Shyamalan är som Mario Lemieux innan Canada Cup 1987.
M. Night Shyamalan. Jag tycker väldigt bra om hans filmer. Alla. Även fiaskot Lady in the Water. Bäst tycker jag om Unbreakable, som jag alldeles nyss såg om efter många år. Myten om superhjälten utforskas och Shyamalan gör ett bra jobb.
Men det är ändå något som stör med Shyamalan. Han är ingen Mario Lemieux. Eller så här, han är som Lemieux var innan han förstod vad som krävs.
När Mario Lemieux gled ut på isen, 1984, första gången han spelade med sitt proffslag Pittsburgh Penguins i NHL, var han bäst. Men ändå inte.
Det var först i Canada Cup 1987 där han representerade Kanada och spelade tillsammans med Wayne Gretzky och Mark Messier - bland många andra - som han blev den Mario Lemieux vi känner i dag. Det vill säga en av världens allra bästa hockeyspelare någonsin. Kanske den bäste av dem alla.
Saken är den att Lemieux före Canada Cup levde på talang. Även när han inte ansträngde sig var han bäst, eller åtminstone magnifik. Det var dock lätt att se att han inte ansträngde sig. Han behövde inte. Det gick så bra ändå.
Shyamalan är bäst på samma sätt som Lemieux är bäst. Talang. Det är tråkigt att Shyamalan inte kan spela Canada Cup och lära sig att enda sättet att nå fram hela vägen är att komplettera talangen med vilja om att ta sig fram. Jag tror han skulle behöva en Mark Messier som blänger på honom när han slöar lite, inte löser alla glapp i manus eller något liknande. Någon han respekterar.
Tyvärr kommer det aldrig att hända. Därför kommer Shyamalans alla filmer lika mycket vara bedårande små bakelser som halvfärdiga pepparkakor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar