Gamla vänner. I går träffade jag en av dem. Vi tog några öl, jag drack Brooklyn Lager. Fast just en sådan anmälan – ”jag drack Brooklyn Lager” – sätter fingret på vår träff. Både Johan Sjöberg, som min gode vän heter, och jag, var personer som i mångt och mycket definierade oss i relation till vilken musik och vilka böcker vi läste. Så är det för många. Men åren går. För de flesta.
Även om ”Brooklyn” är en god öl, spelar detta mindre roll när man har något att prata om – på riktigt. Vad jag vill säga är att vilken öl, eller vilken bar vi hängde på (Judit och Bertil), spelar mindre roll i sammanhanget.
I går fann vi varandra igen. Johan och jag hängde inte varje dag på den tiden då vi båda bodde i Västervik. Men vi hade två gemensamma nämnare: Stone Roses och NHL. Johan klippte sig som Ian Brown, sångaren i Stone Roses, och han försökte även att klippa mig, men det gick sådär. Johan spelade hockey. Det gjorde inte jag, men jag var enormt intresserad. Vi fann varandra, som man gör.
Vi höll kontakten, men med tiden så rann det väl ute lite i sanden. Som det blir ibland.
I går träffades vi för första gången på ett par år. Nu talade vi mindre om pop och mer om livet här på jorden. Det var faktiskt skönt. Med tanke på att jag är doktorand i estetik och därmed går runt med blicken ständigt mot himlen, så var just denna jordnära diskussion extra skön. Detta inbillar jag mig i alla fall.
Det kändes faktiskt som om vi var vuxna.
PS. Johan Sjöberg berättade – och detta chockade mig lite – att han följer statistikbloggar. Det är nämligen så att Johans stora passion här i livet – vid sidan av de passioner som vi alla delar – är statistik. Enough said.
torsdag, februari 26, 2009
onsdag, februari 25, 2009
Serier: Det visste jag väl
Pernilla Ahlsén skriver i artikeln ”Supertjejer tar över” (DN, 25/2) om kvinnor och serier. Vinklingen är denna:
”Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och lite för full.”
Män i svenska serier gör bort sig på krogen, är allmänt sorgliga och mår dåligt.
Nu har kvinnorna tagit steget till sorgligheten på krogen. Det hade varit spännande att se en grupp serietecknare – i det här fallet kvinnor – välja en annan väg. Men nejdå. Varför göra något nytt, när man kan ta sig fram i gamla uppkörda hjulspår?
Svenska serier handlar om människor, inte sällan djurmänniskor, som mår dåligt.
Ingen vill vara radikal och originell. Så tycks det mig i alla fall när jag står och bläddrar i svenska serier. Pernilla Ahlséns artikel understryker detta faktum.
Jag ser likväl mycket fram emot att besöka utställningen Kvinnor tecknar serier på Haninge konsthall. Kanske finns där någon liten serieruta som handlar om något annat än ångest. Det återstår att se.
Jag rekommenderar Pernilla Ahlséns artikel så länge. Dagens Nyheter visar ett visst intresse för serier, det är tydligt. När jag för en tid sedan intervjuade Ola Larsmo berättade han att DN Kultur befolkas av serieläsare. Det låter bra, tycker jag. Och sunt, på något sätt
Det ska bli intressant att se om de gör något på Watchmen nu när den har blivit film. Och då tänker jag på serien. De borde givetvis göra en grej på serien. SvD har nog inte den kompetensen, inte heller Expressen - kanske Aftonbladet?
”Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och lite för full.”
Män i svenska serier gör bort sig på krogen, är allmänt sorgliga och mår dåligt.
Nu har kvinnorna tagit steget till sorgligheten på krogen. Det hade varit spännande att se en grupp serietecknare – i det här fallet kvinnor – välja en annan väg. Men nejdå. Varför göra något nytt, när man kan ta sig fram i gamla uppkörda hjulspår?
Svenska serier handlar om människor, inte sällan djurmänniskor, som mår dåligt.
Ingen vill vara radikal och originell. Så tycks det mig i alla fall när jag står och bläddrar i svenska serier. Pernilla Ahlséns artikel understryker detta faktum.
Jag ser likväl mycket fram emot att besöka utställningen Kvinnor tecknar serier på Haninge konsthall. Kanske finns där någon liten serieruta som handlar om något annat än ångest. Det återstår att se.
Jag rekommenderar Pernilla Ahlséns artikel så länge. Dagens Nyheter visar ett visst intresse för serier, det är tydligt. När jag för en tid sedan intervjuade Ola Larsmo berättade han att DN Kultur befolkas av serieläsare. Det låter bra, tycker jag. Och sunt, på något sätt
Det ska bli intressant att se om de gör något på Watchmen nu när den har blivit film. Och då tänker jag på serien. De borde givetvis göra en grej på serien. SvD har nog inte den kompetensen, inte heller Expressen - kanske Aftonbladet?
tisdag, februari 24, 2009
Vad var det postmoderna?
Nu kommer nästa steg i tidskriftens SITE:s expansion – SITE Salon. Sedan en tid har SITE gett ut böcker i samarbete med förlaget Propexus under namnet SITE Editions.
På hemsidan beskrivs det nya projektet: ”SITE Salon rymmer seminarier, artist talks, screenings, bok- och tidskriftsreleaser samt andra former av sociala evenemang som alla återspeglar den brokighet och "obestämbarhet" SITE står för.”
Lördagen 7 mars på Galleri Milliken i Stockholm diskuterar Anders Burman, Sara Danius, Dan Karlholm, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein det postmoderna.
Här är frågeställningarna:
”Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar, och kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?”
Läs mer HÄR.
Galleri Milliken i all ära, men är inte galleriet lite väl litet för denna kioskvältare?
På hemsidan beskrivs det nya projektet: ”SITE Salon rymmer seminarier, artist talks, screenings, bok- och tidskriftsreleaser samt andra former av sociala evenemang som alla återspeglar den brokighet och "obestämbarhet" SITE står för.”
Lördagen 7 mars på Galleri Milliken i Stockholm diskuterar Anders Burman, Sara Danius, Dan Karlholm, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein det postmoderna.
Här är frågeställningarna:
”Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar, och kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?”
Läs mer HÄR.
Galleri Milliken i all ära, men är inte galleriet lite väl litet för denna kioskvältare?
söndag, februari 22, 2009
Om en bra dag och en far som räddar liv
Min comeback som sportjournalist var hektiskt. Jag bevakade två bowlingmatcher och en match i innebandy. Jag arbetade mellan 11 och 22 med två korta raster för käk.
Efter jobbet gick jag på fest hos Jennie. Hon hade samlat ett VT-gäng: Ellen Kindstrand med pojkvän, Ola Mårtensson och Lotta Gometz. Jag kom därifrån klockan sex på morgonen. Då var jag ganska trött. Och glad. Vi rökte cigarr och visste bäst om världen.
Nu har min far, Håkan Ekholm, blivit något av hjälte. Det är nämligen så att han på egen hand drog upp en pojke och en flicka som hade gått igenom isen. Om någon vill läsa om min far så går det bra att göra det här. Hans gärning uppmärksammades av den lokala tidningen. Samma dag som texten publicerades dök barnens mormoder/farmoder upp hemma hos mina föräldrar. Hon hade barnen med sig och ville tacka så mycket för hjälpen. Barnen hade hälsat på och skulle samma dag resa hem till Nässjö. Klart jag är stolt.
Efter jobbet gick jag på fest hos Jennie. Hon hade samlat ett VT-gäng: Ellen Kindstrand med pojkvän, Ola Mårtensson och Lotta Gometz. Jag kom därifrån klockan sex på morgonen. Då var jag ganska trött. Och glad. Vi rökte cigarr och visste bäst om världen.
Nu har min far, Håkan Ekholm, blivit något av hjälte. Det är nämligen så att han på egen hand drog upp en pojke och en flicka som hade gått igenom isen. Om någon vill läsa om min far så går det bra att göra det här. Hans gärning uppmärksammades av den lokala tidningen. Samma dag som texten publicerades dök barnens mormoder/farmoder upp hemma hos mina föräldrar. Hon hade barnen med sig och ville tacka så mycket för hjälpen. Barnen hade hälsat på och skulle samma dag resa hem till Nässjö. Klart jag är stolt.
fredag, februari 20, 2009
Jag ÄR sportjournalist
I morgon gör jag comeback som sportjournalist. Jag kommer att ta min gamla cykel och stressa iväg till idrottshallen (jag är alltid sen). Det kommer att ta mig 15 minuter att komma dit.
Jag ska skriva om två bowlingmatcher och senare om den viktiga seriefinalen i innebandy.
Bowling och innebandy. Det är något helt annat än ontologi och hypertext.
Bra.
Jag börjar klockan 11 och kommer hem runt 21. Sedan ska jag på fest hemma hos min gamla kollega på tidningen, Jennie Lorentsson. Hon är helt galen (på ett bra sätt) och en mycket begåvad journalist med mycket idéer.
I dag intervjuade hon min far. Det berättar jag om i morgon.
Det är som om jag lever i två världar. Och då tänker jag inte på att jag å ena sidan doktorerar och å andra sidan arbetar som sportjournalist. Jag lever i två världar på så sätt att mitt liv är så fundamentalt annorlunda när jag är här.
Jag har helt andra kompisar här, förstås. De gör andra saker. De åker inte tunnelbana. Och det märks. De går till jobbet. Det tar 7 minuter. Ibland är de sena. Några bor i hus på landet. Där går de ut med hunden. Några har höns. Jag är härifrån. Det är därför jag inte gillar tunnelbanan - det vill säga tunnelbanan som socialt rum. Folk pratar högt. Har fötterna på sätet mitt emot. Det är tidningar på golvet. Det är smutsigt. Det är bättre att gå, tycker jag. Om man är framme på 7 minuter. Det är man här. Ska jag vara helt ärlig så ser jag inga fördelar med en storstad. Det är inte sant. Det finns andra jobb i storstäder, och det finns ett stort kulturutbud. Och jag är en stor kulturkonsument.
Jag är med andra ord i Västervik igen. När sportchefen Rikard Nilsson ringer, kommer jag som ett skott. Jag har faktiskt tagit tjänstledigt från min doktorandtjänst i estetik för att kunna vara sportjournalist igen i sommar. Det är så otroligt roligt och det är - kort och gott - bra för mig att arbeta som journalist.
Faktum är att jag för en tid sedan blev erbjuden en fast tjänst som sportjournalist. Jag började aldrig det jobbet. Det är en lång historia som jag sparar till mina memoarer.
Jag ska skriva om två bowlingmatcher och senare om den viktiga seriefinalen i innebandy.
Bowling och innebandy. Det är något helt annat än ontologi och hypertext.
Bra.
Jag börjar klockan 11 och kommer hem runt 21. Sedan ska jag på fest hemma hos min gamla kollega på tidningen, Jennie Lorentsson. Hon är helt galen (på ett bra sätt) och en mycket begåvad journalist med mycket idéer.
I dag intervjuade hon min far. Det berättar jag om i morgon.
Det är som om jag lever i två världar. Och då tänker jag inte på att jag å ena sidan doktorerar och å andra sidan arbetar som sportjournalist. Jag lever i två världar på så sätt att mitt liv är så fundamentalt annorlunda när jag är här.
Jag har helt andra kompisar här, förstås. De gör andra saker. De åker inte tunnelbana. Och det märks. De går till jobbet. Det tar 7 minuter. Ibland är de sena. Några bor i hus på landet. Där går de ut med hunden. Några har höns. Jag är härifrån. Det är därför jag inte gillar tunnelbanan - det vill säga tunnelbanan som socialt rum. Folk pratar högt. Har fötterna på sätet mitt emot. Det är tidningar på golvet. Det är smutsigt. Det är bättre att gå, tycker jag. Om man är framme på 7 minuter. Det är man här. Ska jag vara helt ärlig så ser jag inga fördelar med en storstad. Det är inte sant. Det finns andra jobb i storstäder, och det finns ett stort kulturutbud. Och jag är en stor kulturkonsument.
Jag är med andra ord i Västervik igen. När sportchefen Rikard Nilsson ringer, kommer jag som ett skott. Jag har faktiskt tagit tjänstledigt från min doktorandtjänst i estetik för att kunna vara sportjournalist igen i sommar. Det är så otroligt roligt och det är - kort och gott - bra för mig att arbeta som journalist.
Faktum är att jag för en tid sedan blev erbjuden en fast tjänst som sportjournalist. Jag började aldrig det jobbet. Det är en lång historia som jag sparar till mina memoarer.
torsdag, februari 19, 2009
En sak var bättre förr: lönen
Jag hörde en så inspirerande berättelse. Samtidigt var det lätt att känna en viss sorg inför den. Det var en journalist som berättade den för några veckor sedan. Jag vet inte om berättelsen helt stämmer överens med hur det faktiskt var. Men jag tror att den ligger ganska nära sanningen. Det finns andra utsagor som pekar på det. De förhållanden som berättelsen vittnar om ska ha utspelat sig under de år Olof Lagercrantz var kulturchef på DN mellan 1951 och 1960. Nåväl. Detta fick jag berättat för mig: En kritiker på Dagens Nyheter hade en vanlig anställning, och förväntades skriva två artiklar per månad. Tiden mellan artikelskrivandet skulle läggas på att forska och att undersöka.
För de som inte närmare känner till den dagskritiska verksamhetens förutsättningar, kan jag berätta – så ser det inte ut i dag. DNs modell då, byggde med andra ord på en tillsynes någorlunda trygg inkomst baserat på motprestationen en månads forskning och en veckas skrivarbete, det vill säga två artiklar per månad.
Det är förstås inte alls ovanligt att kritiker även i dag skriver två artiklar per månad. Den stora skillnaden är förstås att lönen inte är densamma nu. Jag tänker inte gå in på några konkreta siffror, men jag kan nästan svära på att ingen svensk kritiker i dag har en vanlig normal lön mot att denne skriver två artiklar per månad. Se bara på svenska kritiker, många gör mycket – mycket – annat vid sidan av, för att förtjäna sitt uppehälle.
Jag vet att en rad kulturchefer menar att kritiker skriver lika bra oavsett vad de får i ersättning. Jag tycker att sådana uttalanden är cyniska. Hur ska en kritiker kunna bevisa att han/hon skriver bättre om denne får mer lön, och innebär det att kritikern i det nuvarande löneläget inte riktigt anstränger sig? Det blir för kritikern lite besvärliga följder av att gå i svaromål.
Saken är tillsynes mindre komplicerad för tidningarna. Det finns en rad kritiker i Sverige. Några har andra jobb, till exempel på universiteten, andra frilansar mot en rad olika tidningar, och några få sitter på redaktion, och skriver då mellan fyra till åtta texter per vecka, det varierar på grund av hur mycket de deltar i det redaktionella arbetet.
Den slutsats jag drar utifrån detta är mycket enkel: Oavsett kritikerns grundideologi, denne kan vara till exempel marxist, konservativ, kulturradikal med mera, så har själva fundamentet för den intellektuelle, eftertänksamme kritikern nästan helt försvunnit. Fundamentet är förstås lönen, tryggheten. I vår tid förväntas kritikern vid sidan av sin kritiska praktik klara sig på andra inkomster. Den kritiska gärningen formuleras som ett kall, som något som man brinner för. Bara måste göra.
Saken är den, och detta menar jag från botten av mitt hjärta – detta påverkar på ett negativt sätt dagspressens kultursidor. Kultursidorna – och här ligger argumentet för att nygamla anställningsformer är att föredra på bekostnad av samtida – behöver bli bättre. Det är mig helt obegripligt att ingen kultursida tar chansen. Nu är alla kultursidor mer eller mindre snuttifierade och samtidigt vill läsaren ha något annat. Läsaren vill ha djup, eftertanke, diskussion, debatt, resonemang, problematiseringar, variation, personlighet, objektivitet. Allt detta finns förvisso, men i metrofierade former. Gratistidningarna är bra på sitt sätt, de fungerar som text-TV, snabbt och enkelt. Men den kritiska gärningen måste premieras, ges utrymme. Om detta inte sker gräver tidningarna sin grav, tror jag. Och det menar jag verkligen. De kommer att förlora sin funktion och sin mening.
För de som inte närmare känner till den dagskritiska verksamhetens förutsättningar, kan jag berätta – så ser det inte ut i dag. DNs modell då, byggde med andra ord på en tillsynes någorlunda trygg inkomst baserat på motprestationen en månads forskning och en veckas skrivarbete, det vill säga två artiklar per månad.
Det är förstås inte alls ovanligt att kritiker även i dag skriver två artiklar per månad. Den stora skillnaden är förstås att lönen inte är densamma nu. Jag tänker inte gå in på några konkreta siffror, men jag kan nästan svära på att ingen svensk kritiker i dag har en vanlig normal lön mot att denne skriver två artiklar per månad. Se bara på svenska kritiker, många gör mycket – mycket – annat vid sidan av, för att förtjäna sitt uppehälle.
Jag vet att en rad kulturchefer menar att kritiker skriver lika bra oavsett vad de får i ersättning. Jag tycker att sådana uttalanden är cyniska. Hur ska en kritiker kunna bevisa att han/hon skriver bättre om denne får mer lön, och innebär det att kritikern i det nuvarande löneläget inte riktigt anstränger sig? Det blir för kritikern lite besvärliga följder av att gå i svaromål.
Saken är tillsynes mindre komplicerad för tidningarna. Det finns en rad kritiker i Sverige. Några har andra jobb, till exempel på universiteten, andra frilansar mot en rad olika tidningar, och några få sitter på redaktion, och skriver då mellan fyra till åtta texter per vecka, det varierar på grund av hur mycket de deltar i det redaktionella arbetet.
Den slutsats jag drar utifrån detta är mycket enkel: Oavsett kritikerns grundideologi, denne kan vara till exempel marxist, konservativ, kulturradikal med mera, så har själva fundamentet för den intellektuelle, eftertänksamme kritikern nästan helt försvunnit. Fundamentet är förstås lönen, tryggheten. I vår tid förväntas kritikern vid sidan av sin kritiska praktik klara sig på andra inkomster. Den kritiska gärningen formuleras som ett kall, som något som man brinner för. Bara måste göra.
Saken är den, och detta menar jag från botten av mitt hjärta – detta påverkar på ett negativt sätt dagspressens kultursidor. Kultursidorna – och här ligger argumentet för att nygamla anställningsformer är att föredra på bekostnad av samtida – behöver bli bättre. Det är mig helt obegripligt att ingen kultursida tar chansen. Nu är alla kultursidor mer eller mindre snuttifierade och samtidigt vill läsaren ha något annat. Läsaren vill ha djup, eftertanke, diskussion, debatt, resonemang, problematiseringar, variation, personlighet, objektivitet. Allt detta finns förvisso, men i metrofierade former. Gratistidningarna är bra på sitt sätt, de fungerar som text-TV, snabbt och enkelt. Men den kritiska gärningen måste premieras, ges utrymme. Om detta inte sker gräver tidningarna sin grav, tror jag. Och det menar jag verkligen. De kommer att förlora sin funktion och sin mening.
onsdag, februari 18, 2009
Dietrich ville något annat
I kväll ska jag se The Wrestler. Jag ger filmen 4 av 5 klappor redan nu. Filmen är hyllad över hela världen – förutom på DN, vilket är intressant.
Som ung cineast fascinerades jag förstås av Mickey Rourke. Filmen Rumble Fish (1983), en av Francis Coppolas lite mer konstnärliga filmer var en favoritfilm för Rikard Ekholm, 14 år. Jag fick tag i en VHS-kopia på biblioteket, vill jag minnas. I filmen spelar Rourke, Matt Dillons äldre, svåra och coola bror med tydligt, men outtalat James Dean (Ung rebell) och Marlon Brando (Vild ungdom) komplex. Jag gillar Rourke, men skulle vilja påstå att han är en skådespelare som spelar på sin egen personliga utstrålning, mycket mer än att han, som till exempel Mery Streep, verkligen går in i en rollkaraktär. Men vad vet jag.
Att han i The Wrestler spelar sig själv råder det knappast något tvivel om – han har redan kammat hem en Golden Globe och är nominerad till en Oscar. Att vara skådespelare är något mycket personligt, för Rourke, tror jag. Jag tänker på vad Marlene Dietrich sa i den intervju som sändes på Svt för några dagar sedan: ”Jag tog aldrig min karriär på allvar”, eller något i den stilen. Hon var dessutom mycket kritisk till metodskådisar som djupt allvar ger sig hän. Det var en rolig intervju, och jag är helt säker på att Rourke någonstans skulle känna sig förolämpad över Dietrichs nonchalanta attityd, en attityd som likväl skapade filmhistoria.
1-0 till Dietrich.
En lite lagom intresserad Marlene Dietrich.
En mer intresserad och lite svår Mickey Rourke.
Som ung cineast fascinerades jag förstås av Mickey Rourke. Filmen Rumble Fish (1983), en av Francis Coppolas lite mer konstnärliga filmer var en favoritfilm för Rikard Ekholm, 14 år. Jag fick tag i en VHS-kopia på biblioteket, vill jag minnas. I filmen spelar Rourke, Matt Dillons äldre, svåra och coola bror med tydligt, men outtalat James Dean (Ung rebell) och Marlon Brando (Vild ungdom) komplex. Jag gillar Rourke, men skulle vilja påstå att han är en skådespelare som spelar på sin egen personliga utstrålning, mycket mer än att han, som till exempel Mery Streep, verkligen går in i en rollkaraktär. Men vad vet jag.
Att han i The Wrestler spelar sig själv råder det knappast något tvivel om – han har redan kammat hem en Golden Globe och är nominerad till en Oscar. Att vara skådespelare är något mycket personligt, för Rourke, tror jag. Jag tänker på vad Marlene Dietrich sa i den intervju som sändes på Svt för några dagar sedan: ”Jag tog aldrig min karriär på allvar”, eller något i den stilen. Hon var dessutom mycket kritisk till metodskådisar som djupt allvar ger sig hän. Det var en rolig intervju, och jag är helt säker på att Rourke någonstans skulle känna sig förolämpad över Dietrichs nonchalanta attityd, en attityd som likväl skapade filmhistoria.
1-0 till Dietrich.
En lite lagom intresserad Marlene Dietrich.
En mer intresserad och lite svår Mickey Rourke.
söndag, februari 15, 2009
Lägg ner båda två
Market. De fina gallerierna.
Supermarket. De ”alternativa” gallerierna.
Market är till för…ja vem? Det är bättre att besöka gallerierna under vanliga omständigheter. Gå till Flach-Thulin en onsdag istället. På Market är varje enskilt galleri inklämt i ett bås på ungefär 3 x 3 meter. Något som skulle kunna ha varit okej om gallerierna visade konst av en och samma konstnär, men så är förstås icke fallet. Istället tänker gallerierna ”best of” och sätter samman vad man själva tycker är det bästa av det man har. Det blir ett misch masch, rörigt och utan sammanhang. Best of blir istället uddlöst och konstigt. På så vis tillhör Market kategorin penismätning – vem har finast och störst. Det som visas är säljobjekt och statusprylar, inte konst.
Min slutsats är därför att Market är till för galleristerna själva – det är kul att visa varandra vad man har. Jag tror även att Market kan vara tänkt att ge något till den helt oinsatta publiken som här får chansen att se vad gallerierna säljer och i någon mån tror på. Men stelare introduktion till gallerivärlden får man leta efter. Market kan rimligen inte vara till för de få som köper denna konst, de vet redan vad gallerierna har, och de gör även de som en gång i veckan går på gallerirunda. Dessutom är det trångt och ganska trist stämning på Market. Trots detta tycks Market vara en pubiksuccé. Det var lång kö i trappan på Konstakademien när jag kom dit runt halv två under söndagen, Markets sista dag. Besökskategorin var gubbe och tant, rock, sjal och en och annan tjockbågad herre i proper kortklippt snagg, som ville göra söndagen till kultursöndag.
Jag tog mig sedan till Supermarket. Här lyste konstgubbarna och konsttanterna med sin frånvaro. Istället var Clarion, som i år hyser denna ”alternativa” konstmässa, fyllt av hippieliknande människor och en massa barn. Högst upp på dagordningen stod helt klart myspys och saft, och lite trista akvareller, projektkonst och en och annan video. Om Market är till för medelklassparet, är Supermarket till för vuxenstudenter och socialdemokrater som tror på konstens inneboende goda kraft.
För min egen del ser jag ingen mening med någon av dessa tillställningar. Det är lätt att hitta en och annan fin målning eller liknande, men Market och Supermarket handlar inte om konst, på något sätt. De handlar båda om möjligheten att larva sig. Lägg ner dem båda, det är mitt råd. Sluta bara upp med det där. Det är bara hemskt och lite läskigt alltihop. Sluta omedelbart.
---
Dagens snackis på Market rörde Galleri Brändström som har visat konstnären NUGs film där denne, antas det, sprejar och förstör en tunnelbanevagn. DN har skrivit om detta HÄR och HÄR. En rad människor är upprörda, bland annat kulturministern. Jag blev informerad om ståhejet av en gallerikollega till Brändström, men när jag väl kom fram till Brändströms bås så var det förtejpat och ingen film gick att se. Ryktesspridningen var i full blom om vem som hade tejpat för ingången till båset, men ingen visste säkert. Jag kunde inte se någon representant från galleriet där. Den senaste rapporten i media är att Konstfack, som är den skola där NUGs film först visades, stäms på 100 000 kronor av SL. Konsten ger upphov till mer nyheter än på mycket länge. Först Odell, nu NUG. Hur ska det här sluta? Och Konstfack måste ha det svettigt nu, huh.
Supermarket. De ”alternativa” gallerierna.
Market är till för…ja vem? Det är bättre att besöka gallerierna under vanliga omständigheter. Gå till Flach-Thulin en onsdag istället. På Market är varje enskilt galleri inklämt i ett bås på ungefär 3 x 3 meter. Något som skulle kunna ha varit okej om gallerierna visade konst av en och samma konstnär, men så är förstås icke fallet. Istället tänker gallerierna ”best of” och sätter samman vad man själva tycker är det bästa av det man har. Det blir ett misch masch, rörigt och utan sammanhang. Best of blir istället uddlöst och konstigt. På så vis tillhör Market kategorin penismätning – vem har finast och störst. Det som visas är säljobjekt och statusprylar, inte konst.
Min slutsats är därför att Market är till för galleristerna själva – det är kul att visa varandra vad man har. Jag tror även att Market kan vara tänkt att ge något till den helt oinsatta publiken som här får chansen att se vad gallerierna säljer och i någon mån tror på. Men stelare introduktion till gallerivärlden får man leta efter. Market kan rimligen inte vara till för de få som köper denna konst, de vet redan vad gallerierna har, och de gör även de som en gång i veckan går på gallerirunda. Dessutom är det trångt och ganska trist stämning på Market. Trots detta tycks Market vara en pubiksuccé. Det var lång kö i trappan på Konstakademien när jag kom dit runt halv två under söndagen, Markets sista dag. Besökskategorin var gubbe och tant, rock, sjal och en och annan tjockbågad herre i proper kortklippt snagg, som ville göra söndagen till kultursöndag.
Jag tog mig sedan till Supermarket. Här lyste konstgubbarna och konsttanterna med sin frånvaro. Istället var Clarion, som i år hyser denna ”alternativa” konstmässa, fyllt av hippieliknande människor och en massa barn. Högst upp på dagordningen stod helt klart myspys och saft, och lite trista akvareller, projektkonst och en och annan video. Om Market är till för medelklassparet, är Supermarket till för vuxenstudenter och socialdemokrater som tror på konstens inneboende goda kraft.
För min egen del ser jag ingen mening med någon av dessa tillställningar. Det är lätt att hitta en och annan fin målning eller liknande, men Market och Supermarket handlar inte om konst, på något sätt. De handlar båda om möjligheten att larva sig. Lägg ner dem båda, det är mitt råd. Sluta bara upp med det där. Det är bara hemskt och lite läskigt alltihop. Sluta omedelbart.
---
Dagens snackis på Market rörde Galleri Brändström som har visat konstnären NUGs film där denne, antas det, sprejar och förstör en tunnelbanevagn. DN har skrivit om detta HÄR och HÄR. En rad människor är upprörda, bland annat kulturministern. Jag blev informerad om ståhejet av en gallerikollega till Brändström, men när jag väl kom fram till Brändströms bås så var det förtejpat och ingen film gick att se. Ryktesspridningen var i full blom om vem som hade tejpat för ingången till båset, men ingen visste säkert. Jag kunde inte se någon representant från galleriet där. Den senaste rapporten i media är att Konstfack, som är den skola där NUGs film först visades, stäms på 100 000 kronor av SL. Konsten ger upphov till mer nyheter än på mycket länge. Först Odell, nu NUG. Hur ska det här sluta? Och Konstfack måste ha det svettigt nu, huh.
torsdag, februari 12, 2009
Att vara en mjukis
Nu kommer jag att låta som en blandning av en reklamtext och en ljuv romantiker. Men det skiter jag i.
Det som är så bra med Spotify, tycker jag, är möjligheten att återuppleva musik som jag sedan länge kommit ifrån.
Just nu sitter jag och hjälper en person med en c-uppsats. Samtidigt lyssnar jag – med kraftig nostalgi – på skivan Tillbaks till Världen av Mauro Scocco.
Den här skivan lyssnade jag enormt mycket på under mitt första år som student i Uppsala, hösten 1999 och våren 2000.
Bara titlarna gör att jag känner snyftningen komma:
En bild i min plånbok.
Hjärtat dröjer sig kvar.
Himlen tillhör dig och mig.
Kom tillbaks till världen.
Du är aldrig ensam.
Jag har innan och efter den här skivan inte lyssnat på Mauro Scocco. Men det var något med den här skivan, och helt säkert, med min livssituation just då, som gjorde att den grep tag i mig. Den passade mig bra. Och funkar än i dag.
Okej den är lite mesig. Men vadå!
Det som är så bra med Spotify, tycker jag, är möjligheten att återuppleva musik som jag sedan länge kommit ifrån.
Just nu sitter jag och hjälper en person med en c-uppsats. Samtidigt lyssnar jag – med kraftig nostalgi – på skivan Tillbaks till Världen av Mauro Scocco.
Den här skivan lyssnade jag enormt mycket på under mitt första år som student i Uppsala, hösten 1999 och våren 2000.
Bara titlarna gör att jag känner snyftningen komma:
En bild i min plånbok.
Hjärtat dröjer sig kvar.
Himlen tillhör dig och mig.
Kom tillbaks till världen.
Du är aldrig ensam.
Jag har innan och efter den här skivan inte lyssnat på Mauro Scocco. Men det var något med den här skivan, och helt säkert, med min livssituation just då, som gjorde att den grep tag i mig. Den passade mig bra. Och funkar än i dag.
Okej den är lite mesig. Men vadå!
måndag, februari 09, 2009
Ett löfte bröts
Jag gjorde det. I dag. Jag var tvungen. Hade inget val. Och det kändes bra när jag gick därifrån med en liten fladdrande och vit, prasslig, tunn påse. Men jag svek ett löfte. Till mig själv. Med vafan. Det är inte hela världen.
Det var en bra dag på universitetet. Och ett evinnerligt sökande efter kritiska texter. När jag sedan tog på mig min tjocka bruna tröja, för att i nästa stund slänga på mig min jacka med livrem, och strax därpå tog på mig gubbhatten och den rödsvarta halsduken, då bestämde jag mig. Klockan var halv sex. Jag behövde något annat. Något som gick stick i stäv med kontoret och de kritiska texterna.
Det var dags för en tur till min vän på Seriezonen. Han har alltid något till mig. Vi har blivit kompisar, jag och vad han nu heter, mannen som med elegans sköter den lilla butiken fylld av amerikanska serier med fantastiska omslag. Här samsas Frank Quietly och Jim Lee med Steve McNiven och John Romita Jr. I den lilla godisbutiken finns alltid något för mig:
Det smakfulla.
Det billiga.
Det lite fula.
Och det välgjorda. Alltid det välgjorda.
Och detta innebär att jag måste fingra. Titta innanför.
Jag gick som katten kring het gröt. Det var så det började.
Men det slutar som det alltid gör. Jag kommer till skott.
Och det var här löftet bröts. Jag skulle vänta. Det var tanken. Men det gick inte.
Jag hade lovat att inte köpa lösnumren av All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Jag skulle vänta på den inbundna utgåvan.
Men det är så jäkla svårt att vänta. Nummer ett publicerades i september, 2005. Nu har serien kommit i tio nummer. Jag har de första nio numren i en fin inbunden utgåva.
Minuten efter att jag hade läst den bestämde jag mig för att ta del av resterande nummer i nästa inbundna utgåva.
Under 43 månader har sammanlagt tio nummer publicerats. 43 månader! Det blir mindre än ett nummer på fyra månader. Det är omöjligt att vänta på nästa inbundna utgåva. Jag måste köpa de få lösnummer som Frank Miller och Jim Lee klämmer ur sig. Fy fan. Jag har inget val. Jag är slav under begäret. Och det värsta är att jag kommer köpa den inbundna utgåvan som kommer för eller senare. Så kommer det att bli. Men nu är jag nöjd.
Det var en bra dag på universitetet. Och ett evinnerligt sökande efter kritiska texter. När jag sedan tog på mig min tjocka bruna tröja, för att i nästa stund slänga på mig min jacka med livrem, och strax därpå tog på mig gubbhatten och den rödsvarta halsduken, då bestämde jag mig. Klockan var halv sex. Jag behövde något annat. Något som gick stick i stäv med kontoret och de kritiska texterna.
Det var dags för en tur till min vän på Seriezonen. Han har alltid något till mig. Vi har blivit kompisar, jag och vad han nu heter, mannen som med elegans sköter den lilla butiken fylld av amerikanska serier med fantastiska omslag. Här samsas Frank Quietly och Jim Lee med Steve McNiven och John Romita Jr. I den lilla godisbutiken finns alltid något för mig:
Det smakfulla.
Det billiga.
Det lite fula.
Och det välgjorda. Alltid det välgjorda.
Och detta innebär att jag måste fingra. Titta innanför.
Jag gick som katten kring het gröt. Det var så det började.
Men det slutar som det alltid gör. Jag kommer till skott.
Och det var här löftet bröts. Jag skulle vänta. Det var tanken. Men det gick inte.
Jag hade lovat att inte köpa lösnumren av All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Jag skulle vänta på den inbundna utgåvan.
Men det är så jäkla svårt att vänta. Nummer ett publicerades i september, 2005. Nu har serien kommit i tio nummer. Jag har de första nio numren i en fin inbunden utgåva.
Minuten efter att jag hade läst den bestämde jag mig för att ta del av resterande nummer i nästa inbundna utgåva.
Under 43 månader har sammanlagt tio nummer publicerats. 43 månader! Det blir mindre än ett nummer på fyra månader. Det är omöjligt att vänta på nästa inbundna utgåva. Jag måste köpa de få lösnummer som Frank Miller och Jim Lee klämmer ur sig. Fy fan. Jag har inget val. Jag är slav under begäret. Och det värsta är att jag kommer köpa den inbundna utgåvan som kommer för eller senare. Så kommer det att bli. Men nu är jag nöjd.
söndag, februari 08, 2009
En söndagsbetraktelse...
Jag har gjort många olika saker. Det är vi många som har gjort. Jag har gått i skola i Saudi-Arabien, jag har organiserat en filmfestival, jag har läst till agronom (ett år), jag har spelat i ett popband, jag har arbetat som sportjournalist, jag har skrivit konstkritik – och jag har gjort lumpen. Jag är signalist i svenska armén och jag kan faktiskt titulera mig sergeant. Det du. Jag är förvisso inte – på något sätt – aktiv. Men ändå.
Jag är ganska glad över det mesta jag har gjort. Lumpen gav blandade känslor. Så verkar det vara för de flesta. Lumpen är den eviga upprepningens tid. Allt ska göras tills det sitter som berg. Vi plockade isär, vi plockade ihop, vi städade, bäddade, övade, sprang, pratade i radio, skrev och väntade. Dag ut och dag in. Under ett år, eller så. Allt sådant kan knappast betecknas som riktigt roligt.
Men en sak var bra: Ledarskapet. Åtminstone i den meningen att man hela tiden visste vad som gällde. Godtyckligheten var minimerad. Sa en officer något, så var det så det var. Någon demokrati handlade det inte om. Det gör det sällan ändå. Så det var bra att det var uttalat. Det uttalade är alltid bättre än det underförstådda. Inga tvetydigheter. Ramarna var näst intill absoluta.
Jag är glad över att ha fått den erfarenheten, för sådana ramar finns inte någon annanstans. I resten av världen fungerar inte saker så. I resten av världen blir det som det blir. Möjligheterna är oändliga. Det är vad som är bra, och vad som är besvärligt, med resten av världen. Det är bara så det är. Det är vad vi måste förstå. Vad vi måste förhålla oss till. Det är då vi blir pragmatiker, eller ger upp. Jag ger inte upp. Jag är som en ekorre. Jag bara fortsätter. Fast jag byter ibland sammanhang. Det är bra tror jag.
Jag är ganska glad över det mesta jag har gjort. Lumpen gav blandade känslor. Så verkar det vara för de flesta. Lumpen är den eviga upprepningens tid. Allt ska göras tills det sitter som berg. Vi plockade isär, vi plockade ihop, vi städade, bäddade, övade, sprang, pratade i radio, skrev och väntade. Dag ut och dag in. Under ett år, eller så. Allt sådant kan knappast betecknas som riktigt roligt.
Men en sak var bra: Ledarskapet. Åtminstone i den meningen att man hela tiden visste vad som gällde. Godtyckligheten var minimerad. Sa en officer något, så var det så det var. Någon demokrati handlade det inte om. Det gör det sällan ändå. Så det var bra att det var uttalat. Det uttalade är alltid bättre än det underförstådda. Inga tvetydigheter. Ramarna var näst intill absoluta.
Jag är glad över att ha fått den erfarenheten, för sådana ramar finns inte någon annanstans. I resten av världen fungerar inte saker så. I resten av världen blir det som det blir. Möjligheterna är oändliga. Det är vad som är bra, och vad som är besvärligt, med resten av världen. Det är bara så det är. Det är vad vi måste förstå. Vad vi måste förhålla oss till. Det är då vi blir pragmatiker, eller ger upp. Jag ger inte upp. Jag är som en ekorre. Jag bara fortsätter. Fast jag byter ibland sammanhang. Det är bra tror jag.
fredag, februari 06, 2009
Vecka tre avklarad
onsdag, februari 04, 2009
Spänningen var olidlig
Exkursion. I dag tog vi studenterna på museirunda: Nationalmuseum. Moderna Museet. Och Mossutställningar. Tripp. Trapp. Trull. En bra runda, som fyller sin funktion, tror jag.
Dagen bjöd också på lite spänning. Det höll på att gå åt pipan. Vikarierande intendenten Fredrik Liew har generöst och på ett utmärkt sätt visat samlingen under några terminer. Nu hade han dock inte tid. En kommande utställning.
Modernas Matilda Olof-Ors skulle hoppa in istället. Jätteschyst. Men det visade sig i sista stund att hon trots allt inte kunde. Under ett ögonblick kom stressen. Eller, det gick snabbt, om jag ska vara ärlig. Jag fick nämligen reda på detta på plats. Men tack och lov så hade Matilda – som bevisligen är en rekorderlig kvinna – ordnat en ersättare. Och vilken ersättare.
Vi fick en helt superb introduktion till museet och modernismen. Vår guide för dagen var intendent John Peter Nilsson, som löste uppgiften med bravur. Jag var helnöjd. Introduktionen gav verkligen något. Och jag ser fram emot att se hans kommande stora utställning om Salvador Dalí. En storsatsning för Moderna.
En annan sak som kändes speciell utspelade sig i Mossutställningars lokaler på Birger Jarlsgatan, på kort promenadavstånd från Nationalmuseum, där vi åt lunch. Jag hade ordnat så att Erik Berg tog emot oss där. Jag känner Erik sedan ett par år via Power Ekroth. Jag har egentligen bara träffat honom i sociala sammanhang. Därför var jag nyfiken på att se hur denne tjugo-någonting fungerade professionellt. Jag tror att hans lugn och okomplicerade stil var grejen. Erik skötte sig utmärkt och han drog ner ett stort antal frågor. Det var verkligen lyckat. Ibland undrar man varför vissa har ”det” och andra inte.
Givetvis var Nationalmuseum, som vanligt, elegant och fyllt av bildningshistoria.
tisdag, februari 03, 2009
Det är bra att vänta
Jag vill vänta med att säga något bestämt om Anna Odells besök på psykakuten. Det tycker jag egentligen att alla konstkritiker ska göra. Vi ska vänta på den färdiga artikel…eller jag menar konstutställningen, som presenteras i maj. Det är först då verket visas och det är då vi kan diskutera och bedöma om ändamålen helgade (skatte)medlen. Handlade det om ett rent resursslöseri eller belyser hennes aktion brister inom psykvården? Att nyhetsmaskinen kör på är en sak. Och inte alls konstig: Odells aktion godkänns av lärare på Konstfack, och nu är hon polisanmäld för bland annat misshandel, och Konstfack är JO-anmäld. Det är ganska stora saker för att handla om konst. Jag har svårt att se att en domstol ser misshandel som konst och därmed friar. Fast kanske handlar det i slutändand inte alls om misshandel. Det är många frågetecken. Att människor i allmänhet, och berörd personal på psykakuten är upprörd, har jag full förståelse för.
Men visst kan man säga något om nyheten som i media formuleras: Konstnär fejkar psykos och läggs in på psykakut. Till min stora glädje såg jag att Sophie Allgårdh hade en kommentar i dagens Svenska Dagbladet. Just detta har jag tjatat om länge. Det är viktigt för dagspressen att ha ett system där kritiker kopplas in för att kommentera dagsfärska händelser. Det är bra för läsaren och det är bra för tidningen. Recensioner och essäer i all ära, men det är minst lika viktigt att kritiker ges möjlighet att förklara aktuella händelser som berör alla läsare. Kritikern är en slags sakkunnig, en specialist och som sådan har denne (oftast) verktygen att förklara händelser på ett initierat sätt. Läsaren behöver hjälp och kritikern kan (i bästa fall) hjälpa. Kommentaren är en viktig funktion för dagspressen att hålla a jour.
Som sagt. Detta har jag tjatat om länge.
Nåväl. Vad säger då Sophie Allgårdh, som är kritiker i SvD och även chefredaktör för Paletten, om Anna Odell? Hon är klok nog att inte dra några större konklusioner om Odells kommande utställning, men onekligen är Allgårdh ganska positiv. Hon tror att Odells examensarbete är angeläget. Men varför?
Allgårdh skriver: ”Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.” Att vården i stort har resursproblem, kommer kanske inte som någon överraskning, men har Odell belyst det? Jag är inte så säker på det. Det publiceras artiklar nästan dagligdags om sjukhus och andra vårdinrättningar som måste dra ner, eller där maten för äldre är sämre än kattmat. Sådana vinklingar är vanliga och inte minst viktiga. Men vad har Odell hittills belyst? Att överläkare David Eberhard inte är någon konstkritiker?
Nåja. Jag har sett att Sophie Allgårdh har kommenterat nyheter tidigare. Och det tyder på att SvD har fått fart på den artikelformen. Äntligen. Bra. Fortsätt så.
Men visst kan man säga något om nyheten som i media formuleras: Konstnär fejkar psykos och läggs in på psykakut. Till min stora glädje såg jag att Sophie Allgårdh hade en kommentar i dagens Svenska Dagbladet. Just detta har jag tjatat om länge. Det är viktigt för dagspressen att ha ett system där kritiker kopplas in för att kommentera dagsfärska händelser. Det är bra för läsaren och det är bra för tidningen. Recensioner och essäer i all ära, men det är minst lika viktigt att kritiker ges möjlighet att förklara aktuella händelser som berör alla läsare. Kritikern är en slags sakkunnig, en specialist och som sådan har denne (oftast) verktygen att förklara händelser på ett initierat sätt. Läsaren behöver hjälp och kritikern kan (i bästa fall) hjälpa. Kommentaren är en viktig funktion för dagspressen att hålla a jour.
Som sagt. Detta har jag tjatat om länge.
Nåväl. Vad säger då Sophie Allgårdh, som är kritiker i SvD och även chefredaktör för Paletten, om Anna Odell? Hon är klok nog att inte dra några större konklusioner om Odells kommande utställning, men onekligen är Allgårdh ganska positiv. Hon tror att Odells examensarbete är angeläget. Men varför?
Allgårdh skriver: ”Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.” Att vården i stort har resursproblem, kommer kanske inte som någon överraskning, men har Odell belyst det? Jag är inte så säker på det. Det publiceras artiklar nästan dagligdags om sjukhus och andra vårdinrättningar som måste dra ner, eller där maten för äldre är sämre än kattmat. Sådana vinklingar är vanliga och inte minst viktiga. Men vad har Odell hittills belyst? Att överläkare David Eberhard inte är någon konstkritiker?
Nåja. Jag har sett att Sophie Allgårdh har kommenterat nyheter tidigare. Och det tyder på att SvD har fått fart på den artikelformen. Äntligen. Bra. Fortsätt så.
måndag, februari 02, 2009
Köpes omedelbart
Jag letar föbrilt efter den här:
Den finns även med det här omslaget.
Och det här.
Boken: Daredevil Omnibus av Frank Miller & Klaus Janson. 840 sidor.
Om Du, mot all förmodan, skulle ramla på denna, tveka då inte att höra av dig! Det är viktigt.
Den finns även med det här omslaget.
Och det här.
Boken: Daredevil Omnibus av Frank Miller & Klaus Janson. 840 sidor.
Om Du, mot all förmodan, skulle ramla på denna, tveka då inte att höra av dig! Det är viktigt.
söndag, februari 01, 2009
Rikard Intervjuar Rikard om Isabella
Rikard 1: Du har intervjuat Isabella Nilsson på Konsten.net HÄR, varför har du gjort det?
Rikard 2: När jag först upptäckte Isabella Nilsson arbetade hon på Uppsala Konstmuseum. Jag gillade henne direkt. Hon är rakt på sak, och det händer något när hon är i gång. Och hon har ett gott rykte, vilket jag verkligen tycker att hon förtjänar. Se bara på hennes arbete på Millesgården. Det har blivit en plats att besöka igen.
Rikard 1: Var inte Millesgården att räkna med innan hon tog över?
Rikard 2: Nja. Det var väl lite si och så med det, inte sant?
Rikard 1: Jo. Varför hymla om det? Men Isabella Nilsson har gjort sig känd för att arbeta med framförallt samtida konst, eller hur, och hur har det varit med det på Millesgården?
Rikard 2: Ganska bra, tycker jag. Flera utställningar har funkat bättre än vad man först kunde tro. Några har varit riktigt bra. Dessutom har Isabella Nilsson visat att hon kan arbeta med såväl ny som äldre konst, för att inte tala om att hon visat sig vara en skicklig administratör. Det är en väldigt viktig färdighet i dag, tror jag. Och se, nu är hon snart chef för Göteborgs konstmuseum. Inte illa.
Rikard 1: Du som gillar serier är väl glad nu när det kan bli mer serier på museet i Göteborg?
Rikard 2: Det var en rolig nyhet, men jag misstänker att det kommer att bli serier av Joakim Pirinen och andra dylika serieskapare. Det brukar bli så, när serier hamnar i konstsammanhang. Och Pirinen är faktiskt inte riktigt min kopp té. Men det återstår att se vad som händer. Det vore spännande att se en utställning med flera olika slags serier. Jag kan se det framför mig: En affisch med Socker-Conny på ena sidan entrén och en affisch med The Immortal Iron Fist på den andra.
Rikard 1: Nu skojar du!
Rikard: Inte alls. Varför inte!? Det skulle kunna bli bra. Dels skulle man locka kidsen, och man skulle även kunna ge kulturtanterna (och gubbarna) lite input om att alla serier inte är marxistiska och handlar om att må dåligt.
Rikard 1: Jo, kanske…men…
Rikard 2: Inga men. Nästa fråga!
Rikard 1: Du frågade inget om Isabella Nilssons arbete med Stig Sjölund och dennes relationella verk The Most Glamorous Parking lot in Town, på Bo01, i Malmö, 2001?
Rikard 2: Det där har jag skrivit så mycket om innan. Jag kan inte tjata om samma grejer varje gång jag skriver. Men okej, jag tycker att verket du nämner, tillsammans med Elin Wikströms ICA-sova-i-sängen-verk, från 1993, är våra bästa svenska relationella konstverk. Nu har jag sagt det igen. Isabella hade så mycket annat att svara på, eller hur?
Rikard 1: Absolut. Och jag tycker verkligen hon ger oss rediga och bra svar. Det blev bra, tycker jag.
Rikard 2: Tack, det var snällt. Nu måste jag iväg. Vi ses igen om en månad eller så.
Rikard 1: Ja, det gör vi. Ses!
Rikard 2: När jag först upptäckte Isabella Nilsson arbetade hon på Uppsala Konstmuseum. Jag gillade henne direkt. Hon är rakt på sak, och det händer något när hon är i gång. Och hon har ett gott rykte, vilket jag verkligen tycker att hon förtjänar. Se bara på hennes arbete på Millesgården. Det har blivit en plats att besöka igen.
Rikard 1: Var inte Millesgården att räkna med innan hon tog över?
Rikard 2: Nja. Det var väl lite si och så med det, inte sant?
Rikard 1: Jo. Varför hymla om det? Men Isabella Nilsson har gjort sig känd för att arbeta med framförallt samtida konst, eller hur, och hur har det varit med det på Millesgården?
Rikard 2: Ganska bra, tycker jag. Flera utställningar har funkat bättre än vad man först kunde tro. Några har varit riktigt bra. Dessutom har Isabella Nilsson visat att hon kan arbeta med såväl ny som äldre konst, för att inte tala om att hon visat sig vara en skicklig administratör. Det är en väldigt viktig färdighet i dag, tror jag. Och se, nu är hon snart chef för Göteborgs konstmuseum. Inte illa.
Rikard 1: Du som gillar serier är väl glad nu när det kan bli mer serier på museet i Göteborg?
Rikard 2: Det var en rolig nyhet, men jag misstänker att det kommer att bli serier av Joakim Pirinen och andra dylika serieskapare. Det brukar bli så, när serier hamnar i konstsammanhang. Och Pirinen är faktiskt inte riktigt min kopp té. Men det återstår att se vad som händer. Det vore spännande att se en utställning med flera olika slags serier. Jag kan se det framför mig: En affisch med Socker-Conny på ena sidan entrén och en affisch med The Immortal Iron Fist på den andra.
Rikard 1: Nu skojar du!
Rikard: Inte alls. Varför inte!? Det skulle kunna bli bra. Dels skulle man locka kidsen, och man skulle även kunna ge kulturtanterna (och gubbarna) lite input om att alla serier inte är marxistiska och handlar om att må dåligt.
Rikard 1: Jo, kanske…men…
Rikard 2: Inga men. Nästa fråga!
Rikard 1: Du frågade inget om Isabella Nilssons arbete med Stig Sjölund och dennes relationella verk The Most Glamorous Parking lot in Town, på Bo01, i Malmö, 2001?
Rikard 2: Det där har jag skrivit så mycket om innan. Jag kan inte tjata om samma grejer varje gång jag skriver. Men okej, jag tycker att verket du nämner, tillsammans med Elin Wikströms ICA-sova-i-sängen-verk, från 1993, är våra bästa svenska relationella konstverk. Nu har jag sagt det igen. Isabella hade så mycket annat att svara på, eller hur?
Rikard 1: Absolut. Och jag tycker verkligen hon ger oss rediga och bra svar. Det blev bra, tycker jag.
Rikard 2: Tack, det var snällt. Nu måste jag iväg. Vi ses igen om en månad eller så.
Rikard 1: Ja, det gör vi. Ses!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)