Killinggänget på Dramaten. Jag hade gett upp hoppet och nu nästan glömt att de hade intagit nationalscenen. Till en början jagade jag givetvis biljett, men insåg snabbt att det var lönlöst. Publiksuccén var ett faktum och jag befann utan biljett. Trots detta gick vän efter vän och såg pjäsen, Drömmen om Herrön. Inte jag. Jag var på fel sida den här gången.
Helgen. En krönika av Andres Lokko där han berättar om sista veckan och sista föreställningen. Min besvikelse väcks på nytt till liv likt en flammande låga. Jag ger upp. Släpper tidningen. Lägger mig i soffan. Drar filten över huvudet och tjurar. Samtal mottages ej. Möten avbokas. Och så vidare.
Från blå himmel. Min gode vän Håkan Östberg ringer mig så på tisdagskvällen:
– Är du i Stockholm?
– Nej, inte längre, svarar jag. Jag hade varit där tidigare under dagen.
– Okej, vad säger du, hänger du med på allra sista föreställningen av Drömmen om Herrön i morgon klockan sju?
– Va!? Skojar du. Klart jag gör.
Samtalet präglas sedan av att jag fjäskar och gullar med Håk. Det var han sannerligen värd, guldgossen.
Även om platserna visar sig vara av allra sämsta kvalitet är upplevelsen oerhört stark. Killinggänget på Dramaten må hemfalla till traditionella kulturlidande tendenser - offentlig byktvätt, cancer, avundsjuka, svaghet - you name it, men de gör det ofantligt bra. Uttrycket "högt och lågt" må vara en kliché av stora mått, men trots det är det svårt att inte dras till detta uttryck. Killinggänget når fram, når ut på ett sätt som Lars Norén endast kan drömma om, samtidigt som dramatiken är på allra högsta nivå.
Killinggängets anslag, deras sätt att kommunicera är så finkänsligt, så anpassat till den samtida publiken att karaktärernas självmordstankar och deras allra mest banala narcissistiska tendenser pressas rakt in i var och ens innersta. Jag är mycket imponerad och kan bara önska att någon slags fortsättning på denna svarta komedi följer, oavsett om formen är nöjesfält, cd-skiva eller kanske en ny film.
Intressant, tycker jag att det är, att den byk som allra minst tvättas offentligt, är Andres Lokkos. Det innebär dock inte att han demystifieras mindre än de andra, då han kommer ut som medelsvensson, gift och med liten mysig lägenhet. Att så är fallet har vi förstås vetat länge, vilket inte på något sätt förringar den aura av genialitet som kretsar kring honom, menar jag.
Tack Killing och tack Håkan. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar