en vecka.
Jag har den redan – och har läst den.
Se det här som ett tips, vill du läsa en serie som både sätter fingret på hur det kan vara att vara ung och som tar ut svängarna rejält när det kommer till stereotypa seriehjältar – läs Kick-Ass. Den är fantastisk i allt från plot, tempo och bildkomposition. Fantastisk!
söndag, februari 28, 2010
torsdag, februari 25, 2010
Jag såg Killinggängets sista
Killinggänget på Dramaten. Jag hade gett upp hoppet och nu nästan glömt att de hade intagit nationalscenen. Till en början jagade jag givetvis biljett, men insåg snabbt att det var lönlöst. Publiksuccén var ett faktum och jag befann utan biljett. Trots detta gick vän efter vän och såg pjäsen, Drömmen om Herrön. Inte jag. Jag var på fel sida den här gången.
Helgen. En krönika av Andres Lokko där han berättar om sista veckan och sista föreställningen. Min besvikelse väcks på nytt till liv likt en flammande låga. Jag ger upp. Släpper tidningen. Lägger mig i soffan. Drar filten över huvudet och tjurar. Samtal mottages ej. Möten avbokas. Och så vidare.
Från blå himmel. Min gode vän Håkan Östberg ringer mig så på tisdagskvällen:
– Är du i Stockholm?
– Nej, inte längre, svarar jag. Jag hade varit där tidigare under dagen.
– Okej, vad säger du, hänger du med på allra sista föreställningen av Drömmen om Herrön i morgon klockan sju?
– Va!? Skojar du. Klart jag gör.
Samtalet präglas sedan av att jag fjäskar och gullar med Håk. Det var han sannerligen värd, guldgossen.
Även om platserna visar sig vara av allra sämsta kvalitet är upplevelsen oerhört stark. Killinggänget på Dramaten må hemfalla till traditionella kulturlidande tendenser - offentlig byktvätt, cancer, avundsjuka, svaghet - you name it, men de gör det ofantligt bra. Uttrycket "högt och lågt" må vara en kliché av stora mått, men trots det är det svårt att inte dras till detta uttryck. Killinggänget når fram, når ut på ett sätt som Lars Norén endast kan drömma om, samtidigt som dramatiken är på allra högsta nivå.
Killinggängets anslag, deras sätt att kommunicera är så finkänsligt, så anpassat till den samtida publiken att karaktärernas självmordstankar och deras allra mest banala narcissistiska tendenser pressas rakt in i var och ens innersta. Jag är mycket imponerad och kan bara önska att någon slags fortsättning på denna svarta komedi följer, oavsett om formen är nöjesfält, cd-skiva eller kanske en ny film.
Intressant, tycker jag att det är, att den byk som allra minst tvättas offentligt, är Andres Lokkos. Det innebär dock inte att han demystifieras mindre än de andra, då han kommer ut som medelsvensson, gift och med liten mysig lägenhet. Att så är fallet har vi förstås vetat länge, vilket inte på något sätt förringar den aura av genialitet som kretsar kring honom, menar jag.
Tack Killing och tack Håkan. Tack.
Helgen. En krönika av Andres Lokko där han berättar om sista veckan och sista föreställningen. Min besvikelse väcks på nytt till liv likt en flammande låga. Jag ger upp. Släpper tidningen. Lägger mig i soffan. Drar filten över huvudet och tjurar. Samtal mottages ej. Möten avbokas. Och så vidare.
Från blå himmel. Min gode vän Håkan Östberg ringer mig så på tisdagskvällen:
– Är du i Stockholm?
– Nej, inte längre, svarar jag. Jag hade varit där tidigare under dagen.
– Okej, vad säger du, hänger du med på allra sista föreställningen av Drömmen om Herrön i morgon klockan sju?
– Va!? Skojar du. Klart jag gör.
Samtalet präglas sedan av att jag fjäskar och gullar med Håk. Det var han sannerligen värd, guldgossen.
Även om platserna visar sig vara av allra sämsta kvalitet är upplevelsen oerhört stark. Killinggänget på Dramaten må hemfalla till traditionella kulturlidande tendenser - offentlig byktvätt, cancer, avundsjuka, svaghet - you name it, men de gör det ofantligt bra. Uttrycket "högt och lågt" må vara en kliché av stora mått, men trots det är det svårt att inte dras till detta uttryck. Killinggänget når fram, når ut på ett sätt som Lars Norén endast kan drömma om, samtidigt som dramatiken är på allra högsta nivå.
Killinggängets anslag, deras sätt att kommunicera är så finkänsligt, så anpassat till den samtida publiken att karaktärernas självmordstankar och deras allra mest banala narcissistiska tendenser pressas rakt in i var och ens innersta. Jag är mycket imponerad och kan bara önska att någon slags fortsättning på denna svarta komedi följer, oavsett om formen är nöjesfält, cd-skiva eller kanske en ny film.
Intressant, tycker jag att det är, att den byk som allra minst tvättas offentligt, är Andres Lokkos. Det innebär dock inte att han demystifieras mindre än de andra, då han kommer ut som medelsvensson, gift och med liten mysig lägenhet. Att så är fallet har vi förstås vetat länge, vilket inte på något sätt förringar den aura av genialitet som kretsar kring honom, menar jag.
Tack Killing och tack Håkan. Tack.
onsdag, februari 24, 2010
Här beställer du dina böcker
Så här är det. Jag köper ofta böcker över nätet. Som de flesta andra förtappade själar använder jag Adlibris och Bokus, två svenska sajter. De har endast en fördel. Böcker på svenska är billigare än i en gå-in-i-bokhandel.
Problemen är dock desto fler och Adlibris och Bokus är lika goda kålsupare i det avseendet. De kan inte paketera böckerna de säljer. När det kommer till en facklitterär bok i mjuka pärmar spelar detta inte så stor roll. Det är innehållet jag vill åt. Är något hörn lite vikt blir jag inte så besviken. Men en sak har jag lärt mig: beställ inte böcker i hårda pärmar hos dessa svenska nätbokhandlare.
I mitt fall är problemet kanske något större än för de flesta andra då jag beställer grafiska noveller, vilka både är tämligen höga och tunna. Det innebär att nätbokhandlarnas paketering orsakar trubbade hörn och repade omslag. Boken rör sig löst inne i paketet. Köper jag en bok, ska den vara ny när jag får den, oavsett om den kommer per post eller om jag plockar upp den i bokhandeln.
Men är då inte detta, att de blir lite stötta, oundvikligt när det kommer till bokförsändelser per post? Jag hade sådana misstankar, men nej. Det finns en lösning som jag först nu har sett. Jag kan vara en sån klant och inte se. Jag borde ha löst detta mycket tidigare och nu skriver jag alltså detta för att någon som läser detta och inte redan känner till lösningen, ska få den i sin hand.
Köp alla dina böcker (på engelska) via Bookdepository. För även om böcker som kommer därifrån skickas från USA och England, så är de (1) bra paketerade och kommer utan repor och stötta hörn, (2) skickade med gratis frakt (3) dessutom billigare än böcker med eller utan frakt från Adlibris och Bokus.
www.bookdepository.com
Inget annat.
Problemen är dock desto fler och Adlibris och Bokus är lika goda kålsupare i det avseendet. De kan inte paketera böckerna de säljer. När det kommer till en facklitterär bok i mjuka pärmar spelar detta inte så stor roll. Det är innehållet jag vill åt. Är något hörn lite vikt blir jag inte så besviken. Men en sak har jag lärt mig: beställ inte böcker i hårda pärmar hos dessa svenska nätbokhandlare.
I mitt fall är problemet kanske något större än för de flesta andra då jag beställer grafiska noveller, vilka både är tämligen höga och tunna. Det innebär att nätbokhandlarnas paketering orsakar trubbade hörn och repade omslag. Boken rör sig löst inne i paketet. Köper jag en bok, ska den vara ny när jag får den, oavsett om den kommer per post eller om jag plockar upp den i bokhandeln.
Men är då inte detta, att de blir lite stötta, oundvikligt när det kommer till bokförsändelser per post? Jag hade sådana misstankar, men nej. Det finns en lösning som jag först nu har sett. Jag kan vara en sån klant och inte se. Jag borde ha löst detta mycket tidigare och nu skriver jag alltså detta för att någon som läser detta och inte redan känner till lösningen, ska få den i sin hand.
Köp alla dina böcker (på engelska) via Bookdepository. För även om böcker som kommer därifrån skickas från USA och England, så är de (1) bra paketerade och kommer utan repor och stötta hörn, (2) skickade med gratis frakt (3) dessutom billigare än böcker med eller utan frakt från Adlibris och Bokus.
www.bookdepository.com
Inget annat.
tisdag, februari 23, 2010
Intressant om klichén i dag
I dag höll filosofen Thorsten Johansson ett föredrag med titeln "Tolkning, klichéer, Fanny och Alexander och andra filmer" på estetikens högre seminarium. Det blev ett intressant och bra föredrag om användandet av klichéer.
Det slog mig att klichén präglar 2009 års mest hyllade film, Michael Hanekes Det vita bandet, en film jag fann bra, men inte så där extremt bra, som prisjuryn i Cannes fann den, eller den samlade globala filmkritikerkåren för den delen.
Det bör stå bortom allt tvivel att Det vita bandet bygger helt på klichéer, allt från karaktärerna som präglar historien, läkaren, läraren, prästen, barnen till en rad symboler, fågeln i bur, den döda fågeln, en återburen fågel i bur och så vidare.
Om man då tänker sig klichén som ett begrepp bärandes ett negativt värde, så innebär det att Det vita bandet är en usel film, eftersom den så till bredden är fylld av klichéer. Men nu är filmen knappast usel, tvärtom, men hur förklarar man då Hanekes klichéer som något annat än trötthet och lathet? Jo, genom att säga att han är medveten om klichéerna, spelar med dem. Nu är det förvisso så att jag inte helt köper denna förklaring då varenda dussinregissör från Hollywood till Bollywood använder klichéer helt medvetet. För inte är det en slump att klichéer återkommer i film efter film? Självfallet inte. Att tro det vore enbart snobbigt. De är lika medvetna som Haneke. Men ändå är det Haneke som är den hyllade kritikerälsklingen, varför?
Här måste man förstå receptionen utifrån en särskild sensibilitet som ger sig till känna i vurmen för en kulturell ton. Det går givetvis att sätta fingret på denna ton, det handlar en suggererad stämning skapad genom scenerier, klipp, ljud, språk, färg och så vidare. Denna ton gör att den kulturellt sensibla kritikern känner igen sig, känner sig hemma. Där fyller klichén en verkligt upplevd funktion. Den blir del av verkets helhet och blir likaledes meningsskapande i sig.
Nu ska jag skriva min första konstrecension på flera år. Jag får se hur kulturellt sensibel jag är.
Det slog mig att klichén präglar 2009 års mest hyllade film, Michael Hanekes Det vita bandet, en film jag fann bra, men inte så där extremt bra, som prisjuryn i Cannes fann den, eller den samlade globala filmkritikerkåren för den delen.
Det bör stå bortom allt tvivel att Det vita bandet bygger helt på klichéer, allt från karaktärerna som präglar historien, läkaren, läraren, prästen, barnen till en rad symboler, fågeln i bur, den döda fågeln, en återburen fågel i bur och så vidare.
Om man då tänker sig klichén som ett begrepp bärandes ett negativt värde, så innebär det att Det vita bandet är en usel film, eftersom den så till bredden är fylld av klichéer. Men nu är filmen knappast usel, tvärtom, men hur förklarar man då Hanekes klichéer som något annat än trötthet och lathet? Jo, genom att säga att han är medveten om klichéerna, spelar med dem. Nu är det förvisso så att jag inte helt köper denna förklaring då varenda dussinregissör från Hollywood till Bollywood använder klichéer helt medvetet. För inte är det en slump att klichéer återkommer i film efter film? Självfallet inte. Att tro det vore enbart snobbigt. De är lika medvetna som Haneke. Men ändå är det Haneke som är den hyllade kritikerälsklingen, varför?
Här måste man förstå receptionen utifrån en särskild sensibilitet som ger sig till känna i vurmen för en kulturell ton. Det går givetvis att sätta fingret på denna ton, det handlar en suggererad stämning skapad genom scenerier, klipp, ljud, språk, färg och så vidare. Denna ton gör att den kulturellt sensibla kritikern känner igen sig, känner sig hemma. Där fyller klichén en verkligt upplevd funktion. Den blir del av verkets helhet och blir likaledes meningsskapande i sig.
Nu ska jag skriva min första konstrecension på flera år. Jag får se hur kulturellt sensibel jag är.
måndag, februari 22, 2010
Extremt överskattad: Scorsese
Jag nickar alltid till när jag ser en film regisserad av Martin Scorsese. Han är så extremt överskattad. Scorseses filmer är inte mästerverk - hur kan någon tycka det - filmerna är trista.
Taxi Driver (1976). OK. Inte mer. De Niro, kanon.
Tjuren från Bronx (1980). Långtråkig. De Niro, utmärkt.
En natt i New York (1985). En av två bra Scorsese-filmer. Taktil.
Kristi sista frestelse (1988). Gääääsp.
Maffiabröder (1990). Bara våld. Larvig.
Cape Fear (1991). Den andra bra filmen av Scorsese. Snygg. Bra tempo.
Casino (1995). Fint gjord. Men det blir så tråkigt. Gjort allt tidigare.
Gangs of New York (2002) Ha ha ha! Vad tänkte Daniel Day Lewis när han tackade ja...
The Aviator (2004) Nu börjar det bli riktigt illa.
The Departed (2006). Visst, spela Sympathy for the Devil igen. Originellt...
Har inte sett Shutter Island än, men har läst Patient 67, boken den bygger på. En av de mest spännande böcker jag läst. Scorsese gör säkerligen filmen mycket vacker, men djupt tråkig.
Taxi Driver (1976). OK. Inte mer. De Niro, kanon.
Tjuren från Bronx (1980). Långtråkig. De Niro, utmärkt.
En natt i New York (1985). En av två bra Scorsese-filmer. Taktil.
Kristi sista frestelse (1988). Gääääsp.
Maffiabröder (1990). Bara våld. Larvig.
Cape Fear (1991). Den andra bra filmen av Scorsese. Snygg. Bra tempo.
Casino (1995). Fint gjord. Men det blir så tråkigt. Gjort allt tidigare.
Gangs of New York (2002) Ha ha ha! Vad tänkte Daniel Day Lewis när han tackade ja...
The Aviator (2004) Nu börjar det bli riktigt illa.
The Departed (2006). Visst, spela Sympathy for the Devil igen. Originellt...
Har inte sett Shutter Island än, men har läst Patient 67, boken den bygger på. En av de mest spännande böcker jag läst. Scorsese gör säkerligen filmen mycket vacker, men djupt tråkig.
söndag, februari 21, 2010
Jag såg precis en klassiker
Jaromir Jagr för pucken upp över blå. Han ser myndig ut. Ungefär som, "nu tar jag tag i det här". Men det tar stopp.
Alexander Ovechkin kommer in från sidan. Sätter in axeln högt. Jagr en våt fläck.
Spelet vänder. Pucken går till Evgeni Malkin som skjuter in 3-1.
Fantastiskt. Så här är hockey. Dessutom en symbolhandling av stora mått.
En bollsport med inslag av kampsport.
Klassiskt.
Ryssland möter Tjeckien i OS-hockeyn.
Alexander Ovechkin kommer in från sidan. Sätter in axeln högt. Jagr en våt fläck.
Spelet vänder. Pucken går till Evgeni Malkin som skjuter in 3-1.
Fantastiskt. Så här är hockey. Dessutom en symbolhandling av stora mått.
En bollsport med inslag av kampsport.
Klassiskt.
Ryssland möter Tjeckien i OS-hockeyn.
Teknik och människa
Teknik och människa. Min studie just nu. Men jag vänder mig mindre mot den milsvida facklitteraturen, mer mot Frank Miller. Från 1983 då första numret av Ronin publicerades fram till 1992 med Robocop versus Terminator gick temat människa-teknik genom Millers författarskap som en röd tråd. Inte så konstigt då att Miller kontrakterades att skriva manus till filmerna Robocop 2 och Robocop 3. Resultatet två mindre framgångsrika filmer. Den första filmen i serien, Robocop (1987), var sin generations mest betydelsefulla framtidsdystopi efter Terminator (1984) där just människan indirekt genom tekniska "framsteg" orsakar sin egen undergång. Desto större framgång publikt och konstnärligt hade Miller med Ronin (1983), Give Me Liberty (1990), Hard Boiled (1990) och Robocop versus The Terminator (1992).
Frank Millers undersökning av teknikens och vetenskapens mer explicita inverkan på människan började 1983 med Ronin, ett år innan Terminator gick upp på biograferna och ett år efter att Blade Runner (1982) hade haft premiär. Det är i de sammanhanget serien måste begripas, som en del av en större dystopisk kulturell genre. I dag, nu när den amerikanska serievärlden är mer följsam och oftast rent underhållningsinriktad, är det faktiskt svårt att se att Ronin kunde publiceras, dessutom på DC Comics, en av två stora populära serieförlag. Det här alltså tre år innan Alan Moore och Dave Gibbons övertygade DC Comics om att ge ut Watchmen (1986) och tre år innan Frank Miller gav ut The Dark Knight Returns (1986) på samma förlag. En anledning att dessa i dag så omtalade serier kunde ges ut beror nog på att Ronin trots allt var en kommersiell framgång - "trots" konstnärligt tecknade bilder, en berättarstruktur olik något annat vid den här tiden samt tematiken tradition/framsteg. Knappast ett ordinärt serietema, och färgerna därtill medvetet grådassiga.
En sida ur Ronin, skriven och tecknad av Frank Miller.
Ronin, som i mina ögon är den mest omvälvande av dessa serier, inleds med att en ung adept till en samuraj blir utan "mästare" då denne dödas av en demon i ett feodalt japan. Ronin, den herrelöse samurajen, tycks lite senare lyckas döda demonen och samtidigt sig själv i en hämndaktion, men innan de avlider binder demonen deras båda själar in i svärdet genom en förbannelse. 800 år senare. Några har lyckats skapa ett biokretssystem som ett företag framgångsrikt utvecklar och marknadsför som ett medel för att rädda en värld på randen till krig. Biokretssystemet är en ny modell av plast-baserad elektronik, med möjlighet till självorganisering och självreparation under ledning en artificiella intelligens som administreras av en ung man utan lemmar. Denne man drömmer senare om demonen och Ronin, vilket leder till att dessa vaknar upp i det moderna samhället. Vad som följer är en vindlande mycket komplex serie händelser vars huvuddrag karakteriseras av tradition, framsteg, dröm, verklighet, teknik, människa, makt; allt framställt i ett förvridet serieformat på ett sätt som varken kan förklaras som direkt skönt eller fult. Men konstigt och underligt attraherande. Serien kom ut i sex nummer och finns samlad som grafisk novell.
Nummer 1 av Give Me Liberty av Frank Miller och Dave Gibbons.
Nästa steg i denna tematik där människan slåss för sin överlevnad mot sig själv blev Give Me Liberty (1990). Den här gången tecknade inte Miller utan fick hjälp av Dave Gibbons. Seriens huvudperson, Martha Washington, bor i ett getto där barn genetiskt modifieras för att slutligen omvandlas till en slags robothybrider. Washington visar motstånd genom en dröm om en bättre värld utan genmodifierade människor. En rad olika serier om Martha Washington följde, alla skrivna av Miller och tecknade av Gibbons, sedan och det sista numret publicerades 2007.
Hard Boiled av Frank Miller och Geoff Darrow.
1990 publicerades det första numret av Hard Boiled (1990) tecknad av den ojämförlige Geoff Darrow. Serien handlar om en man som är en robot, men tror sig vara en vanlig skatteindrivare tillika vanlig tjomme boende i en förort med fru och två barn. Detaljrika scener med huvudpersonen Harry Nixon återfinns då denne tämligen ovetande mals sönder och sätts samman. Här, precis som i ovan nämnda serier övervakas allt av ett företag som ser allt. Det tredje och sista numret publicerades först 1992, vilket inte är förvånande då Darrows illustrationer är detaljrika på gränsen till det fanatiska. Helt oförglömliga och vackra även om de illustrerar krossade robotarmar.
Omslaget till nummer 1 av Robocop versus The Terminator av Frank Miller och Walter Simonson.
1992 kom så Robocop versus The Terminator och den här gången fick Miller hjälp av tecknaren Walter Simonson. Det var Dark Horse som gav ut serien då de hade rättigheterna till båda karaktärerna. Frank Millers Robocop är en mycket mer intrikat människomaskin som kan interagera med datorer och Internet på ett sätt som 1992 måste ha varit en ren science-fiction framställning då internet då knappast är vad det är i dag. På så vis är serien fantastiskt fascinerande läsning även om själva ploten nog är mindre komplex även om tidsresan som utmynnar i den krångliga logiken att Robocop måste ta död på sig själv då det är han som är Terminatorns ursprung, ändå är ganska spännande.
Efter denna serie lämnade Miller temat människa/maskin för att fördjupa sig i den under världens mysterier i åtrå och våld i Sin City och 300. Han envisas även med att göra film, även om det går så där. Mitt förslag till Miller är att han istället koncenterar sig på att färdigställa All Star Batman tillsammans med Jim Lee. Den klart överlägset roligaste och mest medryckande versionen av Batman någonsin.
Frank Millers undersökning av teknikens och vetenskapens mer explicita inverkan på människan började 1983 med Ronin, ett år innan Terminator gick upp på biograferna och ett år efter att Blade Runner (1982) hade haft premiär. Det är i de sammanhanget serien måste begripas, som en del av en större dystopisk kulturell genre. I dag, nu när den amerikanska serievärlden är mer följsam och oftast rent underhållningsinriktad, är det faktiskt svårt att se att Ronin kunde publiceras, dessutom på DC Comics, en av två stora populära serieförlag. Det här alltså tre år innan Alan Moore och Dave Gibbons övertygade DC Comics om att ge ut Watchmen (1986) och tre år innan Frank Miller gav ut The Dark Knight Returns (1986) på samma förlag. En anledning att dessa i dag så omtalade serier kunde ges ut beror nog på att Ronin trots allt var en kommersiell framgång - "trots" konstnärligt tecknade bilder, en berättarstruktur olik något annat vid den här tiden samt tematiken tradition/framsteg. Knappast ett ordinärt serietema, och färgerna därtill medvetet grådassiga.
En sida ur Ronin, skriven och tecknad av Frank Miller.
Ronin, som i mina ögon är den mest omvälvande av dessa serier, inleds med att en ung adept till en samuraj blir utan "mästare" då denne dödas av en demon i ett feodalt japan. Ronin, den herrelöse samurajen, tycks lite senare lyckas döda demonen och samtidigt sig själv i en hämndaktion, men innan de avlider binder demonen deras båda själar in i svärdet genom en förbannelse. 800 år senare. Några har lyckats skapa ett biokretssystem som ett företag framgångsrikt utvecklar och marknadsför som ett medel för att rädda en värld på randen till krig. Biokretssystemet är en ny modell av plast-baserad elektronik, med möjlighet till självorganisering och självreparation under ledning en artificiella intelligens som administreras av en ung man utan lemmar. Denne man drömmer senare om demonen och Ronin, vilket leder till att dessa vaknar upp i det moderna samhället. Vad som följer är en vindlande mycket komplex serie händelser vars huvuddrag karakteriseras av tradition, framsteg, dröm, verklighet, teknik, människa, makt; allt framställt i ett förvridet serieformat på ett sätt som varken kan förklaras som direkt skönt eller fult. Men konstigt och underligt attraherande. Serien kom ut i sex nummer och finns samlad som grafisk novell.
Nummer 1 av Give Me Liberty av Frank Miller och Dave Gibbons.
Nästa steg i denna tematik där människan slåss för sin överlevnad mot sig själv blev Give Me Liberty (1990). Den här gången tecknade inte Miller utan fick hjälp av Dave Gibbons. Seriens huvudperson, Martha Washington, bor i ett getto där barn genetiskt modifieras för att slutligen omvandlas till en slags robothybrider. Washington visar motstånd genom en dröm om en bättre värld utan genmodifierade människor. En rad olika serier om Martha Washington följde, alla skrivna av Miller och tecknade av Gibbons, sedan och det sista numret publicerades 2007.
Hard Boiled av Frank Miller och Geoff Darrow.
1990 publicerades det första numret av Hard Boiled (1990) tecknad av den ojämförlige Geoff Darrow. Serien handlar om en man som är en robot, men tror sig vara en vanlig skatteindrivare tillika vanlig tjomme boende i en förort med fru och två barn. Detaljrika scener med huvudpersonen Harry Nixon återfinns då denne tämligen ovetande mals sönder och sätts samman. Här, precis som i ovan nämnda serier övervakas allt av ett företag som ser allt. Det tredje och sista numret publicerades först 1992, vilket inte är förvånande då Darrows illustrationer är detaljrika på gränsen till det fanatiska. Helt oförglömliga och vackra även om de illustrerar krossade robotarmar.
Omslaget till nummer 1 av Robocop versus The Terminator av Frank Miller och Walter Simonson.
1992 kom så Robocop versus The Terminator och den här gången fick Miller hjälp av tecknaren Walter Simonson. Det var Dark Horse som gav ut serien då de hade rättigheterna till båda karaktärerna. Frank Millers Robocop är en mycket mer intrikat människomaskin som kan interagera med datorer och Internet på ett sätt som 1992 måste ha varit en ren science-fiction framställning då internet då knappast är vad det är i dag. På så vis är serien fantastiskt fascinerande läsning även om själva ploten nog är mindre komplex även om tidsresan som utmynnar i den krångliga logiken att Robocop måste ta död på sig själv då det är han som är Terminatorns ursprung, ändå är ganska spännande.
Efter denna serie lämnade Miller temat människa/maskin för att fördjupa sig i den under världens mysterier i åtrå och våld i Sin City och 300. Han envisas även med att göra film, även om det går så där. Mitt förslag till Miller är att han istället koncenterar sig på att färdigställa All Star Batman tillsammans med Jim Lee. Den klart överlägset roligaste och mest medryckande versionen av Batman någonsin.
fredag, februari 19, 2010
Jag rekommenderar inte Market, näe.
Jag kan inte komma på en enda bra anledning att gå på Market – eller Supermarket.
Jag har varit på alla konstmässor, stora som små, konstnärsdrivna och slipat kommersiella. Jag lämnar dem alltid – alltid – besviken. Varför skulle årets upplagor av Market och Supermarket vara annorlunda? Inget tyder på det.
Visst, programmet på Market är väl ambitiöst, man diskuterar tillståndet i konsten och hur museet samlar, vad och varför. Det är inte ointressanta ämnen på något sätt. Men det är något med de där programmen i det där sammanhanget som av outgrundliga anledningar gör att de alltid slutar i noll och ingenting. Det kanske inte är så konstigt, för även om det kanske kan te sig underligt att Moderna Museet har köpt in Elin Wikströms performance Rebecka väntar på Anna, Anna väntar på Cecilia, Cecilia väntar på Marie… (1994) så har museet faktiskt gjort det. Det går att paketera en performance på ett sätt som gör att den går att köpa, vilket heller inte på något sätt är något nytt. 1960-talets konceptkonst paketerades snabbt och marknaden fixade allt på ett smidigt sätt. Så vad man kommer att få höra under diskussionen är att det är en utmaning att köpa in denna efemära konst, men att det är viktigt och att det går…
Tillståndet i konsten? Nja. Det kan jag garantera. Ingen kommer att stå upp för den på ett bra sätt, ge åhörarna möjlighet att förstå. Lovar. Det händer inte. Inte chans. Nada input. Zipp. Aldrig.
Sen har vi utställarna. De visar konst för varandra. Vill man nu se konst så går man till ett galleri en torsdag kl. 14. Varför trängas på Market inför hopträngda bilder med alltför många människor! Inget sammanhang. Bara bild, bild, bild och bild. Det funkar inte, lägg av! Sluta! Vad håller ni på med, hur tänker ni? Konst är inte bild på bild. Konst är att förstå.
Jag kan inte rekommendera någon att gå dit. Näe.
Jag har varit på alla konstmässor, stora som små, konstnärsdrivna och slipat kommersiella. Jag lämnar dem alltid – alltid – besviken. Varför skulle årets upplagor av Market och Supermarket vara annorlunda? Inget tyder på det.
Visst, programmet på Market är väl ambitiöst, man diskuterar tillståndet i konsten och hur museet samlar, vad och varför. Det är inte ointressanta ämnen på något sätt. Men det är något med de där programmen i det där sammanhanget som av outgrundliga anledningar gör att de alltid slutar i noll och ingenting. Det kanske inte är så konstigt, för även om det kanske kan te sig underligt att Moderna Museet har köpt in Elin Wikströms performance Rebecka väntar på Anna, Anna väntar på Cecilia, Cecilia väntar på Marie… (1994) så har museet faktiskt gjort det. Det går att paketera en performance på ett sätt som gör att den går att köpa, vilket heller inte på något sätt är något nytt. 1960-talets konceptkonst paketerades snabbt och marknaden fixade allt på ett smidigt sätt. Så vad man kommer att få höra under diskussionen är att det är en utmaning att köpa in denna efemära konst, men att det är viktigt och att det går…
Tillståndet i konsten? Nja. Det kan jag garantera. Ingen kommer att stå upp för den på ett bra sätt, ge åhörarna möjlighet att förstå. Lovar. Det händer inte. Inte chans. Nada input. Zipp. Aldrig.
Sen har vi utställarna. De visar konst för varandra. Vill man nu se konst så går man till ett galleri en torsdag kl. 14. Varför trängas på Market inför hopträngda bilder med alltför många människor! Inget sammanhang. Bara bild, bild, bild och bild. Det funkar inte, lägg av! Sluta! Vad håller ni på med, hur tänker ni? Konst är inte bild på bild. Konst är att förstå.
Jag kan inte rekommendera någon att gå dit. Näe.
onsdag, februari 17, 2010
Därför måste Modernas nya chef bli…
…någon av de nio som sökt jobbet. Där står valet, enligt mig, mellan Cecilia Widenheim, tjänstledig intendent på Moderna, nu på Iaspis, och Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå.
Regeringen kan inte plocka någon annan än de nio som sökt eftersom att rekryteringsprocessen påbörjades enligt de gamla reglerna.
”Eftersom Moderna museets rekryteringsprocess redan har börjat, så får den gå enligt de gamla reglerna”, säger Claes Lindgren chef för Enheten för statlig arbetsgivarpolitik vid Finansdepartementet, till Svenska Dagbladet.
”De gamla reglerna” innebär öppen annonsering och öppna ansökningar som allmänheten kan ta del av eftersom de är offentlig handling. (För mer om nya regler om ansökningar som inte är offentliga handlingar, läs HÄR).
Enligt Elin Viksten på TT Spektra kan rekryteringsbyrån som samordnar tillsättningen däremot mycket väl ha kontaktat andra, som Daniel Birnbaum och Maria Lind. Men ska vi ta Claes Lindgren på orden kan de alltså inte göra det, utan tillsättningen ska genomsyras av offentlighetsprincipen.
Enligt Clemens Poellinger i SvD är läget dock lite mer godtyckligt. Han skriver: ”Initierade källor utgår från att regeringen plockar sin kandidat vid sidan om och utan offentlig insyn.”
Återigen. Styrs processen av offentlighetsprincipen så kan dessa initierade källor utgå från vad de vill. Gäller offentlighetsprincipen så gäller den, vilket innebär att allmänheten vet vilka regeringen kan välja mellan – de nio som sökt.
Vad regeringen däremot kan göra – och kanske kommer att göra – är att börja om från början och då låta tillsättningen av ny överintendent på Moderna Museet tillsättas utifrån de nya reglerna, där offentlighetsprincipen inte gäller. Regeringen kan kort säga att man inte fann någon av de sökande lämpliga och därför börjar om.
Just nu florerar en föreställning om att offentlighetsprincipen leder till att kompetenta inte söker eftersom dessa kompetenta, menar några, inte vill synas som jobbsökare.
Eller så är det så här: Favoriterna Sara Arrhenius, Maria Lind, Isabella Nilsson och Daniel Birnbaum har inte sökt jobbet eftersom de inte vill ha jobbet. Varför tro att de verkligen vill ha jobbet?
Regeringen kan inte plocka någon annan än de nio som sökt eftersom att rekryteringsprocessen påbörjades enligt de gamla reglerna.
”Eftersom Moderna museets rekryteringsprocess redan har börjat, så får den gå enligt de gamla reglerna”, säger Claes Lindgren chef för Enheten för statlig arbetsgivarpolitik vid Finansdepartementet, till Svenska Dagbladet.
”De gamla reglerna” innebär öppen annonsering och öppna ansökningar som allmänheten kan ta del av eftersom de är offentlig handling. (För mer om nya regler om ansökningar som inte är offentliga handlingar, läs HÄR).
Enligt Elin Viksten på TT Spektra kan rekryteringsbyrån som samordnar tillsättningen däremot mycket väl ha kontaktat andra, som Daniel Birnbaum och Maria Lind. Men ska vi ta Claes Lindgren på orden kan de alltså inte göra det, utan tillsättningen ska genomsyras av offentlighetsprincipen.
Enligt Clemens Poellinger i SvD är läget dock lite mer godtyckligt. Han skriver: ”Initierade källor utgår från att regeringen plockar sin kandidat vid sidan om och utan offentlig insyn.”
Återigen. Styrs processen av offentlighetsprincipen så kan dessa initierade källor utgå från vad de vill. Gäller offentlighetsprincipen så gäller den, vilket innebär att allmänheten vet vilka regeringen kan välja mellan – de nio som sökt.
Vad regeringen däremot kan göra – och kanske kommer att göra – är att börja om från början och då låta tillsättningen av ny överintendent på Moderna Museet tillsättas utifrån de nya reglerna, där offentlighetsprincipen inte gäller. Regeringen kan kort säga att man inte fann någon av de sökande lämpliga och därför börjar om.
Just nu florerar en föreställning om att offentlighetsprincipen leder till att kompetenta inte söker eftersom dessa kompetenta, menar några, inte vill synas som jobbsökare.
Eller så är det så här: Favoriterna Sara Arrhenius, Maria Lind, Isabella Nilsson och Daniel Birnbaum har inte sökt jobbet eftersom de inte vill ha jobbet. Varför tro att de verkligen vill ha jobbet?
tisdag, februari 16, 2010
OS-hockeyn är i gång!
När jag nu sitter och skriver det här pågår den allra första matchen i OS-hockeyn. USA möter Schweiz. Det står 1 – 0. Det kan gå hursomhelst.
Jag har inte varit så där supertaggad som jag var inför OS-hockeyn i Turin, 2006.
Nu känner jag entusiasmen komma rejält. Känns fint.
I morgon möter Sverige ett ganska svagt Tyskland. Men man vet aldrig. Så här långt visar Schweiz tåga mot amerikanarna.
Jag har inte varit så där supertaggad som jag var inför OS-hockeyn i Turin, 2006.
Nu känner jag entusiasmen komma rejält. Känns fint.
I morgon möter Sverige ett ganska svagt Tyskland. Men man vet aldrig. Så här långt visar Schweiz tåga mot amerikanarna.
måndag, februari 15, 2010
M. Night Shyamalan måste träffa Messier
Shyamalan är som Mario Lemieux innan Canada Cup 1987.
M. Night Shyamalan. Jag tycker väldigt bra om hans filmer. Alla. Även fiaskot Lady in the Water. Bäst tycker jag om Unbreakable, som jag alldeles nyss såg om efter många år. Myten om superhjälten utforskas och Shyamalan gör ett bra jobb.
Men det är ändå något som stör med Shyamalan. Han är ingen Mario Lemieux. Eller så här, han är som Lemieux var innan han förstod vad som krävs.
När Mario Lemieux gled ut på isen, 1984, första gången han spelade med sitt proffslag Pittsburgh Penguins i NHL, var han bäst. Men ändå inte.
Det var först i Canada Cup 1987 där han representerade Kanada och spelade tillsammans med Wayne Gretzky och Mark Messier - bland många andra - som han blev den Mario Lemieux vi känner i dag. Det vill säga en av världens allra bästa hockeyspelare någonsin. Kanske den bäste av dem alla.
Saken är den att Lemieux före Canada Cup levde på talang. Även när han inte ansträngde sig var han bäst, eller åtminstone magnifik. Det var dock lätt att se att han inte ansträngde sig. Han behövde inte. Det gick så bra ändå.
Shyamalan är bäst på samma sätt som Lemieux är bäst. Talang. Det är tråkigt att Shyamalan inte kan spela Canada Cup och lära sig att enda sättet att nå fram hela vägen är att komplettera talangen med vilja om att ta sig fram. Jag tror han skulle behöva en Mark Messier som blänger på honom när han slöar lite, inte löser alla glapp i manus eller något liknande. Någon han respekterar.
Tyvärr kommer det aldrig att hända. Därför kommer Shyamalans alla filmer lika mycket vara bedårande små bakelser som halvfärdiga pepparkakor.
fredag, februari 12, 2010
Nerdragna tröjärmar på S:t Johannesgatan
Det var riktigt kallt. Gick hemåt efter att ha kommit med tåget från Stockholm.
Korsningen S:t Olofsgatan – Kyrkogårdsgatan. Ser en hastande varelse ta sig fram. Lite knaggligt.
Varelsen, som visade sig vara en ung, lång kvinna viker in på S:t Johannesgatan. Samma gata som jag ska gå in på. Jag går efter henne.
Hon tappar sin mobil. Tar upp den. Men direkt ramlar den ner på den snötäckta kalla gatan igen. Tar upp den.
Hon har tunna strumpbyxor, kort kjol, svart cardigan och en vit skjorta.
Klokt nog drar hon ner tröjärmarna. Håller dem fast med sina händer.
Det är minus fem grader ute. Minst.
500 meter senare. Jag går fortfarande bakom henne. Hon byter sida. Inte jag. Jag ska alldeles strax in till vänster.
Min port. Jag kan inte låta henne hasta hem, tänker jag. Inte så där. Springer över gatan. Hon hör mig. Vänder sig om. Tittar.
– Jag har följt efter dig, säger jag och inser omedelbart att så säger man inte.
Jag borde ha sagt. ”Jag råkade gå bakom dig.”
– Bor du i närheten, säger jag sedan, och inser att så säger man inte heller.
– Nej, det gör jag inte, svarar hon.
Hon är ung. Berusad.
– Det är så kallt ute. Du kan inte gå hem så där, säger jag.
– Jo, det går bra, säger hon och vänder sig om på en femöring. Fortsätter gå hem i sin cardigan med nerdragna ärmar.
Jag går hem. Undrar. Skulle hon till Flogsta? I de kläderna? Jag somnar.
Gick till gymmet på förmiddagen. En äldre man, 75 år, och en ung kvinna, 22 år. Ungefär.
– Hur många gånger tränar du i veckan, frågar mannen?
– Försöker träna i alla fall tre gånger, svarar hon.
– Ååh, det är bra, säger han och får en lätt öm och uppskattande ton i rösten.
– Du då, säger hon?
– Ja, det blir tre gånger för mig också.
– Jamen det är ju bra, säger hon nu också öm.
Korsningen S:t Olofsgatan – Kyrkogårdsgatan. Ser en hastande varelse ta sig fram. Lite knaggligt.
Varelsen, som visade sig vara en ung, lång kvinna viker in på S:t Johannesgatan. Samma gata som jag ska gå in på. Jag går efter henne.
Hon tappar sin mobil. Tar upp den. Men direkt ramlar den ner på den snötäckta kalla gatan igen. Tar upp den.
Hon har tunna strumpbyxor, kort kjol, svart cardigan och en vit skjorta.
Klokt nog drar hon ner tröjärmarna. Håller dem fast med sina händer.
Det är minus fem grader ute. Minst.
500 meter senare. Jag går fortfarande bakom henne. Hon byter sida. Inte jag. Jag ska alldeles strax in till vänster.
Min port. Jag kan inte låta henne hasta hem, tänker jag. Inte så där. Springer över gatan. Hon hör mig. Vänder sig om. Tittar.
– Jag har följt efter dig, säger jag och inser omedelbart att så säger man inte.
Jag borde ha sagt. ”Jag råkade gå bakom dig.”
– Bor du i närheten, säger jag sedan, och inser att så säger man inte heller.
– Nej, det gör jag inte, svarar hon.
Hon är ung. Berusad.
– Det är så kallt ute. Du kan inte gå hem så där, säger jag.
– Jo, det går bra, säger hon och vänder sig om på en femöring. Fortsätter gå hem i sin cardigan med nerdragna ärmar.
Jag går hem. Undrar. Skulle hon till Flogsta? I de kläderna? Jag somnar.
Gick till gymmet på förmiddagen. En äldre man, 75 år, och en ung kvinna, 22 år. Ungefär.
– Hur många gånger tränar du i veckan, frågar mannen?
– Försöker träna i alla fall tre gånger, svarar hon.
– Ååh, det är bra, säger han och får en lätt öm och uppskattande ton i rösten.
– Du då, säger hon?
– Ja, det blir tre gånger för mig också.
– Jamen det är ju bra, säger hon nu också öm.
torsdag, februari 11, 2010
Rikard intervjuar Rikard om Fredrik
Rikard 1: Du intervjuar Fredrik Liew, intendent på Moderna Museet, på Konsten.net, HÄR, varför då?
Rikard 2: Fredrik är en mycket engagerad konstmänniska. Han älskar konst. Och nu har han satt samman den verkligt hyllade Evert Lundquist-utställningen på Moderna Museet. Dessutom leder han arbetet med Modernautställningen 2010 som slår upp portarna i oktober. Detta gör honom särdeles aktuell. Dessutom är kombinationen gammal modernist (Lundquist) och ung (?) samtida konst, intressant. Detta sammantaget är motivation nog till att intervjua honom.
Rikard 1: Berätta något om honom!
Rikard 2: Fredrik är tämligen ung för att vara intendent på Moderna Museet. Han fyller 32 i år om jag inte kommer ihåg fel och han har arbetat där sedan 2005. Fredrik har en bred bas då han är kunnig inom många områden samt så, älskar han konst. Älskar älskar älskar.
Rikard 1: Hur då ”älskar”?
Rikard 2: Ja, du vet, älskar. Det är konst som gäller för Fredrik. Han är rätt man på rätt plats. Jag lärde känna Fredrik någon gång i mitten av 90-talet när vi läste tyska på Västerviks Gymnasium. Vi spelade basket tillsammans med några tjejer också kommer jag ihåg. Det var en rolig tid. Bekymmerslös men ändå fylld av ett totalt kaos. Vi var tonåringar. Och detta säger jag med den totala vetskapen om att jag sannerligen var en mycket lugn och beskedlig ung man. Sedan började Fredrik läsa i Lund medan jag gjorde lumpen och trevade mig fram med diverse studier. Vi höll en sporadisk kontakt som har ökat i frekvens de senaste åren då han numera bor i Stockholm. Det har varit spännande att följa honom och jag ser fram emot fortsättningen.
Rikard 1: Där ser man. Vad tror du då om Modernautställningen 2010?
Rikard 2: Jag har höga förväntningar. Den förra var mycket bra sammansatt och gav en bra bild av det samtida konstklimatet i Sverige. Det är nog svårt att följa upp en sådan utställning, men jag hoppas och tror att det kommer att gå bra även den här gången. Jag tror dock inte att man satsar på Anna Odell, vilket förstås är ett misstag. Anna och inte minst reaktionerna på hennes konst säger så mycket om dagens Sverige så jag tycker att det är en självklarhet att hon ska vara med. Dessutom tycker jag att det ligger helt i linje med museets uppdrag att visa hennes konst då museet faktiskt ska förmedla samtida konst till en större publik.
Rikard 1: Säg något som kanske kan överraska då!
Rikard 2: Fredrik är en riktig sportkille. En gång i tiden var han målvakt i Västerivks Ishockeyklubb, VIK och numera tror jag att han spelar både fotboll och innebandy. Det är bra.
Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?
Rikard 2: Ingen aning.
Rikard 2: Fredrik är en mycket engagerad konstmänniska. Han älskar konst. Och nu har han satt samman den verkligt hyllade Evert Lundquist-utställningen på Moderna Museet. Dessutom leder han arbetet med Modernautställningen 2010 som slår upp portarna i oktober. Detta gör honom särdeles aktuell. Dessutom är kombinationen gammal modernist (Lundquist) och ung (?) samtida konst, intressant. Detta sammantaget är motivation nog till att intervjua honom.
Rikard 1: Berätta något om honom!
Rikard 2: Fredrik är tämligen ung för att vara intendent på Moderna Museet. Han fyller 32 i år om jag inte kommer ihåg fel och han har arbetat där sedan 2005. Fredrik har en bred bas då han är kunnig inom många områden samt så, älskar han konst. Älskar älskar älskar.
Rikard 1: Hur då ”älskar”?
Rikard 2: Ja, du vet, älskar. Det är konst som gäller för Fredrik. Han är rätt man på rätt plats. Jag lärde känna Fredrik någon gång i mitten av 90-talet när vi läste tyska på Västerviks Gymnasium. Vi spelade basket tillsammans med några tjejer också kommer jag ihåg. Det var en rolig tid. Bekymmerslös men ändå fylld av ett totalt kaos. Vi var tonåringar. Och detta säger jag med den totala vetskapen om att jag sannerligen var en mycket lugn och beskedlig ung man. Sedan började Fredrik läsa i Lund medan jag gjorde lumpen och trevade mig fram med diverse studier. Vi höll en sporadisk kontakt som har ökat i frekvens de senaste åren då han numera bor i Stockholm. Det har varit spännande att följa honom och jag ser fram emot fortsättningen.
Rikard 1: Där ser man. Vad tror du då om Modernautställningen 2010?
Rikard 2: Jag har höga förväntningar. Den förra var mycket bra sammansatt och gav en bra bild av det samtida konstklimatet i Sverige. Det är nog svårt att följa upp en sådan utställning, men jag hoppas och tror att det kommer att gå bra även den här gången. Jag tror dock inte att man satsar på Anna Odell, vilket förstås är ett misstag. Anna och inte minst reaktionerna på hennes konst säger så mycket om dagens Sverige så jag tycker att det är en självklarhet att hon ska vara med. Dessutom tycker jag att det ligger helt i linje med museets uppdrag att visa hennes konst då museet faktiskt ska förmedla samtida konst till en större publik.
Rikard 1: Säg något som kanske kan överraska då!
Rikard 2: Fredrik är en riktig sportkille. En gång i tiden var han målvakt i Västerivks Ishockeyklubb, VIK och numera tror jag att han spelar både fotboll och innebandy. Det är bra.
Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?
Rikard 2: Ingen aning.
Ge mannen stora journalistpriset!
Jag supportar i alla lägen Andres Lokko. Därför blir jag glad att se att han nu har tilldelats Axel Liffner-stipendium. Men varför har han aldrig tilldelats stora journalistpriset? Det är helt sjukt att han inte fick det priset som, till exempel, årets förnyare 1994 vid lanseringen av POP.
Lokko är numera den svenska kulturjournalistikens Paul Newman. Newman fick aldrig någon Oscar för sina bästa rollprestationer. Nominerad sju gånger under sin glanstid fick Newman vänta till den åttonde gången, till 1987 då han vann priset för den försvinnande tråkiga The Color of Money mot Tom Cruise. Huh.
Nu faller det sig så att jag tycker om även den lite äldre Paul Newman. Förhoppningsvis kommer jag att säga detsamma om Lokko.
Snart kommer ”Andres Lokko 1989–2009, 20 års samlade texter.” Den är min.
Lokko är numera den svenska kulturjournalistikens Paul Newman. Newman fick aldrig någon Oscar för sina bästa rollprestationer. Nominerad sju gånger under sin glanstid fick Newman vänta till den åttonde gången, till 1987 då han vann priset för den försvinnande tråkiga The Color of Money mot Tom Cruise. Huh.
Nu faller det sig så att jag tycker om även den lite äldre Paul Newman. Förhoppningsvis kommer jag att säga detsamma om Lokko.
Snart kommer ”Andres Lokko 1989–2009, 20 års samlade texter.” Den är min.
tisdag, februari 09, 2010
Om jag fick bestämma: Kritikerna
En sak som slår mig när jag läser dagstidningarnas kulturdelar är: Varför toppar man inte laget?
Därför tänker jag leka konstredaktör en stund. Tanken är alltså att jag är ämnesansvarig på en större dagstidning (jag väljer detta forum på grund av dess tämligen rika omfång) och jag kan helt välja en uppsättning kritiker och krönikörer som skriver om konst. Mina kriterier är mångfald (någon måste kunna skriva bra om National, någon om en konsthall i Delhi och så vidare), stringens, språk, vilja, kommunikationsduglighet och koll. I ingen särskild ordning:
Lars O Ericsson. Ingen i dag i Sverige kan mer om konst och konstteori och kan kommunicera den kunskapen bättre än Ericsson. Han har en distinkt konstfilosofisk profil, han är bildad och han är en god stilist. Given. Krönikör. Men borde ta en recension då och då, samt essäer.
Frans-Josef Petersson. Han vill något. Han tar i och det funkar. En behövlig fläkt just nu. Hoppas han håller i. Skulle värva honom direkt.
Joanna Persman. Svenska Dagbladets bästa konstkritiker i mina ögon. Hon skriver mycket bra och har ett trevligt och kommunikativt tilltal. Jag skulle sätta henne på de lite mer traditionella utställningarna. Behöver släppa sargen.
Dennis Dahlqvist. Otippat kanske. Men jag skulle bredda bevakningen något och sätta honom på mode och design, samt använda honom som konstnyhetskommentator då hans tilltal är vasst och tydligt. Skolad journalist.
Milou Allerholm. I mina ögon så behöver Milou ett nytt sammanhang. Jag läser henne fortfarande med stor behållning. Men hon behöver svängrum. Jag skulle satsa på henne, ge henne en helsida ibland samt skicka henne till biennaler i fjärran länder.
Sven-Olov Wallenstein. Har mindre koll än Lars O på den samtida konsten, men desto mer koll på estetikens historia och en rad samtida teoretiker. Han skulle få spotta ur sig en essä varannan vecka. Folkbildare.
Natalia Kazmeriska. Jag vet inte om det är av fri vilja eller om hon är puttad. Hon skriver dock ingen konstkritik i Expressen längre. Vilket misstag! Jag skulle övertala henne att skriva om konst igen. Frisk fläkt som funkar bäst när hon är arg. En slags common-sense tilltal, både underhållande och insiktsfull.
Jag ser direkt att genusbalansen är sned. Skiter jag i. Detta är det bästa gänget.
Milou, Frans-Josef, Joanna och Natalia skulle ta den dagliga recensionslunken. Lars O, Wallenstein och Dennis skulle bredda med essäer, krönikor och kommentarer.
Ska jag vara helt ärlig? Jag är förvånad över att någon tidning inte har plockat upp dessa och samlat dem i ett sammanhang.
Jag? Jag skulle portionera ut uppdrag och skriva notiser samt göra intervjuer. Ibland någon krönika och en kommentar. Redaktör.
Därför tänker jag leka konstredaktör en stund. Tanken är alltså att jag är ämnesansvarig på en större dagstidning (jag väljer detta forum på grund av dess tämligen rika omfång) och jag kan helt välja en uppsättning kritiker och krönikörer som skriver om konst. Mina kriterier är mångfald (någon måste kunna skriva bra om National, någon om en konsthall i Delhi och så vidare), stringens, språk, vilja, kommunikationsduglighet och koll. I ingen särskild ordning:
Lars O Ericsson. Ingen i dag i Sverige kan mer om konst och konstteori och kan kommunicera den kunskapen bättre än Ericsson. Han har en distinkt konstfilosofisk profil, han är bildad och han är en god stilist. Given. Krönikör. Men borde ta en recension då och då, samt essäer.
Frans-Josef Petersson. Han vill något. Han tar i och det funkar. En behövlig fläkt just nu. Hoppas han håller i. Skulle värva honom direkt.
Joanna Persman. Svenska Dagbladets bästa konstkritiker i mina ögon. Hon skriver mycket bra och har ett trevligt och kommunikativt tilltal. Jag skulle sätta henne på de lite mer traditionella utställningarna. Behöver släppa sargen.
Dennis Dahlqvist. Otippat kanske. Men jag skulle bredda bevakningen något och sätta honom på mode och design, samt använda honom som konstnyhetskommentator då hans tilltal är vasst och tydligt. Skolad journalist.
Milou Allerholm. I mina ögon så behöver Milou ett nytt sammanhang. Jag läser henne fortfarande med stor behållning. Men hon behöver svängrum. Jag skulle satsa på henne, ge henne en helsida ibland samt skicka henne till biennaler i fjärran länder.
Sven-Olov Wallenstein. Har mindre koll än Lars O på den samtida konsten, men desto mer koll på estetikens historia och en rad samtida teoretiker. Han skulle få spotta ur sig en essä varannan vecka. Folkbildare.
Natalia Kazmeriska. Jag vet inte om det är av fri vilja eller om hon är puttad. Hon skriver dock ingen konstkritik i Expressen längre. Vilket misstag! Jag skulle övertala henne att skriva om konst igen. Frisk fläkt som funkar bäst när hon är arg. En slags common-sense tilltal, både underhållande och insiktsfull.
Jag ser direkt att genusbalansen är sned. Skiter jag i. Detta är det bästa gänget.
Milou, Frans-Josef, Joanna och Natalia skulle ta den dagliga recensionslunken. Lars O, Wallenstein och Dennis skulle bredda med essäer, krönikor och kommentarer.
Ska jag vara helt ärlig? Jag är förvånad över att någon tidning inte har plockat upp dessa och samlat dem i ett sammanhang.
Jag? Jag skulle portionera ut uppdrag och skriva notiser samt göra intervjuer. Ibland någon krönika och en kommentar. Redaktör.
måndag, februari 08, 2010
Jag tar R Kelly på allvar
Hugh Grant i Music & Lyrics.
Någon gång, 1998, köpte jag R Kellys pompösa dubbelalbum med titeln, R. Det här var förstås innan R Kelly hade råkat i klammer med rättvisan. Han var fortfarande ”bara” den moderna soulens gudabenådade förste älskare. Jag föll pladask. Än i dag lyssnar jag på R och njuter.
Jag tycker särskilt om två låtar. För även om R Kelly ofta målar upp sig som en glassig cool kille som vet hur man hanterar kvinnorna finns på R också en ovanligt skör R Kelly.
Men det är ändå inte den fullkomligt blödige R Kelly jag älskar. Det är den rolige och blödige som jag fattar tycke för.
”When a Woman’s Fed Up”
“I'm standing here looking in the mirror
Saying ‘damn’ to myself
I should have known the day would come
That she would find somebody else
And all the things I took her through
Shit, I shouldn't have lasted this long
Now I'm at this telephone booth calling Tyrone.”
Året innan R gavs ut kom Erykah Badus skiva Live. På den skivan återfinns låten Tyrone som får mig att tänka på Kellys låt citerad ovan då Kellys karaktär gör just vad Badu ber ”honom” om. Tyrone:
”I'm gettin' tired of your shit
You don't never buy me nothin'
See Everytime you come around
You got to bring Jim, James, Paul, & Tyrone
See why can't we be by ourselves, sometimes
See I've been having this on my mind
For a long time
I just want it to be
You and me
Like It used to be, Baby
But ya don't know how to act
So matter of fact
I think ya better call Tyrone
And Tell him come on,
Help you get your Shit
You need to Call Tyrone”
Om det nu finns en reell koppling mellan Kelly och Badu vet jag inget om. Men jag inbillar mig att hans sång bjuder på en referens till Badu som vid tiden var feminismsoulens stora räddning. Men om kopplingen är ”sann” spelar ju ingen roll. Den finns hos mig och den är rolig och komplex.
Den andra låten på Kellys skiva jag tänker på, Down Low Double Life handlar om en ynklig R Kelly som har fallit till föga efter att hans dubbelspel har uppmärksammats av hans båda kvinnor. Jag tycker mycket om den här låten för att den ger sken av att vara fullständigt ärlig. Det finns små intryck som är hjärtskärande. Men den är också rolig.
Det brukar sägas att amerikanare inte förstår ironi, alls – men jag är inte så säker på det:
”Now go ahead, shoot me now because I'm guilty as sin
Playin' Russian roulette with hearts not to mention the kids
Now every day I live I regret all that I did
Out smoking with friends as I reminisced.”
Här finns något som i mina ögon framstår som oerhört nonchalant i sammanhanget. Han har gjort bort sig fullständigt och det sista han säger här är: ”Out smoking with friends as I reminisced.”
Jag har funderat på den där raden sedan 1998 och jag kan inte bestämma mig för om han skojar eller verkligen menar vad han sjunger. Jag tror han gör både och. Han skojar och han menar vad han sjunger. Det är bra.
Detta leder mig in på en annan sång, Meaningless Kiss, skriven av Adam Schlesingeroch framförd av Hugh Grant i filmen Music & Lyrics från 2007. Jag älskar den låten. Den är på skoj – den framförs av en fiktiv karaktär i en romantisk komedi som en låt skriven av ett fiktivt popband från 80-talet:
“I saw you across the dancefloor
Out of the corner of my eye
I felt the connection
I don't know how, I don't know why
I shouldn't of stayed
When I saw you there with another man
But as we slipped away
I thought I heard you say
This wasn't part of the plan”
Givetvis är Meaningless Kiss en slags pastisch, eller kanske närmare bestämt en parodi på George Michales Careless Whisper:
“I feel so unsure,
As I take your hand and lead you to the dance floor.
As the music dies...
Something in your eyes,
Calls to mind a silver screen,
And all those sad goodbyes.”
Music & Lyrics är förövrigt en parodi på Wham! och splittringen mellan Michael och Andrew Ridgeley.
Jag tycker lite bättre om Meaningless Kiss. Den är roligare och mer personlig i tilltalet. Man riktigt känner kärleken. Jag älskar den. Dessutom framför Hugh Grant låten på ett mycket bättre sätt än George Michael framför Careless Whisper. Han tar i lite för mycket. Bara lite för mycket. Tillräckligt för mycket.
lördag, februari 06, 2010
Estetik är så engagerande, jag vet
Elaine Sturtevant, en viktig konstnär. Hon gör original.
I dag avslutades den workshop i estetik som hållits vid Uppsala Universitet sedan i torsdags. Dagens enda föreläsare var jag. Klockan 9 satt jag beredd längst fram i det lilla seminarierummet med storbildskanonen påslagen och ett bildspel på ingång.
Det visade sig vara en engagerad skara doktorander och professorer som satt bänkade framför mig. Reaktionerna lät inte vänta på sig och jag måste säga att det blev en fruktsam diskussion, åtminstone för min räkning. Mycket roligt, såklart, då man aldrig vet utfallet av ett föredrag som handlar om konstnärlig appropriation och immaterialitet. Det är inte alla som tycker att detta är intressant, eller har något att säga om saken. Jag är verkligen mycket nöjd - och lättad. Jag kan bara önska att konferenser av det här slaget kunde genomföras oftare. En gång per termin vore idealiskt, men att träffas åtminstone en gång varje år skulle verkligen vara givande. De samlade var alltså de som är doktorander i estetik i norden samt deras handledare.Nästa steg för mig i detta akademiska sammanhang är att måndag-fredag från nu tills slutet av maj enbart arbeta med avhandlingen. Fast jag kommer också att skriva lite på annat håll, men inte så mycket. Jag måste - som det heter - fokusera.
Sen i juni, juli och augusti kommer jag att göra något helt annat. Jag berättar vad en annan gång.
tisdag, februari 02, 2010
"Ruinart Blanc des blancs - mmm!"
Sällan hittar man utrop av det här slaget i en konstrecension:
"Samtidskulturen, tillvaron, livet måste ju innehålla något mer, något vackrare, något bättre. Jag flyr pressvisningen och sätter mig och skriver detta i NK:s champagnebar. Ruinart Blanc des blancs – mmm!"
Nils Forsberg är kul - och ofta mycket insiktsfull.
Men Expressen Kultur har fortfarande problem med sin konstbevakning. Forsberg och Cornell är mycket duktiga. Forsberg är seriöst rolig och Cornell är, tja, seriös.
Men det blir för infrekvent. Det behövs mer - och mer av att sätta ned foten. Jag vill ha en järnhand. En Iron Fist.
måndag, februari 01, 2010
Frank Miller visar nya bilder...wow
Jag är inte skeptisk till twitter. Men jag har aldrig kommit loss. Kort och koncis kommunikation är ofta att föredra, åtminstone om inget särskilt ska dryftas. "Inget särskilt" är nog för övrigt själva essensen av twitter. Inte menat som kritik. Det är bara så det är.
Nåväl. Nu är det så att Frank Miller, en av de mest intressanta och innovativa serieskaparna, med titlar som Sin City, All Star Batman, Ronin, The Dark Knight Returns, Daredevil och Martha Washington på meritlistan, har börjat twittra. Till saken hör att han delar med sig av bilder på nya serier...!
HÄR twittrar Frank Miller.
Nåväl. Nu är det så att Frank Miller, en av de mest intressanta och innovativa serieskaparna, med titlar som Sin City, All Star Batman, Ronin, The Dark Knight Returns, Daredevil och Martha Washington på meritlistan, har börjat twittra. Till saken hör att han delar med sig av bilder på nya serier...!
HÄR twittrar Frank Miller.
Workshop i estetik i Uppsala
På torsdag börjar den workshop i estetik som jag deltar i med ett föredrag med titeln "Artistic appropriation and the immateriality of art". Deltagarna på worskhopen är, om jag förstått saken rätt, de aktiva doktoranderna i estetik i norden i dag samt deras handledare. Känns som en utmaning. Ska bli spännande. Återkommer med rapport.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)