Gamla vänner. I går träffade jag en av dem. Vi tog några öl, jag drack Brooklyn Lager. Fast just en sådan anmälan – ”jag drack Brooklyn Lager” – sätter fingret på vår träff. Både Johan Sjöberg, som min gode vän heter, och jag, var personer som i mångt och mycket definierade oss i relation till vilken musik och vilka böcker vi läste. Så är det för många. Men åren går. För de flesta.
Även om ”Brooklyn” är en god öl, spelar detta mindre roll när man har något att prata om – på riktigt. Vad jag vill säga är att vilken öl, eller vilken bar vi hängde på (Judit och Bertil), spelar mindre roll i sammanhanget.
I går fann vi varandra igen. Johan och jag hängde inte varje dag på den tiden då vi båda bodde i Västervik. Men vi hade två gemensamma nämnare: Stone Roses och NHL. Johan klippte sig som Ian Brown, sångaren i Stone Roses, och han försökte även att klippa mig, men det gick sådär. Johan spelade hockey. Det gjorde inte jag, men jag var enormt intresserad. Vi fann varandra, som man gör.
Vi höll kontakten, men med tiden så rann det väl ute lite i sanden. Som det blir ibland.
I går träffades vi för första gången på ett par år. Nu talade vi mindre om pop och mer om livet här på jorden. Det var faktiskt skönt. Med tanke på att jag är doktorand i estetik och därmed går runt med blicken ständigt mot himlen, så var just denna jordnära diskussion extra skön. Detta inbillar jag mig i alla fall.
Det kändes faktiskt som om vi var vuxna.
PS. Johan Sjöberg berättade – och detta chockade mig lite – att han följer statistikbloggar. Det är nämligen så att Johans stora passion här i livet – vid sidan av de passioner som vi alla delar – är statistik. Enough said.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar