I morgon gör jag comeback som sportjournalist. Jag kommer att ta min gamla cykel och stressa iväg till idrottshallen (jag är alltid sen). Det kommer att ta mig 15 minuter att komma dit.
Jag ska skriva om två bowlingmatcher och senare om den viktiga seriefinalen i innebandy.
Bowling och innebandy. Det är något helt annat än ontologi och hypertext.
Bra.
Jag börjar klockan 11 och kommer hem runt 21. Sedan ska jag på fest hemma hos min gamla kollega på tidningen, Jennie Lorentsson. Hon är helt galen (på ett bra sätt) och en mycket begåvad journalist med mycket idéer.
I dag intervjuade hon min far. Det berättar jag om i morgon.
Det är som om jag lever i två världar. Och då tänker jag inte på att jag å ena sidan doktorerar och å andra sidan arbetar som sportjournalist. Jag lever i två världar på så sätt att mitt liv är så fundamentalt annorlunda när jag är här.
Jag har helt andra kompisar här, förstås. De gör andra saker. De åker inte tunnelbana. Och det märks. De går till jobbet. Det tar 7 minuter. Ibland är de sena. Några bor i hus på landet. Där går de ut med hunden. Några har höns. Jag är härifrån. Det är därför jag inte gillar tunnelbanan - det vill säga tunnelbanan som socialt rum. Folk pratar högt. Har fötterna på sätet mitt emot. Det är tidningar på golvet. Det är smutsigt. Det är bättre att gå, tycker jag. Om man är framme på 7 minuter. Det är man här. Ska jag vara helt ärlig så ser jag inga fördelar med en storstad. Det är inte sant. Det finns andra jobb i storstäder, och det finns ett stort kulturutbud. Och jag är en stor kulturkonsument.
Jag är med andra ord i Västervik igen. När sportchefen Rikard Nilsson ringer, kommer jag som ett skott. Jag har faktiskt tagit tjänstledigt från min doktorandtjänst i estetik för att kunna vara sportjournalist igen i sommar. Det är så otroligt roligt och det är - kort och gott - bra för mig att arbeta som journalist.
Faktum är att jag för en tid sedan blev erbjuden en fast tjänst som sportjournalist. Jag började aldrig det jobbet. Det är en lång historia som jag sparar till mina memoarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar