I dag höll filosofen Thorsten Johansson ett föredrag med titeln "Tolkning, klichéer, Fanny och Alexander och andra filmer" på estetikens högre seminarium. Det blev ett intressant och bra föredrag om användandet av klichéer.
Det slog mig att klichén präglar 2009 års mest hyllade film, Michael Hanekes Det vita bandet, en film jag fann bra, men inte så där extremt bra, som prisjuryn i Cannes fann den, eller den samlade globala filmkritikerkåren för den delen.
Det bör stå bortom allt tvivel att Det vita bandet bygger helt på klichéer, allt från karaktärerna som präglar historien, läkaren, läraren, prästen, barnen till en rad symboler, fågeln i bur, den döda fågeln, en återburen fågel i bur och så vidare.
Om man då tänker sig klichén som ett begrepp bärandes ett negativt värde, så innebär det att Det vita bandet är en usel film, eftersom den så till bredden är fylld av klichéer. Men nu är filmen knappast usel, tvärtom, men hur förklarar man då Hanekes klichéer som något annat än trötthet och lathet? Jo, genom att säga att han är medveten om klichéerna, spelar med dem. Nu är det förvisso så att jag inte helt köper denna förklaring då varenda dussinregissör från Hollywood till Bollywood använder klichéer helt medvetet. För inte är det en slump att klichéer återkommer i film efter film? Självfallet inte. Att tro det vore enbart snobbigt. De är lika medvetna som Haneke. Men ändå är det Haneke som är den hyllade kritikerälsklingen, varför?
Här måste man förstå receptionen utifrån en särskild sensibilitet som ger sig till känna i vurmen för en kulturell ton. Det går givetvis att sätta fingret på denna ton, det handlar en suggererad stämning skapad genom scenerier, klipp, ljud, språk, färg och så vidare. Denna ton gör att den kulturellt sensibla kritikern känner igen sig, känner sig hemma. Där fyller klichén en verkligt upplevd funktion. Den blir del av verkets helhet och blir likaledes meningsskapande i sig.
Nu ska jag skriva min första konstrecension på flera år. Jag får se hur kulturellt sensibel jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar