Det var riktigt kallt. Gick hemåt efter att ha kommit med tåget från Stockholm.
Korsningen S:t Olofsgatan – Kyrkogårdsgatan. Ser en hastande varelse ta sig fram. Lite knaggligt.
Varelsen, som visade sig vara en ung, lång kvinna viker in på S:t Johannesgatan. Samma gata som jag ska gå in på. Jag går efter henne.
Hon tappar sin mobil. Tar upp den. Men direkt ramlar den ner på den snötäckta kalla gatan igen. Tar upp den.
Hon har tunna strumpbyxor, kort kjol, svart cardigan och en vit skjorta.
Klokt nog drar hon ner tröjärmarna. Håller dem fast med sina händer.
Det är minus fem grader ute. Minst.
500 meter senare. Jag går fortfarande bakom henne. Hon byter sida. Inte jag. Jag ska alldeles strax in till vänster.
Min port. Jag kan inte låta henne hasta hem, tänker jag. Inte så där. Springer över gatan. Hon hör mig. Vänder sig om. Tittar.
– Jag har följt efter dig, säger jag och inser omedelbart att så säger man inte.
Jag borde ha sagt. ”Jag råkade gå bakom dig.”
– Bor du i närheten, säger jag sedan, och inser att så säger man inte heller.
– Nej, det gör jag inte, svarar hon.
Hon är ung. Berusad.
– Det är så kallt ute. Du kan inte gå hem så där, säger jag.
– Jo, det går bra, säger hon och vänder sig om på en femöring. Fortsätter gå hem i sin cardigan med nerdragna ärmar.
Jag går hem. Undrar. Skulle hon till Flogsta? I de kläderna? Jag somnar.
Gick till gymmet på förmiddagen. En äldre man, 75 år, och en ung kvinna, 22 år. Ungefär.
– Hur många gånger tränar du i veckan, frågar mannen?
– Försöker träna i alla fall tre gånger, svarar hon.
– Ååh, det är bra, säger han och får en lätt öm och uppskattande ton i rösten.
– Du då, säger hon?
– Ja, det blir tre gånger för mig också.
– Jamen det är ju bra, säger hon nu också öm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar