Jag hörde en så inspirerande berättelse. Samtidigt var det lätt att känna en viss sorg inför den. Det var en journalist som berättade den för några veckor sedan. Jag vet inte om berättelsen helt stämmer överens med hur det faktiskt var. Men jag tror att den ligger ganska nära sanningen. Det finns andra utsagor som pekar på det. De förhållanden som berättelsen vittnar om ska ha utspelat sig under de år Olof Lagercrantz var kulturchef på DN mellan 1951 och 1960. Nåväl. Detta fick jag berättat för mig: En kritiker på Dagens Nyheter hade en vanlig anställning, och förväntades skriva två artiklar per månad. Tiden mellan artikelskrivandet skulle läggas på att forska och att undersöka.
För de som inte närmare känner till den dagskritiska verksamhetens förutsättningar, kan jag berätta – så ser det inte ut i dag. DNs modell då, byggde med andra ord på en tillsynes någorlunda trygg inkomst baserat på motprestationen en månads forskning och en veckas skrivarbete, det vill säga två artiklar per månad.
Det är förstås inte alls ovanligt att kritiker även i dag skriver två artiklar per månad. Den stora skillnaden är förstås att lönen inte är densamma nu. Jag tänker inte gå in på några konkreta siffror, men jag kan nästan svära på att ingen svensk kritiker i dag har en vanlig normal lön mot att denne skriver två artiklar per månad. Se bara på svenska kritiker, många gör mycket – mycket – annat vid sidan av, för att förtjäna sitt uppehälle.
Jag vet att en rad kulturchefer menar att kritiker skriver lika bra oavsett vad de får i ersättning. Jag tycker att sådana uttalanden är cyniska. Hur ska en kritiker kunna bevisa att han/hon skriver bättre om denne får mer lön, och innebär det att kritikern i det nuvarande löneläget inte riktigt anstränger sig? Det blir för kritikern lite besvärliga följder av att gå i svaromål.
Saken är tillsynes mindre komplicerad för tidningarna. Det finns en rad kritiker i Sverige. Några har andra jobb, till exempel på universiteten, andra frilansar mot en rad olika tidningar, och några få sitter på redaktion, och skriver då mellan fyra till åtta texter per vecka, det varierar på grund av hur mycket de deltar i det redaktionella arbetet.
Den slutsats jag drar utifrån detta är mycket enkel: Oavsett kritikerns grundideologi, denne kan vara till exempel marxist, konservativ, kulturradikal med mera, så har själva fundamentet för den intellektuelle, eftertänksamme kritikern nästan helt försvunnit. Fundamentet är förstås lönen, tryggheten. I vår tid förväntas kritikern vid sidan av sin kritiska praktik klara sig på andra inkomster. Den kritiska gärningen formuleras som ett kall, som något som man brinner för. Bara måste göra.
Saken är den, och detta menar jag från botten av mitt hjärta – detta påverkar på ett negativt sätt dagspressens kultursidor. Kultursidorna – och här ligger argumentet för att nygamla anställningsformer är att föredra på bekostnad av samtida – behöver bli bättre. Det är mig helt obegripligt att ingen kultursida tar chansen. Nu är alla kultursidor mer eller mindre snuttifierade och samtidigt vill läsaren ha något annat. Läsaren vill ha djup, eftertanke, diskussion, debatt, resonemang, problematiseringar, variation, personlighet, objektivitet. Allt detta finns förvisso, men i metrofierade former. Gratistidningarna är bra på sitt sätt, de fungerar som text-TV, snabbt och enkelt. Men den kritiska gärningen måste premieras, ges utrymme. Om detta inte sker gräver tidningarna sin grav, tror jag. Och det menar jag verkligen. De kommer att förlora sin funktion och sin mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar