Som ung cineast fascinerades jag förstås av Mickey Rourke. Filmen Rumble Fish (1983), en av Francis Coppolas lite mer konstnärliga filmer var en favoritfilm för Rikard Ekholm, 14 år. Jag fick tag i en VHS-kopia på biblioteket, vill jag minnas. I filmen spelar Rourke, Matt Dillons äldre, svåra och coola bror med tydligt, men outtalat James Dean (Ung rebell) och Marlon Brando (Vild ungdom) komplex. Jag gillar Rourke, men skulle vilja påstå att han är en skådespelare som spelar på sin egen personliga utstrålning, mycket mer än att han, som till exempel Mery Streep, verkligen går in i en rollkaraktär. Men vad vet jag.
Att han i The Wrestler spelar sig själv råder det knappast något tvivel om – han har redan kammat hem en Golden Globe och är nominerad till en Oscar. Att vara skådespelare är något mycket personligt, för Rourke, tror jag. Jag tänker på vad Marlene Dietrich sa i den intervju som sändes på Svt för några dagar sedan: ”Jag tog aldrig min karriär på allvar”, eller något i den stilen. Hon var dessutom mycket kritisk till metodskådisar som djupt allvar ger sig hän. Det var en rolig intervju, och jag är helt säker på att Rourke någonstans skulle känna sig förolämpad över Dietrichs nonchalanta attityd, en attityd som likväl skapade filmhistoria.
1-0 till Dietrich.
En lite lagom intresserad Marlene Dietrich.
En mer intresserad och lite svår Mickey Rourke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar