Det du ser är inte vad du får. Så är konsten. Åtminstone sedan den konceptuella konsten tog över. Duchamps Flasktorkare (1914) är inte en flasktorkare, den är något annat, den är konst. Ett tidigt och fortfarande relevant exempel.
I olika grader är detta vad-du-ser-är-inte-vad-du-får ett tillstånd. Men det finns försök till förändring. Men sådana försök jämförs med andra värdesystem. Och då har konsten det svårt.
Den Engelska kritiken Jonatan Jones bloggar om konst på tidningen The Guardian. Jonatan Jones skriver i bloggposten ”Charles Avery's Island is a flimsy fantasy” (19/2) om Charles Avery som är en av de konstnärer curatorn Nicolas Bourriaud har inkluderat på Altermodern, den tredje Tate triennalen. Jonatan Jones är skeptisk eftersom Averys konst är vad den är. Jag respekterar hans åsikt – han gillar inte vad han ser.
Jones skriver:
“But I simply don't see what is so original about this. Creating an imaginary world, populating it with strange creatures and adventures - isn't this what fantasy writers have always done? CS Lewis and JRR Tolkien seem to be ahead of Avery - his map in Tate Britain even looks like a map of Narnia or Middle Earth, complete with Elvish script.”
Vad är det Avery har gjort egentligen? Gå in i vilken fantasy-rollspels-serie-butik i hela världen, och du hittar det Avery gör. Skillnaden är att de figurer, saker, kartor, kortlekar, tidningar som finns i dessa butiker inte existerar med prefixet konst – det vill säga de är vad de är.
Jag känner inte till Avery särskilt väl. Men jag tror att denne konstnär arbetar på samma sätt som de grabbar (de är nästan bara grabbar) som tillverkar actionfigurer och plastbyster av mytiska figurer. Skillnaden är bara den att han presenterar sina grejer som konst.
Detta är nog det svåraste en konstnär kan göra i dag. Göra något, kalla det för konst, och samtidigt låta det vara vad det är. Det finns fler exempel. Jag återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar