Jag har gjort många olika saker. Det är vi många som har gjort. Jag har gått i skola i Saudi-Arabien, jag har organiserat en filmfestival, jag har läst till agronom (ett år), jag har spelat i ett popband, jag har arbetat som sportjournalist, jag har skrivit konstkritik – och jag har gjort lumpen. Jag är signalist i svenska armén och jag kan faktiskt titulera mig sergeant. Det du. Jag är förvisso inte – på något sätt – aktiv. Men ändå.
Jag är ganska glad över det mesta jag har gjort. Lumpen gav blandade känslor. Så verkar det vara för de flesta. Lumpen är den eviga upprepningens tid. Allt ska göras tills det sitter som berg. Vi plockade isär, vi plockade ihop, vi städade, bäddade, övade, sprang, pratade i radio, skrev och väntade. Dag ut och dag in. Under ett år, eller så. Allt sådant kan knappast betecknas som riktigt roligt.
Men en sak var bra: Ledarskapet. Åtminstone i den meningen att man hela tiden visste vad som gällde. Godtyckligheten var minimerad. Sa en officer något, så var det så det var. Någon demokrati handlade det inte om. Det gör det sällan ändå. Så det var bra att det var uttalat. Det uttalade är alltid bättre än det underförstådda. Inga tvetydigheter. Ramarna var näst intill absoluta.
Jag är glad över att ha fått den erfarenheten, för sådana ramar finns inte någon annanstans. I resten av världen fungerar inte saker så. I resten av världen blir det som det blir. Möjligheterna är oändliga. Det är vad som är bra, och vad som är besvärligt, med resten av världen. Det är bara så det är. Det är vad vi måste förstå. Vad vi måste förhålla oss till. Det är då vi blir pragmatiker, eller ger upp. Jag ger inte upp. Jag är som en ekorre. Jag bara fortsätter. Fast jag byter ibland sammanhang. Det är bra tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar