söndag, februari 21, 2010

Teknik och människa

Teknik och människa. Min studie just nu. Men jag vänder mig mindre mot den milsvida facklitteraturen, mer mot Frank Miller. Från 1983 då första numret av Ronin publicerades fram till 1992 med Robocop versus Terminator gick temat människa-teknik genom Millers författarskap som en röd tråd. Inte så konstigt då att Miller kontrakterades att skriva manus till filmerna Robocop 2 och Robocop 3. Resultatet två mindre framgångsrika filmer. Den första filmen i serien, Robocop (1987), var sin generations mest betydelsefulla framtidsdystopi efter Terminator (1984) där just människan indirekt genom tekniska "framsteg" orsakar sin egen undergång. Desto större framgång publikt och konstnärligt hade Miller med Ronin (1983), Give Me Liberty (1990), Hard Boiled (1990) och Robocop versus The Terminator (1992).

Frank Millers undersökning av teknikens och vetenskapens mer explicita inverkan på människan började 1983 med Ronin, ett år innan Terminator gick upp på biograferna och ett år efter att Blade Runner (1982) hade haft premiär. Det är i de sammanhanget serien måste begripas, som en del av en större dystopisk kulturell genre. I dag, nu när den amerikanska serievärlden är mer följsam och oftast rent underhållningsinriktad, är det faktiskt svårt att se att Ronin kunde publiceras, dessutom på DC Comics, en av två stora populära serieförlag. Det här alltså tre år innan Alan Moore och Dave Gibbons övertygade DC Comics om att ge ut Watchmen (1986) och tre år innan Frank Miller gav ut The Dark Knight Returns (1986) på samma förlag. En anledning att dessa i dag så omtalade serier kunde ges ut beror nog på att Ronin trots allt var en kommersiell framgång - "trots" konstnärligt tecknade bilder, en berättarstruktur olik något annat vid den här tiden samt tematiken tradition/framsteg. Knappast ett ordinärt serietema, och färgerna därtill medvetet grådassiga.


En sida ur Ronin, skriven och tecknad av Frank Miller.


Ronin, som i mina ögon är den mest omvälvande av dessa serier, inleds med att en ung adept till en samuraj blir utan "mästare" då denne dödas av en demon i ett feodalt japan. Ronin, den herrelöse samurajen, tycks lite senare lyckas döda demonen och samtidigt sig själv i en hämndaktion, men innan de avlider binder demonen deras båda själar in i svärdet genom en förbannelse. 800 år senare. Några har lyckats skapa ett biokretssystem som ett företag framgångsrikt utvecklar och marknadsför som ett medel för att rädda en värld på randen till krig. Biokretssystemet är en ny modell av plast-baserad elektronik, med möjlighet till självorganisering och självreparation under ledning en artificiella intelligens som administreras av en ung man utan lemmar. Denne man drömmer senare om demonen och Ronin, vilket leder till att dessa vaknar upp i det moderna samhället. Vad som följer är en vindlande mycket komplex serie händelser vars huvuddrag karakteriseras av tradition, framsteg, dröm, verklighet, teknik, människa, makt; allt framställt i ett förvridet serieformat på ett sätt som varken kan förklaras som direkt skönt eller fult. Men konstigt och underligt attraherande. Serien kom ut i sex nummer och finns samlad som grafisk novell.


Nummer 1 av Give Me Liberty av Frank Miller och Dave Gibbons.


Nästa steg i denna tematik där människan slåss för sin överlevnad mot sig själv blev Give Me Liberty (1990). Den här gången tecknade inte Miller utan fick hjälp av Dave Gibbons. Seriens huvudperson, Martha Washington, bor i ett getto där barn genetiskt modifieras för att slutligen omvandlas till en slags robothybrider. Washington visar motstånd genom en dröm om en bättre värld utan genmodifierade människor. En rad olika serier om Martha Washington följde, alla skrivna av Miller och tecknade av Gibbons, sedan och det sista numret publicerades 2007.



Hard Boiled av Frank Miller och Geoff Darrow.


1990 publicerades det första numret av Hard Boiled (1990) tecknad av den ojämförlige Geoff Darrow. Serien handlar om en man som är en robot, men tror sig vara en vanlig skatteindrivare tillika vanlig tjomme boende i en förort med fru och två barn. Detaljrika scener med huvudpersonen Harry Nixon återfinns då denne tämligen ovetande mals sönder och sätts samman. Här, precis som i ovan nämnda serier övervakas allt av ett företag som ser allt. Det tredje och sista numret publicerades först 1992, vilket inte är förvånande då Darrows illustrationer är detaljrika på gränsen till det fanatiska. Helt oförglömliga och vackra även om de illustrerar krossade robotarmar.


Omslaget till nummer 1 av Robocop versus The Terminator av Frank Miller och Walter Simonson.

1992 kom så Robocop versus The Terminator och den här gången fick Miller hjälp av tecknaren Walter Simonson. Det var Dark Horse som gav ut serien då de hade rättigheterna till båda karaktärerna. Frank Millers Robocop är en mycket mer intrikat människomaskin som kan interagera med datorer och Internet på ett sätt som 1992 måste ha varit en ren science-fiction framställning då internet då knappast är vad det är i dag. På så vis är serien fantastiskt fascinerande läsning även om själva ploten nog är mindre komplex även om tidsresan som utmynnar i den krångliga logiken att Robocop måste ta död på sig själv då det är han som är Terminatorns ursprung, ändå är ganska spännande.


Efter denna serie lämnade Miller temat människa/maskin för att fördjupa sig i den under världens mysterier i åtrå och våld i Sin City och 300. Han envisas även med att göra film, även om det går så där. Mitt förslag till Miller är att han istället koncenterar sig på att färdigställa All Star Batman tillsammans med Jim Lee. Den klart överlägset roligaste och mest medryckande versionen av Batman någonsin.

Inga kommentarer: